Senaste kommentarerna i forumet

Du gör skillnad, tack!
/A

Nej, vill.sluta, jag mår inte dåligt. Dåtid och nutid.
Högt tempo var nog aldrig något jag egentligen tyckte om, det var en lögn, men jag hade inget val, för om jag hade stannat upp hade jag ju hunnit ifatt mig själv, hemska tanke!
Nu har jag både hunnit ikapp mig och varsamt vaggat mig under en ganska lång tid. Nu finns inga snabba vändningar eller hastiga beslut.
Men mycket vatten har flutit under broarna sedan jag skrev inlägget jag syftade till 2009, knske mer blod svett och tårar än vatten, men inget vin dock!
Jag skulle inte fråga vad du menade, men för tydlighetens skull: Det finns ingen liten flicka att rädda längre, om nu någon skulle finna lockelse i det ;-) Spelade den rollen länge (och ganska väl) men det tillhör min historia. Önskar dig/er en god natt!

Men inte nu hoppas jag?
Trist att höra hur pass dåligt du nog har mått, men inte nu hoppas jag?
Du är helt fantastisk på att sätta ord på dina känslor, få oss halvbrutna själar att få en inblick i hur det kan vara. Hur det kan se ut, eller kan bli.
Och det är lockande, jag undrar vem denna brud är som svävar fram och sprider glädje och lycka vart än hon pekar med spöt.
Stackars liten som fått kämpa mot sina inre demoner, tackat ja till att trösta sig med alkohol what so ever.
Men nu, efter ett par år fri från det begäret. Byter ut det ena till det andra, håller ett fantastiskt högt tempo och flyger fram i tillvaron.
Men stannar du upp och ser på dig själv eller är du som en annan bara flyger fram och gillar det.
Hänger ni med ni andra?
Snabba vändningar och snabba beslut, det gillas.
Visst det är skönt att slå sig ner en stund och bara vara, men det kliar och man vill vara med.
Tror du och jag har en del gemesamt, fast nu är ju du inne på lunkarstilen.
One day by one day...................
Men ibland, vill nog även du vara stjärnan på himlen?
och det är du flera dagar i veckan!

Snacka om luddigt skrivet och fråga mig inte vad jag mnenar, skriver det som poppar upp i huvudet.
Men men, like you girlie, K&H eller på svenska P&K
//A

Kanske är det just det jag är, en främling. Får se om jag stannar kvar här eller om det kommer dröja innan jag tittar hit igen.

Kanske är det just en främling jag är. En som inte känner er som är här längre.
Livet är fyllt med många andra meningsfulla saker som har högre prioritet än att titta in här. Samtidigt så känner jag att det är min skyldighet att ge av erfarenheten jag fått av andra som gått före mig. Dom jag har tagit rygg på.
Jaja, en sak i taget var det.

Jobbet fungerar bra. Jag har en klok chef och bra arbetskamrater. I övrigt så tänker jag "just nu har jag det bra" och då är det inte så stor ide att ändra på en massa saker bara för sakens skull.
Visst har jag mina mörka stunder, men dom kommer mer och mer sällan. Och dom varar kortare och kortare tid. Men alla dagar är inte ljusa. Inte för någon. Det går upp och ner. Det är det som kallas livet.
Alla har vi våra sprickor i själen på ett eller annat sätt. Det gäller bara att kunna hantera skärvorna och limma ihop dom till en fungerande porslinsvas. En vas som när den håller ihop blir vackrare med åren, och bär spår av erfarenhet.

Nu är det advent och snart jul. Högsäsong i min branch. Konsert i morgon. Fyra konserter nästa helg. Många timmar vid pianot blir det. Många människor vill ha julstämning och julfrid. Mitt uppdrag är att försöka ge det. Jag ska göra mitt bästa.

Ett tag till hänger jag här i alla fall. Så jag ser om nån skriver något till mig.
Varmaste tankar till er alla i vinterkylan
/MrP

har varit en bra dag. Mycket klokt att läsa här, bland annat om reaktioner på inlägg och om "forumansvar". Jag tar med mig Dompas formulering om forumgemenskapen när den är som bäst: Man växer inte ihop men man växer tillsammans. Och trollis och markatta som konstaterar att det är problematiskt när ens teoretiska mänskosyn kolliderar med verkligheten. Flera än jag har berörts av Addes berättelse om att kapitulera, eller överlämna sig. Jag är tacksam att inte ha behövt uppleva det.
Önskar alla en god helg! / mt

att se dig här Mr Pianoman!
Adventsglädje! / mt

att vara människa... och så svårt att föreställa sig vad som finns bakom de dammfria och exclusiva fasaderna. Kram till er människor! / mt
(Det var Strindberg som skrev att det är synd om människorna... och inte hade han det så lätt han heller)

Ja visst, vill.sluta (visst var det Andreas?) har jag hastat omkring med ytlig andning större delen av mitt vuxna liv. En del av sjukdomsbilden, måste vara duktig och effektiv så jag kan slå mig ner med min belöning sedan (en alkis har ju knappast så dammfritt som jag?! Eller så exclusiva klänningar?! Måste bara leva på vatten och bröd för att ha råd med dom, men det är ju toppen - då håller jag ju magen platt samtidigt!!!).Låg självkänsla är grunden, höga krav på hur jag borde vara, därpå ständiga känslor av misslyckande (så klart, vem kan leva upp till det omöjliga idealet)som i sin tur ökar den dåliga självkänslan. Slå, slå, slå på mig själv ännu mer, dricka för att må lite bättre, slappna av, sudda ut det kantstötta och icke-perfekta i vindimman. Det är inte lätt att vara människa. Stackars människor (vem skrev det?)
Kram till dig A och andas ner i magen;-)

Vilken chock jag fick i morse när jag loggade in. Först trodde min morgontrötta hjärna att där stod Mrs Pianomam...alltid välkommet att höra av henne. Men sekunden efter greppade jag ju att Mrs Pianomam finns bara i min hjärna. Lelas eller H...tänker andra.

Så glad - och som skrivet chockad - av att höra av dig. Först Lillablå...nu...du. Känns som mitt förflutna hinner ikapp mig. Cirkeln fullbordas? Tack för dina goda ord...om att jag finns där...i era hjärtan. Det är stort! Ni finns ju i mitt hjärta...men av mer förståliga skäl. Ni tre (räknar in Lillablå i eran familj just nu) var ju mina guider in i ett värdigt liv.( Visst fanns där även andra...men ni betydde så mycket.) Eller jag hoppas att det blir värdigt i slutändan.

Har ju hört lite om hur det går för dig, men det är inte mkt Missus släpper igenom. Har dock förstått så mycket att du har det bra och att ni är lyckliga tillsammans. Det är stort. De flesta verkar inte klara den där biten när tre blir två. När A ryker så kommer en massa annat underliggande snask fram.

Så jag anar att nya jobbet flyter på bra. Trivs du? Kommer du att fortsätta att förbli en främling här? Pausen från forum förstod jag mkt väl. Har själv försökt att sluta hänga här...då jag är så trött på alkisDompa och vill se det riktiga livet. Men efter ett par dagar är jag här igen. Är antagligen inte riktigt färdigbakad ännu.

Än en gång...Tack för all hjälp. Framför allt med att mentalt förbereda mig på hur hemmet skulle bli. Just då var jag livrädd för vad som skulle ske. Idag förstår jag inte varför. Men jag var så skör samtidigt som där fanns skam blandat med "men-jag-har-ju-alltid-klarat-mig-själv". Då lotsade du...det är stort. Antar att min "återgåva" (det ordet finns väl inte) bör bli att en dag försöka göra detsamma för ngn annan.

Stort var det även att höra av dig. Veta att allt är bra. Håll hårt i ditt nya liv och din fina fru...men det vet jag ju att du gör! Ni förtjänar varandra. Grattis till dina två år. Även det är stort...sug på den. Två år! Kram/ Din namne R

Gjort saker fort och gescwint så att säga.
Gillar hur du skriver och sätter bokstäver på
alla tankar och ideer.
Godmorgon flickan hoppas du får en underbart härlig dag!
Kram/A

Gjort saker fort och gescwint så att säga.
Gillar hur du skriver och sätter bokstäver på
alla tankar och ideer.
Godmorgon flickan hoppas du får en underbart härlig dag!
Kram/A

Till dina två år!!
Vad härligt det måste kännas, härligt att se att det går, och att det går bra.
Kram

Ang mitt inlägg för ett par dagar sedan (6/12) om min beroendepersonlighet, hittade jag detta inlägg nu på morgonen då jag läste lite i min gamla tråd "styrkan att välja väg":

från december 2009:
"Ska använda veckan till att rensa ut lite skräp från källaren och föra till tippen. Har nämligen ett projekt som redan pågått så smått under året, nämligen gör jag mig av med prylar och kläder jag inte använder, behöver eller älskar. Slänger eller säljer. Och jag börjar se slutet på detta nu : )

Nästa steg är att from 1/1 2010, ha 6 köpfria månader. Undantaget förbrukningsvaror, mat och vissa upplevelser - som resor.
Anledningen till detta är att jag behöver komma underfund med vad det är jag egentligen behöver i mitt liv för att vara lycklig. Vad, när och hur mycket konsumerar jag av fel anledningar, som tristess, dålig självkänsla, tröst, belöning osv.
Detta hänger ju till viss del även ihop med min alkoholkonsumtion, och min tidigare rökning - som jag gett upp för 4 månader sedan. Orsakerna till destruktivitet verkar många gånger vara de samma för mig."

Två saker slår mig, att jag redan här vet att mitt beteende kring bla shopping hör ihop med missbruket, men inte förmår att göra något åt det, förändringen uteblev. Och det andra som jag också skrev om häromdagen, att vi alkisar måste hitta något att ersätta det maniska drickandet med - här ser jag hur jag kör på i 180 med att rensa och röja och greja, samt planen på en ny "kamp" med köpfria månader. Ingen rast och ingen ro! Detta lyckades naturligtvis inte heller, tror det blev en månad eller så. Igen: tiden är min vän, och det har tagit mig ända till nu nästan tre år senare att känna att dessa tankar kring mina beteenden är förankrade så pass väl att jag nog är redo nu att på riktigt göra något åt dem.

Suovas Villervalle, är saltat och rökt renkött som enl mig bäst äts skuret i tunna skivor och stekt, i pitabröd med sallad och lök och orientdressing!

Precis som du refererar till att det kan vara svårt att ta till sig det andra personer skriver om nykterheten kan även jag känna.
Men när jag läser om dig, och när du skriver
Om 2009 då du hittade hit så ger du mig hopp.
En svag strimma av hopp.
Det går, det kan gå.
Måste arbeta mer med vill.
Just nu känner jag att jag vill, men det är knepigt!
/A

Riktig hemgjord blodpalt är riktigt gott. Rökt renhjärta har jag inte ätit men jag brukar röka ett älghjärta emellanåt och det är också smaskens. Torkat kött gjorde jag också ibland och det gillade speciellt mina döttrar när dom var små och då satt vi och karvade och kände oss lite som indianer. Vad är Suovas för något?

VV

Senast jag var inloggad och skrev något. Jag behövde bryta från forumet ett tag. Och det var bra.
En liten uppdatering:

Livet rullar på.
Passerade två år för några veckor sedan
Tar det lugnt
En dag i taget
Lever och låter leva

Lever mitt liv efter bästa förmåga och alkoholen är inte en del i mitt liv just nu.

Ta hand om er, ni som läser. Och lämna gärna en rad om ni vill.

för matsedel :-) Renhjärta och blodpalt hoppar jag över hörru :-) Suovas kan gå an i ytterst små smakbitar ! Det beror på att jag en gång i tiden fick ett helt rökt sidstycke som julklapp av en leverantör och som jag ensam fick knapra i mig i ren snålhet för ingen annan i familjen tyckte om det. Jag fick min maxdos där :-)

Jag tror nog också att du plussar ett tag :-)

Kram !

Har också en särskild och hylla för livs(viktiga)böcker : )

medan jag distansjobbat och städat bokhylla. Flyttat "livsböckerna" till hyllan som inte passar där den står men inte har annan hemvist ännu - och mullegubben är fäst vid den så nu fyller jag den med en del av det bästa jag har:) Detta är att välja sina strider med omsorg som jag gör numera. Det är skillnad på det världsliga och det väsentliga i tillvaron. Ska släcka ner nu och tända ljus och eftermiddagsbrasa. Tack alla forumvänner för en trivsam dag i gott sällskap! / mt

Inget vildsvin, men rökt renhjärta, torrkött, älgkorvar högt och lågt, blodpalt och gräddstuvad suovas och kaffeost bla. Sedan såklart traditionell julmat. Åt tills jag nästan sprack! Svårföräldrarna verkade också uppskatta mitt gentila initiativ, så nu ligger man kanske på plus ett tag (nån vecka eller så).

Åh, vad mysigt att fler än jag är hemma: )
Tilde, tack för svar. Jag tror som du att det är viktigt att känna tacksamhet för det vi får så länge vi får det, och naturligtvis har du helt rätt i att lika många gånger är det vi själva som är den som (tillfälligt eller för gott) lämnar. Saknaden efter det som varfår finnas också, det är ok. Egentligen tror jag mina tankar kring detta är just tankar mer än något annat. Kanske lät det mer självömkande än det är att jag inte känner igen mig. Det är nog ett konstaterande mest av allt. Här återkommer Mulletantens rader: "I den sanna leken är skapandeprocessen viktigare än resultatet och övergångsobjektets funktion är att bli obehövligt". Obehövlig gäller dock ingen här, vi är ju vår historia, varken mer eller mindre, och i den historien lever ju alla som varit vidare i mitt sällskap så att säga.
Och hej på dig Hösttrollet! Har läst flera av dina inlägg med stor behållning, men nej, vi har nog inte "hälsat" än. Du skriver "just nu handlar det om mig" och det gör mig glad. Jag tror du gör helt rätt. När det kommer till att tillfriskna från ett missbruk måste det handla om "mig". Många gånger tror jag att just sådana som vi lägger stort (för stort?) engagemang på att rädda andra, så är vi duktiga utan att behöva ta tag i vårt eget.
Jag tror också det är så att man tar rygg på någon/några här på forumet som man lätt kan relatera till. Jag vet att jag gjorde så, och hade svårt att tro att jag var likasamma som tex Adde eller Berra som varit i det nyktra livet i ett par år redan då jag hittade hit. Jag hade inget gemensamt med dom då. Det kom senare. Dom, fast de varit nyktra så länge kunde liksom inte tillföra mig något då, jag kunde inte ta till mig det de skrev (blev rätt provocerad många gånger dessutom). Då var det lättare att ta rygg på tex Kvinna-Mamma och Måne som varit nyktra några månader (som verkade vara en ocean av tid för mig då) och Inger och Karin som kämpade med precis samma tankar och sug som mig i samma tid.
Eg är nog inte problemet att jag inte orkar stötta nya, utan kanske det det väcker i mig då de flesta kanske bara gör ett eller två inlägg med rop på hjälp och sedan försvinner. Samtidigt är det ju som Mulletant så smärtsamt påminner om. Alla får inte det omedelbara gehör de kanske behöver. Kanske inte med den värme och den närvaro de behöver just då. Minns mitt första inlägg här 2009 som faktiskt började med "Hjälp!". Jag fick direkt ett varmt och hjärtligt välkomnande, vilket jag tror varit avgörande för det som faktiskt följde.

förmiddagssällskap i mitt vardagsrum medan jag är fredagsledig... jag städar, tvättar och slår mig ner och deltar i samtalet emellanåt. Det är, som alltid, ganska stökigt här hemma hos oss (victoria du borde hjälpa mig med feng shui) men vi tänder många ljus, dricker te eller kaffe och äter pepparkakor som vi bakade med barnbarnen igår.

Du är så klok Tilde!
Tack än en gång för alla dina fina funderingar!
Visst är det så, att vi hatar att säga farväl till goda vänner i vars sällskap vi kännt oss trygga..
Men vi måste också pröva våra vingar en vacker dag..
Sedan behöver det inte vara för evigt..
Och somliga av oss har olika hållplatser här i livet..
Just nu, liftar jag med en bit till, tacksam för mina goda reskamrater.
kram /trollis

Hej Viktoria! Nej, jag tror inte att vi träffats här på forumet förut.. Men ditt inlägg väcker funderingar hos mig också...
Kanske för att den hudlösa delen under mina "taggar" har gjort sig påmind senaste veckorna..?(för just nu handlar det om mig ;-) )
Att vi är anonyma här på forumet, betyder inte att vi måste lägga ut varenda detalj i våra liv till allmänt beskådande. Kanske kan vi av olika anledningar inte heller göra det, utan att röja oss själva..? och som de hudlösa människor vi är under ytan, så klarar vi inte riktigt det..

Det är fel, att tro, att bara för att man skriver positiva saker, så finns inget negativt och vice versa.. Det vore lika horribelt som att påstå att mörker inte existerade, för att solen råkar lysa..
Jag utgår ifrån att alla är så ärliga de orkar i sina historier.. Något annat känns befängt..

Jag förstår också att sådana som hängt med ett tag, inte i längden orkar engagera sig i alla nya som trillar in.. Samma historia, nya "ansikten"..

Det tär på energin, att ständigt hålla andra under armarna, även om det i vissa stunder GER väldigt mycket tillbaks också..

Tack för att ni finns där, och hoppar in här (mer eller mindre regelbundet)Ni GÖR skilnad!

Önskar dig och alla andra en riktigt trevlig helg!/ kram /trollis

Viktoria, det du skriver om. Jag har aldrig själv tänkt tanken att vi blir varandras livlinor, men det ligger något i det. En och annan har ju försökt att ta ett kliv tillbaka från Forum senste tiden och många har reagerat och blivit ledsna. Själv har jag sett det som en saknad för stunden men eftersom vi är många här så har jag mera sett det på så vis att vi följs åt ett litet tag i livet, som ett tåg vi åker med ett tag... Ibland hoppar någon av och söker nya vägar, någon annan hoppar på och vi följs åt ett litet tag.

Jag ser hela livet på så sätt. Vi är inte garnaterade varandra... kan bara känna glädje när vi har ett bra möte och sedan bevara det i mig.

Jag tror vi är funtade så att vi känner sorg eller kanske en tomhet när någon som betyder mycket traskar vidare åt ett annat håll, men ibland är det vi själva som tar klivet. Det är livet.

Jag tror inte vi blir förpassade till källarhålan, alla är nog glada att återse någon som vi mött här förut.

Men som du skriver, många trasiga själar här på Forum... ja det är tänkvärt det du skriver.
Medmänsklighet och att bli sedd... det tycker jag är Forumet för mig, men jag har en varm famn i form av några goda människor i min "verklighet" utanför Forum, alla har ju inte det.

Önskar dig en skön dag Viktoria.
Tilde