Senaste kommentarerna i forumet

Så sunt och livsbejakande ditt inlägg känns. Jätteglad för din skull ?

i olika trådar. Flera funderar över den ständiga tillströmningen av nya medlemmar och möjligheten eller förmågan att möta nya med ett svar. Jag tillhör de verkligt långvarigt aktiva här. För mig har skrivandet varit en väsentlig del i att 'se' mig själv och mina handlingsmönster. Nästan sju år har jag nu varit medlem här, sju år som förändrat hela mitt liv fastän den yttre ramen är helt densamma. Den yttre ram som vanligen ingår när mänskor möts och presenterar sig; vad jobbar du med? var bor du? familjen? fritiden? Det som drabbade mig mest och bäst när jag var på mina första Alanonmöten - och eftersom det var ett landsmöte var jag på många möten under en helg - var den helt omvända situationen att den yttre ramen var oväsentlig, människor samlades och talade om sitt innersta, naket och ärligt. Och mötte varandra i värme och respekt. Så upplever jag det fortfarande. Som här på forum med den skillnaden att på möten är vi i levande livet som de människor vi är.
Faktiskt när jag tänker efter.... här är det många gånger så att den yttre ramen presenteras i i de första inläggen och sen följer de svårigheter som lever sitt liv bakom fasaden. På möten saknas detta nästan helt. Det är själva livet, här oc nu, som står i centrum. Just närheten till det djupt mänskliga, att få dela och ta del av det äkta och sanna - även om det ofta(st) handlar om sorgliga saker - är det som hållit mig kvar här. Att få följa människor längs vägen till ett bättre liv. Bidra med egna erfarenheter och tankar.
Skrivandet blir annorlunda när det egna lidandet får hanterliga proportioner. Här i Det vidare livet finns utrymme att dela med sig av livsfrågor som kanske haft del i eller varit en grund till missbruket. Och medberoendet som åtminstone för mig hade livslånga rötter.
Jag gör som många andra nu, läser långt mer än jag skriver. Tänker att det är bra att dela erfarenheter och kunskap men alla måste hitta sin egen väg. Ibland bränner det till, jag hittar en tråd där jag känner ett extra stänk av samhörighet. Några såna stjärnor i mitt liv har jag hittat här och håller kontakt med i andra former. Mänskor jag lärt känna från insidan och utåt - guld i livet.

Vår yttre ram förändras delvis nu då vi går in i pensionärstiden. Den tiden jag tänkte mig som ett en-persons-liv när jag hittade forumet då för ganska precis sju år sedan. Så helt annorlunda är livet idag bakom de fortfarande blå väggarna till vårt hus. Så oändligt mycket ärligare, tryggare, friare och lyckligare. Det kan också förmedlas här, och görs, att livet kan bli så mycket bättre.
De vänner som värderade bubblet och vinet mer än samvaron med oss är borta från den inre cirkeln. Vi har hittat nya sammanhang där alkoholen är en icke-fråga och jag som människa är det som betyder.
Sätter punkt här - för denna gången:) Återkommer säkert nån mer gång när lusten att fixera tankarna på skärmen kommer över mig. Kanske vi ses på Riddargatan i novembermörkret:)
Allt gott till dig som läser! Kom ihåg att det är möjligt att ta makten i sitt eget liv❣️ / mt

Det som var allra värst med min utmattningsdepression våren 2007 var att jag tappade tilliten till mina egna förmågor. Trots en uppväxt med alkoholiserad pappa, eller kanske pga det, hade jag en enorm tillit till mig själv. Det som skulle fixas fixade jag själv. I och med sjukskrivningen fixade jag ingenting! Jag glömde koder, ord, kunde inte stava, inte bestämma någonting. Panik! Det tog år att återuppbygga tilliten till mig själv. Tio år senare minns jag det knappt, hade jag inte fört dagbok hade jag nog förträngt allt det jobbiga. Men vi som tillfrisknat MÅSTE föra de sjukas talan! Annars fortsätter det vara tabu och stigmatiserat. Precis som missbruk.

Dubbelt inlägg

.

Tillit till sina egna känslor. Som betyder tillit till sina egna val.
Så svårt om man inte lärt sig känna igen sina känslor, inte fått dem speglade.
Dessa tvivel drabbar mig hundra gånger om dagen. Tror de beror på att känslorna är så diffusa.
Val föregås av känslor. Diffusa känslor blir tvekan om man valt rätt.
Kanske

Vilka fina och sanna ord Gunda..Det vore härligt och fantastiskt om man bara såg vårt inre, vår själ..

just du fungerar..Det är exakt så man gör förändringar. Denna höst är det dig och barnen som är prio ett.Jättebra att du tar en egen helg också..Man behöver ju både familjetid och tid för egna intressen för att få balans..Stor höstkram till fina, duktiga, starka lim❤

Ja den där A! De är skit att man måste anpassa sig efter den! Men de är värt de 100 gånger om! Härligt att du har varit klar i hjärnan i 3 veckor, måste väll kännas bra?.. Heja dig.. ?

och trött.
Och ingenting att skriva om.
Äntligen är det stilla i huvud och själ,om än lite oroligt vissa tider på dygnet.
Men sover som en stock och känner ro och arbetsglädje stora delar av dagen.

För att däremellan drabbas av tvivel och en del ångest.
Är jag på rätt väg?
Är dessa nya vägar som jag lyckats slå in på rätt för mig?
Jag har brutit med så mycket.
Så många vanor och miljöer som är bytta mot helt nya.
Jag håller på att landa i det,men det är bitvis svårt att tro att det ska hålla.

Ibland vill jag bara fly tillbaka till det gamla,där allt bara rullade på.
Eller,det var ju det som inte var sanning längre.
Det yttre rullade visserligen på,men allt tyngre och sämre.

Jag lyckades sätta stopp för mig själv och mina allt högre ambitioner och drog ned på allt jag bara kunde.
Kraschen var ändå där och blev min verklighet.

I det fick jag leva medan jag rätt drastiskt gjorde en del yttre förändringar som var nödvändiga.
Och nu är jag här i detta nya,bitvis mycket lättare och skönare livet.

Men vågar inte tro att det ska bära alla gånger.
Men tillit till självet och jaget måste få finnas där.
Även när jag ibland tvivlar.

Du kommer dit du oxå. En dag i taget, sakta men säkert. Det blir lättare och lättare ju längre tiden går ❤❤

Kan bara säga, riktigt bra jobbat. Längtar själv till den dagen jag kan säga att man varit fri från skiten i ett år.

Riktigt starkt!

En tanke efter att ha läst tråden igen är din ensamhet och utsatthet. Vad bra att du pratar med en psykolog. Vet inte hur du känner inför AA men jag tycker det är otroligt skönt för att just bryta känslan av ensamhet. Kanske kan du prova om det finns någon grupp nära dig? Det är väldigt skönt att bara lyssna på andras berättelser om man inte vill prata själv. Ingen dömer eller kommenterar vilket är väldigt skönt när man själv känner mycket skuld och ånger.
Sköt om dig!

Ett år är strålande, fantastiskt bra jobbat!

Tack snälla AlkoDHyperD ❤ ditt svar värmde mycket.

Idag är jag så trött fast jag slutade jobbet tidigt. Kollade nyss om jag hade feber men det hade jag inte. Har iof gjort mkt sedan jag slutade. Jag vet inte jag. Antagligen är det hösten som gör det. Känner mig trött som bara den varje kväll.

Disken står i högar i köket. Men alltså jag orkar inte ta bort det! Så nu ligger jag i ett bad istället. Tänker att det är så här mitt liv är nu. Förr hade jag tagit några öl tidigare i eftermiddag (om jag var i en drickperiod vill säga) och då hade jag orkat göra skinande rent hemma plus massa annat. Men nu när jag inte vill dricka så får jag acceptera att jag behöver ta ett bad istället för att greja. Och sedan hoppas jag orkar mer imorgon. Det är ju bättre att jag lyssnar på kroppen än att lura den med alkohol för att jag ska tro att jag orkar lite mer än vad jag egentligen gör.

Nu har jag iaf börjat med vitamintillskott. Med vitamin D och annat. Iof är det knappast konstigt jag är trött. Det är kolsvart ute.

Nyss åt vi middag. Vi hade lite läsk kvar så jag gav barnen fast det bara är onsdag. Tog ett glas till mig själv. Min ena son frågade mig vad det var i mitt glas och jag sa att det var samma som i deras glas. Då sa han "jaha det såg ut som sånt som bara vuxna får dricka". Med tanke på deras ålder har jag inte pratat alkohol med dem nångång men ikväll sa jag till honom "vet du, jag dricker bara sånt som barn också kan dricka". Det var skönt att säga det sådär odramatiskt.

Sedan tänker jag vidare lite... på hur mina barn blivit stora det sista halvåret. Och vad vansinnigt tacksam och lättad jag är över att jag slutade i tid!!! Innan de börjar oroa sig. Eftersom jag ofta drack medan jag hade hand om dem. Jag gick inte ut med vänner och drack när de inte såg utan jag smögdrack ur skåpet förutom ibland om vi drack vin på helgen. Men då skämdes jag att ens visa att jag hade ett vinglas. Det var sällan jag kände mig full men det räcker med så lite så lite för att man ska märka det på någon. Och nu kanske jag förskönar.... jag kände mig nog visst full oftare än vad jag vill erkänna.

Men iallafall. Jag är stressad inombords.... känner press och stress för allt och inget. Men jag vet att det är hösten, jag vet det. Så jag låter mig själv känna såhär. Försöker att inte få panik av det även om det känns jobbigt ibland. Jag är sjukt glad att jag redan slutat med alkoholen för hade jag inte gjort det än så hade jag varit i full fart nu med drickandet utan att kunna stoppa det förrän innan jul. Så har det varit förr. Men inte nu. Stressen triggar inget sug tack och lov. Ska bara rida ut detta nu och försöka andas.

Ha en fin kväll och god natt allihop ❤

Tack
Sjukdomen är stark men det är vi som har den oxå ❤

Till din nykterhet och 1 år det är verkligen bra gjort.
Du är så klok i det du skriver och jag kan bara hålla med.
Välkommen!

Spira något i mig som jag inte känt på länge, jag har något som känns som lycka, vad är det? När
kände jag något sådant förut, vet knappt vad jag pratar om.
Ni hör, det svänger snabba från djup sorg till något som jag tror är lycka, hur gick det här till??
På AA pratar vi om den högre makten, som jag själv uppfattar det, vet inte om jag har funnit min högre
makt?
Livet är sorg, glädje om vart annat och det är livet, det viste jag inte då lite bestod av smusslande och drickande.
Ha en fin dag, du som läser min tråd.
kram

Det är vad du är i nu. Känner igen det där med GBP jag har också blivit alkis på grund av den, hoppas i dag
att de verkligen tar reda på om man är en beroende personlighet och då ska man inte bli opererad, så är det bara.
Men slå inte för hårt på dig, du har kört bil full det är ju inte ok, som tur blev det bara plåtskador som du skriver.
Nu jobbar du med dig själv, ser till att du får verktyg att inte ta till alkoholen igen och kämpar.
Var snäll mot dig, det hjälper inte att slå för hårt på dig, det kan leda till att du faller i drickande igen.
Bra att du får träffa vuxenpsyk och kan få berätta historien och få förhoppningsvis stöd där.
Vad som är viktigt är ju härifrån och nu, gjort är gjort, det kan du inte ändra på, det enda du kan
ändra på är hur du behandlar dig själv. Känner verkligen med dig och hoppas att du kommer ur
kaoset som finns och kan tänka klart i den här situationen.
För mig blev AA den hjälpen jag behövde där får jag det stöd och hjälp jag behöver, av människor
som har suttit i samma båt och som i dag är nyktra.
Ta hand om dig, var snäll mot dig.
Kram

Jag har försökt Googla efter svar, men jag hittar inga. Det får mig att känna mig ännu mer ensam i allt detta. Och efter att jag har Googlat mår jag ännu sämre. Att Googla på straff/grov rattfylla/smitning väcker bara fler frågor och får mig att måla upp ännu mörkare scenarier i mitt huvud.

På fredag ska jag till vuxenpsykiatrin. Jag hoppas att de kan hjälpa mig att "lätta på trycket" för jag blir snart galen!
Jag är förvånad över att tiden bara går utan att någonting händer... Soc var dock både snälla och snabba. Utredningen gick fort, och jag blev (tack och lov) inte underkänd som mamma! Transportstyrelsen var också snabba. Men i tre månader har jag kämpat och försökt hålla ihop. Jag vågar som sagt inte ens svara i telefonen och i början vågade jag inte ens gå till affären av rädsla för att någon skulle känna igen mig och konfrontera mig. Jag är egentligen ingen dålig människa. Jag försöker så jävla gott jag kan, ändå blev det helt fel!

Jag var beredd på kritik i stil med ”som man bäddar..” och jag är ju fullt medveten om att allt detta är mitt eget fel. Det ekar i mitt huvud, om du inte hade..
Det är så jävla tungt. Det känns som att jag går omkring och leker ”normal vardag”. Jag försöker uppträda normalt fast sinnet är mörkt och jag har svårt att fokusera på mina arbetsuppgifter.
Tröttheten ligger som en tung filt över mig. Jag har oerhört svårt att motivera mig att stiga upp ur sängen varje morgon.
Vi har bokat en semesterresa i slutet av november, men jag vågar inte ens glädjas över det, eftersom jag inte vet när/hur mitt framtida öde kommer att avgöras.
Ska jag själv vända mig till en advokat/offentlig försvarare, eller ”får” jag en sådan. Ska jag betala advokat/rättegångskostnader?
Jag har så många frågor som surrar i mitt huvud, men ingen att fråga.

Hur kunde det bli så här?! Frågor som blir många! Jag kan verkligen förstå! Detta hade kunnat vara jag!
Vi vet så här skulle det inte bli! Ordentliga och jobbat livet ur sig! Någonstans innerst inne visste vi att vi behövde hjälp men inte en aning om hur??
Detta blev din vändning och jag önskar du får rätt hjälp nu! Samtalsstöd, verktyg mot stress och självkärlek❤️

Kram till dig!!

Åh vilken hemsk situation. Du ska ha rätt till en adviokat om det blir rättegång. Eftersom jag själv "snedtänt" på liknande sätt en gång kan jag förstå din ångest. I ungefär samma livssituation. Tack o lov åkte jAg inte fast. Dock på samma sätt helt fixerad vid "att göra listan".Otroligt läskigt så här i efterhand.
Har du en historia av offentligt fylleri? Annars kanske du faktisk kan förklara hur Gbg op fungerar och vilka effekter den får bl a på att tåla alkohol. Det finns vård som straff också annars är det kanske fängelse, men jag tycker att det borde finnas så många faktorer hos dig som borde vara förmildrande.
Du borde kanske ta kontakt med en jurist redan nu.
Du måste ta hand om dig! Fortsätt skriv härinne.

Just så är det ADHD att känna är viktigt och inte farligt, det för en framåt även om det gör ont.
Det känns alltid lättare när skrivit av sig och det kommer ut i ljuset.
Att sätta ord på det man känner är viktigt det lättar och man ser klarare på situationen.
Jag mår bättre nu, efter lite vattengympa och efter det ,AA möte.
Men sen jag slutade dricka så har humöret åkt berg och dalbana. Otroligt ledsen ena timmen så mera neutral efter en stund. Sen eländet igen. Det måste vara så här just nu förstår jag, förut dövade jag med alkoholen nu finns inte det.
Så det är bara att hänga med i svängarna och förhoppnings släpper det med tiden.
Jag har ju mina vänner i AA som stöttar och ni här det är trygghet för mig
Även om jag inte har längan efter alkohol så finn ju det kvar som påverkade mig att dricka det försvinner ju inte av att a är borta, tvärt om då kommer ju allt upp i drager och man behöver ta itu med problemen.
Tack att ni alla finns ??

...för de flesta, eller kanske alla. För den som dricker mer eller mindre kontinuerligt hjälper antabus för säkerställa en tillräckligt lång nykterhet för att lära om beteenden. Här gör det nog mest nytta.
Men låt oss säga att det är mirakelkuren för alla alkoholberoende. Då krävs det att den tas under tvång/kontroll eller att man har tillräcklig motivation och uthållighet för att ta den regelbundet och under lång tid. Att den inte ger för svåra biverkningar och fungerar ihop med andra eventuella mediciner. Att förändring av tankar och beteenden sker innan man slutar med medicinen.
För mig är nog uthålligheten, eller tanken på att jag skulle kunna äta antabus i ett år och ändå inte vara "klar", den största anledning till tvekan. Hur många år skulle behövas? Och isåfall med besök på någon mottagning varje vecka för att ta den. Före återfallet i januari hade jag varit nykter i ett år. Utan antabus. Men även om jag fått detta under det året skulle det ju inte hjälpt...
Jag äter flera mediciner som inte går så bra ihop med antabus. Den ena minskar antabuseffekten och den andra får minskad effekt av antabus.
Till sist tänker jag så här. Många blir hjälpta. Man bestämmer sig en eller två gånger i veckan och sedan behöver man inte längre hamna i konflikt med sig själv. Inget val inget tanketrixande. De som själva väljer att göra så - kloka nog att ta det säkra före det osäkra - har redan en stark beslutsamhet och kanske skulle klarat sig ändå.
De som måste tvingas eller övervakas vid distribuering får visserligen en nykter period, men kanske inte ändrat tanke- och beteendemönster. Stor risk att återgå till samma när "kuren" avslutas. Och det är nog osannolikt att man orkar fortsätta år ut och år in.
Tyvärr krävs det nog mer än antabus. Men allt som hjälper är bra.