Senaste kommentarerna i forumet

Nu har jag läst recensioner av boken och tänkte på en gammal chef som sa att lust och våldscentrum sitter nära varandra i hjärnan!

Ska läsa 50 shades of grey, jag börjar äntligen tycka om mig själv och tro på mig själv! Bra jobbat säger jag till mig och dig!

Det är 50 shades of grey, äntligen köpt den på DVD, så nu fick jag se den förlängda versionen. Jag förstår att den filmen inte riktigt är en oscarsnominerad film. Men jag läste böckerna och blev vansinnigt förälskad i allt. Även filmen. Den bokserien ändrade mitt liv, till det bättre, och har gjort i flera år nu ;)

Jag har funderat på en sak de senaste dagarna. Kroppsnöjdhet. Ni som läst min tråd ett tag eller följt med på just min resa, ni vet ju att jag ibland inte alltid är så snäll mot mig själv. Att jag (ibland) mobbar mig själv och att minime ibland gör sig påmind.
Lång historia kort, de senaste dagarna har jag lixom känt mig hemma. I min egna hydda. I min kropp.
Jag trivs. Visst har jag celluliter, skavanker, väck som inte borde finnas enligt dagens rådande sjänhetsideal.
Men jag har även muskler, styrka och är hel. Min kropp tar mig dit jag vill. Den orkar med.
Trotts att jag misshandlat mig själv, så är den där. Utvecklas, förändras.
Och så gör även jag.

Jag ska för första gången skriva här och faktiskt mena varenda ord, jag trivs med mig. Jag trivs med min kropp.
Jag har ingen aning om hur många kilon jag väger, jag är verkligen inte deffinerad, men jag är jag.
Lång, mjuk, hård och stolt. Så tack kroppen min, att du orkat med mig. Och tack för att du är frisk.
Tack för precis allt som du ger mig.

Kram på er!

Du vet att vi är ett par stycken som till och från undrar hur du har det, eller hur?
Läser du ibland så kan du väl skriva ett par rader...

//PP

Ja, det är underbart att vara vaken, särskilt när man tittar på film. Blir lite nyfiken på vilken film det var. Kramar

Har under de gångna åren ställt mig frågan en miljon gånger om alkoholen är hönan eller ägget som du skrev Muränan. På något sätt kanske det är så att det faktiskt är båda och för alla oss som använt alkoholen som flykt? Och vem av oss som skriver här inne har inte det? Varenda en skulle jag vilja påstå. Sen finns det naturligtvis personer som blir deprimerande som inte dricker, men de är sällsynta just på det här forumet. Men egentligen spelar det mig ingen roll idag. Jag gör nog bäst i att strunta i den typen av fundringar, för mig leder de ingen vart.
Skulle för egen del önska att jag kunde förmå andra att slippa begå samma misstag som jag själv gjort. Men det är oerhört svårt. Viljan hos oss att med alla till buds stående medel försöka mixtra med vårt drickande är så oerhört stark. För min egen del tog det evigheter innan jag var beredd att ge upp, frågan är kanske till och med OM jag idag verkligen helt och fullt har gett upp? Det finns ju så många exempel på personer som helt plötsligt efter mycket lång nykterhet trillat dit igen. Det är helt obegripligt svårt att förstå, och det är något som idag kan oroa mig. Samtidigt vill man ju inte gå omkring och vara orolig för framtiden när det kommer till återfall.

Sen har vi våra vänner härinne som fortfarande inte är framme vid ett slutgiltigt beslut. De krånglar sig till döds med att försöka stävja sitt sug, reducera, få sin konsumtion undrar kontroll. Precis som jag själv, försöker de kämpa med detta till vi blir blå. Under den resan förstörs relationer, familjer, vänskap och framtid. Det tär även på självkänslan och äter vårt självförtroende. Tacka fxxn för att vi någon dag senare i livet blir deppiga och ifrågasätter vad vi ställde till med. Det kommer som ett brev på posten. Jag vill inte klampa in och kraxa ett tråkigt budskap, samtidigt kliar det ibland. Vad är det ni inte fattar? Jo, jag vet ju, det är exakt samma sak jag själv inte fattade. Så jag låter det oftast bero. Vill verkligen inte framstå som någon som lägger sig i, någon som ger andra pekpinnar, en kaxig besserwisser och nykter alkoholist. Men nu gör jag det ändå ?: Lägg ner! Varför då? Jo för att det är så förbannat jobbigt, och till råga på allt är det så löjligt liten chans att lyckas. Jag är väl medveten om att vi är alla olika här inne. Visst finns det en och annan som kanske skriver här som fortfarande är på "rätt" sida om gränsen. Vem som är vem måste vi komma fram till var och en, men har du krånglat mer än ett år så blir min rekommendation att försöka ta en helvit period. En mycket lång helvit period..
Vi är trots allt ganska många som skriver här sedan en tid tillbaka. Är det för att fortsätta bearbeta oss själva? Eller att försöka hjälpa någon annan? Kanske en kombination skulle jag tro. Håller det mig på banan är jag nöjd. Gör det att någon annan fattar ett bra livsbeslut blir jag lycklig!

//PP

Låter som du bara har massor att vara stolt över och vad kul du börjat m yoga! Tänker på dig och blir glad att se att du mår bra!

☀️???✨

Det är bra m humor. Sonen satte på klassisk musik på högsta volym. Det är lite intressant det också ;-)

Ja, någon form av falsk stolthet kanske det är. Efter att ha läst ditt inlägg idag kommer jag att tänka på hur din situation ser ut.
Jag hoppas att du får den hjälp du behöver. Visst har jag det motigt, men jag vet att många har det värre. Kom att tänka på Hasse & Tages gamla sketch

https://youtu.be/Sx58z5V6FsY

Lite komik kanske är rätt mitt i allt? Ja, vi följs åt!

Det är lätt att tro att allt ska bli bra om vi fixar det mest synliga problemet men så finns där saker som kanske alltid funnits, varit anledning till att vi drack eller blev ett resultat av att belöningssystem inte kommer i balans igen. För män verkar det särskilt svårt att gå i samtal, be om hjälp och ta mediciner när det gäller hjärnans mekanismer men allt övrigt i kroppen som felar verkar gå lättare. Svårt för alla egentligen. Fortfarande fördomar när det gäller psykisk ohälsa, tror jag.

Med din envishet som hjälpt dig kommer nu detta bli bra också. Härligt och modigt av dig att ta steget och ge det en chans. Vem vet, kanske en liten, liten kemisk obalans kan hjälpa dig att leva ditt liv så mycket lättare? Hoppas på det! Vi får följas åt...

Kramar

Tror att det är precis som ni skriver. Man måste kapitulera i detta också. Nu orkar jag inte må så här dåligt längre, typ. Det var ju vad jag gjorde i november 2014. Då ville jag faktiskt inte leva längre och trodde på riktigt att alla skulle få det så mycket bättre utan mig. Det var också vad jag gjorde med sockerberoendet i februari i år. Att inse att man inte klarar av något, att det inte funkar längre, att man mår för dåligt - och att inte kunna lösa det själv - det är både tungt och stort. Men det är inte heller förrän då som en förändring är möjlig.

Hur var det nu jag läste... att skalet måste knäckas innan vingarna kan vecklas ut... om ni förstår hur jag menar.

Jag tror att många alkoholister går och bär på en depression. Sedan är det svårt att veta vad som är hönan eller ägget. Fick man ångest och depression av alkoholen eller drack man för att man hade ångest och depression? Spelar kanske inte så stor roll, det är ändå en nedåtgående spiral. Ett är säkert i alla fall - INGET blir bättre av att dricka. INGENTING!

Ja du PP, listan på biverkningar är enorm. Jag fick väl ca 70% av dem - tex ångest och depression... Alltså vet man till slut inte vad som var orsak och verkan där heller. Men det var ju efter flera års bruk. När jag väl slutade med tabletterna, så hade jag egentligen inte löst några av de bakomliggande faktorerna. Jag hade tragglat i kbt under ett år, men det gav egentligen inte så mycket. När jag väl började i terapin, så rev vi av ett års kbt under första träffen... Det som istället hände när jag slutade med tabletterna var att jag började medicinera med alkohol istället. Jag tog liksom drickandet till en ny nivå. Det är väldigt tydligt så här i efterhand att jag har medicinerat med alkohol. Visserligen har jag alltid druckit mycket genom åren, men inte på det sättet.

Och en sak till... Tänk på vad stark du är som faktiskt vågar visa att du inte är Stålmannen!

LeverJag - underbart att se dig igen. Men tråkigt att det är som det är. Tänker på dig vännen!

Stor varm kram

Tack för dina rader, känns lite märkligt att läsa din mycket empatiska kommentar. Jag har ju alltid haft en "Mogliinställning" till mig själv och livet. "Jag är tuffare än somliga tror"
Så nu är det lite märkligt att nu känna att så inte är fallet...Om det fortsätter på det här viset kommer det väl sluta med att jag blir en riktigt ödmjuk människa till slut ?. Först alkoholproblem, sen depression. Ja, vad fasiken kommer sen? Gällande pillren så läste jag igår på nätet. Listan över möjliga biverkningar var ju enorm. Nageltrång behövde man dock inte oroa sig för, men det var väl typ det enda som fattades.
Fast listan med biverkning av alkohol är ju minst lika lång, och det lyckades jag ju förtränga under ganska lång tid. Ja, nu är förändringens tid inne igen. Det ska och måste gå bra. Jag vill så gärna, och ska göra vad som krävs.

Kram från Gökboet

//PP

Du har rätt i att det känns lite som en lättnad att ha övervunnit det enorma motstånd det för mig inneburit att söka hjälp.
Har varit så envis i att vilja klara mig själv, så med facit i hand är envishet inte enbart något positivt. Tänk om jag hade sluppit detta om jag hade agerat annorlunda redan i samband med att jag slutade med alkoholen? Ok, lönar sig inte att grubbla, nu måste jag göra på ett annat sätt.
Oändligt skönt att vara nykter i alla fall. Tänk om jag gett upp det...
Tankar har ju funnits att "det spelar egentligen ingen roll" De tankarna var nog det som till slut fick mig att ringa samtalet.

Helgkram till dig med, hälsa MG så gott!

/PP

Så glad jag blev över ditt inlägg V Har funderat mycket på hur du har det, och trots din egen situation tar du dig tid att skriva. En förändring måste till nu. Innan jag slutade med drickat levde jag i känslan att om jag bara slutade dricka skulle allt bli bra. Just nu är det som att det faktum att jag inte dricker är typ det ENDA som är bra. Jag ska verkligen försöka öppna mig för att ändra detta på ett nytt sätt nu. Det är kanske en form av kapitulation som krävs här med som du skriver. Det är ett elände att ha så svårt att begripa att det inte går att fixa allt själv.

Tack och sorglig kram till dig!
/PP

Jag har också insett att jag har en deppression som jag försöker leva med och det är lite som att varje dag vada i gyttja medan andra går med lätta torra steg bredvid. Jag har nu sträckt ut handen och bett om hjälp, insett att jag behöver det, att det inte håller i längden att behöva kämpa varje dag för att ta sig igenom dagarna på något vettigt sätt.

Jobbigt, pröva mediciner, bakslag, börja om kan det innebära men denna gång ger jag mig inte. Jag har kapitulerat för den sanningen också. Är helt säker på att A är iblandad, både suget och biverkningar. Ibland känns det som inget annat hjälper, som att jag inte står ut en sekund till och då efter sex månaders nykterhet, så jag måste ta tag i psyket och vara A-fri. :-)

Lycka till. Du kommer att känna en positiv skillnad men tveka inte att byta om biverkningar är jobbiga, för det kan man bli deppig av det med. ;-/
?

hjälpsamt! Bra att få diagnos - fast jag förstår det känns trist - men diagnosen är en vägvisare till vad som kan hjälpa! Hoppas du fått medicin som är rätt för dig och att biverkningarna som en kan ha i början är uthärdliga. Det finns olika antidepressiva och det finns mycket mycket mer än medikament som är hjälpsamt mot depression, mycket du kan göra själv. Din vilja och envishet är enorm resurs, det vet ju du och alla vi här redan. Lördagshälsningar och krya-på-dig-kram till dig! / mt

hej alla! Jag behöver stöd. Sisyfos, vilja, ni har också vacklat - jag slänger ut detta som ett rop på hjälp. Hur kan det vars så j***a svårt när det är så enkelt. krsm

Men kära vännen då... Vad tråkigt att höra... men som jag skrev - det har inte känts som att du varit på topp... Jag tror att det är jättebra att få en diagnos om det nu är något som inte är bra. Då kan man ju göra någonting åt det. Medicin kan vara en bra hjälp på vägen för att orka ta tag i problemen. Jag hade aldrig orkat komma igen utan tabletterna, men jag åt dem under alltför lång tid. Räkna med att du kan må rätt dåligt under de två första veckorna. Alla gör inte det, men om, så vet du varför.

Tabletter löser dock inga problem. Men du kan som sagt få ork och energi till att börja och ta itu med det som är problemet. Ibland vet vi på ett ungefär vad det handlar om, men ibland kan vi behöva samtalshjälp. Och det är inte något fel med att ta hjälp om man behöver det! Om du bryter benet så uppsöker du läkare, blir gipsad och kanske får rehabilitering efteråt. Samma nu, fast kanske utan gips ;-)

Och som du säger - det går att ordna. Klart det gör det. Jag är ett levande bevis! (Om man nu bortser från att jag i jämförelse med många andra "normala" och stabila människor fortfarande är en enda röra...).

Välkommen till gökboet!

KRAM

Ja vad har man så fina Forumvänner till om inte för att få lite goda råd och stöd. Kan verkligen skatta mig lycklig att ni finns Muränan & Lena för utan er har jag ingen direkt att bolla med. Vad ni skrev fick mig faktiskt att slutligen pallrat mig iväg till farbror doktorn. Kontentan är att jag faktiskt inte är helt komplett galen, men faktisk har en djup depression. Så det blir väl att göra den resa som du beskrivit Muränan...
Naturligtvis kom även alkoholfrågan upp under samtalet och jag sa som det var, att jag inte dricker alkohol. Lite skeptisk var han nog läkaren, och jag förklarade att jag efter ett första misslyckat försök att sluta dricka 2010 gjorde ett nytt tre år senare och att jag sedan dess inte druckit mer. Var tvungen att berätta att jag inte tagit hjälp eller fått behandling i samband med detta. Han var tyst ett tag, och så sa han att det är en ganska osannolik historia. Att inte trilla dit är klurigt i sig, och mer än osannolikt när man samtidigt hela tiden har haft en depression. Har väl haft en del tur kanske, eller är det min enorma envishet som hjälpt mig på vägen? Även jag har alltså nu tvingats komma ner på jorden och acceptera att jag har ännu en sjukdom. Men va tusan, det ska ju gå att ordna vad jag hört av er. Börjar med att knappra lite medicin. Dumt av mig att inte ta hjälp tidigare, men nu är det som det är med det.

//PP

Jag önskar också att jag får leva nykter. Det är skithärligt! Min största önskan är att få samma rus som av alkoholen, på ett annat vis, fast nykter

Visst är det härligt med allt som finns omkring en i naturen. Lukter och dofter som är starkare nu. Bara efter 21 dagar. Har dock haft en tuff dag. Yr, abstinens, nostalgiserar alkoholen och tycker synd om mig själv. Hade jag inte haft antabusen så hade jag supit redan nu. Den räddar mig hela tiden. Nä, istället så går jag upp imorgon välmående och kan gå ut med hunden vid 7 som vanligt.
Varenda gång jag har klarat en kväll och natt nykter så vaknar man alltid upp glad och tänker att "Vilken tur att jag inte drack igår ".
Gött att höra din story jas. Kollade uppåt idag när jag var ute med hunden. Sååå komiskt. Har inte tittat uppåt på 25 år med festevita. Märkligt. Såg nya saker. Himlen är blå liksom. Fågelbo osv...

Fick jag se min favoritfilm, brukar alltid missa slutet eller glömma att titta klart eftersom det allt som oftast slunkit ner en flaska rödvin och några öl till. Kändes lite udda att sätta igång filmen, eftersom den blivit inbetingad till ångest.

Icke idag, på med filmen och ett stort glas mango/hallon/ingefära smooty. Väldigt gott ❤️
Och filmen var om ännu bättre än vad jag mindes den.
Kram på er!

Det finns mycket att vara tacksam över, bara en sådan sak som jag får se när jag cyklar till bussen. Det är ett svampar som häckar i en sjö som jag cyklar förbi, jag följer deras resa mot nya små svanar. Inte mycket för världen men det ger mig ett lugn :) Vad underbart att din önskan har slagit in ?

Detta låter kanske kaxigt, men om man nu bara är ute efter t ex rödvinets smak som passar så bra med ost, kött, choklad osv då är det väl lätt att ta a-fritt alternativ? Eller ölsmaken, alla säger ju att många a-fria sorter är goda. Tror därför ändå att alkoholruset är det dom flesta vill åt. Funderar på mycket i min ensamhet. Barnen i skolan sambon på jobbet. Tycker mycket om att vara själv. Mer ju äldre jag blir. Har nästan aldrig bott ensam, men tror inte jag skulle vilja det om jag fick välja. Levde ensam varannan vecka vid separation. Då kände jag mig ofrivilligt ensam. Just nu känns det skönt. Det är då alla funderingar och tankar kring livet kommer. Jag måste påminna mig själv om att det inte är så viktigt att allting är perfekt, att jag inte hinner fixa alla saker i hemmet som behövs. Jag har en vän och hon brukar säga att hon har tak över huvudet mat, och en säng att sova i. Det är inte alla som har det. Och så är det. En massa människor svälter här på vår jord. Dom har krig och är på flykt. Jag har det bra nu. Och min önskan har gått i uppfyllelse. Den som jag önskade flera hundra gånger. Önskan om att leva nykter... Jag skickar mitt tack till universum <3

Tack Irla! Kämpa på!