Senaste kommentarerna i forumet

Gud kan säkert göra sitt, men Antabus har kanske en mer direkt effekt... Ibland är lättnaden stor över att ha tagit tag i läget, erkänna att man behöver hjälp. Starkt gjort att klara det du gjort idag. Och skönt att proverna var bra!
/m

Hej,
Du kan mejla mig på (into_aan@hotmail.com) så kan vi prata lite mera ostört. Där kan vi även byta nr eller Skype om du vill sen

Hej,

Jag är en nykter alkoholist, som levde länge utan att veta min sjukdoms natur. Den är tredelad, fysisk allergi, mental besatthet & en själslig bristsjukdom/ andlig blockering.

Den fysiska allergin, sätts igång sekunden som jag tar en klunk alkohol, en drog av något slag, läkemedel som är narkotikaklassade.
Symptomen på allergin är ett sug efter mer, som jag själv inte kan kontrollera då substansen väl är i min kropp.
Jag tappar kontrollen och kan inte heller sluta, oavsett om jag vill eller inte.
Fysiska allergin är kronisk,(obotlig ) och progressiv ( ökar med tid, i detta fall sug efter mera alkohol)
Allt som jag kan om sjukdomen alkoholism har jag läst mig till i boken, med hjälp av min sponsor.
Förstår att allt kan vara förvirrande, om du som läser detta vill veta mer, så får du gärna kontakta mig.

Med vänlig hälsning,
-a

Ett fantastiskt skönt besked du fick på provet!
Att du har en kväll med lugn låter skönt.
positiva saker du är väl värd.
//PP

får man vända sig till hr Antabus. I dag känner jag en glädje, för i förmiddags var jag på vårdcentralen och tog en sup ihop med sköterskan. På helt frivillig väg ska jag gå dit en gång i veckan för att få någon att hålla koll på mig. Så illa är det att jag inte ser någon annan möjlighet.
Jag slutar som mest ett par dagar och sedan blir jag övertalad igen att bara en helg till, en dag till osv. osv, osv. osv, osv. osv, osv. osv, osv. osv, osv. osv, osv. osv, osv. osv, osv. osv, osv. osv, osv. osv, osv. osv, osv. osv, osv. osv, osv. osv, osv. osv,
Så det var på lätta fötter jag gick därifrån för beslutet är fattat och handlingen inledd. Tänk att man som alkis kan vara så glad föra att det inte går att dricka.
Är skittrött, men lugn i kväll.
En annan stor glädje är att leverproverna inte var onormala, jag har haft ont i levertrakten i flera veckor och var rädd för att jag skadat mig. Nu får jag alltså en chans innan levern gått åt helvete och det känns mkt bra.
Nu åker julmusten fram och sedan ska jag ta bilen och åkt till kiosken för att köpa lite godis, bara för att jag kan:-)
Ha en bra helg alla kämpar!
Fenix

Hej igen. Kloka o vänliga ord från Asteroiden, att hjälpa andra med samma sjukdom är en viktig bit i aa s program. Det är så sorgligt att läsa att många inte hittat en bra aa grupp. Hade aldrig varit nykter utan mina möten . Ha en bra dag.

Hur tar mankontakt med dig?

Hej
Igen, håller med Lars44, det finns lösningsfokuserade möten. Hojta till om ni behöver hjälp att komma till ett sådant.

-A

Hej,

Jag blir så ledsen när jag läser om hur lite hjälp det finns att få på AA.
Som tillfrisknad alkoholist så letade jag länge innan jag hörde talas om att detta är en sjukdom, en tredelad sådan. Fysisk allergi, mental besatthet & en själslig bristsjukdom/ andlig blockering som det de står förklarat i boken " Anonyma Alkoholister". Boken fick jag hjälp med att gå igenom, av en sponsor som själv läst den & numera lever i programmet.
I det tillstånd jag var i så förstod jag inte mycket av vad som skrevs & då har jag gått på universitetet.

Om den är någon därute som behöver hjälp, så hjälper jag gärna till, med att få lösningen och få ett utan sug efter alkohol, det är inge. Mirakelkur eller så, men det finns en lösning.

Med vänlig hälsning,
-A

Ryggsäcken blir mer och mer välfylld. Tur att kunskap och bättre vetande inte väger så mycket! :-)
Kram!

Har tråkigt på jobbet och surfade in här på Alkoholhjälpen. Jisses vad mycket tid jag ägnat åt dessa sidor! Nu blir det inte så ofta längre och när jag väl tittar in brukar jag inte skriva så mycket. Idag har jag kommenterat ett nykomlingsinlägg. Men, när jag nu ändå är här så vill jag titta in till dig och lämna en hög med kramar. Hoppas ni har det bra du och Mullegubben!

och stort Grattis till din nykterhet! Jag tror du får mer respons och "känner igen dig" om du skriver på siten "Förändra sitt drickande" - ett litet tips bara i all välmening / mt

när du skriver mt!

Åh, har skrivit till Framtidsdrömmar och tårarna rinner, för det väcker upp alla mina minnen från mitt lämnande... Så ont det gjorde, och gör fortfarande ibland...

Och så fint det är att läsa om saker ni kunnat lära er, du och mg! Är så glad för er skull, och samtidigt gör det ju så ont i mig att ni kunnat arbeta var och en för sig och tillsammans - som jag önskar att jag hade kunnat jobba så med min exsambo och att vi hade kunnat lösa det, och att jag hade sluppit sätta in två barn som med darrande underläppar frågar när jag hämtar dem igen i exsambons bil.

Men jag försökte och det fungerade inte... Mt, tack för att du hjälpte mig att inse det - tack för allt...!

Synd att ni känner så prova andra grupper. AA har hjälpt o hjälper så många. Att gå o lyssna o få prata med likasinnade , att slippa trampa upp en ny stig utan att få gå i de gamlas fotspår. Alkoholism är en sjukdom som är både falsk o listig! Att gå på möten får oss att inte glömma vem vi är. Kämpa på alla.

hade sedan ett efterspel då mannen delade ett lager, ett skikt till av det han brottats med under veckan. En självbekräftande upplevelse - jag fick bli delaktig av sånt som gjort ont i honom... och numera har jag lärt mig lyssna, bara lyssna utan att förklara, försvara det jag sagt/gjort - mina "tankar, ord och gärningar":) Det här har jag - och han - vetat så länge och upprepat i oändlighet, att alla äger rätten till sina reaktioner, känslor, tankar - samtidigt som jag äger rätten till mitt. Men att verkligen leva så är långt mer utmanande än att förstå på ett "tekniskt" plan. Det är det som inte kostar men kostar på... att handskas med sig själv.

Om verkligen viljan finns, och kunskapen, medvetenheten... tror jag, nej - jag har verkligen erfarit att nykterheten har en avgörande betydelse. Och då handlar det också om min, icke-missbrukarens, nykterhet. Redan en liten mängd alkohol gör att jag/man släpper en del av kontrollen - det är ju det som eftersträvas - "att lossa tungans band"... och då halkar det lätt iväg - då kan det bli helt omöjligt att verkligen möta den andre där han/hon är... när samtalet börjar handla om något som berör djupet inom en själv eller relationen. Då blir lätt fokus på den andre(s fel och brister) - inte på hens upplevelser/erfarenheter - och då blir det fel.

Jag har idag sökt fram sommarkylas blogg http://livetarlivsfarligt.blogspot.se/ för att dela den till en medsyster, ännu ett "Vuxet barn". Så berörande, så smärtsamt. Jag tror att alla som lever nära en missbrukande anhörig, vi medberoende, kan känna igen balansgången på den tunna, tunna och sköra lina man rör sig på när man försöker balansera själva livet. Utanför linan - i tomheten - är avgrunderna av kärlek, hat, besvikelse, hopp, förtvivlan, misströstan, uppgivenhet... skuld, ansvar, frågor - hundratusen frågor och funderingar... saknad, längtan, sorg-sorg-sorg...

Jag funderar ibland varför det är så få medberoende som orkar skriva och hålla taget här... Det finns ju många fler medberoende än missbrukare. När jag skriver ur mig orden för min känsloavgrund som säkert delas av flera förstår jag - igen - tröttheten, modlösheten, uppgivenheten i det jag ibland kallat medberoendeträsket...

Mina avgrunder har idag öar av hopp, tröst, tillit, trygghet, förväntan förhoppningar, frihet... lycka, glädje, förtröstan...
Ja, idag måste jag citera en av favoritpoeterna, Eeva Kilpi:

Ja. Det finns skönhet.
Det finns kärlek.
Det finns glädje.

Alla ni som lider av världens elände.
Försvara dem!

Gör det - försvara dem! Och du som lever i mörkret idag... Ljuset finns och det kommer tillbaka. Kramar / mt

Har själv funderat jätte länge på att gå på ett möte..men min skräck har vart just det du beskriver:( Kanske inte är bästa lösningen då.. Hoppas du finner stöd på anat håll!!! All styrka och kraft till dig!!

Usch vad ledsen jag blir av att höra om era erfarenheter. Jag trivdes inte heller på AA. / M

skriver Sanna Ehdin i sin blogg idag http://blogg.passagen.se/sannaehdin/entry/medberoende_101 Hon rekommenderar 12-stegsprogram som Alanon. Hon tipsar också om en 12-stegsgrupp Co-Dependents Anonymous (CoDA) http://coda-se.se/ - en gemenskap av män och kvinnor vars gemensamma syfte är att utveckla sunda relationer. Det enda villkoret för medlemskap är en önskan om friska och kärleksfulla relationer. Varje lördag kl 13:00-14:30 hålls öppna möten i Fröjdska rummet i Hartwickska huset på Sankt Paulsgatan 39 D i Stockholm (ingång från gården). / mt

fin och innerlig text att läsa såhär på lördagsförmiddagen. Ger fortsatt hopp om framtiden! Tack för att du delar med dig.
/m

längs det oklara tankespåret och söker det ord som kunde kännas rätt för det jag kallade min process. Mitt liv, som till det yttre ser ganska likadant ut idag som för tre år sen... och som är helt annorlunda på insidan. På två - eller kanske flera lager av insidan.

Insidans yttersta lager är det som ryms innanför hemmets väggar. Några månader innan mitt uppbrott började vi, dvs mannen, med en ombyggnad som vi talat om länge och inte var helt överens om. Jag ville och han var tveksam. En anledning till att jag inte drev på mer var att jag under flera år levt med ett ständigt sökande efter kraft och mod att bryta upp. Mina tankar sysslade konstant med det. Var jag skulle kunna bo och även omgivningens reaktioner. Det avslutande "gamla livet" och inledningen av "det nya" är präglat av detta praktiska. Idag är vi båda väldigt nöjda med hur det blev.

Under fjolåret genomförde jag en arbetsförändring som innebär mindre stress, mer egentid och lägre inkomst. Det kunde jag inte ens planera innan då jag dels ville försäkra min ekonomi och dels tänkte att om jag lever ensam kommer jag att både kunna och vilja satsa tid och engagemang på jobbet. Min arbetsförändring betyder mycket för mig och enbart gott. Etthundrafemtio procent gott:) Dock - nu märker jag att, och hur jag reagerar på stress. Det har jag säkert gjort under lång tid men de finstilta reaktionerna har drunknat i bruset... i både privatlivs- och arbetsbruset.

Vi har förlorat ett vänskapssammanhang där det visat sig att vänskapen till oss handlade mer om att samlas kring alkoholhaltiga drycker än att dela varandras tankar och erfarenheter - fastän umgänget till synes tog fasta just på "djupa" samtal. Så får det vara. Vi har numera umgänge där var och en dricker vad den vill på ett okomplicerat sätt. Vägen dit har inte varit helt enkel. Jag har mina tjejkompisar - som också är gemensamma - och jag gläds i hjärtat åt mg`s samvaro i AA. Efter bara några möten såg jag att han var så lugn när han kom hem. Så har det fortsatt. Samvaro som är "på riktigt" där det inte handlar om titel och status.

Jag längtar efter och söker mig till fysisk närhet. Vill sitta nära. Vill "klappa" på honom. Vill ligga nära, tätt intill. Under många år var det inte så. Som person vill jag ha stor rörelsefrihet, jag har har behov av egentid och ensamhet och jag har stort behov av både utrymme och gränser kring min kropp. Men nu vill jag vara nära och det är så gott.

Jag kan göra egna val i till synes små saker. Jag kan gå ut och gå för att jag behöver det även om han är lite ledsen och skör. Jag behöver inte "finnas till hands" för att han inte ska känna sig övergiven. Och om han känner sig övergiven äger han rätten till sin känsla och jag behöver inte ta ansvar för den. Jag kan välja mig själv men jag vill ofta välja att vara tillsammans. Oerhörd skillnad. Handlar kanske mest om att verkligen våga överlämna ansvaret för de egna känslorna till den som äger dem. Minns en konkret situation för kanske sju år sen när det verkligen inte var så och vi band varandra och båda var förtvivlade. Fast vi visste och kunde så mycket... men då ägde vi inte makten att ta det egna ansvaret och överlämna den andres...

Allt svårigheter i detta förvärrades av alkohol, även om det handlade om dyrt vin till god mat.
I allt detta har nykterheten medfört förutsättningar att ta vår kunskap, kärlek och goda vilja i bruk.
Nykterhet ger möjlighet att besinna sig och göra bruk av sina goda intentioner.
Så tänker jag.

I min innersta insida växer tilliten. Tilliten till att jag kan ta vara på mig själv... att jag kan ta ansvar för mitt liv och "klara" mig - det har jag egentligen aldrig tvivlat på... Jag har alltid, även som litet barn förutsatts klara mig... Men till vilket pris? I boken 12 steg för hopplösa handlar de tre första stegen om Maktlöshet-Tillit-Överlämnnde. Min utmaning är att våga känna... våga ha... tillit. Att våga överlämna mig till livet och ha tillit till att det ordnar sig. En obegripligt stor utmaning för ett "Vuxet barn". Jag övar... idag känns det så att när tillitsgrodden tagit fast - i hjärtväggen - då växer den vidare... men inte av sig själv ändå. Nej, den måste nog ha näring eller åtminstone måste jag passa mig för ogräs... det finns hela tiden frön också till sådant.

I min innersta insida växer tilliten - inte bara till att jag ska klara mig utan till att det goda finns. För mig. Jag behöver inte kämpa, behöver inte anstränga mig så mycket, inte "lyckas". Jag duger, jag "är värd" - detta uttjatade uttryck... Jag känner sinnesro - det inser jag när jag kommer i obalans, då ser jag vad jag saknar och jag har vägar att hitta tillbaka. Eller låta vara... låta det vara obekvämt i visshet att det går över. Jag kan ställa vardagsproblem i relation till hur det var och hur det är... och då blir det mesta hanterligt. Överkomligt. Ibland futtigt.

Jag läste nyligen att tillit och respekt är receptet för att bra förhållande. Det kan inte köpas... det är typiskt sånt som inte kostar men som kostar på... det kräver att båda verkligen vill. Kärlek och vilja. Kärlek utan vilja är sentimentalitet och vilja utan kärlek är manipulation skrev Erich Fromm för länge sen. Vi såg en dokumentär om Liv Ullman där hon beskrev livet och relationen med Ingmar B. Så mycket kände jag igen, alla lappar med ord och enkla bilder. Värmen, innerligheten och smärtan. En så djup samhörighet bortom orden... bortom allt. Som vi brukar skriva här - man känner igen det inre mönstret oberoende av ramen. Och vi är kvar.

Nu sjunger Barbro Hörberg Gamla älskade barn... Lisa Syrén spelar musik från min barndom och ungdom. Jag dricker lördagskaffe och har haft min tanketimme - som är minst en-och-en-halv-timme eller två. Gott kaffe, bra musik två långa lediga dagar... lördagslycka. Och så läser jag igenom - är detta jag? Ja... olika lager, olika sidor av mig... och så kan påminna den som ev läser att jag är en ganska krass person och inte särskilt kramgo:) Varje insida har sin utsida... och varje utsida sina insidor... forum är en plats där jag tar mig plats att veckla ut och betrakta olika sidor av mig. Tack och lov att vi fick ett livsforum!/ mt

PS Kan tillägga att jag skriver detta efter en ganska tuff vecka för både mg och mig. Vi har vardera mött olika utmaningar som förr kunde tagit musten av oss och orsakat (vi skulle låtit det orsaka) både förargelse och dålig stämning. Vi förnekar inget idag, sopar inte under mattan, men vi låter inte dagliga bekymmer överväldiga oss. Var och en tar hand om sig och vi kan be varandra om hjälp när vi behöver. DS

din insats på semestern... Semesterresor brukar inte behöva ha några gamla mönster för att man ska kunna ägna sig åt alkoholdrickande, det brukar nog kunna ordna sig på första försöket. Vad jag vill säga är att jag tycker det var starkt gjort! Skönt att ha det med i ryggsäcken!
/m

Jodå, det gick bra. Kanske mest för att jag aldrig varit på en sådan här resa förut, fanns inga vanor att bryta då. En vecka till för dej, sedan är du välkommen hem till snö, is, kyla, blåst och mörker! :-)

Kram tebaks!!

som man tycker om är som balsam för själen!

/MB

MB och ni som tittat in på min tråd. Ja, 2014 ska bli ett bra år, utan alkohol. Var på en fantastiskt konsert i kväll, det är sinnesförändrade upplevelse på riktigt.
ha de
Fenix

Hej MB! Såg att du klarade semestern. Snyggt jobbat!

Kram från Fia