Senaste kommentarerna i forumet

Förra onsdagen var jag på Mediyoga med en anhörig. Har testat för länge sedan och då började vägen tillbaka från en depression. Sen la jag av. I onsdags hände något efter yogan. En positiv själv bild dök
upp. Efter det orkade jag bestämma mig för att sluta dricka. Har kämpat med a hela livet. Nu har jag varit ren i 4 dagar. Älskar det. Det blir yoga igen!

Tack Morgondag! Det är skönt att du svarar. Annars hade det nog känts som att ropa ut i luften. Det är lite svajigt att vara ny här. Men att logga in här och läsa får mig att inte skämmas så mycket. Och att känna mig starkare. Hittills har jag inte känt abstinens eller sug. Smärtorna i vänster sida verkar klinga av. Hoppa att det inte är kroniskt. Nu börjar min första hela vecka som nykter!

Ja, visst är det precis som ni skriver, Ullabulla och Bedrövadsambo. Utmana gränserna. Kicken.
Idag pratade jag med en kollega där jag beskrev uppgivenheten och rädslan för hur det kan sluta. När jag sa att det står en öppnad vodkaflaska i mitt rum, sedan fredagens AW, som jag nu är livrädd för, gick hon helt enkelt och tog bort den. Jag sa tack.
För jävlar vad nära katastrofen det plötsligt är. På jobbet har jag aldrig haft sprit. Aldrig druckit. Jo, i fredags innan jag gick ut...en gräns till som överträddes.
Det var inte svårt att acceptera konfiskerandet av flaskan. Iallafall ett gott tecken. Nu är det bara den som ligger hemma kvar. Fan

Tänker mer,vill jag dricka? Nej, inte svårt tacka nej då. ??

Är det skamligt att ha problem med alkohol?
Jag önskar innerligt att det inte vore det för just skammen hindrar ens tillfrisknande.
Min hjärna var så inställd på försvar och att dölja mina problem att rätt tankar och hjälp blockerades från att ta sig in.
Som en mur.
Jag känner att på AA hände något. Där kunde jag släppa på försvaret, mitt huvud kunde ta in och på så vis har jag kunnat inse väldigt mycket.

Bara en sådan sak som att det är jobbigt att tacka nej till alkohol i början, för att det då känns som att man blottar att man har problem.

Så skamligt är det att det kan bli en jobbig situation att tacka nej till ett glas vin "då förstår ju folk att jag har problem."

Att tacka nej är att vara ansvarsfull och klok och att ta makten över sitt mående.
Att tacka nej betyder inte att man döljer något.
Att tacka nej visar att man vill må bra.
Kom ihåg det.

❤️

Ändra beteende när tanken kommer. Stanna upp och reflektera. Kör vi efter tanke/impuls spelar det mindre roll "vad vi vill". Förändring krävs oftast. Själv har jag klarat sju dagar nu. Haft en jobbig kväll, lördags när jag kände mig ensam och väntade på ett samtal från en tjejkompis. Annars varit relativt enkelt. Kommer tanken så slår jag väck den med "jag vill inte". Sen går jag vidare trots att det mesta känns fucked just nu men om ett år lär det väl se annorlunda ut.

Nya möjligheter och livet känns inte längre som en kamp varje dag.
En del av min gamla spirande ande är på plats igen och är inte ute och flyger och far för att leta elände att gotta sig i.
Mina spöken ligger och vilar just nu och jag hoppas de ligger kvar där och krymper.

Idag ska jag bejaka hösten,livet hälsan och att jag faktiskt är ordentligt på plats i mitt nya liv.
Tids nog kommer nya saker att bearbeta eller älta om ett varv till.

Jag läser in lite sånt,(ullabulla självutnämnd psykolog.)
Att det liksom är lite av kittlingen,ska jag klara att lura alkoholen och min egen hjärna eller ska jag trilla
Typ,klarar jag hela klätterväggen eller bryter jag ryggen.
Ännu farligare om det också är någon sorts adrenalinkick du behöver.

Tack Lerigen och Sannah för att ni läser och skriver ❤

Igår var jag på en tillställning som rimligtvis borde ha varit alkoholfri men inte var det. Vi fick två glas, ett vinglas och ett vattenglas. Jag hällde upp vatten i båda mina glas ? det såg lite tokigt ut med två glas vatten framför tallriken ?

Sedan under kvällens gång så glömde jag helt bort att de andra drack vin. Det var nåt nytt! Tidigare när jag varit den enda nyktra bland folk som dricker som jag inte känner helt så har jag liksom inte kunnat låta bli att titta på glasen och analyserat hur de dricker osv. Inte hela tiden men flera gånger under middagen eller vad det nu varit för tillställning. Men igår tänkte jag att de andra också drack vatten. Jag glömde bort att de drack. Jag fokuserade inte på deras glas. Såhär var jag förut, innan jag utvecklade mitt missbruk. Då var jag ofta den enda som inte drack och jag reflekterade inte ens över det eftersom det var så naturligt för mig att inte dricka. Igår kändes det så igen fast bättre för jag har inte behovet av att passa in på samma sätt längre. Nu kommer ingen kunna pressa mig till att falla för ett grupptryck när det gäller alkohol. Förut påverkades jag jättemycket av det.

Godnatt till alla kämpande där ute ❤

Håll i.

Kram

Att man gör om det igen och igen och igen. Trots vad det orsakar en. Det är så jävla märkligt. Det är en sjukdom. Det är inte friskt. Det är verkligen som att man skulle lägga handen på plattan, bränna sig riktigt rejält. Det luktar bränd hud och blir en blåsa och så fort det har slutat värka gör man om det igen.

Vad händer i hjärnan?
Varför slås ens överlevnadsinstinkt helt ut?
Om man t ex en gång druckit för mycket, spytt i skogen, vaknat livrädd och blåslagen?

Hur i helvete kan det komma sig att man vill ta den risken igen?

Alltså - vad händer i hjärnan?
Det är ju som det här med att föda barn på något sätt.
Många som har gjort det minns att det gjorde så fruktansvärt ont att de just då aldrig någonsin vill vara med om det igen. Och vid nästa förlossning är det som att man påminns om hur ont det gjorde, man hade glömt, faktiskt.

Jag blir inte klok på det här.
Jag vet också att jag skulle kunna glömma bort igen, varför alkohol och jag inte är en bra kombination. Det är läskigt. Det är sjukt. Jag vill verkligen aldrig någonsin dricka alkohol igen. Det händer att jag drömmer att jag gör det. Jag har vaknat och gråtit för att jag i en dröm varit så full att jag inte kan gå och i drömmen var det så verkligt. Jag var lealös och mina ben bar mig inte.

Att vakna och inse medan tårarna rann, att det bara var en dröm, var underbart.

Att kunna ”allt” i teorin, och vara som en ”klokbok” som någon så fint uttryckte det, men ändå inte fixa att leva som man lär. Mycket tung insikt, men så jävla mänsklig. Även om du för egen del känner att du är beredd att ”skita i allt och släppa taget” så vill jag vädja för dina barns skull: Ta hjälp! Ring alkohollinjen, gå på AA, gå till psykolog, terapeut whatever. Skriv här - råd andra så kanske du råder dig själv samtidigt på något sätt. För dina barns skull. Oavsett hur det blir - fortsätt skriv!

Håller med båda föregående talare. Det man inte kan påverka lägger man på is tills det är påverkbart, ödsla ingen energi på att älta och oroa dig. Det hjälper inte, det stjälper. (Lätt att säga jag vet) Sen tycker jag AA är ett bra förslag, om inte annat så visar du på ett konkret sätt att du tar tag i problemet. Både för dig själv och andra.
Hoppas du håller dig flytande, du klarar det här! Krama dina barn❤️
Kram Amanda

är jag där nu.
Eller snart.
Utmanar på alla fronter.
Förmodligen för att slippa be om hjälp själv. Eller av gammal erfarenhet av att inte bli tagen på allvar. Klarar mig själv för att det alltid varit det enda alternativet. Brist på tillit till alla utom mig själv.
På något sätt är det lockande. Att bara skita i allt och låta sig falla fritt...

Sägs sätta stopp för pågående eskalerande alkoholism.
Varken mer eller mindre.

Var och hur du ska hitta stoppet är skrivet i stjärnorna.
För hos dig själv kanske du inte hittar det i nuläget?
Väldigt många behöver hjälp utifrån.

Är det där skon klämmer?
Att behöva släppa taget och kontrollen om det du redan egentligen tappat kontrollen på?

Det drev duktiga ullabulla till både medberoendeterapeut och alanon.
Att behöva inse att trots den superstarka människa jag trodde att jag var så brast det till slut ändå.
Jag tappade helt fotfästet och kände att allt gungade.
Allt jag trodde på och alltid hade förhållit mig till höll inte längre.

Då var det dags att släppa taget och förstå att jag behövde hjälp,på allvar.
Men du kanske inte är där än.

problemet. Att jag någonstans vet att jag kommer att klara upp detta. Förmodligen är det också så det blir. Men.
Det måste ju finnas en gräns. För kroppen. För psyket.
När går jag över den?
När är inte galenskapen längre något jag anar, eller (smått allvarligt) skämtar om. När tröttnar vännerna?
Jag är alltså en person som blir beundrad, ingen sätter sig på, leder och coachar. Inte av falsk marknadsföring, utan till och med trots att jag är helt öppen med mina diagnoser, ADHD, alkoholberoende...
Jag berättar öppet om detta och är ändå betrodd. Vilket kan vara en nackdel just nu. För jag kommer undan med vad som helst!
Därmed kan resan in i helvetet pågå.
Jag tänkte för en stund sedan, om jag blev konfronterad, tvingad. Om det blev helt uppenbart att denna stålkvinna som alltid reser sig faktiskt riskerar att falla för gott och behöver hjälp. Vad skulle krävas? Ingen tar en fajt med mig. Är det det jag längtar efter?
Jag vet inte.
Kanske är detta mitt allra sista återfall. Det känns nästan så. Inte fan kommer jag tillåta det att gå åt helvete. Och om det gör det har jag klättrat därifrån förr. Jävla sjukdom, detta!

....får ju också skriva här! Om du själv vill d.v.s. Jag tycker du ringar in det så bra, för oss periodare, att: motivationen minskar när man "lyckas" dricka utan allvarliga konsekvenser..... Precis så känner jag också! Men lurar sig själv att man har någon slags kontroll - men vet hur det ändå slutar med största sannolikhet?! Och visst kan det vara så att du slutade i förtid igår - för att kunna "ha nåt kvar" till idag. Känner igen det också. Takes one to know one!:-) Men att låta spriten ta över tror jag inte är något alternativ - även om det faktiskt kan kännas så ibland. Typ, lika bra att jag blir ett fyllo på riktigt...?! Låta allt fallera. På riktigt. Nä, det är inget alternativ...... det är bara att FÖRSÖKA bryta. Ta sig upp ett par pinnhål. Bryta, stå ut, genomleva - och kanske i slutändan gå stärkt ur "situationen"! Och du: Is är hal, även för Bambi. Men även om den är hal så kan den vara tjock - och säker att vistas på. På med broddarna bara... Jag tror att du ändå har rätt tjock is att stå på, faktiskt - även om du inte känner det just nu. Du brukar ju vara "klokbok" här på forumet - och ett fantastiskt stöd för många av oss andra. Nu gäller det bara att vara klok mot dig själv.... Hoppas innerligt att du kan stoppa - och återgå till den trygga stig du var inne på innan du hamnade på en tillfällig återvändsgränd.....

... när får man fatt i den igen? Dyker den bara upp eller behöver man hitta ännu en botten längre ner i träsket?
Än så länge verkar du ha "kontroll", men eftersom du själv anser dig vara en alkoholist och dessutom har trott att nästa återfall skulle vara slutet så kan man ju fundera vart detta ska sluta....
Ska vi som har följt dig bara "sitta och titta på"? Ska vi provocera? Eller bli förbannande?

Ja, jag hoppas verkligen för dig, din hälsas och dina barns skull att du hittar din motivation igen utan att behöva få ett hjärtstopp eller att du har en rejält besviken tonårsdotter som inte litar på sin mamma längre, då hon inte t ex har kunnat hämtats när hon behöver sin mamma.
Vi behöver den klarsynta och stöttande förebilden här på forumet också.

KRAM!

Som att du vore din egen antabus.
I form av insikt,planering kontroll osv.
Fram till det totala sammanbrottet när du toksuper.
Och då vaknar alla larmklockor till och du lyckas få stopp på tåget.
Har jag förstått det rätt då?

Så fantastiskt bra beskrivning av det dubbelsidiga i ens natur när man lyckas mörka sanningar.
Nåja,tids nog så har du antingen hävt upp det hela eller trillat dit.
En gång till.

Att för evigt och evinnerligen sätta stopp för dårskap är svårt.
Om dårskapen någonstans ger en det man vill ha,befrielse och lättnad.

Vad ska jag svara på det?
Mår förhållandevis bra, har haft en fin helg, tror att jag har kontroll - vilket jag givetvis vet att jag inte har - eftersom det är när jag dricker utan allvarliga konsekvenser som motivationen bryts ner. Det är så mitt beroende funkar. Jag lurar mig själv fast jag vet att jag lurar mig själv till jag inte ens orkar lura mig själv men skiter i sanningen.
Har alltså åter fyllt på spritförråden och druckit både i förrgår (faktiskt för en gångs skull i sällskap, alltid något) och igår i form av återställare på eftermiddag/tidig kväll, därefter endast vatten och te. Och här är det lurigt. Vaknade imorse helt utan alkoholsmak i munnen eller dimmigt huvud. Men begäret är starkare än någonsin. Kanske slutade jag innan flaskan var slut igår endast för att kunna dra ut lite till på det och ha kvar tills idag.
Jag är förmodligen ute på riktigt hal is. Har fått tankar om att ge upp, låta spriten ta över, lägga mig platt.
Kanske bör jag inte skriva förrän jag åter är motiverad. Känns lite som en ulv i fårakläder just nu.

Hoppas att allt går åt rätt håll för dig - och att du är på banan igen!!! Önskar dig all styrka att styra skutan vidare i rätt riktning:-)

Massor med gott bete och nyttiga, knapriga morötter önskas! Och ibland lite fri galopp så flätorna dansar på den lilla!

Fast jag tror ju att du kan påverka straffet kanske om du vänder dig till en jurist. Det finns olika omständigheter med op o depression och utmattning som kanske går att beakta.
http://lawline.se/answers/4938
Håller med om att psykologen verkar helt oduglig och borde gå en fortbildning.

Att göra dessa insikter! Ja, en månader eller tre är för lite, så även i mitt fall.
Jag höll ut hela sommaren och trodde det räckte men nej!
Så sunt att känna och att det är okej för så är det!
Kram och tack för att du delar med dig!?

Ja härda ut ja för mittt barns skull. Skönt att veta att det finns fler i samma läge iaf.