Senaste kommentarerna i forumet

Jag hör och känner en starkare energi hos dig lim.. Härligt. Vi har ju alla vårt mående att jobba med. Jag är i en separationsfas som går upp och ner. På dig låter det som om du äntligen fått mycket harmoni i ditt mående. Så skönt! Kram?

För vad händer om man inte gör det själv?
Vad händer om man är sårbar?
Vem skulle fånga mig om jag faller?
Vem skulle
Vem
Jag har också hjälpt mig själv, analyserat mig själv.
Utbildade mig till och med till socionom, och sedan terapeut, och sedan ännu mera olika skolor inom området. I syfte att göra det ingen annan kunde göra. I tonåren, unga vuxenår, medelåldern....dvs ge mig den hjälp jag behövde för att reparera anknytningsskador som fortfarande sitter så djupt att jag har svårt med nära relationer. För att kunna få min tillit måste den förtjänas genom att bevisa att man kan bättre än jag själv.
För tilliten till andra är skadad.
Lättnaden när jag hittade en terapeut som kunde. Och en läkare på psyk som kunde. Båda vinna tillit genom äkta engagemang och visa att de var kunniga - kunnigare.
Anknytningspersonerna måste vara trygga, trovärdiga, kärleksfulla, och starka. Jag hade en som inte var något av detta. Och en som var allt utom stark. Och en däremellan som bara var kärleksfull. Så jag blev tvungen att vara den starka.
Det är ensamt att vara stark.
Hoppas du hittar tilliten som gör att du vågar vara sårbar så du slipper bära alla dina bördor själv.
Kram

Du skriver att du brukade känna dig låg och rastlös tidigare och tror att det berodde på alkoholen. Jag kan verkligen bekräfta det. Eftersom jag fortfarande medicinerar stress med alkohol, men rätt sällan så kan man vara lite uppmärksam på det som händer i kroppen. Och precis som du skriver så känner jag mig väldigt rastlös efter att ha druckit. Det ökar på den fysiska känslan av stress som är just det jag försöker få bort. Usch, vilket jäkla gift det är. Så stå fast vid ditt beslut att inte dricka, inget blir bättre av det. Du är så bra, Lim.

Nu är du en förebild som hjälper! Tack för att du delar med dig och dit du är idag vill jag vara med! Jag ska dit! Tack för inspiration ❤️

Din beskrivning av att vara den som kan mer än andra och borde veta bättre är exakt sådan jag är vad gäller alkoholen - än så länge! Känns inte som om jag sviker någon annan än mig själv om jag avslöjar hemligheten.

Att du inte förstod mina katastrofscener är inte så konstigt. Jag var luddig nog att inte beskriva några detaljer, eftersom det inte finns på kartan just nu att berätta.

För några år sedan fick jag ganska svår panikångest. Beökte till slut först KBT-terapeut och sedan psykolog, men det fanns inget de sa eller gjorde som jag inte redan läst mig till och provat. På egen hand är jag nu mycket bättre, om än inte bra. Det konstiga är att jag inte skäms ett dugg över detta. Är tvärtom lite av en frontfigur för "vem som helst kan trilla dit"-folket. Även den smarta, duktiga, sociala och roliga tjejen.

Måste alltså på eget sätt fixa detta - tror jag. Är dock övertygad om att jag kommer att klara även det. Naivt kanske, även om jag inte är sådan i min personlighet.

Om någon kommer och berättar för mig att det har problem med A är det som jag nämnde tidigare inget annat än respekt och mod jag känner inför denne, så skammen gäller bara mig själv.

Läser igenom det jag skrivit och förstår om det tolkas som att jag tycker mig vara förmer än andra. Så är det inte. Har haft en ganska tuff uppväxt, där min självkänsla under en period var mycket låg och resulterade i ett självmordsförsök och mycket annat tok i tonåren. Har efter det nog varit tvungen att bevisa för samhället att jag duger.

Nej, nu blir det mest osammanhängande svammel, känner jag. Ska i väg snart.

Vill iaf tacka dig, ADHD, för otroligt bra analyser, pepp och kanske, kanske en och annan ögonöppnare. Stort tack!

Ha det gott där ute i er kamp, nu kör vi en nykter tisdag!

Just det vi kan vara så rädda för... att vi ska spricka när vi kommer ut i ljuset...?!

Mig själv har jag pratat med allt för länge nu. Med eller utan spegel.
Men förstår vad du menar, se mig själv först, ge och få tillit till mig själv.
Av och till har den alltid funnits, för det fanns ingen annan.
Självständighet, självtillräcklighet, gör-det-själv, bara själv, ensam.
Nä. Ögonkontakten vill jag träna på någon annan nu.

De är ju verkliga för dig. Kunde dock inte låta bli att servera lite alternativa tankar inom parentes.

Det värsta som skulle kunna hända om du berättade att du har problem med alkohol och vill sluta dricka.
Fick inte riktigt ihop vad som är det värsta scenariot.
Är det att din bild utåt, den duktiga flickan, skulle behöva målas om? (Till den mänskliga duktiga flickan, bärandes ett bagage i ensamhet pga fullkomligt mänsklig skam över att avslöjas)
Är det att du tycker dig svika andra, genom att ha dolt detta? (andra delen av meningen inom parentes ovanför)
Är det för att du tycker att du borde klara mer än andra och antingen veta bättre än att dricka för mycket, eller kunna sluta på egen hand och när som helst? (varför skulle din hjärna ha en helt annan struktur än resten av mänskligheten? Och varför har du inte redan löst problemet genom att sluta dricka eller begränsa det om det nu bara handlade om att vara tillräckligt duktig..)
Eller...vänta nu.
Det är ju inte du som valt att få alkoholproblem!!!
Vänd på det. Om någon berättade för dig, skulle du döma och se ner på personen, eller skulle du försöka stötta och tycka det var strongt att tala om det och vilja förändring?
Jag tycker att du ska visa dig så som du är, iallafall för dem du litar på. Vacker, stark, sårbar, i behov av stöd, kompetent 8nom vissa områden och vilse inom andra. Precis som de flesta människor med andra odr ❤️

God kväll!

Jag ligger i sängen och funderar över smågrejer. En mix av olika saker. Och några saker skapar lite stress. Men så känner jag mig ändå relativt lugn... för mitt i alla vardagens bestyr så slipper jag ju åtminstone försöka sluta dricka! Vilken lättnad det är att ha det stora bekymret ur världen.

Kände också idag att jag faktiskt mår ovanligt bra.... Alltså jag tjatar om hur jobbig hösten är för mig och bla bla. Men jag mår faktiskt rätt så bra. Törs knappt tro att det är på riktigt att jag mår såhär bra. Inom mig liksom. Brukade vara så vansinnigt låg och rastlös förut. Men det känns inte så nu. Och jag är HELT säker på att det är tack vare att jag aldrig dricker. Varken lite eller mycket.

Jag tycker fortfarande det mörka vinterhalvåret är jobbigt men det känns ändå annorlunda detta år... hittills.

Jag behöver hålla igång för att må bra dock. Vara utomhus mycket och hitta på saker när vi är lediga. Men jag har ju energin till det eftersom att jag är giftfri.

Snart har jag varit nykter lika länge som en graviditet är lång. Sedan är det bara tre månader kvar till min årsdag som nykterist. Det är ju inte klokt! Jag har klarat en del av en vinter, en hel vår, en hel sommar och nästan en hel höst. Och jag är så glad för det!!

Kram till er alla!!

PS. Miss lyckad tack för dina tips ? vitaminer äter jag och jag försöker äta bra i övrigt också. Badhuset åker vi till kanske en gång i månaden fast där fryser jag mest ? men det beror väl på att jag badar i äventyrsdelen bland alla barn ?

I min yrkesroll peppar jag ofta människor genom att problematisera med just den frågan. Jag är överhuvudtaget mycket bra på att ge andra råd, hjälpa dem med förebyggande åtgärder, men betydligt sämre när det kommer till mig själv. Då gäller det inte endast alkoholvanor utan allt möjligt i det vardagliga livet.

Som säkert har framgått tillhör jag släktet "Duktig flicka". Har dock jobbat oerhört mycket med mig själv genom åren och tycker att jag kommit långt. Utom på en enda punkt: min relation till alkoholen. Känner mig så otroligt misslyckad vad gäller detta. Jag som klarar det mesta och får mer och mer ansvar på jobbet för varje år. Har som sagt många jag stöttar, men jag vill så förtvivlat gärna lösa mina egna problem också.

Vet inte om ovanstående var att beskriva vad som är det värsta som kan hända om jag avslöjade min hemlighet, men just nu kan jag bara inte förmå mig till det. Försöker att avstå i veckorna i alla fall. Beundrar er som sökt hjälp, så då är jag där igen: Tycker inte att det finns något att skämmas för vad gäller andra, tvärtom, men för mig själv kör jag andra spelregler. Sorgligt, men sant!

Det ser iaf ut att bli en nykter kväll, trots en del hjärtklappning.

Precis sådär gör jag också.
Och som någon sorts inövad reflex så är jag där och tillfredsställer andras behov för att slippa känna mina egna.

Som precis som du beskriver varit tomma och innehållslösa och jag har inte fått fatt i dom.
Och när och om jag känt dom och vågar be utan att få gehör så är skammen så total.

Men grejen är nog att våga ge sig själv belöningen.
Utan att den är i så konstruerad form som hoppa hopprep eller dricka eller ha sex eller..
Just närheten,tilliten.
Till sig själv och i förlängningen en annan människa.
Med någon sorts vetskap i att någon finns där i andra ändan tillitsrepet.

Så ja.
Ställ dig framför spegeln och var glad åt kvinnan du ser.

Hon har nog massor att ge dig?

Känslorna som jag vill döva genom att dricka - eller egentligen avsaknaden av känslorna som jag tror att jag kanske skulle behöva känna - den avsaknaden och tomheten är bördan.
Hur kan ingenting väga så mycket?
Och nu försöker jag leva i tilliten istället. Till att jag inte behöver känna eller vara på något särskilt sätt.
Tids nog kanske sorgen vågar titta fram och då upptäcker jag nog att den är där.
Jag tror att jag varit steget före i hela mitt liv. Blockerat känslor innan de hunnit kännas.
Därför har det varit svårt att förstå. Varför döva när det inte finns något att döva?
Varför skapa problem när jag inte har några?
För det har ju aldrig funnits någon anledning att känna sorg...inplanterade budskap sedan före språket om att jag inte känner det jag känner och inte menar det jag menar.

Desorganiserad anknytning genom förvrängda speglingar.
Längtan efter närhet.
Den farliga närheten som blir till skam och rädsla.
Om jag skrämmer den andre, för hon ser ju rädd ut och säger att jag menar något annat än jag trodde, måste jag ju vara farlig och fel.
För att skydda andra har jag blockerat behovet av närhet. Och för att skydda mig själv från skammen.

Ju mer jag förstår desto mer vågar jag.
Ögonkontakt. Fick lära mig sent i livet. Men bara när det inte finns känslor.
Vågar jag träna på ögonkontakt nu?

Så brukar jag kalla det. När förståelsen blir så stor att den förminskar min egen upplevelse.
Oj, säger jag till mog själv, nu hamnade jag i förståelseträsket.
Förståelse kan användas för att förklara någons beteende, men kanske inte alltid för att ursäkta det.
Fortsätt förstå, för att skapa mening för dig själv, men glöm inte att även förstå dig själv i hur du hamnar i förståelseträsket.
Kram

Igår på mötet för vi var så många.
Men det gjorde inget.
Min delning låg där för mig själv att ta del av.

Jag har alltid ridit högt på min empati och förståelse.
Tagit in till fullo varför andra människor beter sig irrationellt och dumt.
Iom det hävt mig lite ovanför dom och varit "Lite bättre"

Det har också lett till att jag kunnat acceptera alldeles för mycket felbehandlingar av min egen person.
Inte satt gränser och markerat.
Utan liksom i mitt upphöjda tillstånd av förståelse accepterat deras litenhet och ansett mig själv osårbar.

Det jag inte har sett är att det gjort mig till offer.
Ett förstående offer dessutom.

Jag har smitit undan konsekvenserna av andras agerande mot mig och liksom fäktat undan det som hänt med min förståelse och förlåtelse.
Så fegt av mig.

Jag har liksom lurat mig själv och skadat min innersta kärna istället för att skydda mig själv från dumheter.

Det får vara slut med det nu.

Kanske..
Det tillstånd man försöker uppnå med de 12 stegen.
Försöka lägga bördan av att hålla sig nykter på någon annan.
Ett bättre jag,aa-gruppen eller en gudskraft
Grattis!
Nu har du hittat dit.
Hoppas du får vara i känslan tillräckligt ofta för att våga tro på den.
Vill också ge dig eloge för den insikt och det stöd du visar andra (och mig) i andra trådar.

Du har ett stort hjärta,stor medkänsla och mycket sunt förnuft.
En gåva och en stor tillgång här på forumet.

...om hemligheten avslöjades?
Skriv gärna här om dina farhågor. Måla upp dina katastroftankar hela vägen.
Det brukar vara bra att sätta ord på dem.
Börja så.

Och det är precis hit jag ville komma. Lägga ner kampen.
Vad jag önskar att detta är ett bestående tillstånd.
Till och med vetskapen om min egen osäkerhet och ombytlighet känns acceptabel på något sätt.
Så här är jag. Tvivlande på mig själv. Orolig mitt i lugnet. Och det är ok. ?

Det finns alltid alkohol hemma då vi reser mycket och handlar på oss. Skulle det mot förmodan inte göra det är jag säker på att jag såg till att fixa det ändå.

Visst är det superjobbigt att ha den här hemligheten. Men jag vill verkligen inte berätta för någon. Duktig flicka-syndrom kanske. Har världens mest underbara man som jag vet skulle stötta mig till hundra procent, men känner mig så misslyckad att jag helst inte berättar hur illa det är.

Annars hade det ju varit toppen att bara slänga bort allt.

Kanske jobbigare att ha hemligheten än att inte dricka? Jag läste Kjell-Olof Feldts bok där han för logga hur mycket han dricker, han har sett till att minska sitt drickande istället för att sluta helt. Jag tyckte det verkade så jobbigt att mäta enheter och blev alldeles matt av att läsa om det. Jag har iofs inte heller som mål att sluta helt utan att dra ner det till en bättre nivå.

Tack för peppen! Gick hyfsat, men känns som att jag är tillbaka på ruta ett igen nu efteråt. Vill bara säga att jag blev glad av att läsa dina ord. Nu tar vi nya tag!

Ja, det är hemma mina alkoholproblem tar över. Kan vara nykter på fester, erbjuder mig ofta att köra, men vill gärna (jättegärna) ta något när jag kommet hem. Dricker så gott som alltid något efter jobbet, inte nödvändigtvis vin, även om det inte kan bli så mycket att det märks. Detta är min stora hemlighet, ingen, jag betonar INGEN, vet vilken kamp jag utkämpar varje dag. Jag skäms och tror ärligt att jag kommer att klara av att sluta innan jag blir avslöjad. Som sagt, nu tar vi en dag i taget!

Nu tar vi en dag i taget. Är det hemma du har det största problemet med vin?

...men inte heller full. Så sammanfattar jag mitt tillstånd på festen jag var på. Blev inte det minsta packad, gjorde inte bort mig, utan jag uppförde mig mer som folk som kan dricka normalt och socialt. Problemet är bara att det blev som jag trodde att det skulle bli. Smygdricker när min man inte ser. Tar inte mer än att jag verkar nykter, men känner som vanligt hur fel det är och hur ångesten vässar sina klor i mig. I morgon hoppas jag att jag klarar av att vara nykter efter jobbet. Detta smygsupande tar knäcken på mig. Är så evinnerligt trött på mig själv. Bläää...