Senaste kommentarerna i forumet

av känslor när jag "ser" och upplever kraften i medberoendet. Destruktiva känslor, destruktiva krafter... ilska, maktlöshet, förtvivlan - skulle vilja ta om axlarna, se rakt in i ögonen, hålla om... kanske likt det Adde beskriver att han upplever när han ser vänner som tar återfall på väg mot undergång.

Att se hur cirkeln krymper, hur tankarna är fångade och fokuserade på mig, mig - vad kan jag göra? hur ska jag vara? vad ska jag säga? ... för att jag ska vara/göra "rätt"?

Ändå inser jag så klart att alla måste gå sin egen väg... så som jag har gått min och Mullegubben sin väg... Mött våra egna, personliga avgrunder.

Herregud vad jag är tacksam över mitt liv idag, just denna dag... Att jag tog det där avgörande steget och att han tagit sina... och jag är helt förvissad om att i det liv jag hade innan skulle jag absolut inte vilja vara kvar. Oberoende av hur det skulle blivit vet jag idag att det var rätt att gå.

Jag förstår också idag dem, främst Adde och Lelas som stod vid sidan och försökte vägleda mig... speciellt det första halvåret och året. Och Mie... Mie... betydde och betyder så mycket. Även om jag höll och har hållit min väg och min linje har alla råd och tankar varit av oerhört stort värde. De har varit speglar mot vilka jag prövat och tagit till mig det som varit möjligt och som känts rätt.

Idag har Mullegubben i många avseenden kommit så långt i och med AA... snart ett år sen hans första möte. Också jag har indirekt fått så mycket.

Nu börjar dagen. / mt

när vi inspirerar och hjälper varandra. En sommar, 2011, spelade vi (ja, hemma i våra hem långt, långt ifrån varandra) men ändå "här" Lisa Ekdahl och delade texter här. Musik som fortfarande har stark och speciell betydelse för mig... som denna text:

Hon är på jakt efter solen
hon är på flykt från sin skugga
hon har något hon vill lära dig
hon säger för att kunna svälja måste du tugga
för att kunna lära måste du känna
annars blir din kunskap grå och platt
hon säger: människan skall inte vara ensam
så kom, låt oss dela denna alltför mörka natt

Hon är på jakt efter solen
hon har seger i sitt steg
hon går rakt in i ljuset
hon må vara rädd men aldrig feg
hon vågar vinna över rädslan
hon kan se sin rädslas grund
hon säger: människan skall inte vara ensam
så kom, låt oss dela denna alltför mörka stund

Det är så fint att dela - och hela, bli helad(e) tillsammans./ mt

nu på morgonen när jag var ute i skogen med hunden. Dina inlägg, dikter och citat inspirerade mig att formulera dikter, ord att skriva ner för mig själv när jag kom hem. Ord om att känna sig jordad, som en del av rotsystemet där jag gick. Ord att ta fram till tröst när jag behöver och känner mig flygig och konturlös.

Hoppas du får en fin dag!

med en vän igår. En vän som varit nära, mest i hjärtat, då vi båda haft fullt upp i livet. Hon är medberoende (till ett av sina vuxna barn) och "ser" sin situation men har ingen, eller mycket begränsad kunskap om missbruk och medberoende. Mullegubben har berättat för henne om sin nykterhet, om AA och om vårt nuvarande liv och tipsat att det finns stöd för den som behöver. Vi talade länge och nämnde även en annan familj där missbruket lever - just nu till synes under kontroll - i skenet av goda viner och kanske starksprit av fina sorter.

Jag blev bekräftad i att medberoende är en mycket okänd sjukdom/tillstånd... även hos mycket välutbildade och begåvade, "kloka" människor... och i hur lika våra "resor" gestaltar sig... hur gärna man vill tro... och hur oerhört svårt, nästintill omöjligt det kan vara att komma till den där gränsen när man släpper taget och gör sitt eget val... OCH det värsta - insikten hur paradoxalt och katastrofalt det är att just det som känns omöjligt (att släppa taget) kan inrymma missbrukarens möjlighet till frihet.

Hur som, ett mycket angelägen och god samvaro. / mt

skrivit in dikter och annat som betyder här i min tråd. Dina ord Sorgsen "allt som inte har ord att beskriva" påminde mig om en dikt i en för mig mycket betydelsefull liten diktsamling från 1970-talet; "Rumskamrater" av den finske poeten, psykiatren, musikern m.m Claes Andersson. En dikt som varit och är "vår" och som fångar just det där... (utom alkoholen i vinet då:)

Allt det där som vi håller på med, det där
med långa samtal och resor och vin,
minns du, det där med glädjens två ansikten,
glädjens tre ansikten och päronet
som började växa inne i dig.
Allt det där med sötma som gjorde ont
och gråten, den varma.
Det där när vinden kom hårt i ansiktet
och träden
de uråldriga som röntgenbilder mot den långa
strandremsan med lyftkranarna, allt det där
med den ensamma staden
och att ändå bry sig om.
Det där som låter som tystnaden mellan
två andetag eller som när någon
just har dött.
Allt det där, du vet.

Tack för dina ord Sorgsen, för allas alla ord... och värmen som binder dem samman (det sista också citerat av C.A) / mt

...du finns dagligen i mina tankar. Det känns tryggt du finns. Tack.
Att ha denna platsen att återkomma till känns också tryggt och berikande. Jag har alltid mått bra av att sätta ord på situationer, letat mig in till kärnan så, här får jag dessutom del av dina och andras tankar.
Det finns ju däremot allt det där mellan, allt som inte har ord att beskriva. Allt det är jag också tacksam över att jag känner. Allt det där som finns inuti eller utanpå innan den formlösa demonen får sin benämning.
Tänk så mycket det finns som ögat, örat, huden, själen "ser" men som hjärnan sorterar bort för signalerna inte kan "rapporteras".
Att veta vi inte behöver veta allt och samtidigt få sätta händerna i jorden, känna myllan och dofterna, eller putsa fönster och se glanser, sånt gör livet levande.
Livet formar oss och allt negativt vi inte kan välja bort måste vi ju lära oss leva med. Det krävs mod att våga öppna, risken är ju att man tappar balansen.
Jag gratulerar till att du och mg nått så långt att ni fångar varandra, även utan ord.
Önskar dig och er allt det bästa.

bättre idag :) Kram du fina / mt

Tänker på dig, du fina människa!
Idag har jag träffat ytterligare några fina människor, och framför allt så har jag fått bästa, bästa samtalet från min goda vän som jag trodde att jag hade förlorat (men mina hjärnspöken spelade mig ett spratt...) - en bättre dag idag än igår för mig, och för dig också verkar det som!

Kramar!

Jag känner igen det du skriver om känslor som saknar ord, diffusa bilder och overklighetskänslor. Det låter som posttraumatisk stress, tycker jag.

Har du fått någon professionell hjälp att bearbeta detta? Om inte så tycker jag att du ska söka den. Jag har gått i en massa olika terapier men det som jag tycker hjälpt mest har varit kbt med en konkret plan och ett konkret mål. Där har jag verkligen övat på att möta mina demoner och se dem i ögonen tills min rädsla minskat avsevärt. De diffusa bilderna är oftast de mest skrämmande men de blir ofta, tvärtemot vad många tror, mindre skrämmande när de blir skarpare i konturerna.

Ta hand om dig vännen!

med händerna. Planterar pelargonskott (som har långa rötter) och ska putsa fönster. Jag behöver öva mig att vara i min kropp. Vara hemmastadd i den. I min Enneagrambok står det om femman (som är mest i huvudet och tanken:) "En femma måste odla sin inre värld för att finna modet att vända sig utåt, mot yttervärlden." Författaren beskriver "en genial väg" att utvecklas som femma - att arbeta som massör för att "befria sig från självupptagenhetens och isoleringens bur och öppna sig för sin egen och andras kroppslighet". Det skulle passa mig, som ett komplement till mitt intellektuella yrke. När jag jobbade inom vården använde jag alla tillfällen till fotvård och massage - gjorde gott åt mig och var alltid uppskattat. En av mina favoritpatienter - som är en ängel sen långt tillbaka - sade att jag har "healing hands" - henne glömmer jag inte. Alla patienter ska mötas med respekt och medmänsklighet - men en del av dem får en särskild plats i hjärtat.

Det är fint här på forumet - när man/jag mår bra får man/jag ha sina/mina skriverier i lugn och ro (på ett gott sätt) men så fort livet är svårt får jag värme, kärlek, kramar och stöd. Så fint! Tänk vad rik jag är som har er, mina vänner här, mina skyddsänglar och min Mullegubbe. / mt

- nykter och närvarande i kropp och sinnen ÄR guld värt... Liksom du Tilde och mina andra vänner här.

Vi tänker på varandra med värme ♥

Varm kram / mt

Det var ett nytt sätt för mig att se på sina demoner och nu tänker jag inte på alkohol. Demonerna som är lättare att handskas med i en nykter tillvaro men som ändå lever kvar och som ibland kanske är orsaken till varför iallafall jag föll för vin. Jag kände genast igen mig i din beskrivning i att falla tillbaka i det förskrämda barnet och reagera därefter. Känner igen det hos mig själv. Jag har vänt och vridit på detta en stund och att inte vika undan utan gå rakt fram i dessa situationer som du skriver är bra. Själv måste jag vara väldigt uppmärksam på de här demonerna, jag är ofta inte beredd. Nu ska jag försöka tänka på dig nästa gång och tänka att vi reagerar utifrån våra gamla demoner och måste skrämma bort dem och våga se dem i ögonen.

Att ha en kär man vid din sida som förstår måste vara guld värt. Lycka till med dagen, Mulletant och en varm kram från Tilde.

I mose talade vi om demonen, Mullegubben och jag. Om hur den är som alkoholsuget - kan dyka upp där man minst väntar det... Om att då är jag inte den vuxna kvinnan utan blir ett förskrämt barn... Om att inte vika undan med blicken...

Och så kan man hoppa fram och ropa "Buh!"

Tack Mullegubben, också för sången som kom på radion just då http://www.youtube.com/watch?v=k9y-MrVsqFg

Faktiskt... den här versionen är bättre:) http://www.youtube.com/watch?v=dl8j0PKeGFI

varma tankar, kramar, hjärtan och goda ord.

Jag bär med mig, inom mig, mörka, svarta stråk från min barndom och ungdom - hotfulla situationer, psykiskt våld och övergrepp som man (ingen?) på den tiden hade ord och kunskap att benämna för vad det var. Jag berättade aldrig för någon vuxen - förresten vissa saker var uppenbara eftersom min fars alkoholism var fullt synlig... men det var som det var... bara.

När jag möter händelser som väcker känslor inom mig, känslor som saknar ord och benämning... som bara tar plats som diffusa bilder... Då faller jag... ganska djupt och blir lite overklig.

Men inte helt.

Också i detta är det en avgörande skillnad att leva med en människa som är nykter och konstant vid sina sinnen. Det tillåter mig, ger mig utrymme att falla mera handlöst... kanske djupare... mycket mera möjligheter ligger numera i min hand. En del hinder är inte mer...

Gud ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra
mod att förändra det jag kan
och förstånd att inse skillnaden...

Det kan vara så att jag ska fokusera mera på modet att förändra... nu när hela livet är så förändrat.

Idag skiner solen... / mt

Mulletant, go'a, bästa du! Idag får du extra tankar, kärlek och tack från mig ♥♥♥♥♥♥♥

Hoppas att din dag blivit bättre, kanske att du får en bra dag imorgon!

Du är en fin människa, en fantastisk medmänniska och en alldeles underbar mulletant!!!
Stor kram♥

skugga är jag idag... "När du möter demonen - vik inte undan med blicken..." idag vännen Victoria behöver jag dina ord. / mt

ångest när jag ser hur tiden rusar iväg... Har det så bra i livet och vill bara ta vara på varje minut. Ser tillbaka på ett härligt dygn med ett antal praktiska utmaningar... inte minst icke-fungerande P-garage i Stockholms city... allt har vi klarat med bibehållet gott humör ... och njutit av god mat, olika nolldrycker, fantastisk föreställning... hotellnatt och -frukost... Och inte minst att vara hemma igen. / mt

in a bad mood på morgonen... trots att vi ser fram emot en helg med trevligheter:) Vet inte riktigt ursprunget, kanske att mannen konstaterade igår i samband med något som sades i radio eller TV att han inte är betjänt av att bli påmind om dåligheter som varit... han vill se framåt... han konstaterade också att jag inte "drar upp" sånt mer... Det beror ju på att jag inte alls känner att jag behöver det - nu "ser" han själv... Kan också vara annat - vi är i ganska stora omställningar på andra sätt. Hur som helst vi konstaterade att vi inte var på topp - talade om det och så lättade det. Förstås. Så enkelt - men ändå inte... men nuförtiden fungerar det nästan jämt... / mt

Den senaste tiden har vi haft samtal i intensiv närvaro om olika "steg", mannen och jag. Det tycker jag mycket om. Jag försöker följa 12 steg för hopplösa och är nu mitt i v 6 - steg 6 med temat "Vila". Just nu har det faktiskt varit ganska mycket omkring mig så det haltar lite men jag håller ändå fast vid min plan att sköta om mig. De senaste veckorna har mannen varit på fler AA-möten och i olika grupper. Det han lär och tar till sig där sprider över på mig på ett väldigt gott sätt. Som ett varmt vårregn - fast det är kallt ute:) / mt

Är häppnadsväckande. Och man ser öppningar på flertalet problem genom att bara läsa och förstå.
Ibland säger eller gör man(jag) saker men blir vänligt tillrättavisad om sina tillkortakommanden.
Vilket uppskattat av mig.
Vi är som en stor rätt knasig familj här inne.
Och anonymiteten gör att man vågar vara mer naken här än ute i samhället eller ens på ett AA-möte.

Det tar tid men man(jag) lär mig mer och mer hela tiden.
Glad att jag hittade hit i oktober 2012.
Ha en härlig söndag nu, här hemma var det storstädning igår. Samma idag och jag skall stryka en jättehög ned tvätt.
Bara skjutsa frun till jobbet först!
/A

Kanske det är så att inget är så ont att det inte har/kan ha något gott med sig...

Efter vår fina dag och det långa samtalet på kvällen slogs jag av tanken att den upplevelsen och Mg´s insikt om relationerna i AA - de som växer från insidan - konstaterade jag att utan AA skulle han knappast ha fått uppleva detta... denna form av gemenskap. - "Aldrig" svarar han direkt och spontant...

Jag inser att inte heller jag skulle ha fått uppleva detta som fört oss så mycket närmare varandra på ett annat sätt än före alkoholproblemen - då vi också hade det bra.

Han - som har mycket teoretisk kunskap - talade igår om kvaliteten i AA, att det som växer i AA inte härrör ur teorier utan ur den personliga erfarenheten och det sanna delandet.

Det känner jag igen från forumet. Jag tycker om anonymiteten här och ser mer och mer styrkan i den... och då handlar det inte om att dölja sig själv utan möjligheten att visa sitt sanna jag utan att behöva ta sig igenom våra "förklädnader"... De yttre attributen, som är omöjliga att bortse ifrån, utgör både ett skydd och ett hinder - många gånger utan att människor vill det.

Jag tänker just nu att det stämmer att en kris inrymmer ett hot och en möjlighet. Idag kan jag inte vara annat än tacksam för det som tvingade oss dit vi är idag. I synnerhet eftersom vi tillsammans kunde bryta och byta väg före alkoholen hade fått medföra alltför stora förluster. Vi har allt kvar och har fått mycket gott därtill.

Vi sitter tillsammans nu och delar med oss av hopp till alla som behöver och har viljan att förändra sitt liv. / mt

Du är en kämpe, och kämpar BEHÖVS!
/A

en AA-kamrat på det lokala köpcentret idag - de blev så glada båda två... Och Mg sa till mig senare: I AA lär man känna människor inifrån och sen... kanske något mer om det yttre som är av mindre vikt. I det vanliga livet är det precis tvärtom... man börjar med namn, yrke, bostadsort och sen, kanske... man bekantar sig med det som finns bakom... Jag läser vad jag skrivit och frågar om jag förstod "rätt"? Han tillägger: Den upptäckten är densamma som att ytan mot det mest sårbara är som störst mot den som står en närmast (6.12.2010).
Det handlar om själva livet och "jag lever idag". Det gör jag också. / från mulleholken vid midnatt - den vackra mulleholken "design Dompa" - i lila, rosa och lite gult

alldeles härlig dag med delar av familjen. Också många timmar ensam med mannen, talat men kanske mest varit tysta. Tillsammans. / mt

Hej igen...det går bra det här, om en vecka har jag varit nykter i 3 år och fyra månader, samt rökfri i fyra månader. Får nypa mig i armen, är detta verkligen jag? Jag som är så förknippad med alkohol och cigaretter, lever nu ett vanligt skönt liv utan beroenden. Jag slutade röka med samma metod som jag gjorde med alkoholen och jag har inte haft något sug efter vare sig sprit eller cigaretter. Det är en spännande resa vi gör...vem är vi egentligen, vi vet ju vad det blev av oss, men hur var vi alla de åren innan vi började dricka? Jag har iallafall glömt av det, kommer ni i håg? Nu har jag påbörjat en resa, en resa som kommer forma mig,tala om för mig vem jag och visa mig vägen, det är fantastiskt. Idag kan jag inte tänka mig att överhuvudtaget dricka eller röka. Hoppas det går bra för er alla...kram DSG