Senaste kommentarerna i forumet

Du jobbar med en förändring i livsstilen när det gäller alkohol och längs vägen dyker tankar och upplevelser upp. Fint att du delar med dig, som du skriver är det inte för att glorifiera utan att helt enkelt prata öppet om det du tänker, modigt och klokt.

Det finns inget som säger att människan behöver alkoholen, kroppen försöker göra sig av med alkoholen när den kommer in och den har ingen naturlig plats i kropp eller hjärna som tar emot den. Det låter som du haft en besvärlig tid och i samband med att du tog beslutet att dricka måttligt vid ett tillfälle var du av med alla dessa besvär. Inte konstigt tänker jag att du börjar fundera.

En fundering jag får när jag läser är, du gav dig själv något, ett val för att visa dig själv att du klarat något, en känsla av nöjdhet och tilltro till din egen förmåga igen. Kan det vara själva resan hit, som ger lyckoruset? Finns det annat du någon gång ger dig själv? eller skulle kunna ge?

Varma hälsningar,
Rosette
Alkoholhjälpen

Trodde själv att jag var det ett tag. Men det gällde bara alkohol och först när jag väl var fast i missbruket. Rökat och snusat har jag gjort. Men det var väldigt måttligt. Förutom vid a-intag. Då rökte jag som en borstbindare, det är ju också vanligt. Är det inte många personer med ADHD- diagnos som är allt-eller inget typer? Även vid Bipolär-diagnos vanligt förekommande. Har en känsla av det i alla fall. AlkoDHyperD oavsett vilka metoder vi använder oss av för nykterheten så är det bra, bara det funkar..

Jag började röka som 16-åring, hade smygrökt en del sedan jag var 12-13. Snusade och rökte samtidigt i flera år. När jag var 29 slutade jag med hjälp av nikotinplåster. Då hade jag redan kronisk bronkit, kedjerökte, var uppe och rökte även på nätterna. Jag är ju funtad så. Aldrig lagom.
Efter en överträningsperiod för två år sedan med hälseneskada och träningsförbud i några dagar (tränar annars ett eller två pass om dagen) blev jag rastlös på lunchen och fick ett infall. Om man skulle köpa lite snus...
Efter 17 nikotinfria år blev jag fast igen!
Till en början var det ju inte mer än 5-7 prillor om dagen, men ökade förstås snabbt. Är nu uppe i knappt en dosa av den starkaste sorten per dag. Det är så det kommer att bli med alkoholen också. Jag försöker se det och ta in fakta.
Men samtidigt finns det en annan farlig tanke. "Spelar det någon roll?"
När den tanken kommer är återfallet - eller nästa period om man ser det så - farligt nära.
När jag trots medvetenhet om konsekvenser, risker och hur det brukar gå till under hela processen ändå inte har tillräckligt med omsorg om mig själv eller vett att känna rädsla för att ens vilja stå emot. Som om mitt liv inte är så viktigt.
Så, tyvärr är det vita knogar som gäller just nu. Håller dem hårt som fan tills systemet stänger imorgon.
Det ska visst bli en solig dag. Om jag planerar in ett långt cykelpass mellan 10 och 14 redan nu. Bestämmer med några träningskompisar....så får det bli!

Att komma till insikt om sig själv, och sitt missbruk är viktigt. MM du vet ju vad konsekvensen blir för dig oavsett tabeller och tester. Jag kunde "sköta" mig dom flesta gånger med alkohol. Det spelar ingen roll. Konsekvensen av missbruket för min del var skam,skuld, ohälsa, närståendes dåliga mående. osv osv. Och som du skriver Pi 31415 att börja om denna procedur igen är inget jag vill...Det var smart Ellan att ha lappen med levervärden lätttillgänglig..

Jag dricker ju dessutom bara typ var 12:de vecka. Får MVG på alla
"är du alkoholist tester" för jag dricker ju i snitt mycket mindre än
normalsvensken. Som periodare är man liksom nykterist och alkoholist i
samma förpackning...

Så ibland anser min beroendehjärna att: - Nä jag är inte alkoholist.
Jag kan inte vara alkoholist. Senast igår så tänkte min
hjärna så...

Min terapeut frågade mig: Och hur tänker du då?

Jag sa som det var. - Jag tycker du pratar skit vid dom tillfällena.
Han skrattade högt och roat åt mitt utlägg.

Det är just den där tanken som måste kontrolleras.
Det var väl inte så farligt? Det var ju det. Det var kaos.
Det var panik. Kräkor. Blod. Det var på allvar.

Önskar att jag hade fotat mitt sista slagfält...........

Min hustru och min dotter kommer hem på söndag förmiddag så vi skall träffas en stund då. Det skall bli underbart. Så får jag lite tid att friskna till också.
Min mentor kommer hem hit på måndag så vi skall diskutera vad som blir bäst att göra här i framtiden. Jag skall tillbaka till mitt företag så snabbt som möjligt. Det är sporren just nu. Och såklart mina barn. Längtar så efter dem. Det känns så skönt att det finns människor runt omkring mig just nu även om jag är ensam hemma. Min "gamle" sponsor och den nya mentorn. Nya kontakter från AA-mötet igår. Mina syskon. Jag skall bara uthärda några dagar till tills den värsta abstinensen lagt sig. 35.5 timmar sen den sista ölen. Så jag är glad av att jag fattade rätt beslut igår natt.

Vad skönt att höra. Jag blir glad. Du låter mycket lugnare.

Det är snart tisdag och då får du väl träffa dina barn?
Trevlig helg du med

//MM

och sedan kan man fråga sig vad det är för mening med det.
Om man en gång i tident vant sig vid en hög promillehalt, varför ska man laborera med att ha bara någon tiondels promillehalt ibland?
Nej det som händer är att "beroendesystemet" retas och omdömet blir sämre, och till slut, förr eller senare, ramlar man dit igen.
Sen ska man göra om hela den jobbiga proceduren och försöka bli fri igen.

Är ju en helt vansinnig tanke som har dykt upp ett par gånger hos mig under mitt år. Då gäller det att ha verktygen redo. Liknelser som du beskriver, en person med kraftig nötallergi som bara ska äta "lite" nötter. Spela hela filmen, HALT, våga stanna upp mm Jag har en lapp i mobilfodralet som visar mina levervärden, PET och några till från förra året. Tar fram den ibland för att påminnas.
Det gäller att vara medveten om riskerna. Lätt att bli övermodig när det går "enkelt". ?

Min syster kom hem till mig idag och hon hade varit och handlat lite till mig och jag blev så glad över detta. Det stärkte mig mycket. Nu har jag så att jag kan laga lite god mat ikväll och distrahera tankarna lite. Lite godis och fika också. Nu skall jag ta mig en kopp kaffe och lite fika och kika på en film. Det behöver jag nu. Lite lugn och ro. Hoppas ni alla goda medmänniskor får en god helg.
Kram
Thomas

Har läst så många gånger om personer med a-beroende och som inbillar sig att man kanske kan prova att dricka lite igen..Och efter ett tag trillar tillbaka ner i träsket. Tänkte skriva att... vad är det för fel på folk?.. Men ska ju inte vara för kaxig... Kan en drogmissbrukare prova att ta en halv sil? Kan en som slutat röka, bara röka fimpar när andan faller på? Och tro att man kan sluta när som helst? Kan en spelmissbrukare bara satsa 100kr på spel i stället för 1000 kr? Och inte börja spela bort allt igen? Svaret är ju såklart NEJ... Det går ett tag sen är det kört!! Hur många miljoner människor ska behöva säga samma sak för att vi ska fatta? Dessa rader ska jag själv läsa OM jag tror att jag kan dricka lite alkohol någon mer gång...

Det som var märkligt när jag kom till piva och efter lite pratande med sköterskorna där så skulle jag ju göra utandningsprov. Blåste 0.0. Och jag sa att det kan inte stämma. Prövade om igen och samma resultat. Kanske var mätaren sönder. Det plockade fram en mätare till och samma resultat. Jag sa att det kan inte vara möjligt. Jag drack 2 öl vid halvtvåtiden och ytterligare 2 öl fram till kl 06.00. De hämtade en 3:e mätare från en annan avdelning och blåste samma resultat. Det var väl därför som de inte vill ta emot mig och så såg dem att jag var inte tillräckligt illa däran. Jag snackade med han som tog mig till AA-mötet igår och den stora anledningen till att ha kom upp till mig omgående var att jag inte skulle bli inlagd. För det kommer ställa till problem i framtiden med soc. Och kanske har han rätt i det. Jag är nu glad att jag fått lite medicin så jag kan lugna ner mig och börja bygga tillbaks till min nykterhet.

Den ligger utanför din kontroll." Du är så klok du "ADHD"!

Håller med ovanstående.. Det inlägget hjälpte mig! Har varit nykter snart 3 veckor och har känt mig "tråkig".. Inte lika sprudlande och social som jag brukar vara i nyktert tillstånd.. Hade t.o.m börjat få tankar om att ha någon regel om att "få" dricka en lördag i månaden för att få uppleva den där glädjen ibland iaf. Blir också väldigt bekräftelsesökande när jag dricker och vill ha kontakt med människor och jag håller igång relationer med andra mycket tätare nr jag druckit.. Nu orkar jag knappt höra av mig till någon, känner ingen inspiration eller motivation. Men jag förstår nu att jag måste söka bekräftelsen inom mig själv på något sätt.. Också förstått av andras erfarenheter att det faktiskt känns ganska grått och trist i början när man blivit nykter men att det går över, så det är väl bara att hänga i antar jag..:)

Såå klokt skrivet av dig AlkoDHyperD!

Hej Thomas67
Utmärkt att du är på rätt väg. Bra att medicinen hjälper. Det behöver man i början.
vänligen
Ikaros

Väldigt bra att du har fått medicin. Propavan somnar du gott på, vilket är skönt. Räddade mig vid ett kraftigt sug för ett tag sedan. Sov bort skiten! (Sover du hårt kan du inte dricka) ? Kram ❤️

Kämpa på. Du har mer kraft än du tror!

Ja det var faktiskt ett väldigt bra beslut. Jag satt och höll på att somna flera gånger men jag fixade det. Och så här efteråt känns det mycket bättre.
Nu är det resan tillbaka som gäller och jag kommer fixa detta. :-)
Vet att faran inte över på ett par dagar men jag känner mig betydligt lugnare i kroppen. Jag fixade denna dag som jag för 24 timmar trodde var ouppnåelig.

Vad hemskt det ska vara så svårt att få hjälp när man verkligen behöver det! Men bra du lyckades tvinga in dig i alla fall och att du får någon med dig på AA möte redan ikväll! Du har påbörjat resan nu, den goda resan till ett gladare liv!

Och fortsätt säga till dig själv: jag fixar dethär! ?

Nu har jag iaf brutit drickandet. kl 06.00 idag blev det sista. Sedan tog jag en taxi intill piva. Nu behövde jag verkligen hjälp. Det tyckte inte att jag hade de kriterierna att stanna kvar där. En läkare gjorde lite prover och fick lite medicin. Theralen och propavan. Så åkte jag därifrån. Hämtade medicinerna tog en pipett theralen omgående koncentrerat. Det blev starkt så jag somnade ifrån allt. Nästan dvala. Så min "gamla" kontakt ringde mig när jag satt i väntsalen på piva och underade hur läget var. Beskrev var jag var så han kom upp direkt. Så han har kört runt mig och sedan hem. Han kommer strax igen så skall vi gå på AA-möte ikväll. Känner mig fortfarande sluddrig och seg i skallen av theralenen. Men nu går det framåt iaf som nykter.

så ledsen när jag läser om bemötandet du fått :-(

Jag trodde i min enfald att det blivit bättre mot den gången 1993 när jag sökte hjälp första gången :-( Jag gjorde som du och ringde först men de tyckte inte det var så farligt och det slutade med att jag åkte in till dåvarande TNE och slog på glasdörrarna tills de släppte in mig. Jag ville ha Antabus men se det gick ju inte att bara komma och kräva !! En läkare måste undersöka först. Jag gick i spinn och skrek att "Vafan...vi är på ett sjukhus fullt med läkare !! Hämta en !!"

När jag slog mig ner på en stol och sa att jag inte flyttar på mig innan jag fått min Antabus så letade de upp nån läkartyp som lyssnade på hjärtat sen var det ok.

Så stå på dig och kräv din rätt till hjälp !! Och fundera på AA !!

Hade nästan glömt bort detta inlägg. Känns skumt denna månad och det är många tankar som dyker upp ifrån mars månad förra året. Det är väl 1-års spöket som visar sig och jag har en hel del kvar att bearbeta.
Tack för er återkoppling.
Kram!❤

Wow, vad kul att läsa ditt inlägg
Och stort grattis till ditt år som är på ingång...

Tack

<3

Möjligen så att han inte är oförutsägbar och explosiv som jag har varit, men han är helt avtrubbad känslomässigt, även mot de andra barnen. Kunde innan han blev deprimerad göra saker med dem men visar inget engagemang och intresse. Pratar inte, ger inte den närhet och värme som jag skulle önska att han gjorde och har fått kommentarer av alla barnen utom den äldste om att han är sur och tyst.
Det är jag som står för trygghet, spegling, omsorg, bekräftelse, närhet, gränssättning, förbild (!) såväl i positiv och negativ bemärkelse....som får ta känslostormarna, paniken, ilskan, rädslan men också glädjen och tacksamheten för att hon längst inne vet och även uttrycker att jag står bakom henne och stöttar henne i allt.
Förra veckan sa hon till mig: "jag kommer inte prata med pappa förrän han visar att han bryr sig om mig"
Mycket skada har hon nog tagit av min brist på känsloreglering. Och det har jag pratat med henne om. Sedan jag fick adhd-medicin kan jag reglera känslor utåt på ett mycket bättre sätt. Innan var det många raseriutbrott och hon tog mycket illa vid sig. Jag har alltid tagit ansvar för mina handlingar och bett om ursäkt, visat ärliga försök att förändra, gått ifrån, lämnat över till pappan när jag känner det komma.
Därför tar jag automatiskt även på mig skulden och ansvaret för barnens mående samtidigt som jag vet att hans osynlighet och icke-engagemang förmodligen påverkar dem mycket mer än mina humörsvängningar och de tillfällen jag druckit.
Jag kan säga att oförutsägbarheten kanske är en överdrift när det kommer till humöret för jag brukar tala om högt vad som händer i mig och ofta gå ifrån, oförutsägbarheten handlar mer om min inre stress, att jag glömmer och får infall och stressar dem genom att plötsligt utropa (om jag själv glömt tiden) jävlar nu är det bråttom! Skynda er! Eller min ständiga aktivitet och tidigare oförmåga att vara närvarande längre stunder. Nu kan jag det, är lugnare, får nästan inga utbrott och redan efter ett år har det mesta reparerats tror jag. Barn svarar snabbt på sina föräldrars beteenden, även när det är förändring åt det bättre.
Skuldkänslor är nödvändiga för självkorrigering. Jag ser det så. Tar emot dem som ett budskap, sätter ord på skulden i syfte att kunna bära den utan att gå under av den. Det hjälper. För i samma stund kommer tankar om att det finns bra saker också. Både och. Vissa sår tar tid att läka och vissa misstag tar tid att förlåta sig själv för. Det jag kan göra är att se det och göra så gott jag kan.