Senaste kommentarerna i forumet

ditt liv utan alkohol, med en fungerande och hållbar nykterhet.
Ett liv i frihet.

Hoppas du får en fin försommar Vida.

Nykter. Solen skiner. Kan inte bli bättre. Har kommit hem från en resa, som jag fick av mina barn i födelsedagspresent. Trots, att jag sagt, att jag inte tycker om att resa. Har druckit på så många resor och inte kunnat nyktra till på flera veckor efter. Denna senaste resa drack jag vatten och kaffe, precis, som hemma. Så jag klarade den. Nu fortsätter jag i min hemmalunk. Nykter en dag i taget.

Idag skiner solen. Jag har haft en helg där många har druckit alkohol. Middagen på Fredag, Lena Ph på lördag. Konserten var bra. Blev ledsen under en låt. Det kom bara över mig på föreställningen. Jag kände en tjej med Downs syndrom genom jobbet under många år. Vi dansade tillsammans till "Kärleken är evig". Hon älskade den låten. Hon dog för några år sedan. Vi kom varann väldigt nära. Nu kom saknaden och minnena över mig på konserten. Sånt är livet. Glädje, sorg, smärta, lust, saknad, eufori, tomhet, Kärlek... Det är ofta härligt att leva nu för tiden... Kram på er.. <3

Köpa hus i kritiskt akutläge är nog inte bra. Hyra hus är bättre, då kan du landa och slicka dina sår innan du tar vidare beslut. Att inte ha rum till din 18-åring tror jag är riktigt dumt. En liten friggebod på tomten typ hade varit perfekt. När jag flyttade till lght delade jag rum med yngsta dottern så äldsta dottern fick eget rum. Nu har äldsta flyttat för att plugga på högskola. Hon tyckte att lillasyster då skulle få eget rum, det var helt och hållet hennes beslut. Annars hade nog rummet fått stå kvar som det var, det var ju hennes rum. Nu får hon sova på soffan de få gånger hon sover här. Men hon har ett rum hos sin pappa, och där sover hon oftast när hon är på besök. Vi har en kanonrelation ändå. Jag tycker att du ska involvera barnen i diskussionen, i alla fall 18-åringen.

Beskriver med en metafor...

Bussen var fulltankad och hyfsat städad. I fint skick för sin ålder. Motorn en V8. Chauffören hade gått på kurs och lärt sig välkomna alla passagerare med värme och vänlighet. Alla fick följa med och hen dömde sällan någon. De allra stökigaste bads vänligen sitta ner och gjorde det ganska ofta. Om någon betedde sig riktigt illa hade chauffören lärt sig att den snart lugnade ner sig om hen bad den vänligt. Ok, då och då glömde chauffören vad hen lärt sig och kastade brutalt av någon som var riktigt störande, men bad sedan om ursäkt. Chauffören hade även lärt sig rutten och visste vart hen skulle köra.
Problemet var bara att bussen, som för övrigt verkade vara i så gott skick, ibland skenade iväg okontrollerat och ratten hade en tendens att kärva lite så när bussen började gå för fort kunde chauffören inte styra. Det verkade vara något fel på bromsarna. Även gps:en var en aning opålitlig vilket ställde till med bekymmer, särskilt när det gick så fort att chauffören inte hann tänka själv. Passagerarna gillade sin chaufför, men kände sig lite osäkra och satt i ständig beredskap ifall bussen skulle krascha eller köra i diket.
Chauffören gick till många verkstäder för att få ordning på bussen, men ingen kunde hitta felet. Det fanns stunder då chauffören i sin uppgivenhet funderade på att säga upp sig och skicka bussen till skroten. Men vad skulle då hända med dem som stod och väntade vid hållplatserna, som litade på att bussen kom?
Till slut var det några duktiga mekaniker som kom på det alldeles uppenbara. Bromssystemet läcker och kan varken bytas ut eller lagas. Du behöver fylla på bromsvätska regelbundet!
Och så fort bromsarna fungerade blev färden säkrare. Det blev också lättare att styra trots kärvande ratt och opålitlig gps när farten var lite jämnare. Passagerarna kände sig lugnare. De skulle komma fram till sitt resmål även om chauffören då och då körde lite fel. När ingen av passagerarna längre var rädd för att bussen skulle krascha bråkade de inte lika mycket. Chauffören kände sig nöjd med sitt jobb och var mycket tacksam för att det fanns så duktiga mekaniker.

kan räcka!!

Pratade med sambon i morse.. Sa till honom att han riskerar min nykterhet på att förvara a i bilen. Det var inte meningen sa han. Det var därför jag hade dom i bilen. Jag frågade honom om han förstod hur allvarligt detta är för mig. Jag vill inte börja dricka igen!! Jag har sett hur du har smygit omkring här hemma sa jag. Jag sade till honom om att vill han supa så får han ta in på hotell eller något så länge vi bor här. Det verkade som om han förstod. Skönt att prata ut. På middagen igår så skickades en Whisky-flaska runt för att en person ville smaka på den. Då höll jag i flaskan. Några flash-tankar flög förbi. Jag har smakat på de flesta a-sorter. Endast druckit för att det är alkohol i. Har aldrig gillat smaken. Men kunde tänka på smak av rödvin, usch, whisky starkt (berusning), osv. tänker sen på mina sämsta fyllor. Vuxna barnens ilskna sms, mötet med chefen (som gjorde att jag slutade med a) ledsna barn, omhändertagna (inte mina som tur är) och svikna barn. Vuxna barn som mår dåligt av föräldrarnas supande. Ja all skit som alkohol ställer till med. När suget kommer gäller det att vara beredd. Jag skulle förmodligen aldrig druckit folkölen i bilen. Men bara att riskera nykterheten för sån skit!! Nä tack, jag är mer värd än så. Jag kollar lite i Tarot-kort emellanåt. Fick till mig att tänka på vilken uppförstrappa jag har haft, och nu sitter jag högst upp på trappan belåten. Tycker det stämmer bra. Det har varit tufft att ha ett alkoholmissbruk med allt vad det innebär. Jag har kämpat med det, sedan mot det. Nu varit fri 1 år 5 månader och några dagar. Helt okey siffror. Räknar inte så ofta, men ibland för att minnas...Kram...

Du gav oss. Tack för att du delade med dig.
En fin dag önskar jag dig.

för dina texter där du delar med dig.

Detta är en av flera fördelar med detta forum. Detta utbyte av tankar och erfarenheter. Det ger så mycket. Och det visar på ett grundmönster hos alla oss som utvecklat beroende och alkoholism; att utvecklingen är progressiv, att man aldrig kan bli en småkonsument av alkohol och att enda sättet att stoppa sjukdomsförloppet är total avhållsamhet. Men också detta att såpass många påbörjar en positiv process när de aktivt börjar använda forumet, varav en hel del lyckas bli nyktra efter något/några försök.

Hoppas att det går bra för dig ADHD nu när du håller på med separation och bostadssökande.
Och framförallt att du fortsätter att få ökad trygghet och säkerhet i din nykterhet.

Var på middag med jobbkompisar.När jag åkte dit tog jag sambons bil. Har misstänkt att han hade alkohol i bilen. Jodå där låg 3 folköl. Fick lite panik. Tänkte jag skulle slänga ut dom genom bildörren. Gjorde inte det. Åkte till middagen. Det var trevligt. Dom flesta drack ingen a. Men några gjorde det. En kille sa till oss att varför vi inte skaffat chaufför? Jag ska upp tidigt sa jag. Kommer inte att träffa dessa människor så mycket mer och vill inte lämna ut mig där. När jag åkte hem flög en massa tankar genom huvudet. Hur skulle jag gjort för något år sedan? Hällt i mig en av ölen och druckit mer hemma. Till slut stannade jag bilen, slängde ut ölen i ett dike, det kändes skönt. Frågar sambon om ölen ska jag säga till honom att han riskerar min nykterhet och det ska han ge F-N i!!. Ville inte bråka när jag kom hem. Sonen kan ta illa vid sig. Jag berättade lite om kalaset för sonen. Berättade att jag fick lite sug när vissa drack a där. Sa till honom att han ska tänka på det när han blir vuxen att han ska passa sig för alkohol. Får man a-beroende så är det svårt med beroendet. Livsfarligt att bo med en annan beroende som inte kommit till insikt. Skönt att kunna skriva av sig. Kände i bilen att jag gärna pratat med någon som förstod mitt beroende, men klockan var ganska mycket. Ska prata med en väninna imorgon. Hon har också flera a-beroende i sin närhet. Kram...

Haha, vilken liknelse Muränan. Ja, får lägga manken till. Är inte lika på med ambitionerna som du och Vilja, men jag är nöjd med det lilla ;-)
//PP

Det har gått snart 8 månader sedan jag drack. Det enda biverkningen är när jag vaknar av ångers att jag har drömt om att jag har druckit. Ha en trevlig helg allsammans.

Jag tror fanimej jag håller på att acceptera faktum. Knogarna är inte så vita längre. Mitt nördande bland forskning och läsande här har övertygat mig. Tidigare pratade jag inte på samma sätt med mina vänner som jag gör nu. Jag kunde prata om mitt problematiska förhållande till alkohol i termer som stt jag inte kan hantera sprit och att jag i min ungdom hade ett gravt missbruk, men var inte lika tydlig med att jag fortfarande är alkoholist och aldrig kan dricka en droppe utan att dras in i ytterligare en period.
Jag har tagit detta på så stort allvar att jag faktiskt spottade ut en chokladbit som jsg trodde var ren choklad men visade sig innehålla likör. Jag har till och med slutat använda handsprit. Faktum är att lukten av handsprit kan trigga min beroendehjärna och är potentiellt lika farligt för mig som att dricka ett glas vin. Jag kan - om jag känner lukten när jag spritar händerna - fysiskt känna smaken av sprit och få ett enormt sug. Inte för att jag för den saken går och köper mig en flaska vodka, men jag märker att tankarna blir intensivare när jag blivit påmind genom lukt eller smak.
Tidigare har jag inte sagt till alla jag känner att jag inte kan dricka en droppe. Det har jag nu. Har även skrivit lite om detta på min blogg. Om alla vet säkrar jag upp nätverket om jag senare får ett hjärnsläpp. Kanske kan det rädda mig genom att jag blir stoppad eller påmind i tid om min hjärna far iväg på egen hand.
Trodde faktiskt jsg skulle få leva med hotet om återkommande perioder, men nu känns det mer som det är ett avslutat kapitel.
Dina inlägg har hjälpt mig. Att du är ett levande vittne till att beroendet inte släcks ut även om det gått 16 år var avgörande.
Mina egna erfarenheter av progressiviteten i de senaste återfallen bekräftar även detta.
Tack

Antabus är bra för då behöver man inte tänka på att dricka. Suget försvinner för mig eftersom jag vet att jag inte kan dricka. Den har nog räddat mig många gånger. Den ger inga biverkningar. Många som inte vill ta den och säger att den ger biverkningar vill kunna dricka. Det är min tolkning. Jag har druckit på antabus också och det var ingen höjdare. Höll på att sluta med döden

och reda ut saker mellan er mulletant. Och att ni funnit tillbaka till varandra när det tidigare fanns murar och motsättningar mellan er.

Ja, visst är det en enorm frihet att leva ett nyktert liv. Det instämmer jag helt med.

En fin valborg på dig också mulletant. Även om vädret inte skulle värma lika mycket som detta forum.

Häromdagen utmanande jag igen min bekvämlighetszon och tog upp en fråga med känsliga förtecken. Det blev också känsligt läge som vi måste bryta då jobbet kallade. Inom några timmar kom ångesten över mig starkare än på länge. Jag drabbades av tanken att han kanske ljugit för mig, gått bakom ryggen som på den tiden han drack. Ångesten stegrades till den grad att jag ringde honom på jobbet och frågade rakt ut om det är något relaterat till det vi talade om han undanhåller eller ljugit om. Hans reaktion bekräftade att min oro var obefogad; så klart jag förstår att du kan tänka så, sa han, men så är det inte. På kvällen gick vi igenom det känsliga - och det var inte känsligt alls. Så befriande. Och så viktigt att jag hade modet att ta upp det. Det är just sånt som ännu inte är självklart och där jag måste utmana mig.

Det är en så avgörande skillnad i vårt liv nu att vi oftast kan reda ut saker, även sådant som inrymmer skuggor och spår från de mörka åren. Även om det blir svårt, om samtalet bryts, så kan vi vända tillbaka och reda ut. Jag minns ännu så tydligt hur jag efter ca ett havt års nykterhet första gången upplevde hur en spänd situation bara upplöstes, som ett mörkt moln som försvann ut i himlarymden. Då hade jag läst, bland annat Jan Johansen bok och en rad vetenskaplig litteratur, om alkoholens påverkan på hjärnan och hur den långsamt läks. Eller rättare, hur långsamt den läks. Det tar tid och det är viktigt att veta.

Nu i dagarna blir det fem år som vi har vi levt ett helnyktert liv. Jag är tacksam, för min egen skull, att även jag valde nykterhet. Det är en frihet att alltid vara körbar och (någorlunda ha ha) klar i tanken. Hela den här resan har också fört oss till 12-stegsprogrammet och fina gemenskaper i det. Jag har, som jag tidigare skrev, också funderat mycket över mitt eget mönster i ätande och mitt förhållningssätt till det jag stoppar i munnen. Så mycket spännande och nytt.

Just nu sitter jag mitt i en underbar vårkväll med blå himmel, ljus och fågelsång. Jag har gått en lång promenad och ska ta mig ett fotbad. Jag är tacksam för mitt liv som det ser ut idag och på ett underligt sätt är jag också tacksam för att det blev så mycket alkohol att det tvingade fram förändring. Jag längtar inte tillbaka ens till den tiden då vi drack utan att jag upplevde det problematiskt. Det är en frihet att leva ett nyktert liv!

Glad valborg och glad vår önskar jag dig som läser! / mt

Tack för att du delar med dig!

har jag nu nått in i nykterheten. Jag trodde inte att jag så snabbt skulle nå en hållbar och trygg nykterhet. Men redan efter 9-10 månader upphörde alla sug och frestande tankar.
Självklart kan det fortfarande dyka upp konstigheter orsakade av beroendehjärnan, men det är jag beredd på, och inte det minsta orolig för.

Som alkoholist går jag nu runt och mår nästan oförskämt bra, och orsaken till det är just att jag nu är en nykter alkoholist. Och nykterheten är hållbar. Mitt liv som tedde sig så mörkt och tröstlöst ut för
1-2 år sedan p.g.a. ständigt återkommande perioder med för hårt och ångesttriggande drickande, har tack vare min kamp att besegra alkoholen vänt till ett välmående liv.

Jag läser i några trådar att en del går runt och oroar sig för kommande sug och lockrop från beroendehjärnan. För mig skulle inte det fungera att tänka så, att ha den inställningen. Då skulle jag inte kunna känna det som att jag har slutat med alkoholen nu, utan mentalt ha uppfattat det som att jag befann mig i en transportsträcka mellan två destruktiva dryckesperioder. En mycket stor skillnad för mig.
Nej, när jag bestämde mig för att sluta, så intog jag mentalt hållningen att inte oroa eller ängsla mig i förväg för kommande sug. Jag vet ju att de kommer, eftersom jag är alkoholist, och måste acceptera dem. Så jag var tvungen att bygga upp en säkerhet och trygghet, genom att göra mig mentalt övertygad om att klara av beroendehjärnans alla försök att påverka mitt sunda förnuft.
Alltså, om jag oroar mig för kommande sug, så har jag bara ett uppehåll. Nu när jag slutat med alkoholen så kan jag inte dricka, därmed kan inte sugen orsaka att jag börjar dricka. Alltså är sugen ofarliga, de är bara ett obehag som ska klaras av.
Det är också därför som sugen klingar av och upphör. Hade jag bara haft ett uppehåll, så skulle sugen fortsätta, och dessutom vara förrädiska och farliga.
Det sunda förnuftet, med kloka tankar och mentala krafter, måste ta tillbaka herraväldet över beroendehjärnan.

Tvivel, oro och att bara hoppas försvagar och ger ett underläge, medan säkerhet och att vara övertygad stärker och ger övertag gentemot sug och förrädiska tankar.
Sedan har jag det allra viktigaste skyddet eller verktyget, detta att oavsett vad som händer så ska jag aldrig sträcka ut handen efter det första glaset.

De här beskrivna verktygen använde jag i inledningen av min 16 år långa nykterhet för över 20 år sedan. Då fungerade det utmärkt. Jag körde med samma verktyg nu, och det fungerade igen. Mina verktyg har fungerat bra båda gångerna. Skillnaden är att jag använt det här forumet den här gången i stället för AA, som jag tog hjälp av en kortare tid förra gången.

Jag kommer aldrig, så länge jag har kvar mitt sunda förnuft, att börja laborera med några tankar på att försöka dricka i någon form. Jag har gjort två experiment med att börja försöka måttlighetsdricka, efter 3 respektive 16 års långa nykterheter. Det har inte fungerat. Har man en gång utvecklat ett beroende och är alkoholist, så är man chanslös mot alkoholen. Det enda som fungerar är total avhållsamhet. Alkoholen är är därför ett avslutat kapitel för mig.

Jag har lyckats med att bygga en solid och trygg grund att stå säker på i min nykterhet. Jag känner mig därmed trygg. Jag lever, är fri och nykter.

Det låter helt underbart! Och logiskt och rimligt. Vårda din målbild ömt och längta allt du kan, så blir det verklighet till hösten.

..att du är så stark i dig och planerar framåt. Låter så härligt att planera livet för sig själv och sina barn.
Önskar dig verkligen att du får dina planer genomförda och få leva det liv som du vill.
Ha en fin helg du också. Kram

Jag har en plan. Den har jag haft ett tag. Det verkar inte som om sambon kan se sitt beroende som jag ser det. Alltså han dricker när jag inte sover hemma. Jag vill inte vara sambo med någon som dricker a. Det äcklar mig, jag blir förtvivlad, förbannad, har inga framtidsplaner med honom då. Jag vill spara pengar till en kontantinsats till ett eget hus. Tror jag får ihop det till hösten. Har sagt till sambon tidigare om dessa planer och att jag vill ha ut lite pengar av honom med. Just nu finns inga hus till salu i området jag vill flytta till. Tror det kommer till hösten. Jag ska inte göra som dom andra gångerna jag flyttat. Slänga mig iväg till första bästa. Nu ska jag äga mitt boende. Mitt och barnens egna hem... Jag har lite önskemål som jag fantiserar om. Huset ska vara litet, mysigt, lättskött, bra pris, öppen spis, bastu( annars har jag bröder som kan hjälpa mig att bygga en). Lättskött trädgård. Småfix på huset gör inget.Jag är faktiskt ganska händig. Både våra små och stora barn vet om min plan. Jag har även sagt det till svärmor. Att om inte sambon vill sluta med a, så måste jag flytta för min och sonens skull. Svärmor har alltid stöttat oss. Oavsett vad det gäller. Hon förstår inte hela a-problematiken trots att hon i arbetet inom psykiatrin träffat många personer med beroende. T ex att man inte kan dricka varken lättöl eller folköl som beroende för att det kan trigga igång begäret efter mer a. Sonen går i skolan på orten jag tänker på, jag har vänner där som känner till mitt a-fria liv, vilket är väldigt viktigt. Ibland ser jag fram emot flytt oavsett sambons beslut. Han skulle ju kunna ändra sig efter ett tag och börja dricka igen. Nej, jag vill ha vitt och fräscht resten av livet. Vet att jag klarar mig bättre nu än när jag var yngre. Då var det viktigare att hitta ny partner. Nu är det inte så noga. Barnen är större och kan hjälpa till om det behövs. Känner att jag dras ner av sambons trötthet och tankar på a(som han förmodligen har) Jag vill ha glädje, skratt, nyktra vänner, och ett härligt umgänge med barnen. Varför sitta hemma och leva var sitt liv utan planer på gemensam framtid? Ha en fin helg <3 Kram

Tittade på hus igår och blev väldigt taggad, bokade in mig på visningar och började måla upp bilder om hur det skulle kunna bli.
Imorse när jag vaknade slog det mig att jag missat en massa viktiga saker att tänka på. Min 18-årige son, t ex. Var ska han ta vägen? Husen jag har råd med är på runt 50 kvm och har bara ett rum utöver sovrum. Inte kan han dela rum med tre småsyskon. Och alla barnens möbler o grejer... fan. Hur ska jag tänka nu?
Måste bo kvar i kommunen för en del av min inkomst kommer från politiska uppdrag. I en annan kommun skulle det ta åratal om ens någonsin att komma upp i en ledande position i lokalpolitiken vilket är en förutsättning för att jag ens ska vilja engagera mig.
Jag vill inte bo i tätort eller lägenhet, min hjärna kräver skogen och tystnaden. Jag har inte råd med större hus än de jag tittat på om jag bor kvar i kommunen...
Hmmm. Moment 22
Hyra hus kanske?

Hej min vän,

var håller du hus? Allt bra?

Bamsekram

Hallo där!

Vad spännande med "en händelserik tid"! Förstår om du inte kan utveckla detta ytterligare här, men nyfiken blir jag allt. :-) För egen del känner jag mig lika händelserik som en kvarglömd och uppblött gammal gipsskiva på en övergiven brädgård. Tjoho! :-P

Vad fint att du faktiskt har accepterat det där med f.d. duracellkanin. Man får väl tänka att den orken och styrkan man hade, inte var på riktigt, utan konstgjord. Att det här läget som råder nu är det som är verkligt. Sedan kan man självklart påverka sin ork och styrka nu också, men på ett helt annat sätt än tidigare förstås.

Ha en fin dag!

Det är en stor sorg att separera. Man minns de fina stunderna, sörjer att de aldrig kommer igen, och att man inte ska åldras ihop. Men vägen till beslut är allra svårast. Sen är det bara att bita ihop. Det blir bra till slut!