Senaste kommentarerna i forumet

Det gamla talesättet att man kan inte ändra någon annan.. bara den personen kan ändra sig om den vill..
Du har ditt liv och bara du gör de val som du själv väljer med!
Kram!

Jag älskar min man ändå... det kanske är det som är så svårt... att man har en dröm om den andre och den inte kan uppfylla den...

Idag är det min fjärde förkylda dag. Jag jobbar ändå och det går bra men nu plötsligt blev jag helt slut. Var så dum att jag istället för att ta det lite lugnt ikväll började flytta möbler. Det tog flera timmar och nu när jag är klar så vet jag inte om det blev bra. Men jag orkar absolut inte återställa allt. Och jag har redan massa andra projekt att slutföra... men istället för att göra det så började jag med nåt helt annat. Nu känner jag mig irriterad på mig själv. Jag gör så att jag får så mycket extra jobb hela tiden. Och högen av ren tvätt jag måste vika är helt enorm!!! Och den viks inte om inte jag gör det för här hemma gör jag exakt allt i princip. Det är jag trött på. Ett liv har vi och mitt verkar handla till 80 procent om städning och att serva andra. Lite tråkigt att till och med slösa livstid på att städa åt en annan vuxen människa. Jag gör gärna allt och lite till för mina barns skull men att ta hand om en vuxen persons röra dag efter dag är inte kul tycker jag!!

Behövde klaga lite nu kände jag. Känner att livet rinner bort till så mycket skit. Tänker då på min mans drickande. I lördags sa jag (efter att han legat bakis hela dagen) att nu börjar jag tröttna. Han måste växa upp. Han sa att han ska ta en paus. Det trodde jag inte på förstås och sedan drack han på tisdagen och var bakis hela dagen igår. Han tog alltså paus i två dagar!!??

Nu börjar jag känna smått panik. Ska jag kasta bort mitt liv på det här? På nån som beter sig som en ungdom i en galen festperiod? Alltså jag måste säga det här till honom... att jag på allvar får panik över hur livet går och går och jag aldrig får känna ro. Pga honom!

Men samtidigt vet jag att jag inte kommer lämna honom. Jag kan inte. Inte om jag måste lämna barnen varannan vecka eller liknande. Jag måste lära mig att leva i det här till barnen är större. De far inte illa av hans drickande men om de gör det senare så ska jag såklart agera. Men just nu finns jag här 100 procent av tiden och när han ligger bakis så är jag med barnen och lever livet.

Han tycker han dricker ansvarsfullt eftersom att han inte blir tagen av polisen eller bråkar när han dricker längre, och visst, det är bättre än förr. Men det betyder inte att det är ansvarsfullt att vara full ibland flera gånger i veckan och sova bort hela dagar när man är förälder. Jag sover inte ens när jag är sjuk eller har feber. Jag sover aldrig längre än vad barnen gör utan kliver upp så fort den första vaknar. Tänk om jag gjorde som han? Han skulle lämnat mig för länge sedan och tagit barnen med sig. Han skulle inte stanna en månad ens.

Jag tror han kommer att ta en paus i drickandet förr eller senare. Men först kommer det nog ta många månader. Och han kommer försämra sin hälsa under tiden. Det gör mig ledsen. För jag vet att han kan vara motsatsen till det här. Innan sommaren var han ju det.

Häromdagen möttes vi oväntat på stan när han hade lunchrast. När jag såg honom tyckte jag att jag kunde se att han dricker ?? han ser bra ut min man egentligen men jag tycker han såg så grå ut i ansiktet. Nä nu rinner mina tårar. Jag blev så överrumplad av att jag faktiskt såg på honom att han förgiftar sin kropp.

Ibland tänker jag på honom och föreställer mig att han är en av mina söner och då vill jag bara gå sönder.

Hmm det är egentligen inte så konstigt att jag tycker det är lätt att vara nykter numera. Alkohol är ju det läskigaste och sorgligaste som finns ?

Nu har jag skrivit så personligt och funderar nästan på att radera allt. Men jag vet inte.... jag behöver få ut mig det också. Både glada och sorgsna saker pågår ju i våra liv dagligen. Det är ju som det är.

Känslor kan vara jobbiga och när man aldrig nånsin dövar dem så är de ibland överväldigande. Men när man känt klart hela känslan så kommer man ut på andra sidan lite starkare och lite klokare. Det är så här att vara människa. Obedövad och känslosam.
Man känner klart och kan vara glad efteråt. Med alkohol i blodet känner man inte klart och får istället dras med en jämn konstant låghet.

Nu postar jag detta och går och lägger mig. Godnatt alla fina där ute ?

Du verkar ha ettt kul liv, Heueh!

God kväller allihop.

Det är nog bra att man åtminstone erkänner sitt problem och försöker göra det bästa man känner att man kan för stunden. Jag förstår ditt sätt också Sisyfos och det har funkat sådär för mig också förut. Men plötsligt tog det fel vändning alltihop och när jag väl börjat medicinera med alkohol så mådde jag psykiskt dåligt av små mängder i socialt drickande också. För jag fick sån ångest.

Jag känner mig faktiskt så stolt över mig själv. Den känslan hade jag absolut inte förut. Typ nånsin. Kanske korta stunder över någon prestation av nåt slag (A på en tenta exempelvis). Men jag skämdes nästan jämt över mig själv för att jag visste vad jag gjorde i hemlighet efter tentan.....

Nu känns det som att jag inte har några lik i garderoben och jag behöver inte oroa mig för om det plingar oväntat på dörren (vart ska jag gömma vinet? Är jag berusad?). Jag kan vara lugn hela tiden istället för att vara rädd som en liten kanin innanför dörren.

Jag känner som du miss lyckad, jag har aldrig ångrat en nykter dag. Däremot många onyktra. De har jag i princip alltid ångrat.

Vad fint det känns ändå att vi är så många som går den här nyktra vägen tillsammans från olika håll i Sverige (och andra länder) och så möts vi här och reflekterar kring våra nya liv ihop.

Kramar till er alla!

AlkoDHyperD, hade jag gärna träffat då jag tidigare sökte hjälp för min panikångest. Är glad över att du kommenterar här i alla fall. ♡ Det verkar som om vi till viss del har (haft) liknande bakgrund. Känner att du verkligen förstår hur det är att vara en ensam, stolt och trött krigare, som i sin envishet utkämpar sina strider mot allt och alla - inte minst mot sig själv. Till slut töms man på energi, både kroppsligt och själsligt.

Från hjärtat, tack för ditt svar, ADHD! ♡ Dina ord både värmer och skrämmer. Ska försöka att ta dem till mig, vända och vrida på dem, analysera och till slut kanske fundera ett steg till.

Meeen... som den motsträviga kämpe jag är ska jag ännu en gång - den sista, förhoppningsvis - ge mig in i kampen mot alkoholen på egen hand. Försöka hitta alternativ till det avkopplande, onödiga och ibland slentrianmässiga smådrickandet på vardagar. Ensamdrickandet i smyg. Konstigt nog oroar jag mig betydligt mer för det än det accepterade och sociala intaget på helger och bland andra. Det sistnämnda känns inte hälften så jobbigt att avstå.

Kram till den som vill och behöver.

Med Roxette, som spelades tokmycket när vi blev ihop, spelade jag på repeat ?

När jag separerade plågade jag mig själv genom att spela låtar från den första fina tiden vi hade ihop. Shit, jag grät så det värkte i bröstet. Och det behövde jag. Kram ❤️

Ja en sorgeprocess känns det som emellanåt, men å andra sidan en utveckling.. Det är ju så med allt. Man måste kunna sin historia för att inte göra samma misstag. Bearbeta jobbiga känslor. Jag skulle nog behöva gråta, Får väl titta på sorgliga filmer, för att kunna släppa fram gråten. Det är lättare att skratta och skoja, men gråten i kroppen måste ut för att kunna läka. Tror och hoppas att jag kommer stark ut ur detta till våren..,kram❤️

Utom dom dåliga..Det är väl dom flestas önskan som fått a-problem att kunna dricka några glas och må gott på det. Så ser ju verkligheten inte ut för många. I mitt fall har jag kunnat det ända tills för 5 år sedan kanske mer.. Steg för steg tog jag mig över gränser.. Tex att dricka 2 kvällar i rad. Dribblade länge med olika sätt att minska ner på konsumtionen. Upptäckte efter samtal med en förstående chef att sluta helt var det enklaste och enda sättet för mig.. Har aldrig ångrat en nykter dag.. Kram

Jadu Lim, nä, sanningen är väl den att jag fortfarande inte vill bestämma mig för att sluta helt. Fortfarande tror att jag kan dricka socialt ibland. Och det funkar, men sen börjar jag återigen medicinera stress med alkohol, ensam hemma ( eller i smyg hemma). Du har säkert rätt och att fortsätta dricka socialt och då och då återvända till ett osunt drickande det kanske inte är värt de kanske 2-3 glas vin då och då som ett socialtdrickande är för mig. Och just det som händer i kroppen..., att det ska vara så jäkla svårt. Känner mig lite som "träningstanten" just nu och fyller på med 0.or i loggan istället. Får se, det går i alla fall inte åt fel håll just nu, tvärtom.

lyssnat på min mamma. Hon hävdade alltid att man ska leta igenom fickorna på alla plagg innan man lägger dom i tvättmaskinen. Jag kan förstå resonemanget men har aldrig riktigt tagit det till mig fullt ut, förrän nu. När jag öppnade tvättmaskinen nu senast var den full av tobak, pappersbitar och cigarrettfilter. Tydligen har jag glömt kvar ett cigarrettpaket i en bröstficka på en skjorta under dess åktur i klädernas nöjespark. Så nu har jag ett trevligt pysslande framför mig, förhoppningsvis finns det åtminstone något slags filter gömt i maskinens innanmäte där tobaksresterna har samlats för en stunds samvaro. Jag vet inte riktigt varför jag förr har brytt mig om att dricka över huvud taget; jag har ju en utomordentlig förmåga att trassla till det för mig redan som spik nykter.

Jag tror förresten jag såg en äkta narcissist igår, på vägen hem. Jag flög via Frankfurt och vårt plan tilldelades ingen gate så vi parkerade ute i obygden någonstans och fick åka buss in till terminalen. En av passagerarna, en tysk med tillhörande hustru och litet barn, fick då för sig att han absolut måste ha sin bilbarnstol som han hade checkat innan avresan. Jag förstår inte riktigt varför personalen gick honom till mötes, men alla vi andra passagerare fick snällt sitta i bussen och vänta medans man rotade igenom planets innanmäte efter han dyrbara stol. När vi så kom till terminalen använde han den inte ens; han gick och bar den medans barnet satt i en sele på mammans mage. När jag någon gång får för mig att jag har sett allt dyker det alltid upp något som bevisar motsatsen.

Ha en fin dag alla!

Tack Sannah, Sisyfos och miss lyckad för era kommentarer!! Ni gjorde mig glad!!

Ja rastlösheten är nog faktiskt den känslan jag allra mest minns just nu. När jag drack var jag alltid rastlös. Förutom när jag drack. Tror nästan den känslan gjorde mig deprimerad för den var helt omöjlig att få bort nästan. Och den gjorde mig spänd, irriterad, ledsen, stressad och missnöjd. Alltså ger ju alkohol bara dåligheter. Visst, en timmes skön känsla i kroppen (eller? Det var också en stress att ha den känslan för man ville inte att den skulle ta slut). Men sedan kommer ju bara skit. Oj, alltså jag saknar det inte alls.

Bestämmer du dig någon gång för att sluta dricka helt Sisyfos? Du skulle slippa så mkt inre stress ?

Kram till er alla och glad Halloween! ?

Hej miss lyckad. Du är så stark och kommer att ha gått igenom sorgeprocessen när du sörjt klart. Kanske är det som när vi slutar dricka? Det tar tid och man måste gå igenom nästan ett helt år med allt vad det innebär, utan alkohol. Sedan vet man att man kan och man får nya vanor. Ibland när man är ledsen kan man ju också råka tänka "fel". Tro att det där gamla är vad man saknar och behöver fast det inte ens finns kvar även om man skulle gå tillbaka.

Ditt ex kanske försöker skynda på processen. Och dessutom med alkohol alkohol i kroppen då och då. Han läker inte alls men det gör du. Han kommer nog må ganska dåligt om ett år tyvärr men det är jag säker på att du inte kommer att göra.

Du har en fin framtid framför dig och nykter som du är kommer den dessutom vara klar och frisk och du kommer kunna bearbeta allt du känner.

Många kramar fina miss lyckad ?

själar läker inte i ensamheten

Hej!
Jag har ca samma problem! Mitt är när jag vaknar och så har de varit sen jag slutade att dricka och det var för ca 6 veckor sen. Väldigt tröttsamt men som tur är så går de över efter någon timme! Tar de heldre än en dag av bakfylla (men jag tog oftast en återställare så mådde lite bättre efter en stund) då jag får vara klar och nykter i hjärnkontoret ? Men om de inte går över så får man söka upp läkare pga för mig kan jag få lite ångest först och måste ta de lungt, men om jag ska åka o jobba så har man inte den tiden att andas ut och då stannar känslan längre! Om de påverkar dig för mycket så tycker jag att du ska kontaktar någon pga de är sånt som kan trigga igång så man börjar dricka igen. Och man ska inte gå runt och må dåligt om man inte måste!
Lycka till ?

Läser ditt inlägg och ler, så fint du gör som kollar av din inre upplevelse med "verkligheten". Klok som en bok.

Härlig tråd du har,

hej och hopp om god fortsättning.

Li-Lo
Alkoholhjälpen

Har varit nykter i många år för att de senaste åren gått en vinglig väg med perioder av alkohol i varierande mängd. Nu har jag inte druckit på ett par veckor. Visst har jag mått dåligt ibland även när jag varit nykter, med ångest och depressioner, men aldrig precis samma känsla som vid bakfylla förut. Det blir dubbelt obehagligt, eftersom jag känner mig misslyckad över något som jag inte ens har gjort. Hoppas också att det släpper snart.

Att kapa dom själsliga banden från någon efter ett långt liv ihop tar tid.. Försöker att skära av banden genom mentala bilder. Ett rejält hugg för varje år. Så lossnar själen från någon annans som jag inte vill höra ihop med längre. Man kan inte skynda på förloppet genom att ta in en ny person.. Räknar med att vara fri någon gång nästa år.. Sorg saknad acceptans och sedan nyorientering.. Nästan som att någon dött.. Ja vår kärlek är död...alkoholen dödade den.. Men det var exmannen som gjorde valet att dricka. Det kan han aldrig skylla på någon annan.. Jag ska ta hand om min skadade själ och bli hel.. För första gången på många år❤️Kram✨✨✨

... har du varit nykter?

Hjärnan kan spela en spratt ett bra tag efter att man nyktrat till. Sömnbrist gör nog inte saken bättre.

Hoppas det släpper snart!

Italiensk mat är fantastisk. I Italien är verkligen mat kultur! Man äter mat, man pratar mat, man är mat. Precis som hemma hos mig...

... på ett mail jag skickade till chefen i imorse.

Han verkar inte alls lika stressad över situationen som jag vill inbilla mig själv.

Typiskt alkoholistbeteende!? Försöka projicera över problemet på nån annan, tom. (eller framförallt) på de som försöker hjälpa mig.

Skrattar och gråter åt mig själv om vart annat.

där har jag spenderat en tid nu. Inte helt fel som avbrott i den dystra Svenska hösten. Temperaturen låg mellan tolv och tjugo grader och solen visade att den fortfarande existerar i all sin prakt snart sagt varje dag. Men det bästa var, som alltid där nere; maten. Visserligen åkte jag dit för att jobba men det var inte mer betungande än att jag kunde njuta av en överdådig måltid snart sagt varje kväll. Jag älskar Italiensk mat, jag tycker den lyfter en i anden; varje måltid gör mig glad och nöjd. Där nere är ju faktiskt ätandet en sysselsättning, ett synnerligen behagligt sätt att fördriva kvällen, långt bättre än att sitta framför tv'n med en påse chips i näven.

Men vinet då, tänker någon, hur gick det med vinet? Tja, för mig har vinet aldrig varit något annat än ett berusningsmedel, inget jag har intresserat mig för. Inte ens när jag drack som mest kunde jag förstå varför man ska ha ett glas vin på bordet när man äter. Vin halsar man direkt ur flaskan, eller, om man vill vara lite fin i kanten, hinkar i sig ur ett välfyllt dricksglas. Jag tror inte många kockar skapar sina rätter med något speciellt vin i åtanke, de lagar maten för att den ska smaka bra alldeles på egen hand. Så ett glas vatten har varit den naturliga följeslagaren på bordet, och maten har talat till mig utan att någon tjattrande Valpolicella har fått chansen att överrösta den.

Och nu, när jag sitter här och tittar ut på min bil som står med frost på rutorna, vill jag bara tillbaka.

Ha en bra dag!

... är visst inte min bästa gren.

Vill så gärna komma upp på banan och kommer framåt med livet. Visst, jag vet att det är viktigt att ta det lugnt, ta en sak i taget, inte pressa sig eller stressa... men dagarna går och jag är lika trött, har samma galna huvudvärk och alla vill att jag ska ta viktiga beslut. Min chef, min fru, jag själv...

Har en ny läkartid nu på fredag och hoppas på ytterligare nån veckas respit. Har mailat min chef och lovat besked på måndag om jag ska säga upp mig eller hur jag tänkt mig det hela. Gå tillbaks till jobbet känns inte som ett alternativ.

Vill komma igång med en egen verksamhet och har 100% stöd från frun trots att det kommer att bli knackigt ekonomiskt.

Min energinivå ligger på typ 5% av normatl och jag kan inte tänka klart när huvudet bara dånar och ilar om vart annat.

Går på AA-möten nästan varje dag, det är mitt lilla andningshål och ungefär vad jag orkar med.

44 dagar nykter. Alltid nåt...

Nu var det lite länge sen du skrev om dig, hunden och dina livsreflektioner. Det har väl inte hänt nåt där i mörkret?