Senaste kommentarerna i forumet

Att vi kan dra varandra så att vi så småningom stå med bägge fötterna på jorden.
Tack alla ni fina som fick min trötthet att flyga i väg och att glädjen landade hos mig.
Vi går vidare och står på oss och så tar vi 24 timmars nykterhet eller hur!
Kram ?⭐️??

Så jobbigt för dig, men nu är du här och välkommen tillbaka.
Att ta återfall är nog mer en regel än ett undantag, du är inte ensam.
Hoppas du får en medisin som hjälper och att du kan komma på fötter igen.
Jag var ju livrädd för att berätta för mannen hur eländigt det var, men nu inser jag att det var det bästa jag gjorde, att berätta. Jag har massor med stöd och jag hade verkligen inte kommit så här långt om inte jag berättat. Han håller mig underarmarna om jag är på väg att falla.
Men sen lastar jag inte honom med alla snaskiga detaljer det mår han bara dåligt av.
Sen att jag tog kontakt med AA är min räddning.
Kram ❤️❤️??

Tack för ditt inlägg gällande 10 år :-)! Vi ser alla fram emot att få träffa dem som kan, vill och har möjlighet.

Du ställde en fråga i den tråden som jag svarar här: Vi ska kolla upp det och återkommer till dig.

Vänligen Li-Lo
Alkoholhjälpen

Så talande och rätt beskrivet.
Jag ser sällan den beskrivningen av de som dricker.

Är det unikt för oss medberoende som då hela tiden agerar för att denna stora katastrof inte ska få grepp och tag om oss.
Om vi är där och sopar och kollar och reder upp saker så ska katastrofen kanske inte få fäste.
Vi ger den inte plats eller utrymme att breda ut sig.
Om vi släpper kontrollen och taget så kommer den som ett brev på posten att infinna sig.
Och förstöra allt i sin väg,som Morran i mumintrollen.

Och när vi förstår att världen inte kretsar runt oss.
Att den kanske klarar sig nog så bra utan vår inblandning så faller vi ihop.
I alla fall jag.
Tack för dina vinklar mulletant,vi kanske ses på riddargatan om jag får ihop alla praktiska saker..

Jag känner samma som dig ang att berätta för sambon. Hur mycket till kommer han att orka ta. Tanken att bli lämnad skrämmer skiten ur mig och jag skulle aldrig klarar det.
Ibland känns det som om att det skulle varit bättre att han aldrig träffat mig. Han förtjänar inte detta och kanske skulle haft ett mycket bättre liv utan mig...

Mycket inspirerande, jag hoppas jag ska kunna göra samma resa en dag. Varje morgon vaknar jag och sager att nu är det slut, men sen blir det ett glas iallafall framemot kvällen. Jag hoppas idag är den dagen, igen.....

Jag ska åka på möte i tätorten. Innan det simmar jag. Väl i bassängen vill jag inte korta ner passet för att hinna handla. Efter mötet har jag träff med dottern för shopping, sedan ett möte till. Idag handlar jag ingen sprit. Imorgon hknner jag inte handla någon. Två dagar att hitta förnuftet

Vad du beskriver det målande.
Det är exakt samma kamp när man är medberoende.
Att kontakta,eller lägga sig i eller råda eller kontrollera.

Man vet så väl att man måste avstå.
Men hittar hela tiden vägar in tillbaka till ett gammalt beteende.
Utan att veta att det är det man gör.

Så fruktansvärt tragiskt att vi låter oss själva ridas av maror som inte är våra egna utan kommer utifrån.
Eller egna är de ju förstås.
Högst personliga och knutna till det lilla jag man har därinne.

Nu raderade jag det välmenta råd jag ändå inte kunde låta bli att ge dig..
Jag håller tummarna att du hittar din väg att hålla dig på banan.

Som jag känner igen hela alltet.
Jag for långa vägar igår för att bunkra upp för ytterligare ångestfyllda dagar. Men! För en stund sedan hällde jag ut allt som var kvar! Det känns genast som en befrielse. Vilken konstig drog alkoholen är!
Nu nya tag!

Och nu är det du som drar mig. Segt, segt att ta sig ur kvicksanden. Alla ni som hjälper till är som rep som läggs under mig, ett och ett, tills det blir ett nät. Hindrar mig att sjunka. Ger stöd att häva sig upp med. Tack! Och var nykter för din egen skull, det är du så värd❤️

Behöver läsa lite framgångshistorier just nu när hjärnan bråkar.
Kram

Du gör helt rätt! Så glad för din skull!
Alla som kämpar här på forumet har stor glädje och nytta av att höra att det går bra för någon.
Själv har jag inte bidragit på sistone, men jag kommer igen.
Kram Rosen

Det värsta är att det aldrig finns någon lindring i alkoholen. Dricker jag är det med ångest redan från det att tanken satt sig. Eftersom jag kan se vart det leder. Insikten är som om ögonlocken fastnat i öppet läge. Jag vill blunda och låtsas som det inte händer, kunna radera verkligheten, ta en fylla och sedan bara gå vidare som om inget har hänt, men kan inte. För jag vet allt för väl att det inte går att göra en lucka i verkligheten. Dricker jag är det inte bara det psykologiska beroendet som väcks utan något ännu starkare.
Insikten slog mig i morse, som ett knytnävsslag rätt i magen. Ångesten som en frossa i hela kroppen.
Mina tankar just nu vittnar om att jag inte kommit ur återfallet, trots att jag är nykter. Tvångstankarna är fortfarande kvar. Hjärnan spårar in på hur och när jag kan skapa ett tillfälle att dricka. Begäret är fysiskt. Trots att jag inte har någon flaska framför mig skakar händerna och sträcker sig efter den. Bilden av vansinnet.
Ångesten ger näring åt tvångstanken. Och trots att jag vet att den skulle släppa - att det enda som kan få ångesten att släppa - är att låta bli, bara stänga alla dörrar, är det rädslan som redan slagit klorna i mig som skriker högst. Rädslan paralyserar mig. Och gör mig helt oförmögen att tänka klart. Fly, fly, fly, skriker den.

Ambivalensen ger ångest. Se här, bara: igår skickade jag ett meddelande till en av mina vänner, som har hand om förtäringen på festen jag ska till på lördag. Jag frågade om det var för sent att byta från alkoholfri dryck till vin (ett glas vin till maten räcker så klart inte, ett glas vin till maten skulle bara fungera som kamoflage till spriten jag skulle dricka i smyg vid sidan om).
Jag visste att hon skulle bli bekymrad och svaret från henne var inte oväntat att hon blev orolig av min fråga, eftersom hon och alla endra i sällskapet vet om mina problem och vet att jag just nu är sårbar. Och mitt svar var att jag hellre dricker med vänner än avbokar för att supa i ensamhet.
På sätt och vis hade jag rätt, för isolerar jag mig har jag tagit ett steg längre ner. Men vad jag också gjorde var att öka ambivalensen och öppna en dörr för beroendedjävulen. Skapa en möjlighet att dricka utan att behöva avstå social samvaro.
Jag till och med lurade mig själv genom att tänka att jag fortfarande kunde låta bli, väl på plats bara säga att jag ändrat mig och alla skulle vara lättade.
Vad jag nu bör göra är att skriva ett nytt meddelande. Förklara att fan for i mig men att jag tagit förnuftet till fånga. Fråga om det är någon från mitt håll som vill ha skjuts och bestämma att jag kör. Så att jag inte kan backa. Stänga den dörren.
Den makt beroendet har över mig är överväldigande. Att se styrkan i det kan trigga fightern i mig och ge mig kraft att vända. Eller förlama mig.
För en halvtimme sedan kunde jag känna kraften komma tillbaka och tänka "i helvete att jag ska dit igen!" minuterna senare vacklar styrkan och jag blir ambivalent igen.

Ja, det är onekligen starka krafter vi har att göra med. Just nu är det riktigt tufft. Dörren är stängd två dagsr framåt. Största faran idag är inte om jag dricker eller inte, för det har jag sett till att inte kunna. Största faran är om jag köper sprit när jag är i tätorten, för gör jag det kommer den drickas. Och vägen tillbaka blir ännu längre.

Ja, det ÄR läskigt att räcka ut handen och be om hjälp - men jag är så glad för att jag såg chansen till hjälp och tog den!
Det blir som ett erkännande att "Jag har faktiskt problem" när man berättar för någon annan, och det blir så definitivt på något sätt.
Samtidigt så vet man ju innerst inne att det är så - men ändå håller man kvar vid det där lilla hoppet om att det inte är så och att man ska klara det på egen hand.
På torsdag ska jag till min prattjej igen och då är det 10 veckor. Tio veckor!!!
Har precis kommit in efter min morgonprommis och denna veckan är det som ytterligare ett nytt ljus har väckts med mer energi och synen på livet.

Våga ta steget och be om hjälp, det gör det sååå mycket enklare mentalt att kämpa mot A med hjälp. Det ÄR inget misslyckande att be om hjälp! A är en drog som inte ska underskattas och det vet vi som är här på detta forum.

Att berätta och be om hjälp var som en sten som föll från mitt bröst??

Styrkekramar till er alla!!! ❤️

Tack för inbjudan till träff för att fira 10-årsjubileum! Ser att jag varit medlem här mer än halva den tiden. De första åren var forum min livlina tillsammans med Carinas blogg. Många besök dagligen och även nattetid när sömnen var svår att fånga. Oändligt skrivande och redande i trassliga tankebanor.

För mig har det egna skrivandet och kontinuiteten, att hålla taget, varit avgörande för mitt tillfrisknande. Så fångad jag var i medberoende - utan att alls kunna se och förstå det själv. Insjuknad i styrka som höll på att förgöra mig inifrån. Jag har fortfarande många impulser... medberoendeimpulser. En del lägger jag snabbt märke till, andra låter jag mig antagligen fångas i. Men inte så ofta längre.... det tror jag verkligen. Jag har blivit uppmärksam på mig själv. Och mycket mer modig!

Inte många skulle förstå och tro hur undfallande jag varit innanför det tillsynes - och i vissa sammanhang reellt - starka yttre skalet. Rädd. Utan att närmare veta för vad... den stora katastrofen bara. Nu gör jag allt oftare som kära forumvännen Victoria skrev när jag berättade om demonen.... känslan som överväldigade mig och fick mig att falla mitt i städningen av badrummet. "När du möter demonen - vik inte undan med blicken" skrev hon. Ord som blev inre bild och satte bo i mig.

Så många jag mött här... generationer av människor som kommit och gått vidare. Jag är en av dem som blev långvarig, kanske för att skrivandet är min uttrycksform, min väg inåt. Så tacksam att forum fanns och att jag hittade hit!

Allt gott till dig som läser och minns att det är möjligt att ta makten i sitt eget liv / mt

för allt du delar med dig av från din insida. Jag följer dig, fast jag sällan skriver, och många av dina reflektioner hittar en plats i mina håligheter.
Tack, tack och allt gott till dig längs vägen. Livsvägen. Kram / mt

Du gör en fantastisk resa! / mt

Tack för att du delar med dig! Världens vackraste fria fjäril är du!
/ mt

Om du, med all din erfarenhet och klokskap, tampas så svårt med alkoholdjävulen så förstår jag nästan vidden av sjukdomen alkoholism. Men bara nästan.

Ja man kanske skulle hitta några nya nyktra vänner, med samma problem och utmaningar.
Som man kan snacka öppet med, det skulle underlätta faktiskt

Jag känner verkligen att det börjar bli en sanning.
Nykter för att jag vill det och jag mår bra av det.
Men jag är ödmjuk och vet att det är oerhört lätt att falla.
Men just i dag är jag stark som Kenta sjunger och det är jag 24 timmar framåt.

Kommer du ihåg vad du skrev i en tråd.
Att man ska lägga sig uppe på vågen och flyta med istället för att boxas emot.
Det tänker jag ofta på när det blir jobbigt.
Kram⭐️

Att du skriver detta.
Känner också tacksamhet att du går före med dina tre år och jag följer dag för dag efter.
Gläds med dig. ??⭐️?❤️?

Tacksam över att vara nykter.
Tacksam över att jag inte längre behöver vakna darrande och rädd.
Tacksam över att jag vågar leva och ta för mig.
Tacksam över att jag inte längre är så väldigt rädd.
Tacksam över att alkohol inte längre styr mig.
Tacksam över att kunna känna glädje utan alkohol.
Tacksam över att aldrig behöva säga något under påverkan av alkohol.
Tacksam över att jag vågat gå på AA.
Tacksam över alla fantastiska människor jag mött och möter som delar med sig av sig själva.
Tacksam över att jag har slutat att fly.
Tacksam över att jag får uppleva det jag inte trott - att jag kan må bra på riktigt.
Tacksam över att jag inte låter mina rädslor vinna.
Tacksam över att man kan förändras.
Tacksam över att jag fick en till chans och att jag klarade och vågade ta den.
Tacksam över att jag är jag.

Förstår hur du känner dig........jag "föll" ju själv för knappt 2 veckor sedan. Man blir lika "förvånad" varje gång. Men det är ju oftast 2 steg framåt (o 1 bakåt). Nu har du ju gjort bakåtsteget - så det blir ju 2 stora steg framåt. Kämpa på AlkoHD!!! Vi skiter i alkoholen - eller hur!!!