Senaste kommentarerna i forumet

Så himla vackert!

Och ni är så grymma!

Helt Fantastiskt! Framåt hela tiden.
Fokuserat och säkert mot ett mål som inte egentligen finns.
Men så målmedveten. Det är du och jag är så otroligt glad för det.
Behåll den där fokuseringen så fixar du dina timmar. 24 i taget.

Just idag är du stark.

Kram Gunda

Betablockerare som "antabus" mot självdestruktiv träning...
Aldrig hade jag väl trott att jag frivilligt skulle vilja sänka min mjölksyretröskel med 40 pulsslag! En tävlingsidrottares mardröm. Men jag behövde skydda mig mot mig själv och fick en läkare som verkligen gjorde allt för att förstå ett komplext problem.
Kombinationen hjärtmuskelinflammation och ADHD kan ju inte vara helt unik, men det var svårt att hitta någonting som beskrev problemet med en patient som inte förmår följa träningsrestriktioner. De omvända är mer känt. Fysisk aktivitet beskrivs alltid som positivt och problemet brukar vara det omvända. Hur motivera patienter att röra mer på sig? Därför möttes min läkares frågor till hjärtspecialisterna med stora frågetecken. Vaddå, det är väl inga problem att vila i några månader? Är hon dum i huvudet? Hur kan hon riskera sitt liv? Tar hon inte detta på allvar?
Heder åt denna läkare som tålmodigt förklarade att det är mer komplicerat än så, och inte gav sig.
Min idé om att skydda hjärtat inifrån var ganska logisk, egentligen. Att träna ökar hjärtfrekvensen genom att fysisk ansträngning ger adrenalinpåslag. Att inte kunna vara fysiskt aktiv ger för mig ett ännu högre adrenalinpåslag och mindre tolerans för inre och yttre stressfaktorer vilket ökar den långsiktiga påfrestningen på hjärtat. Moment 22 alltså.
Men det finns selektiva betablockerare som gör att adrenalinpåslag inte "når" hjärtat. Sänker därmed dess behov av syre och därmed både frekvens och slagvolym. Jag bör inte träna på mer än 120 i puls. Svårt förut. Nu kan jag inte komma över 125 hur mycket jag än försöker.
Och konstigt nog räcker det så. Kroppen fungerar som den ska och jag behöver inte tänka på att inte anstränga mig för mycket. Blir nämligen helt slut när jag närmar mig gränsen.
Frihet genom en inre "spärr". Lite som antabus, men med den skillnaden att jag kan fortsätta med min last utan att göra skada.
Det vore väl alla måttlighetsdrickarsträvares dröm om det fanns för andra beroenden också :-)

Min dotter är tillbaka. Vuxnare och mognare och helt och hållet sig själv - kanske för första gången i sitt liv. Genom att älska henne igenom alla svårigheter och SE henne, precis som den hon är, med kärlek och stolthet, kan hon se sig själv på samma sätt.
Jag har inte bara fått en dotter tillbaka utan även en vän.
Först nu - efter några månader - kan jag till fullo se hur mycket det betytt för henne att jag inte vikit från hennes sida. Hon har tillit!
Om mina självanklagelser i andra sammanhang överväldigar mig vill jag komma tillbaka till detta. Jag och hon tillsammans, kämpade mot varsitt beroende och klarade det!
Vi kan gråta tillsammans nu. Och vi kan prata om hur det varit för henne. Hon vågar prata om det. Förut med ilska, nu med förlåtande. Hon är så ung och kan redan se så mycket djupare än många vuxna. Och då tänker jag att jag inte gjort allt fel, någonstans kommer ju denna empati ifrån.
En lördagskväll i början av sommaren när jag skulle köra henne till pojkvännen utbrast jag "fan, vad vi är grymma! Jag dricker inte och du röker inte på!" En mamma och en 15-åring, med frispråklighet som bara kan finnas hos två personer med ADHD....och kärlek och ärlighet

Jag läser i många inlägg om sorgen och hur man räds den, eller önskar bort den. Jag skulle välkomna den. Önskar många gånger att tårarna kunde komma, men än sitter de långt inne.
Mina två år (eller är det tre?) i terapi har handlat mycket om att kunna sörja. Hur mina beteenden i grunden handlat om att inte ha den förmågan - eller tillåtelsen - att känna sorg för egen del. Allt har istället handlat om skuld.
Om vi kan se oss själva och våra misstag med självmedkänsla blir sorgen någonting som läker oss.
Att efter en längre nykterhet börja se tillbaka på hur livet varit tror jag är en viktig del i att fortsätta hålla sig nykter. Om det är så att det innebär sorg är det läkande. Skuldkänslorna kan maskera sorgen. Leta under dem.
Ingen väljer att sabotera sitt liv, även om varje handling är ett val i sig. Du skapade inte medvetet ett beroende, Nu-är-jag-klar.., men de val du gjorde ledde till det. De val du gjort de senaste 10 månaderna är förmodligen gjorda med eftertanke och säkerligen svårare än när beroendeautopiloten fick agera ostört. DE valen räknas!!!
Jag har börjat skriva om mina svåraste år, för mig själv, och hoppas en dag kunna gråta när jag läser om dem.
Om man är rädd för att fastna i självanklagelser - grotta ner sig i dåliga gärningar - försök se dem utifrån smärtan som ledde till dem. Självtröst...
kram

Hej.
Första provet togs för ca 2 månad sedan och det sista för en vecka.
Som jag fattar så visar provet alkoholintaget den senaste månaden.
Att provet visade 0.06 var på grund av mitt lilla återfall för tre veckor innan andra provet togs, Så om det skulle tas om nu så vore värdet på 0.
?

Nyfiken på ditt prov, när tog du första provet och hur lång gick det tills du tog det andra provet ?
Jag hade 0.78 när jag tog prov, behandlaren påstår det är skyhögt ?
Jag tror dock inte riktigt på det, att det är så otroligt högt.
Visst högt och jag har druckit alldeles för mycket...men ändå

Låter som du kan ha den mer eller mindre låga period som tydligen de flesta kan ha efter ett tag som nykter. När jag läser dina uppriktiga rader och funderingar om samhällets romantiska bild av giftet känner jag igen mig.
Men jag tror att fler och fler börjar inse att detta inte är annat än en falsk illusion om något.
Gällande ångesten: Hur är det med dina motionsvanor? Är ju så effektivt mot just ångest.
Märker nu när jag inte skickat i mig giftet på 11 v att ångest och hjärtklappning är som bortblåst.
Men jag motionerar och tränar en hel del.
Kram på dig!

Många tankar nu. Tänkte försöka skriva lite, blir förmodligen mest förvirrat men men, det är som det är.
Just nu mår jag inte bra alls. Ätit alldeles för mycket dåligt, sovit för lite. Har någon form av ångest, känns som att jag "försvinner" och ska dö. Som att andningen inte funkar och så har jag hjärtklappning på det.. Lagom kul. Har så himla svårt att sova.

Jag har undvikit mina bästa vänner en längre tid nu då vi ändå bara brukar dricka ihop, jag skulle säkert kunna umgås ändå och bara tacka nej till att dricka men jag vågar inte chansa, vet inte om det skulle trigga något. Har inga problem att vara runt alkohol annars men just det sällskapet som jag är så van vid att dricka med vet jag inte. Jag tycker inte heller om att umgås med människor som är fulla och de blir dessa vänner alltid. Det känns jobbigt, jag får många frågor om varför vi inte setts på så länge och jag kommer med olika ursäkter (som visserligen är sanna) för att "slippa", men det känns ju skit att strunta i sina vänner på det sättet.

Jag har även funderat lite kring hur det blir i framtiden. Ska jag aldrig dricka mer? Jag vill ju inte det, tycker bara det skulle vara dumt då jag kan falla tillbaka i gamla hjulspår och dessutom är alkoholen dålig för hälsan. Men den alkohol kulturen vi har idag gör det så krångligt. Jag vet ju inte heller något annat än att dricka, jag har ju gjort det hela mitt liv. Jag känner mig utanför, känns som att ALLA dricker och jag blir "udda" för att jag låter bli. Typ som att inte fira jul, man blir utanför, för att fira jul är ju en så självklar grej att göra, precis som att det är en självklarhet att man dricker.
Jag blir så less på samhället. Jag förstår verkligen inte varför alkohol ska vara en laglig drog, finns inget positivt att hämta där. Ett gift är vad det är, inget annat.

Nu blev det jättemycket osammanhängande text, jag är inte särskilt bra på att skriva men behöver ändå försöka få ut det på något sätt. Kanske hittar jag mina svar så småningom och får klarhet.. Den som lever får se. Ska försöka låta bli att tänka så mycket på framtiden. Känner mig bara så exkluderad av samhället.

Kram på er allihop hoppas ni har en bra helg.

Ja det är verkligen jätteskönt sttkroppen tar hand om och reparerar sig.
Nu är det bara att fortsätta på den här vägen. 24 timmar i taget.
Kram ??❤️

Så glad för din skull Gunda ?????

Härligt att du hittade mig ???
I dag fick jag tid med sjuksköterskan.
Värset på provet var en riktig hitt.
Värde under 0,30 är ok. Mitt förra var 0,63 och detta var 0,06.
Det är både min och din förtjänst. ⭐️⭐️⭐️????

Det skulle kunna vara jag på pricken som skrivit detta inlägg.
Precis samma historia men jag har inte kommit lika långt som du.
Jag döljer fortfarande mitt beroende för sjukvården pga rädsla..
1 vecka har jag kämpat mig igenom.
Minns inte ens när jag sist varit nykter så länge.
Vilken kämpe du är!
Hur går det nu?

Hög igenkänningsfaktor här du UllaBullan. Hög igenkänning... Får säga som Dionysa - tack för snålskjutsen! Och du - hellre snålskjuts än dominoeffekt (domino = allt och alla faller...) ;-)

Ha en fin helg kära du

Förstår att det är tungt men jag vill bara säga att det är grymt bra att du lyckats bryta.

Jag var tidigare nykter i ett år.
Tog en öl och sedan rullade det på och tog flera år innan jag fick stopp på det igen.

Så jag ser något bra i det du skriver, att du tagit hjälp och lyckats stoppa igen.

Fantastiskt bra enligt mig.

Du kommer kunna få må bra igen, det är så. Även om det kanske inte känns så just nu.

Kram till dig!

Hej!

Har tyvärr tagit ett antal återfall i mitt drickande nu under sommaren, har lyckats mörka detta för min omgivning. Efter min senaste period som hållit på ungefär en vecka valde jag att berätta för sambo, övrig familj och vänner i onsdags kväll. Sjukskrev mig själv under måndag eftermiddag i influensa, kollegor och chef misstänkte att något var fel och detta pushade mig själv att erkänna.
Nykter sedan dess, obeskrivlig ångest och för tillfället ej önskvärd i hemmet även om jag har min sambo har haft konstruktiva samtal. Även min chef har visat förståelse, skräcken är ju dock om repressalierna från jobbet blir för stora, hoppas på ett samtal under dagen.
Har träffat min psykolog på beroendeenheten i dag vilket var positivt, förstår så klart att återfall sker men det känns så overkligt att jag lyckats ta mig ända hit igen.
//en ldsen 80-talist

3 -Dubbelt inlägg,
Tjatigt värre blev det...

Dubbelt inlägg

Hittade dig. Och som jag skrev tidigare så hinner jag inte alltid skriva men läser det du skriver. Det är många nya som tillkommer dagligen och ibland är det omöjligt att följa alla. Jag har på nått sätt halkat ur och känner inte igen så många namn längre, men er som vart lika länge som jag själv er följer jag med glädje och värme.

Du får en medalj av mig med.
Ha en fin helg i förhöstvädret.

Varm varm kram

MM

Att mina insikter kan hjälpa andra på traven.
Jag har också läst mycket av det du skrivit och tycker du har så härliga (nåja,kanske fel ord) tankar och funderingar som väcker mig.
Det är så vi hjälper varandra och oss själva.
En dominoeffekt,så trevligt :-)

Just nu åker jag "snålskjuts" på ditt arbete med dig själv, Ulla... Dina ord är verkligen insiktsfulla och väsentliga också för mig.
Men det tar tid att vänja sig vid sig själv,
vänja sig av med sig själv.
Vi sätter ned fötterna i backen och andas ända ned i tårna på det!

Pratade vi igår om på alanonmötet.
Och då brukar man tala om alkoholism.
Men för mig så har medberoendet följt samma upptrappning.

Det började när jag var ung bara några och 20 och fick min handikappade dotter.
För en ung människa som jag var så blev det förstås bitvis övermäktigt.

Jag flydde in i skapandet/arbetet och där och bara där fick jag ha kontroll.
Där och då såg jag effekterna av arbete som berusningsmedel och möjligheterna att slippa leva mitt eget liv.

Sen har då behovet av att fly kommit och gått genom åren.
Nu de sista åren så har jag sakta tagit tillbaka kontrollen.

Men när jag då faller in i medberoendetänk eller för mycket arbete så känner jag hur hela mitt jag springer iväg på den inslagna stigen.
Likt en drinkare får jag berusa mig med att lösa någon annans liv eller begrava mig i arbete.

Och sen kommer baksmällan.
När jag försöker stanna upp pga utmattning eller försök till vila.
Där och då kan jag känna hur oförmögen jag är att leva ett vanligt liv där vila och måbrakänsla finns.

Jag måste först över ångestpuckeln i att vara overksam.
Jag får bokstavligen sitta på mina händer ibland.

Jag känner också att jag faller hårdare varje gång.
Diffen mellan att vara "nykter"
Dvs fri från medberoendetankar och hårt arbete så krymper ullabulla ned till nästan en ingen.
Och i detta ingenmansland så söker jag förtvivlat efter bekräftelse eller nya projekt att dra igång.

Hur trött jag än må vara så kan ibland arbete eller att få råda någon annan fullt kapabel för min förtvivlade hjärna vara ett vettigt alternativ.

Så nej, precis som för en alkis så måste jag vara mycket,mycket försiktig.
Backa från mina flaskor,sätta mig ned.
Hitta mina andningshål och vara i det tills jag känner att jag hunnit ifatt mig själv igen.

Vist är det så att jag är besluten att det får vara slut med drickandet. Är otroligt beslutsam men ändå ödmjuk, det är lätt att falla och jag är mycket medveten om det.
Jag har en styrka som jag inte haft på länge, men nu är jag där och tänker inte äventyra det.
Mitt mående kommer att vara både upp och ner ett tag nu och det är bara att acceptera och arbeta vidare med det. Jag har hjälp av mina nära och min sponsor, hon stöttar, det käns jättebra. Jag går på många möten i veckan och det är så fin stämning där och gemenskap, det är trygghet för mig.
Kram fina vännen. ???❤️?

har jag haft hemma genom exmannen i många år..Koll på klockan när stänger bolaget..Ska jag åka och köpa eller inte osv osv ..Senare blev våndan även min..Vankandet av och an..Ingen ro i kroppen förrän alkoholen nått strupen..Drack i bilen för att få a fort nog...Jag kan nog räkna upp minst 10 saker som är gemensamma för oss a-beroende..Man går över gräns efter gräns..Min pappa bad tom mig om min 50-öring som jag skulle köpa godis för.För att han skulle köpa öl..Inget roligt minne men beroendet gör oss till slavar under alkoholen..Jag hoppas också lim att exet håller sig nykter..Annars blir det förändring kring boendet för pojken..Det vill vi ju inte..Kram..

Vi får se hur er fortsättning blir..Hos mitt ex finns öl titt som tätt i tvättstugan.Så skönt att slippa bry sig.Nu suckar jag bara.Tidigare blev jag arg och förtvivlad..Lim, hur tänker du om framtiden? Det är inte bra om jobbet tröttar ut dig för mycket.Då finns ingen energi till att ställa krav på din man..Vad tråkigt att han inte orkar/kan/vill vara utan..Jag tror inte jag hade flyttat om mitt ex hållt sig nykter..Jag tror att mitt liv blir stabilare med tiden..Hoppas att ert liv stabiliseras snart..Ibland känns det som att många har problem i förhållandet pga alkohol.....Du måste nog prata allvar med din man lim innan det eskalerar..Ha en fin kväll..Kram❤