Senaste kommentarerna i forumet

...jag bad ssk boka tid till läkare framöver, men det är inte där jag kommer att hämta hjälpen. Hade ett långt bra samtal med socialsekreteraren (mer vän än myndighetsperson) utanför "myndighetsrollen".
Men det som får mig nykter idag är kärlek :-)
Spelar ingen roll om den ligger på vänskapsnivå eller utvecklas till något mer. Jag vågade fråga om planer för helgen, under ännu en lite annorlunda middag efter jobbet. Typ, jobbat över en stund, ett huvud kikar in genom dörren
Han: hallå, ska vi käka något ute?
Jag: nja, jag har med mig lasagne. Vi kan dela den. Ute.
Äta medhavd mat på en bänk är också en date, eller hur ;-)
Så planen är att välja något som drar mer än beroendet. Det enda som funkar för mig.
"Beroende är en emotionell sjukdom" Människor måste knyta an. I avsaknad av närhet knyter man an till annat, t ex sprit.
Hoppfull

Tack Skogsfrun, jag läste ditt svar för länge sedan men kände mig nöjd med att bara ta in dina ord, utan att svara, men det uppskattades verkligen det du skrev ❤

Just nu mår jag inte så bra. I början av nykterheten har jag ändå mått relativt bra, jag har fått hjälp hos psykolog och medicinering. Jag kände väl då att "nå men nu är jag nykter och allt faller på plats, skönt, nu mår jag bra igen!". Så mina besök hos psykologen avslutades vilket ändå kändes bra, kände mig nöjd med de möten jag haft där och räknade nog med att det bara skulle bli bättre, och det har det förstås till viss del MEN nu är det lite som att verkligheten har kommit ikapp. Jag har tidigare ganska enkelt kunnat gå vidare efter att ha gjort något som gett mig ångest, då gick det ett par tre dagar sen var det som bortblåst och det var väl egentligen inte så konstigt eftersom jag då drack igen och gjorde nya saker som jag ångrade och då "glömdes" det gamla bort. Jag undrar nu om någon känner igen sig och kan dela med sig av sina erfarenheter, hur tar man sig igenom sig denna ångest och blir "kvitt" den? Jag känner och tror att man måste på något sätt kunna förlåta och acceptera att det inte går att ändra på, men hur? Jag är rädd och orolig hela tiden att något jag gjort ska "komma upp till ytan", staden jag bor i är inte stor, känns bara som en tidsfråga innan man stöter på någon via tex jobb, familj eller vänner som man gjort bort sig för, legat med på fyllan, betett sig dåligt/pinsamt gentemot. Hur gör man? Går det ens? Just nu känns det som att jag springer och springer ifrån ett stort svart hål som bara kommer närmare och närmare emot mig. Jag har gjort så dumma grejer, vill bara förtränga det, vill inte berätta det för allt och alla heller exakt allting då det mer skulle göra skada än nytta men detta tär på mig, har jag insett nu ett tag in i nykterheten. Massa svammel blev det nu ifrån min sida, vet inte om jag fått fram mina känslor och tankar på rätt sätt så att man förstår det men jag hoppas det, och jag hoppas att ni kan dela med er av era erfarenheter, känns som att jag behöver det just nu. Ta hand om er.
Kram

Glad för din skull. Skrev i din tråd. Även jag ska använda vintern till att få ordning kaoset. Allt kommer bli toppen ska du se ?
//PP

Glad för din skull. Skrev i din tråd. Även jag ska använda vintern till att få ordning kaoset. Allt kommer bli toppen ska du se ?
//PP

Tack snälla Jasmine ?❤

Nej irritation mot barnen är verkligen inte kul. Man är ju bara människa så nångång händer det såklart att man beter sig fel mot dem. Men det får inte bli ett normaltillstånd och något som barnen tillsist vänjer sig vid och mår dåligt av. Nu är jag absolut inte så irriterad av mig men jag tänker på det extra eftersom jag mött så mkt omotiverad irritation som barn. Och jag minns vad man trippar på tå för att inte göra den personen ännu mer irriterad. Hua!! Vidrigt är det. Och skrämmande att hela tiden vakta vad man säger eller gör.

Det känns som mitt i natten fast klockan bara är efter 19.

Hmm jag försöker komma på nåt att skriva men det tar stopp. Fredag imorgon ska bli skönt. Och så skönt att inte dricka så att jag riskerar att slösa bort två sköna sovmorgnar. Hoppas det slutar regna snart.... det har öst ner i flera dagar nu och det gör mig lite seg.

Många kramar till er alla ute i höstregnet ❤

Vad härligt det låter miss lyckad ❤ det är underbart att vara nykter!!

Min mamma,nykter alkoholist hade honom som en av sina favoritförfattare.
Ska definitivt kolla in youtubeklippen.

Hej PP-vännen,

hur mår du? Har du det bra? Hoppas allt går bra med det nya och spännande. ;-)

Jag håller på och bringar ordning i min röra, både hemma och på jobbet. Och vet du, trots kaos, konflikter, deltid osv, så mår jag bra. Man kan tydligen lära gamla hundar att sitta - för jag har nu äntligen börjat ta ansvar för mig själv och mitt mående. Klart att vägen är lång, men jag mår faktiskt bra. Ville bara säga det, för vi har följts åt under så lång tid nu och jag har ägnat större delen av tiden åt att gnöla om hur dåligt jag mår. Och du är en av dem som har varit med och stöttat och peppat under hela min "forum-tid". Jag vill också säga TACK till dig för det. Jag tror inte att jag har gjort det, utan jag har nog ägnat mig åt att gnälla lite till istället. Så därför säger jag TACK! (Och nä det är inte ett jag-lämnar-forumet-tack).

Ha världens bästa dag! KRAM

Kära K,

ja, här kommer ett sista tjat från mig också. Jag hoppas verkligen att du återkommer snart, men jag slutar och tjata nu. Du vet ju var jag finns.

Varm kram till dig

Kära UllaBullan,

så fint du skriver... Tack för att du delar med dig av dina innersta tankar. <3

För egen del så sitter jag här, mer eller mindre, nyfrälst. Jag har ju läst en hel del av Eckart Tolle och det ger så himla mycket. Men en lite mer "light-version" - inte i budskap, men i begriplighet - har jag nu hittat i Kay Pollak. Det finns tex åtta föreläsningar av honom på youtube: "Att välja glädje". Jag vet inte alls om detta kommer passa dig eller så, men det har i vart fall snurrat om min världsbild och gett mig jättemycket! Ta en kick vet ja, man vet aldrig. :-)

Kram från mig

Lycka till med allt! :-)

Värd att må bra!! Härligt och inspirerande! Ett lugn vilar över dina rader!!
Kram?

Tack för att du berättat om din resa och ett stort tack för att du förbereder oss på att du släpper taget om forumet. Det känns fint att veta att du tar steg i den riktning du behöver och vill "där ute".

Många varma hälsningar

Li-Lo
Alkoholhjälpen

Hur gick det för dej på öppenpsyk. Fick du bokat tid med din läkare för vidare hjälp?

Vaknar ofta innan klockan ringer på morgonen..Regnet smattrar mot taket.Det känns rofullt att ligga i sängen och bara lyssna..Jag har några lediga dagar framför mig.Lite aktiviteter inplanerade med barnen. Det känns som om jag har förändrat mitt liv helt och hållet.Allt dåligt är utbytt mot något bättre..Vilken tur vi har som människor, att vi kan byta hem, byta jobb, avsluta dåliga relationer, och förändra sitt tänkande kring beroende som förstör livet för oss..Att inte inta medlet som förstör oss inifrån och ut, som förgör allt sunt och friskt i vårt liv..Tackar mig själv och er på forumet för allt stöd. Tack universum för att just jag fick kraft att förändra min livssituation till något fint och nyktert..Kram från en nöjd miss lyckad..

Det åter jättebra att du tar dom bitarna som fungerar i ditt liv och gör bra saker. På det viset bygger du självkänsla och får insikter om dig själv.En stund i taget.Fokus på det du kan förändra..Ditt mående är prio ett..Skönt att du har en fin familj..Det är ovärdeligt..Det känns som du kommer vidare steg för steg..Styrka och kraft till dig❤

Jag har varit med om nästan detsamma som du och det var ca fem år sedan. Vill bara ge dig tröst, man kommer ut på andra sidan och det kan bli så mycket bättre.
Det är en resa... men resan är värd.
Som jag förstår så har du stöttning av din sambo, det är bra. Jag var ganska ensam men det gick bra ändå och jag blev bara starkare. Välj människor som är bra för dig och skuldbelägg dig så lite som möjligt. Skammen är nog ändå.

Jag känner med dig och vet vad du går igenom.
Se framåt, och låt tiden gå.

Du ska se att allting ordnar sig.
Kram!

Allt gott till dig! Blott en dag, ett ögonblick i sänder.

All lycka till fina Gunda? Som du skrev till mig en gång och som gjorde mig så glad och peppad: Jag tycker du är grym!
Tack för dina ord och lycka till i livet❤️???Kram Amanda

Ja, sätt AA och att någon känner igen dig i relation med hur det känts hittills. Är det då jobbigare med AA så bör du ju avstå så klart!

De senaste dagarna har faktiskt varit lite stabilare. Första besöket hos körkortsmottagningen var ju oerhört jobbigt med bl.a övervakat urinprov. Andra besöket, läkarbesök & synundersökning gick mycket bättre. Jag är så tacksam att min sambo följer med och stöttar mig i detta, på egen hand hade jag inte orkat ta mig igenom detta.
Nu är det bara att avvakta beslut ifrån Transportstyrelsen och hoppas på att jag får min alkolåsansökan beviljad. Efter det startar observationsperioden på 3,5 år. Hur som helst så känns det som att det sakta går framåt just nu. Jag som hade förberett mig på att vara utan körkort i två års tid kommer förhoppningsvis att kunna köra med alkolås framöver vilket underlättar oerhört i vardagen när barnen ska till-från träningar etc.
Jag har börjat på yoga och försöker ta tillvara på de bitar i mitt liv som faktiskt fungerar. Just nu har jag ingen arbetstopp, vilket är skönt, men jag har tyvärr svårt att fokusera på arbetsuppgifterna. Dessutom är det rätt så turbulent på jobbet med chefsbyte och omorganisation. Dagarna går sakta framåt och jag önskar så att jag kunde skruva tiden fram, eller tillbaka! Jag vill ha mitt liv tillbaka, hur sjutton kunde det bli så här?
Jag har funderat mycket på AA-möten, för jag skulle så gärna vilja prata med andra i liknande situation. Jag fixar inte att gå dit själv och jag är livrädd över att bli igenkänd av någon. Jag fattar hur fånigt och ologiskt det resonemanget är, ändå påverkas jag av det. Att köra bil i fyllan är ju bland det värsta man kan göra!
Läkaren har höjt dosen av antidepressiva rejält, det kanske hjälper till, men jag tycker att det är så skönt att befinna mig några cm ”över botten” ett tag. Energinivån är ff låg, men den akuta ångestnivån har sjunkit något. Vi får väl se hur länge det håller i sig..

Att faktiskt bara var med sig själv och se sina egna behov och kretsar.
Att inte hela tiden kliva ut ur jaget och in i andra sammanhang för att jag tror att det krävs av mig.
Eller för att mitt eget jag känns tomt eller tom överfullt så jag inte orkar vara där.

Så mycket lättare att bara byta skepnad till kameleontens som smälter in och går upp i något annat.

Men till slut tar man slut.
Känner att orken tryter och att inget mer finns att ge eller ta av.
Då faller man per automatik tillbaka,likt ett uttjänt gummiband.
Mitt i allt är man liksom tillbaka i självet och känner sig allmänt slutkörd och frågar sig.
Varför blev det såhär igen?

Och varför blir det så.
Varför kliver jag ur mitt eget jag och försöker anpassa mig.
Inbillar mig att jag inte gör det,tror att jag är mig själv trogen,men lurar egentligen mitt jag.
Känner det när orken tar slut att nää,mitt dubbeljag hoppade fram igen.

Nåja,snabbare och snabbare känner jag när det slirar.
Alltmer hittar jag jaget och vågar säga stopp och backa.

Det kan ju inte gå på en dag,detta gigantiska arbete att lära sig leva efter nya regler.

Hörde i Fråga Lund igår.
Att ja,du kan förändra dig själv.
Om du medvetet gång på gång utsätter dig för den nya vana du vill lägga till.
Eller jobbar på att ta bort en irriterande egenskap.
Men viljan måste finnas där och upprepningen är ett måste.

Så sant så.

Om du vill får du väldigt gärna fortsätta skriva här i med- och motgång!

...för att du berättar och inger hopp. För att du som 23-åring väljer att dela med dig. Vi vet att det är många många i din ålder som har problem med alkohol och din röst är viktig. Vilka resurser du besitter!

Varma hälsningar Li-Lo
Alkoholhjälpen

Alkohol är ju så förbaskat lättillgängligt och funkar alltid om man vill ha snabb, effektiv belöning. I grupp för att känna gemenskap och ensam för att få tröst...
Tyvärr.