Senaste kommentarerna i forumet

Jag har varit på utlandssemester för några veckor sedan. Den första på ett och ett halvt år, av olika anledningar. Jag kände skillnad nu mot tidigare. Just semesterresor kunde väcka lite alkoholtankar men nu känner jag att alkoholen verkligen hör till det förflutna. Det är helt naturligt för mej att inte dricka alkohol. Inget sug, inget tycka-synd-om. Det enda jag reflekterar över är att jag inte vill åka på nån utfärd som inkluderar vinprovning. Där skulle jag känna mej udda men sånt går lätt att undvika.
En sak jag tänker på är att folk inte dricker så mycket. Jag såg inga berusade människor, folk verkar väldigt måttliga. Det tänkte jag inte på förut. Jag hoppas att det inte märktes hur mycket vi faktiskt drack på den tiden! Nu när jag är nykter drickar min man betydligt mindre, förr höll inget honom tillbaka. Tvärtom, jag tog gärna en hutt på morronen, "för magen", och så drack vi på lunchen.
Jag har gått i pension och det är tydligen en tid för eftertanke, nån sorts bokslut. Man får mera tid att tänka, på gott och ont. Jag är väldig tacksam för att jag är nykterist för riskerna att drickandet skulle eskalera skulle vara stora annars. Jag har tänkt igenom mycket av mitt liv hittills. Vad jag gjort rätt och vad som blev fel. Det verkar som om felen framträder tydligare. Det känns som att jag försonats med det förflutna, jag har bestämt mej för att låta det gamla vara. Jag börjar om med rent blad. Det är ju faktiskt så att varje dag är ny, det förflutna är det onödigt att grubbla på.
Jag har lärt mej väldigt mycket av allt som hänt och det är det viktigaste. Att ta tillvara lärdomarna."Your past was never a mistake if you learned from it". Inte bara kring alkoholen förstås men allt som händer. Jag utsattes under 1,5 år för trakasserier och förtal av en narcissist, en person jag inte kan avfärda eftersom mina barnbarn blir inblandade. Jag har ofta tänkt på vad jag kunnat göra annorlunda som skulle besparat mej både lidande och pengar. Men det har också lugnat ner sej nu och jag har lärt mej väldigt mycket. Om mej själv också.

.., tror jag förstår vad du menar ?. Ja, vila hjärnan och vara o nu:et är viktigt för mig (och förmodligen dom flesta). Har en tendens att grubbla över saker jag gjort, speciellt alla dumheter, vilket bara gör en ledsen och de driver ångesten o s v. Och här funkar ju a som en tillfällig lindring, men vi vet ju att den inte funkar hållbart.
Träning, golf, se film, spela wordfeud, lyssna/läsa en bok är mer konstruktiva 'flykter/hobbies' för mig.
När man är ledsen eller nedstämd, ska man då bara vara i den känslan till den går över? Hittills har jag i mitt liv försökt bryta den via ngt, t ex träning, se film, alkohol. Jag har i perioder haft svårt flr att gråta, men gör det relativt ofta, vilket är skönt.
Nå väl, fortsättning följer och stort tack för ditt stöd ADHD ?!

Det låter som att du försöker finna ett sätt att vara du utan alkohol. Sannolikt har du en brokig resa framför dig men du har redan börjat ta steg i den riktning du vill. Du är här! Jag ser att du fått svar i en annan tråd och jag hoppas att du finner stöd här inne. Ibland tar det tid innan nya trådar får fart.

Vad har du mer har gjort eller tänkt för att förändra din situation? Du skriver att du länge känt ilska och ledsenhet och att du vill arbeta för att andra känslor ska få utrymme. Att må bra, vad innebär det för dig? Berätta gärna. Igen, välkommen.

Varma hälsningar
Li-Lo
Alkoholhjälpen

Eller, varför inte gräva lite i vad detta innebär. Dissekera varandet i det som är och det man gör..
Vilka moment i det varande som är livet behöver klaras av och vilka kan bara levas?
Kanske beteendet att agera på känslan som leder till tanken att jag måste fly, bli av med känslan, bort från det som pågår inuti mig. Kanske ”att klara av” det, genom att förändra det, kan omvandlas till att inte klara av det alls utan leva det.
Varandet i känslan (icke-agerande) istället för görande (agerande för att komma undan).

Nu gäller detta all energi och ansträngning vi använder för att ändra en känsla eller upplevelse.
Den energin behövs för att hantera verkligheten.
Så nästa bit i det här filosofiska ordbajseriet är: ok, bara vara. När ska man göra då?
Agera i det fält du kan påverka.
Om du känner ångest, eller kaos i hjärnan, är det inte känslan som ska ändras, den är ju bara där för att berätta något.
Situationen runt upplevelsen kan däremot vara möjlig att påverka.
Precis som du skriver, Morgondag, vila hjärnan regelbundet i förebyggande syfte. Och insikten om de mönster som kanske ligger bakom önskan om flykt, där har du ditt ”görande” när det kommer till livsstilsförändring.
Dela upp dessa mönster i enskilda beteenden (även tankekedjor är beteenden) så är plötsligt allt det där diffusa och stora som ska klaras av mer hanterbart . Du behöver inte längre klara av hela livsstilsförändringen eller hela livet, utan konkreta enskilda beteenden.
Kanske inte ens alla på en gång...
Hoppas det gick att ut något av mitt krångliga resonemang ?

Du är så stark! Förstår inte hur du klarar att vara nykter när din sambo/man verkar dricka en hel del. Du gör det fantastiskt bra! Fortsätt dela dina känslor här om det hjälper- vi är nog många som läser även om vi inte alltid kommenterar. Kram och godnatt!!

De fick lov att finnas, förstås och kläs i ord.
Du såg dig själv som du var tidigare. Kunde känna medkänsla med ditt tidigare jag. Med dig så som du hade det då.
Smärtsamt, ja. Såren öppnades och ångesten du beskrev är varet som behöver komma ut för att möjliggöra läkning.
Påminnelsen om hur det varit kom i form av en ofrivillig ”sup”. Ibland kommer den till oss i form av mardrömmar. Skrämmande och verkliga.
Pusta ut nu, tacka dig själv för att du tar dig på allvar, tacka dig själv för att du har förståelse för dina reaktioner.
Kram

Det är väldigt tydligt att alkohol är både fysiskt och mentalt så jävla fel för dig. Då har du lärt dig det. Aldrig mer. Inga bakdörrar öppna. Och att din man också öppnat upp för att vilja bli nykter är ju kanonbra! Han har ju värsta läromästaren på hemmaplan ?

Hej min cybervän☺️ Vill verkligen tacka för dina inlägg i min tråd, de betyder mycket för mig. Har läst din tråd och även om vi är olika så finns det massor jag förstår.
Så länge jag kan minnas fick jag mina intentioner ifrågasatta, även som väldigt liten.
Glömde jag städa upp efter mig var det för att jag egentligen hyste förakt för min mamma, valde jag att spela kort med min pappa var det för att straffa henne och vända honom emot henne, kom jag för sent var det för att jag inte älskade henne. Vet inte hur många gånger under min uppväxt jag fått höra ett mycket sorgset och uppgivet: "ja, barn måste ju inte älska sina föräldrar..." Jag var alltså manipulativ innan jag ens visste vad ordet betydde... Jag valde att bli det jag hela tiden fick förklarat för mig att jag var. Du väljer att vara övertydlig. Man hanterar olika men man måste ju hantera det på nåt vis.. Jag minns att jag började tvivla på mina känslor tidigt, litade inte på att jag kände det jag kände. Är ju lite trist när man är sådär 8-9 år. Tror inte det är meningen att barn ska behöva känna sig falska och beräknande...Tyvärr har det ju fortsatt även som vuxen men jag jobbar på det!!
Dock har min mamma de senaste åren börjat få ångestattacker över just detta. Jag har ju alltid älskat henne och har förlåtit även om jag aldrig glömmer. Vår relation är bra om än lite bräcklig. Men när detta drabbar henne ljuger jag, säger att det inte var så farligt. Säger det hon behöver höra. Så som hon lärt mig att säga...
Jag tycker du är modig, fortsätt med det❤️
Kram Amanda

Nu pustar jag ut. Nu har jag ridit ut ångesten och nu är jag lugn inombords igen. Mitt psyke och min själ verkar förstå att det var falsk alarm, jag har inte börjat dricka.

Jag tror nästan det var det hela mitt jag gjorde.... larmade med sirener och blåljus och ville desperat påminna mig.

Nu andas jag vanligt igen, tack Gud.

Haha tur jag har en egen tråd här som jag kan skriva massa i nu utan att jag stör nån ?

Fick ett stort behov av att skriva ner allt jag känner.

Min man sa igår för första gången på länge att han vill sluta dricka. Han tycker att jag är så duktig sa han men att han glömmer att säga det till mig. Han sa att varje gång han kommer hem med öl så tänker han på vad duktig jag är som inte gör det. Han sa att han vill jobba mer för att inte vilja dricka. Han tycker det är tråkigt att vara ledig för mycket. Jag visste att han kände såhär för jag har sett det i hans ögon de senaste dagarna. Sett att det tär på honom att fortsätta dricka. Jag har sett i hans ögon exakt samma sak som jag kände pga det som alkohol gjorde med mig. En sorg och en ledsamhet och en livsströtthet som kommer när man dricker. Den syns i ögonen på nån som dricker för ofta eller för mycket.

Jag sa till honom att det tog mig ungefär 6 månader att helt acceptera nykterheten och börja tycka den är lätt och självklar. Han måste kunna ge det tid om han vill sluta på allvar.

Jag känner på allvar just nu när jag levt en stund i alkoholångest (tänk om "vanligt folk" visste att nån kan bli såhär ångestfylld av typ 4 cl alkohol, om ens det.. De skulle väl skratta åt mig) att om jag skulle börja dricka igen så skulle jag nog inte orka leva. Så allvarligt deprimerad blir jag om jag dricker.

På återseende kära vänner. Mycket möjligt att jag skriver igen ikväll ?

Nä men urk. Ångesten jag har nu är inte nådig. Jag vill krypa ur mitt skinn.

Får så många flashbacks. Pratade nyss med min ena sons kompis förälder. Och minns hur det var förr när jag pratade med andra föräldrar... kände mig värdelös och sämre än dem. Hade så låg självkänsla. Så har jag inte känt sedan jag slutade dricka. Men nu mindes jag känslan så exakt att den kryper i mig.

Herregud jag tycker synd om mitt förra jag som mådde såhär VARJE dag när jag drack. Hur orkade jag ens? ?

Imorgon när min ångest lagt sig så kommer jag nog känna mig tacksam igen. Men nu känns allt så sorgligt... Hur jag hade det....

Hade förträngt ett minne som handlar om detta. Skulle på barnkalas. Var så nervös innan och kände mig som vanligt sämre än de föräldrar vi skulle till. Jag studerade då och kände mig så fel bredvid dem som var egna företagare eller jobbade på kontor osv. Min man var dessutom bortrest. Jag kände mig ensam och dålig på alla sätt.

Så innan kalaset hällde jag upp ett glas rödvin som jag egentligen skulle ha på kvällen hade jag intalat mig. Drack ett glas. Kände mig bättre och nästan lite glad. Hällde upp ett till. Drack lite snabbare för snart skulle vi på kalaset. Innan vi gick hällde jag snabbt i mig ett tredje glas. Tog med mig en påse halstabletter. Spenderade flera timmar på kalaset och kände mig så fel. Sedan på kvällen på väg hem i snön var jag såååå ledsen. Började bli lite bakis antaligen. Så sorgligt. Och pinsamt om de märkte nåt på mig?

Det kommer aldrig bli sådär igen och det är väl en tröst men just nu är minnena så levande. Det är som att den där "hälsodrycken" som var allt annat än hälsosam var ett serum som tog mig tillbaka till mitt tidigare alkoholistliv. Var det meningen att jag skulle påminnas om det just idag? För att göra mig rädd? För isåfall funkade det.

Blä säger jag bara .....

Nä men urk. Ångesten jag har nu är inte nådig. Jag vill krypa ur mitt skinn.

Får så många flashbacks. Pratade nyss med min ena sons kompis förälder. Och minns hur det var förr när jag pratade med andra föräldrar... kände mig värdelös och sämre än dem. Hade så låg självkänsla. Så har jag inte känt sedan jag slutade dricka. Men nu mindes jag känslan så exakt att den kryper i mig.

Herregud jag tycker synd om mitt förra jag som mådde såhär VARJE dag när jag drack. Hur orkade jag ens? ?

Imorgon när min ångest lagt sig så kommer jag nog känna mig tacksam igen. Men nu känns allt så sorgligt... Hur jag hade det....

Hade förträngt ett minne som handlar om detta. Skulle på barnkalas. Var så nervös innan och kände mig som vanligt sämre än de föräldrar vi skulle till. Jag studerade då och kände mig så fel bredvid dem som var egna företagare eller jobbade på kontor osv. Min man var dessutom bortrest. Jag kände mig ensam och dålig på alla sätt.

Så innan kalaset hällde jag upp ett glas rödvin som jag egentligen skulle ha på kvällen hade jag intalat mig. Drack ett glas. Kände mig bättre och nästan lite glad. Hällde upp ett till. Drack lite snabbare för snart skulle vi på kalaset. Innan vi gick hällde jag snabbt i mig ett tredje glas. Tog med mig en påse halstabletter. Spenderade flera timmar på kalaset och kände mig så fel. Sedan på kvällen på väg hem i snön var jag såååå ledsen. Började bli lite bakis antaligen. Så sorgligt. Och pinsamt om de märkte nåt på mig?

Det kommer aldrig bli sådär igen och det är väl en tröst men just nu är minnena så levande. Det är som att den där "hälsodrycken" som var allt annat än hälsosam var ett serum som tog mig tillbaka till mitt tidigare alkoholistliv. Var det meningen att jag skulle påminnas om det just idag? För att göra mig rädd? För isåfall funkade det.

Blä säger jag bara .....

Hej allihopa.

Sannah, jag känner precis igen det där. Jag började också dricka mer pga mitt förhållande. Skyller inte heller drickandet på min man men det bidrog helt klart!

Miss lyckad och Sannah, visst är det berusningen folk vill åt. Visst de kanske har vant sig vid smaken av alkohol men om de nu tycker det är gott så är det ju pga att de blivit kidnappade av alkoholen. De vill åt procenten för att man blir berusad av den, inte för att det är gott i första hand. Men de flesta skulle aldrig erkänna det, inte ens för sig själva.

Idag gjorde jag ett misstag. Jag blev bjuden på ett litet glas som skulle svepas med ingefära och annat i. Som en shot mot förkylning. Svepte den och kände att nåt var helt vidrigt med den. Det var 35 procentig alkohol i. Det var inte mycket men jag kände det ändå både i smaken och sedan i kroppen. Men det var ångest som kom, absolut ingen skön känsla eller nåt. Jag kände mig som när jag drack förr i ångestnivå nästan. Direkt. Fan också. Hade jag inte varit bland folk hade jag stoppat fingrarna i halsen.

Känner mig ångestfylld nu. Oron rör sig i magen fast det var ett par timmar sedan. Det var så himla lite men ändå får det mig så ledsen. Det är som att min hjärna direkt varnar mig för det här giftet som kom in i mitt system. Det var bara några cl men ändå.

Jag är lite chockad över hur starkt jag reagerar. Egentligen är det väl obetydligt lite men det känns ändå jättejobbigt. Jag tror nästan jag blivit allergisk? Jag mår nästan illa fortfarande. Eller är det psykiskt påhitt? Fast nej det känns inte så. Det känns som jag skulle ha druckit bakterier eller nåt och blivit sjuk.

Tänker inte räkna detta som att jag druckit men det känns ändå väldigt tråkigt.

Försöker hitta nåt positivt med det hela och det är ju min egen reaktion på alkoholen. Jag är bara helt avskräckt. Kommer aldrig ta ett återfall kan jag ju säga. Man ska väl aldrig säga aldrig men jag kan nästan göra det alltså. Fy fan vilket vidrigt skit. Känns helt obegripligt att jag brukade dricka sånt där frivilligt? Till och med hade svårt att låta bli?? Det är verkligen ett bevis på att man vill åt berusningen och inte smaken. Nu när jag inte vill ha berusning så smakade den lilla mängden alkohol fruktansvärt. Och det är ett bevis på hur giftigt och beroendeframkallande det är. Om man vill ha det fast det är så vidrigt.

Nä på fredag har jag varit nykter i 9 månader och det tänker jag ff räkna det som för det som hände idag var helt omedvetet och som tur var så väldigt lite. Hade jag inte svept det hade jag kanske hunnit stoppa och känna vad det var.

En till sak inser jag.... det är att om jag nånsin tar ett återfall kommer jag bli knäckt. Känner mig nere pga såhär lite så vad skulle jag känna om jag tog ett glas vin eller öl eller flera stycken?? Jag anar att det är så många känner... Blir så knäckta att de inte vet hur de ska hantera det och därför kanske fortsätter? Om det är ett återfall alltså.

Drack jag nu vore det ett återfall eftersom min intention är att inte dricka. Förr i tiden kände jag mer att jag hade uppehåll när jag inte drack. Uppehåll i ett par månader. Sedan när jag började dricka igen så var det normalt för mig, pausen var slut. Men det är långt ifrån så jag resonerar nu. Skulle jag dricka nu så är det ett återfall i en sjukdom. Även om jag inte exakt definierar mig som alkoholist så tycker jag nog att det finns det nånstans i mig. Men jag kanske inte vill tro det.

Ångesten jag fick idag och som känns ännu påminner mig starkt om hur det var för 9 månader sedan. Och den känslan känner man inte om man inte har alkoholproblem. Den grymma ångesten orsakad av alkohol.

Länge leve nykterheten ?

Har haft en period på ett par veckor då jag inte skrivit så mycket. Har känt mig tom och också lite vacklande i mitt nya liv. Har ju också tyvärr fallit några gånger, men ingen katastrof. Men har nu insett att min livsstilsförändring inte bara handlar om att välja bort giftet, utan även andra mönster som gör att jag mår dåligt. En slags flykt på olika sätt. Har nog alltid varit en person som behövt stänga av ett tag och har gjort det på olika sätt. Inget fel med det att få vila sina tankar, sin ångest och sin oro. Men en del av mina "flykter" är ju såklart mindre konstruktiva, där alkohol är en av dessa. Träningen och motionen är ju en mer positiv aktivitet och inget som ger mig skuldkänslor o s v. Jag håller det inte på den nivån heller. Det jag däremot ska återuppta och som jag provat litegrann är att slappna av via en stunds meditation. Jag behöver vila mitt system ibland och förmodligen några gånger om dagen. Nu känner jag den inre motivationen och framtidstron igen. Tappade den litegrann känner jag för några veckor sedan. Eller rättare sagt började tappa tron på att jag kan klara av detta "nya" liv. Men nu tar vi ett steg framåt igen mot en lite annan morgondag :-)!

funderat på ditt inlägg Li-Lo och jag måste säga att jag har varit mest överraskad. Att det kan vara till hjälp för någon har jag inte alls tänkt. Mest har jag nog fokuserat på att jobba med mig själv för att inte orsaka massa emotionella disaster runt omkring mig.

Sista dag i Italien och det går att inte dricka här. Även om så klart tankarna kring vin är mycket påtagligare än annars, trots allt god mat, mysiga restauranger... Jag måste säga att suget efter sötsaker, glass och annat gott är nog starkare och jag har fallit för detta ett par gånger, inte för alkohol.
Både alkohol och socker dödar min kropp. Däremot det ologiska är också att jag har tappat så mycket i vikt att jag ser helt sjuk undernärd ut. Undervikt. Jag får inte i mig tillräckligt mycket kalorier genom vanlig mat.
Vad ska man njuta av om man har sina två dödliga fienden så nära?
Shopping så klart. Och mycket närhet med mannen :) Det dödar inte, ha ha.

Med en man som har och haft sitt helvete på jorden.
Två missbrukande barn (aktiva) och en död mamma till dom.

In kliver ullabulla och ska laga dom alla.
Jag kan väl säga på ren svenska att det har gått åt helvete..

Jag sitter och gapar från mina höga hästar hur de alla ska lösa sina liv och de lyder inte nämnvärt.

Då kliver jag ned och tar på mig offerkoftan och lierar mig med dom.
Funkar inte heller.

Sen faller jag med jämna mellanrum ned i svackor eller upp på min häst igen.

Just nu jobbar min skalle och mitt förstånd stenhårt på att försöka kontrollera framtiden ?
Eftersom jag uppenbarligen inte kan kontrollera nuet.

Återvänder till min trygga grotta för att slicka mina sår och sen ut i hetluften igen.

Vad sägs ullabulla om att lyda dina egna goda råd?
Led in häststackarn i stallet så den får vila mat och omvårdnad.

Lägger inlägget här trots att det kanske passar bättre i min andra tråd.
Men jag behöver påminnas om mina "fyllor" som bara skapar ångest och inte leder någonvart.

Hej ni kämpar ❤️

Jag har nu varit nykter i 6 v och 5 dagar! Jag har skrivit varje dag i min "dagbok" om tankar, känslor, händelser - då som nu, reflektioner /funderingar. Jag kollade tillbaka till dag 2 idag då hade jag skrivit *konsekvenser av mitt drickande och mitt mående*! Man vet och tar upp dom där självklara sakerna som påverkar när man dricker - Familj/vänner blir lidande, ekonomiskt, jobb, ångest osv. Då fick jag 31 punkter och idag efter snart 7 veckar nykter så kan jag lätt fördubbla de, de finns så mycket som påverkas utan man ens tänker på de när man är i dimman.

De jag håller är att jag skriver varje dag (kan se fram emot de ?) och tänka - dag för dag! Jag tänker inte att jag ska "kämpa" /kriga mot A *att de är A mot mig* för då kommer jag förlora. De enda jag kan göra är att bygga upp mig själv och bli den jag egentligen är och bli stark och starkast så jag väljer MIG och inte A. För de ligger hos mig, för Alkoholen/Alkholisten i mig kommer alltid finnas.
Om jag har en dålig dag så får jag ha de, när jag behöver en hand så frågar jag någon, när jag mår super så njuter jag! ? En känsla varar inte för alltid de är hur man hanterar de när just
den kommer vare sig om den är dålig, lagom eller super ?
Säger ABSOLUT inte att de inte varit en bergodalbanor av förvirring, smärta och ångest! Men så var de oxå när jag drack ? Men som nykter så kan de inte bli sämre. Med A så skulle man bara stampat på samma ställe hela tiden (som man har gjort)
Jag prövar inte leva i förnekelse så jag sätter mig inte i situationer som utmanar och kan fresta mig än! Som sagt de ska inte vara en kamp mot A och mig! Att mitt ego ska vinna och jag ska klara de bla bla bla! Bara de allra minsta sak kan trigga igång beteendet igen så varför ska jag sitta med någon just nu som njuter av ett glas vin!? Lika mycket som den personen ska få njuta av de glaset så ska jag få välja att inte riskera min nykterhet! Vare sig hur tråkigt och ensamt de är/kommer vara ett tag nu. Jag träffar mina vänner på dagarna istället och gör saker på kvällarna så har man något att göra ? Om någon vill anpassa sig efter mig då och då och intd dricka så är de jätte snällt men de är inget man ska begära och då veta bättre och göra annat! Jag kommer inte kämpa imotvind
Jag kan göra de lätt för mig eller svårt! De är mitt val..

Ha en ljuvlig dag ni allesammans❤️❤️

Ja, det är inte kul att vakna upp varje dag och inte veta var man är. Min kropp liksom stängs av lite hela tiden. Känns det som.
När jag inte dricker är min kropp så himla skakig. Liksom darrhet. Kan bero på medicinen men jag vet inte.
Men det är typ den främsta symptomen, annars är det väl det andra vanliga. Dåligt minne och så.
Ekonomin är ju åt skogen, men vet inte om man kan kalla det en symptom.

Det tar sin tid helt enkelt. Ta en dag i taget, och plötsligt mår du bara mycket bättre. Känn det du känner och sätt ord på vad du känner och tycker, och plötsligt en dag är känslorna inte lika starka, och det känns inte längre nödvändigt att i alla lägen säga vad man tycker. Man har gjort det redan, det får räcka. Flyt med helt enkelt!

Barnen pratar med varandra..Dom är hos mig nu..Vill inte vara hos honom när han har sin "tjej" där. En av barnen har lånat hennes hårborste som hon lagt på toaletten och borstar katterna med den.Jag säger inget.Dom är besvikna..Själv mailar jag med en man som verkar smart och kunnig om alkoholberoende..Han har varit nykter i flera år..Han är mitt bollplank när jag är ostabil..Vill ju absolut inte ha exet tillbaka.Inte ens om han varit nykter i åratal..Vår tid är förbi..Han har bränt skeppen, raserat broarna, supit bort känslorna..Tips till att bli stabil efter separation mottages tacksamt..Kram..

Alla vill åt en förändrad sinnesstämning.Det är max 2 glas som ger bra effekt enligt undersökningar.Resten blir sinnet bara sämre av.Jag känner ingen som nöjer sig med 2 glas..Det har jag alltid hävdat.ingen tycker om vin första gången, utan man vänjer sig för att komma åt fyllan.Kram

Jag försöker ju inte gömma någon av mina sidor. Får inte ihop det.
Kanske handlar det om att jag under uppväxten ofta blev beskylld för att manipulera eller ha andra avsikter än jag ens själv visste om och därför är så oerhört angelägen om att visa upp alla dåliga sidor för att inte riskera att lura någon?

Hoppas att du har rätt. Just nu känner jag mig mest uppgiven. Kram till dig

Om rädslan att älska och bli älskad.
Att våga släppa taget och inte skydda sig.
Gardera sig och ha flyktvägarna klara.

Jag bygger murar,hinder barriärer runt mig själv när jag känner mig hotad.
Av arbete,flyktbeteende och ord.
Ord och analyser som ska hindra mig att nå till min innersta kärna som jag inbillar mig är ful och fel.
En sorts varböld som om den får komma ut kommer att förpesta min omgivning och få dem att sky mig.
Förkasta mig och avstå fortsatt kontakt.

Det är förstås inte sant.
Men just känslan av att skydda det där innersta,onda eller goda barnet så att ingen får veta hur det är,på riktigt.
Även från mig själv,för jag vill inte se.

Jag vill inte acceptera att jag är både och.
Jag vill bara se det rena och vackra och ärliga som jag håller så högt.
Inte det svaga,rädda otrygga som ingen kan orka älska.

Om rädslan att älska och bli älskad.
Att våga släppa taget och inte skydda sig.
Gardera sig och ha flyktvägarna klara.

Jag bygger murar,hinder barriärer runt mig själv när jag känner mig hotad.
Av arbete,flyktbeteende och ord.
Ord och analyser som ska hindra mig att nå till min innersta kärna som jag inbillar mig är ful och fel.
En sorts varböld som om den får komma ut kommer att förpesta min omgivning och få dem att sky mig.
Förkasta mig och avstå fortsatt kontakt.

Det är förstås inte sant.
Men just känslan av att skydda det där innersta,onda eller goda barnet så att ingen får veta hur det är,på riktigt.
Även från mig själv,för jag vill inte se.

Jag vill inte acceptera att jag är både och.
Jag vill bara se det rena och vackra och ärliga som jag håller så högt.
Inte det svaga,rädda otrygga som ingen kan orka älska.

Tack igen alko,för att jag fick låna dina ord och göra om dom till mina egna.