Senaste kommentarerna i forumet

@vår2022 Jag är så glad för din skull att din mamma kunnat anpassa sig efter den relationen du vill ha. Tänker att det säkert varit en process på några år? Kanske kommer jag dit någon gång med min pappa? Min mamma däremot känner jag mig totalt maktlös inför, jag tycker ändå jag gjort stora framsteg men sugs tillbaka in i medberoendet ibland. Denna veckan har säkert 80% av mina tankar gått till henne och det gör mig så förbannad! Jag vet inte om det är arg jag är egentligen men jag tror att det är en försvarsmekanism jag automatiskt lägger upp för att skydda mig själv, att jag egentligen känner andra känslor, jag vet faktiskt inte. Jag vill skrika att det räcker nu, du får klara dig själv, jag orkar inte mer. Men så får jag dåligt samvete och tänker att hon blir bostadslös om jag inte hjälper henne och hur ska det gå då? Ska hon komma hit och försöka få bo här då? Alltså jag förstår inte hur jag ska ta mig ur detta? Jag har varit förälder åt henne så länge att jag tror jag måste hjälpa henne eller är min värsta rädsla att hon blir bostadslös och kommer hit? Att säga nej, du kan inte sova här och låta henne vandra vidare i kylan? Tanken tar knäcken på mig därför känns det som jag måste hjälpa henne men jag önskar av hela mitt hjärta att jag slapp. Tänker på allt bra jag har i mitt liv så ska min energi slösas på henne istället för på allt bra.

Kram❤️

@Adde ❤️❤️❤️

En skön grej med att inte dricka är att när jobbiga grejer tornar upp sig (på jobbet) så känner man mer; det här ska jag mangla mig igenom- inte ”var är flyktvägen?”
Då blir det heller inte någon direkt ångest- utan mer en känsla som går att ta upp- vrida och vända på- lägga ner.
Det går också att växla lättare. Mellan det riktiga livet - livet. Och det inte fullt så viktiga jobbet-livet.
Ikväll ska vi köra till landet, ser fram emot att komma fram och få sätta mig utomhus och blicka upp en stund.
Perspektiv om inte annat. Äta något. Titta lite på tv, kanske elda brasa.
Livet ruckas inte så lätt när man står i snart fyra år nykter.

Jag valde själv att åka på behandling och det var absolut det bästa valet jag någonsin gjort i livet.
Jag visste väldigt lite om hur det fungerade men hade på nåt sätt snappat upp att internat på ett hem som använder Minnesotamodellen är det bästa valet. På den tiden var alla terapeuter folk med egen erfarenhet av beroende och medberoende, dvs det fanns inte en chans att ljuga eller slingra sig för alla lögner var redan använda. Idag kan det nog vara värt att kolla om de har såna terapeuter.
Min första natt på behandlingshemmet var ett otroligt stycke natt :D Jag har varken förr eller senare sovit så gott som den natten : Allt var över, jag var hemma.

Vi hade skoj, vi grät, vi blev förbannade...mest på oss själva, vi åt jättegod mat ink värsta nattamackan ! 2 kg i veckan gick jag upp !! Jag var iofs underviktig när jag kom dit till skillnad mot nu :-)

Att kunna slappna av i en miljö där ingen dömer dig hör ju också till den sköna stämningen !
Åk, njut, hitta ditt nya liv !!

Hejsan
Är en kvinna på 34 år
Har haft alkoholproblem i minst 10 år tillbaka.

Jag har nått vägs ände och är i en process att försöka komma till ett behandlingshem då jag inte längre ens kan tänka klart längre

Har fast jobb och bostad men mycket frånvaro då och då för att jag dricker

Är nyfiken på hur det kan vara på ett behandlingshem, jag kommer åka frivilligt.

Dela gärna med er om eran upplevelse

Tack ❤️

Nu börjar det kännas att det snart är dags att börja jobba igen. Måndag 23/10 är det dags. Innan har de lediga veckorna känts oändliga, det har bara rullat på. Nu är det inga många veckor kvar längre, men det känns bra - jag är taggad inför att jobba igen! Jag behöver använda min hjärna till annat än hundträning känner jag 🤣

Vi har ändå haft - och har fortfarande - kanonveckor ihop, jag och lillprinsen ❤️ Vi påbörjade i söndags vår tredje hundkurs, så han har fått träffa många andra hundar och beter sig då oklanderligt. Han har fått följa med i en massa olika miljöer och han blir lugnare och mer stabil för varje vecka som går. Han får fortfarande sina Cujo-utbrott (allra helst när han är övertrött på kvällen), men de står för en allt mindre procentuell del av dagen. Jag har inga färska sår på armar och händer.

Jag försöker på alla sätt förekomma, så att sannolikheten är stor att han gör rätt istället för fel. Jag har hittat strategier för att hindra honom från att göra vissa saker, och vår kärlek till varandra blir allt starkare för varje dag ❤️ På hundkurserna beter han sig jättebra, han lär sig snabbt och han funkar kanon ihop med andra hundar. Det har gett mig en bättre självkänsla, vi två håller på och skapar något riktigt bra ihop. Då blir jag lugnare - och han blir lugnare.

Senast i pipe-line är att jag igår påbörjade del 2 i ensamhetsträningen. Innan hösten är slut ska han med lätthet kunna vara själv några timmar. Igår efter lunchpromenaden bytte jag om, fixade min lunch och kaffe och gick ut från lägenheten i 30 min. Idag blir det 35 min osv.

Kruxet är att hitta på vettiga saker att göra när jag lämnar honom ensam hemma. Det känns inte lönt att köra 40 min till jobbet, jobba en-två timmar, och sen köra hem igen. Å andra sidan har vi ett kontor här i min hemstad också så jag kunde börja med att gå dit och jobba en-två timmar. När jag börjar jobba ska jag prova att lämna honom ensam hemma kvällstid också. Det finns en del kulturella saker och middagar och dyl som jag vill göra tex, och det vore skönt om han då kunde vara ensam hemma.

Jag har köpt en kamera som jag tänkte sätta upp i hallen, men jag får den fan inte till att funka. Hoppas att barnens pappa T kan hjälp mig med den. När vi separerade för 10 år sedan sa jag uttryckligen att livstids IT-support ingår i dealen 🤣

Kram 🐘

Idag har vi haft städhjälp hemma, lite oftare sedan katterna flyttade in och det är verkligen och nästan en orimlig lyx. Jag gillar dessutom att städa- men jag har lite för lite tid för att systematiskt hålla ordning/rent och dammfritt.
Gick hem lite tidigare för att faktiskt bara få njuta av tystnad och fint omkring mig.
Vår minsta kisse kommer alltid och lägger sig PÅ mig när jag lägger mig i soffan eller på sängen. Så gulligt. Samma rutin. Trampar runt lite och lägger sig sen på mina ben och somnar.
Tränat både måndag och tisdag på gymmet (gruppträning) så idag ska jag springa en kortis bara. Imorgon bitti Pilates, min absoluta favoritträning. Och det visar sig att mitt närmsta gym är mycket trevligt, luftigt och fint- hade inte riktigt koll. Tar mig cirka 4 minuter att gå dit (inteessenlubben se hit 🤗)

Glädjer mig åt det- träningen.
Åt att åka till landet imorgon.
Ja det finns tusen grejer men just idag känner jag mig mest som en prick i universum med ett oredigt inre, och så får det helt enkelt vara.
Kram 🥰

Haha ja, ikväll ska han träna @daemon så jag kanske tjuvstartar.. men jag känner mig också som en väldigt bjussig fru som låter honom ha sina högar av papper- jag ockuperar å andra sidan ett badrum helt på egen hand- det andra delar vi på. 😬

@Se klart Lärde mig nyligen av min fru att life hack är samma sak som husmorstips. 😁 Sänder mina tankar till din man, för jag känner hans nervositet ända hit.

@Amanda L Lite sämre väder nu. Inser att det var ett tag sedan jag slog ut på tee 1, hur är det för din del? 😁

@aeromagnus Kloka råd från psykologen. Fortsätt sök andra jobb! Eller gör något helt annat. Det är dags nu, eller hur!?

Kram 🐘

@Himmelellerhelvette Jag tror också att det inte finns något syfte med att till varje pris försöka få till en relation med sina föräldrar. I många fall så gör man bäst i att inte ha någon speciell relation, när det är döfött att nå varandra på något plan. Man måste värna och skydda sig själv, ta ansvar för bara sitt egna liv. Det kommer alltid att vara en sorg då de är ens föräldrar, men för att må bra själv måste man släppa det greppet. Lära sig förhålla sig till hur det är. För mig har det viktigaste varit att hjälpa mig själv, att förstå mig själv och lära mig att leva med mig själv. Det är grundbulten i mitt liv för att jag ska kunna fortsätta det på ett bra sätt och må bra.

I mitt fall har min mamma också förändrats en del pga jag satt gränser och tydligt gått vidare med mitt liv. Hon har fått anpassa sig efter det om hon vill ha en relation. Jag förstår att hon har sitt bagage med sig och som påverkat henne, och hon är en del av mitt bagage. Men jag har gjort mig av med hennes bagage i mitt liv, medberoendet, för att skilja på hennes och mitt. Den jag var tidigare med henne har förändrats och det har faktiskt hjälpt henne med till att bli självständigare och att ta ansvar för sitt liv och beteende. Relationen ser annorlunda ut idag. Vi har mindre kontakt, men den kontakt vi har känns bättre och sundare. Jag går inte in i att försöka reda ut, det är svårt och leder inte framåt. Det går mer ut på att visa i sina handlingar hur man vill ha det, ingen offermentalitet, självständigt tänkande och respekt för varandra. Vi tar små steg framåt och framtiden får utvisa hur det blir. Det jag vet är att om det inte funkar bra så är det bäst att tar ännu större avstånd, för jag ska inte gå tillbaka till det som var. Min resa har passerat den stationen och finns ingen biljett tillbaka.

Det är så värdefullt att få utbyta tankar, känslor och erfarenheter med varandra. Det hjälper oss att få en djupare förståelse för det svåra och att komma vidare. Tycker så mycket om dig också❤️

@Andrahalvlek Jag har också alltid sopat ner allt i källaren och stängt dörren. Jag har inte tyckt det är lönt att gräva i det men efter alla böcker jag läst om att utveckla sig för att bli sitt bästa jag blir det ett återkommande tema hela tiden om att man behöver gå tillbaka för att få reda på vad ens beteenden kommer ifrån. Jag vet inte ännu om det är det där med att ”jag är stark och klarar mig själv” som gör att jag fortfarande inte går till psykolog eller om det är för att att jag verkligen känner att böcker hjälper mig. Sedan skriver jag om mina känslor, tankar och upplevelser i en bok också. Mediterar dagligen. Tränar på att vara medveten här och nu.

@vår2022 Ja, det känns faktiskt så. Som om jag har tagit lite i taget senaste halvåret. Första gången jag läste om att gå tillbaka till barndomen kände jag ett enormt motstånd! -Vad ska jag där och göra!? Det är bara skit att hämta därifrån!
Men för varenda bok jag läst efter det har jag varje gång närmat mig mer och mer och på ett naturligt sätt har det kommit sig att jag inte tagit in mer än jag klarat av. Ibland har jag varit riktigt förtvivlad men då har jag tagit hjälp av forumet, det stödet från andra hjälper jättemycket. Du och @andrahalvlek är lite som mina närmsta stöttepelare, jag känner att ni bryr er om mig och är stolta över mig. Den känslan är trygg.
Jag tror att jag faktiskt helt ärligt kan säga att jag inte dömmer mina föräldrar längre. Jag tror att de gjort vad de kunnat utefter deras förmågor. De är båda själva skadade från sina egna uppväxter. Jag vill dock ha så lite kontakt som möjligt med dom eftersom de fortfarande får mig att må dåligt när vi ses. Jag vet inte om jag längre fram när jag jobbat mer med mig själv kan lära mig att ha en annan relation till åtminstone min pappa men som det känns nu så skriker kroppen och hela jag nej till det. Vill inte! Och jag tror inte det handlar om att jag inte har medkänsla eller är arg utan mer att jag vet att jag verkligen inte mår bra av att umgås med honom. Jag dras ner på den negativa vibrationen han lever i och jag vill leva i kärlek och tro på att alla människor gör sitt bästa utifrån sina förutsättningar medan han lever på att prata om allt som är negativ och om alla han känner som har det svårt. Han har fastnat i en ond spiral av tragedier och verkar livnärar sig på det.
Det är väl det du säger om ”dit uppmärksamheten går sker tillväxt” hans uppmärksamhet går åt ett helt annat håll än dit jag vänder min uppmärksamhet så det blir totalkrock! Mamma fortsätter i sitt missbruk och jag tränar på att inte vara medberoende till henne. Hjälper fortfarande till med det absolut nödvändigaste men försöker att inte gå in emotionellt så jag dras ner i hennes mörker.

Enorm kram till er båda❤️Jag tycker så mycket om er❤️

Hej,
Vad starkt att du tagit tag i drickandet! Förstår att det är jobbigt detta med soc, men som du är inne på så kommer de ju se att ni har ordnade förhållanden, så högst troligt kommer det handla om ett enda samtal, och sen ser de att ni inte behöver hjälp. Jag tänker på det som en sorts gruppförsäkring som trots allt behövs för andra barn, även om ens egna inte far illa. Och apropå avvisande barn; jag trodde alltid att mina barn inte märkte att jag drack för mycket, men sen jag slutade för tre år sen så har de börjat vända sig till mig mycket mer. Det tog ett tag, men nu märker jag att de litar på mig och har en öppnare attityd. Det är så himla skönt att leva nyktert när man väl tagit sig igenom den första stökiga tiden. Så kämpa vidare, du är värd det!

Jag var hos en psykolog igår tisdag 3/5. Behöver någon att prata med. Tog upp min situation på jobbet. Hennes råd var att ligga lågt. Låta andra ta konflikter och lägga över ansvaret på rektorn. Jag söker nu andra jobb och ska kanske vidareutbilda mig. Livet känns ganska så meningslöst för tillfället. Går som i et vakuum. Det mesta är riktigt tråkigt. Nu kommer också en tråkig period med regn, mörker och rusk.

Hallå jag har skrivit ett inlägg på rätt sätt,tack för ditt svar <3

Hej på er alla vill jag ju gärna börja med <3 <3 <3
Ja som rubriken lyder.Jag har begärt hjälp själv p.g.a mitt alkoholintag,har en dotter under 18 år.
Jag förstår att vården/mottagningar har skyldigheter när man har minderårigt barn att rapportera detta till socialtjänsten,men det kändes verkligen som jag fick en riktig käftsmäll när detta togs upp och jag började undra vad jag hade gjort.
Att jag har utsatt detta barn för mitt misstag,jag tyckte bara inte det var rättvist att det ska göras en anmälan,då detta barn är "oskyldig" och ett väldigt korrekt barn,som älskar hela världen och gör det mesta rätt.
Nu är detta barn inte ett litet barn,utan tonåring.
Att jag skriver barn är för att jag varken vill skriva han/hon/hen
Våran relation har varit väldigt svag det sista året och det kommer ju inte bli bättre av detta.
Hoppas bara att det kommer att gå bra eller så kommer barnet ta ännu mera avstånd från mig :(
Vill tillägga att jag lever tillsammans med barnets pappa,han har ingen alkoholproblematik.
Vi kämpade för att få vårat barn,tog oss 7 år genom hjälp på sjukhuset.
Så jag tror jag blev rädd att de skulle ta detta ifrån oss,det vi kämpat så för i alla dom åren.
Nu tror jag inte det kommer att hända,för vi har ett ordnat liv och inga problem förutom med mig då.
Men shit vad detta har grämt mig alltså.
Sen en annan sak: kuratorn frågade mig om jag ville ha bussbiljett inför nästa besök !!!!!
Jag fattade verkligen inte varför jag skulle ha det,jag kör ju dit eftersom det är över 2 mil,
Ja säger denna då, då har vi anmälningsplikt till trafikverket , men myyy gaaad...
Jag kände hur irriterad jag blev och sa exakt så här : men vad då man ska bli anmäld för att man kör bil till sin mottagning, där man sökt hjälp själv !!!! klart som f....n jag inte sitter och kör bil om jag druckit.
Då svarade denna lite genant att näää det har du rätt i.
Det avslutades ialla fall med att jag sa: ta alkotest varje gång jag kommer in då så får du se att det kommer stå 0,0 på testet ha ha ha ....
Tack för att ni läst och jag uppskattar det verkligen att ni gjort det.
Jag kämpar varje dag sedan lite över en månad och hoppas det förblir så, det finns inga andra alternativ.
Till er alla där ute, ta en dag i taget,va rädd om er och många kramar <3 <3 <3

@Himmelellerhelvette @Himmelellerhelvette Jag tänker att även det kan ta sin tid, att trösta, acceptera och förlåta. Det är en slags sorg som bearbetas och att det kan kännas som man fastnar i det. Kanske låta det bero emellanåt och låta det ta sin tid. På något sätt tror jag att medkänslan och försoning kommer till dig när du är redo för det. Så har jag upplevt det. Jag kände sådan ilska och ibland nästintill hat mot min mamma ett tag. Det satt djupt och hårt inom mig. Det påverkade mig mycket. Någonstans när jag hade varit nykter en längre tid och efter att ha fått berätta, sätta ord på mina känslor, prata om skammen jag kände inom mig med en psykolog, lossnade ilskan och hatet. Det kändes till och med skamligt att berätta om mina svarta känslor jag kände för min mamma, men det var ändå befriande att få det ur mig. I det läget hade jag inga tankar på försoning eller medkänsla, jag ville förstå min skam och prata om olika minnen ur min barndom och hur det påverkat mig. Så småningom kunde jag försonas med mig själv och känna medkänsla med mig själv. Därefter, längre fram kom även medkänslan för min mamma. Jag kände inte längre ilska och hat. Min självkänsla stärktes och jag kunde möta henne på ett annat plan, som vuxen. Inte fastna. Det som hjälpt mig oerhört är ”dit uppmärksamheten går sker tillväxt”.

Jag tror som du, alla erfarenheter som vi har fått kan vi användas oss av i vårt liv. Det är en del av vårt liv och vi kan bestämma vår värderade riktning framåt. Tänk bara på vad du åstadkommit i din nykterhetsresa/riktning, så otroligt mycket! Jag som följt dig från dag 1 kan se en otroligt resa på massor av livsområden. Som styrka, mod, reflektion, självkännedom, sanning, öppenhet och en nyfikenhet. Och den resan har egentligen bara startat sett till allt som du har framför dig.

Ja, universum har en plan för dig med alla dina erfarenheter, något runt om dig som kommer att bära dig. Kram❤️

Hej maffe7117! Det enklaste är om du skriver texten som en kommentar, precis som du gjort här. Hoppas att du orkar formulera det igen, jag blir nyfiken på din historia utifrån titeln på tråden.

Tack fina @andrahalvlek 😍 och @charlie70 😍 för att ni ”orkar” mina… å ena- å andra sidan. Det är ju ändå min erfarenhet att man behöver vända och vrida på lite olika modeller i skallen för att så småningom landa. Tack för ert tålamod. (Jag ska komma ihåg att tacka min man också ikväll… han har ju hört mitt snack några vändor)
Idag känns det såklart toppen med ett jobb, särskilt när jag kunde gå och träna på morgonen, och sen hinna hem till dusch, kaffe och redo vid datorn 8:45
Mitt jobb går inte heller att utöva på något annat än heltid- däremot kan man möjligen vara konsult i min bransch. Men jag som varit egen företagare i många år känner inte 100% sug efter detta…
Vi får se. Inget måste bestämmas idag, sån tur. Idag ska jag istället gå på kören.
Hängt med barn hela helgen så igår var det så jäkla skönt att bara vara två vuxna hemma. Städade bland mediciner och smink, och såna där diverse-lådor. Köpt genomskinliga små boxar med lock så man ser vad som är i. Life hack!
Ikväll ska jag ta itu med kylen.
Närmar mig/oss med stormsteg min mans (eller vårt!) arbetsrum vilket jag varnat honom för.
Och idag är det höst. Dags att hämta upp riktiga höstskor och bära ner det sista av sommarens plagg.
Kram på er ❤️

@Himmelellerhelvette Jag har också massor i min barndom att bearbeta. Alkoholiserad pappa och medberoende mamma. Ensambarn. Jag minns att jag tidigt tänkte: ”Bara jag blir vuxen så jag får klara mig själv.” Klara mig själv har sedan blivit mitt mantra, som gjort att jag är både kärlekstörstande och ensamvarg i en konstig kombo.

I slutändan vet jag att jag bara kan räkna med mig själv. Att då bli utmattningsdeprimerad och faktiskt inte klara sig själv, det var en knäck som min självkänsla knappt kunde återhämta sig ifrån. Jag var en hårsmån från att inte kunna betala mina räkningar och till följd av det bli vräkt. Jag förstår att människor med psykisk ohälsa hamnar hemlösa på gatan. Den insikten hade jag gärna velat klara mig utan.

Jag har alltid gått vidare. Slängt ner all bröte i källaren och gått vidare, med gott humör och lösningsfokus. Jag har inte sett vitsen med att rota i det förflutna, jag kan ju inte göra något åt det ändå. Jag har haft skitsvårt att förlåta min mamma, som var så svårt medberoende att hon inte såg sin enda dotters behov för fem öre. Jag har nog faktiskt inte förlåtit henne fullt ut. Det är kanske det min lättväckta irritation gentemot henne bottnar i?

Men jag tänker att jag kanske ska göra upp med det förflutna en gång för alla. Min pappa är död sen 20 år och min mamma har inte jättemånga år kvar. Det är kanske dags nu. Det finns något som heter traumaterapi som syftar till att man under kontrollerade former minns hur det var, och just bekräftar sitt lilla jag. Det där var fel, du var värd något mycket bättre typ. Bekräftar och tröstar sitt lilla jag. Det som du håller på med nu. Får du professionell hjälp av en psykoterapeut? Jag umgås med tanken.

Kram 🐘

@vår2022 Sån är jag med, är det ordning och reda i hemmet får jag lättare att känna lugn inombords. Jättebra att du ställde in det du skulle gjort i helgen. Jag fick två erbjudanden om kul saker att göra i helgen, min spontana tanke var -Så klart jag hänger på!
Men jag tänkte efter och kände efter och fann mig i att jag behöver vila.

Jag håller ju på att försöka trösta barnet i mig och ta reda på vad alla mina narrativ kommer ifrån. Jag vet att det är meningen att se tillbaka, krama om, acceptera, förstå att mina föräldrar gjorde det som dom kunde utifrån deras förutsättningar och att ha medkänsla med dom. Men jag kan lite känna att det påverkar mig i nuet. Känns lite som att jag fastnar i det. Dyker upp fler och fler minnen. Kan känna att jag ändå som liten berättade lite om det som hände för min pappa och om han hade varit som jag är idag hade han låtit mig gå till en psykolog men istället ringde han och pratade av sig om känslorna mina berättelser skapade i honom för en vän så han kunde få lättnat sitt hjärta. Jag fick bara till svars att det inte är någon fara?
Jag förstår att det inte var vanligt med att låta barnen gå hos psykologen på den tiden. Inte ens vuxna gick för det var så stigmatiserat men kan känna en sorg att jag inte fick rett ut saker och ting innan tonåren, då kanske jag hade sluppit ätstörningar och sedan alkoholberoendet. Provade även starka smärtstillande under några år till och från. Fick dom utskrivna av läkaren men tog dom inte som smärtlindring utan för att få kickar.

På ett sätt tänker jag ändå att jag kanske behöver alla mina erfarenheter för att det hör till för min framtid. Att universum har en plan för mig och att i planen ingår att jag ska ha med mig en massa erfarenheter?

Kram❤️

Nej, det har inget med att göra att din dotter ingår i personkrets 1. Tänker att du kan hantera dotters kontakter utifrån att du både är god man och har fullmakt. Att man inte har tillgång t sitt barns journal gäller för alla mellan 13-15 (tom 16 år). Syftet är enligt hälsomyndigheten att följa offentlighets- och sekretesslagen.

Kram🐬

Jag har aldrig bett om att få se dotterns journal faktiskt. Men jag har fullmakt på apoteket att hantera hennes mediciner och jag är ju god man sen hon fyllde 18 år. Så jag har skött alla hennes läkarkontakter och myndighetskontakter sen hon föddes. Att just journalen skulle fritas från det låter skumt. Men min dotter tillhör personkrets 1 (tror jag) inom LSS enligt intyg, om det påverkar kanske?

Kram 🐘

@Andrahalvlek @Himmelellerhelvette Det är verkligen viktigt att lära sig lyssna på kroppens signaler och vid överbelastning chilla ner, vila eller stirra i väggen den tid som behövs. Jag har också mycket energi och kan köra på hårt för att få saker klart och gjorda tills jag nästan stupar. Jag har blivit mycket bättre på att lyssna och även på att prioritera om. Efter min stress i fredags, lade jag om min helg och har inte åkt iväg som tidigare planerat, jag stannade hemma. Har softat med kaffe på morgonen och lagt upp mina planer. Visserligen har jag arbetat i trädgården och städat hela dagarna, men jag har gjort det i maklig takt, inte kört slut på kroppen och knoppen. Jag har känt tillfredställelse när jag donat och till och med gjort mer än planerat, men är inte slutkörd. Nu kan jag njuta av en fin trädgård och ett städat hem i soffläge😁. Det kommer att ge mig mindre stress i arbetsveckan som är körig och att njutningsfullt kunna jobba hemifrån utan kaos runt om. Med ordning och reda runt om, blir det ett lugn samt ordning och reda i mina tankar.

Ha en fin kväll❤️