Senaste kommentarerna i forumet

Tack @charlie70!

En vecka till har gått! :)

Sorgegruppen var jättebra. 8 tanter, två som förlorat män, 2 gamla föräldrar. Känner att jag verkligen behöver detta, spegla, möta, klaga, känna igen, berätta. Lite som vi gör här men annat fokus. Börjar trots allt tänka på flytt- skulle vara så skönt att det var ordnat, boende som jag har råd med. Nu får jag ju tänka hyra ut rum, hyra ut över sommaren, hyra ut landet. Har sina problem. Provtittade på ett par lägenheter idag. Smått blir det, om jag skall vara kvar i innerstan. Hm.

@Andrahalvlek Skönt att du skriver just det. För jag kan lätt känna mig deppig när jag känner i kroppen att jag behöver vila i flera dagar i rad. Jag förstår ju att jag måste lyssna på signalerna för jag vet att jag har laddat ur batteriet maximalt ändå kan jag känna en rastlös oro ligga där. Jag tror det beror på att jag älskar att ha energi och har svårt att acceptera när jag inte har det.

Kram❤️

@Charlie70 Ja, man kan verkligen undra och ifrågasätta detta!

Kram!

@Varafrisk OK, ska be den viktigaste mottagningen om detta. Men det kommer då alltså ändå bli en lucka mellan 16-18, varför ska det vara så?

Stort tack!

@Charlie70 Ja, det är så som jag har förstått det👍🏻

@Varafrisk tack! Förstår jag dig rätt att ni efter denna procedur har gett tillgång till endast er enhets journalföring och att man måste upprepa proceduren för respektive vårdgivare?

@Andrahalvlek ja jisses vad ni går igenom. Som ni har kämpat genom åren. Och jag funkar väl lite som du, när jag är mitt i det är jag fullständigt hudlös, sedan får man fatt i problemet, börjar lösa det, tiden går och man återhämtar sig - till nästa smäll. Här har det smällt väldigt tätt sista tiden så nu är jag känslig, inser och förstår det. Jag kan också se bortom detta, någon gång kommer den stabila plattformen, hur den nu än ser ut. Just nu medicinerar vi åtta ggr om dagen - en j-vla sjukstuga här, man påminns liksom hela tiden om det onormala. Just detta vet jag inte hur länge vi ska hålla på med. Kanske några månader till, kanske hela livet. Allt är oklart.

Nej jag fattar inte varför vissa ska drabbas av än det ena och än det andra. I min flickas fall nu rör det en autoimmun sjukdom som har hög samsjuklighet med andra autoimmuna sjukdomar. Vissa värre än andra. Fattar inte hur kroppen fungerar, vad är poängen med ett system vars enda ändamål är att slå ut kroppens friska system som finns för överlevnaden? Vilken är den bakomliggande biologiska poängen i det?

@Charlie70 Jag kan förstå att vissa vårdnadshavare inte ska ha åtkomst t sitt barns journal men att man gör det t en generell regel för alla vh har jag däremot mycket svårt att förstå. Barnen är ju faktiskt inte vuxna, inte myndiga! Det är få vh som frågar om åtkomsten vilket jag tänker beror på att man inte vet.

På min arbetsplats är det vi kuratorer som får ta hand om det administrativa kring detta område. Vårdnadshavare tar kontakt m oss och jag får ta emot samtalet. Jag tar upp frågan m mitt team om vi kan ge vh åtkomst t journal. Vi har inte nekat ngn och det finns nog ingen vi skulle neka heller för den delen. Om patienten är på den nivå då hen förstår vad det innebär måste man fråga patienten. Jag har bara frågat en enda patient. Den blankett som jag fyller i finns på vår interna hemsida. Jag fyller i patientens namn och personnummer även vh namn och personnummer plus mitt id-nummer inom regionen samt vår enhets id-nummer. Det står även under vilken period som åtkomsten gäller. Min chef och jag skriver under. Jag skickar blanketten t för oss t It i Mölndal där man handlägger dessa ärenden. Jag skriver därefter en journalanteckning. Hur lång tid det tar innan vh får åtkomst vet jag inte eftersom då har jag/vi lämnat över. Denna åtkomst gäller för vår enhet.

Hoppas att det blev lite förståeligt och behjälpligt för dig🙏🏻

Kram!

@vår2022 När jag har haft mycket att göra ett tag brukar jag säga att just nu behöver jag bara sitta på en stol och fånglo. Det är känslan som fyller mig , att just det är mitt behov just då. I praktiken brukar jag då boka av allt icke nödvändigt i min kalender och sedan vila, vila, vila, vila tills lusten att göra något infinner sig. Jag kan med mina utmattningar i bagaget inte mobilisera ork när jag har kommit till en viss gräns. Jag tänker på att mitt batteri inte är tillräckligt laddat, att det ligger på en kritisk nivå under en längre period. Jag orkar då bara göra det allra nödvändigaste. (Och det är ytterst lite man faktiskt måste.) Då måste jag maxladda mitt batteri ett längre tag 🪫 🔋 Det brukar ta två-tre dagar innan lusten att göra något börjar kvickna till igen.

Kram 🐘

@Charlie70 Den där känslan av orättvisa är överväldigande stundtals. Min dotter föddes svårt sjuk, med fraktur på sex revben, hjärnskada sen fosterskadors och läpp- käk- gomspalt. Hon låg på sjukhus sina fyra första månader i livet. När hon vid 6 mån ålder började skela också fick jag fan nog med råge: Inte det också! Men det har fortsatt med olika typer av diagnoser och nu senast hade hon hjärtmuskelinflammation. Suck. Hur kan en individ drabbas av än det ena än det andra liksom!?

När jag är mitt i det känner jag mig helt överväldigad av känslor: Ilska, vanmakt, oro. På ytan cool, för det är viktigt vilka vibbar jag delar med mig av inför dottern. Vi har gjort allt med sjukhusbesök lite speciellt, på ett positivt sätt. Hon älskar att åka till sjukhuset och ta blodprov och undersökas. Hon får så mycket beröm att hon nästan spricker av stolthet, och sen fikar vi efteråt. Vi tar bilder som hon kan visa för kompisar och personal - och håva in ännu mer beröm.

En sköterska sa till henne att hon var så duktig på att ta blodprov så hon kunde få jobba hos dem och visa för alla andra barn hur man gör. Sen sa hon länge att hon skulle jobba på sjukhuset. Ett ynkligt plåster i armvecket räcker inte - hon vill ha bandage runt armen så det verkligen syns hur duktig hon har varit. Och alltid fika och cola i sjukhuskafeterian efteråt. Eller så handlar vi det i någon affär när jag kör henne tillbaka. Hon får välja vad hon vill ha, inom begränsade former.

Det är svårt att tro att hon som 4-5-åring var så traumatiserad att vi knappt fick in henne genom sjukhusingången. De gav henne lugnande inför blodprovstagning och hon grät och skrek och sluddrade som ett fyllo. Vi föräldrar fick tjurhålla henne. Då sa vi stopp, vi ville inte längre begå våld mot vår dotter. Då fick hon börja i lekterapi på sjukhuset och under många år var det samma rum, samma dvd-film som distraktion, emlaplåster och alltid samma sköterska som tog blodprovet. Och beröm och fika efteråt.

Så vände vi hennes inställning till sjukhusvård. Nu senast tog hon blodprov UTAN emla-plåster i en helt ny miljö med en sköterska som hon aldrig har träffat tidigare. Dottern sken som solen och ville dit nästa dag igen och ta blodprov. På tisdag ska hon få HPV-vaccin och hon är supertaggad inför det. Och givetvis får hon en burk cola efteråt.

Åter till mina känslor. När jag lägger allt fokus på hur hon mår i detta, och när jag ser att hon mår okej, så mår jag efter en tid också okej. This too shall pass. Jag har blivit rutinerad på att hantera den här typen av prövningar. Jag ramlar ner i ett dyhål, men jag kravlar allt snabbare upp igen. Jag tillåter mig verkligen att rulla runt i dyn ett tag, tycka riktigt synd om oss, men sen tar jag mig upp igen efter ett tag. Min dotter är 24 år, så jag har haft många år på mig att öva.

Jag hoppas innerligt att de snart hittar vad som felar din dotter. Det är alltid lättare att veta vad man ska förhålla sig till, att leva i ovisshet är oerhört jobbigt.

Kram 🐘

@Amanda L @Himmelellerhelvette
Ja, det är så bra att hitta verktyg till hur man kan hantera stressade situationer. Lägga in detta i verktygslådan bland alla andra verktyg för att lösa och hantera situationer i livet. Sätta etiketter på verktygen och lägga in dessa i erfarenhetsbanken. Öppna lådan och ta fram det verktyg som behövs i en given situation. Man lär sig så länge man lever! Härligt!❤️

@Andrahalvlek tänkte samma sak om familjer och barn... Du måste vara en diplomat av rang Andrahalvlek som lyckas balansera läget så bra att hon skickade det mailet dagen efter!

@Varafrisk tack! Hon faller inom 13-16 år. Berätta väldigt gärna för mig hur jag ska göra för att få åtkomst!

@Charlie70❤️ Förstår att du känner sorg över din dotters sjukdomar. Verkligen en naturlig känsla. Och acceptans…nej jag skulle inte heller känna acceptans! Gör verkligen inte det m min dotters sjukdom. Trots allt det svåra som är runtomkring dig så känns du ändå så stark. Jag delade igår ett inlägg på Facebook som jag har delat tidigare. Det lyder så här, ”Du vet aldrig hur stark du är förrän att vara stark är det enda val du har”. Så är det…tänker jag!

Hur gammal är din dotter? Man kan få åtkomst till sitt barn fr 13 år tom 16. Jag har hjälpt föräldrar med det.

Kramar🤗🥰

@Charlie70 Ja, det är märkligt. Tänk om man hade lika mycket synpunkter på hur folk fostrar sina barn? Tack och lov brukar man inte ventilera sådant högt, men vad det gäller hunduppfostran är det tydligen okej.

Jag fick ett mail av Kurstanten dagen efter: ”Jag var kanske lite tuff mot dig??? Jag brukar klaga på mammor att de är just ”mammiga”. Det var starkt av dig att inte gå i försvar utan hålla med. Emil är ju en toppenfin hund! Det kommer säkert bli jättebra! Och starkt av dig att söka nya sätt inom hundträning.”

Det kändes som en liten upprättelse, och bra att hon har en liten ådra av ödmjukhet åtminstone.

Kram 🐘

@Se klart det där med pension funderar jag på en hel del. Fattar inte hur jag ska orka till 67 när jag känner mig i behov av pension i dag. I min bransch finns inte jättemånga möjligheter att arbeta lite grand efter pension (tänker om man går tidigare) då får jag hitta något helt annat (som jag inte har utbildning för). Kan känna mig lite bakbunden. Nu fattar jag varför jag känner mig trött och pensionsmässig just nu och också att det kommer bli bättre (det blir det alltid). Kanske jag orkar och vill jobba in i 70 när den dagen kommer, man vet ju liksom inte alltid på förhand. Mycket kan hända på några få år.

Kram!

@Andrahalvlek ler när jag läser om kurstanten, hon tycks vara en större utmaning än Emil himself. Det är bra att du lägger ditt kloka filter mellan henne och dig och tar det som funkar för er vidare. Fattar inte varför det finns så många "vet bäst" inom husdjur (och hästar).

Kram!

@Vjlo Grattis till ett halvår, bra jobbat!
Kram!

@Sisyfos väldigt intressant det du skriver. Funderar på det där om ett eventuellt dåligt samvete som gnager. Hade jag aldrig kommit att tänka på själv men så kan det ju faktiskt vara... Kartläggningen fortsätter. Inga egentliga bråk har noterats men en diskussion. Upptäckte till min fasa att extranycklarna MED namnbricka användes... ja ni fattar. När jag tog upp det med honom (att ta bort namnbrickan om nycklarna behöver användas) kunde jag inte dölja min oro. Han hörde aggressivitet - jag fick utrymme att förklara vad jag egentligen kände (rädsla) och vi kunde summera allt i lugn och ro. Bråket kommer att leda till gott. Vi ger varandra större utrymme att förklara oss. Sonen tycker allt har blivit lugnare (jag tycker fortsatt att allt är lika lugnt som vanligt) så något i detta finns det och som kartläggningen hjälper oss med. Hur går det med din son Sisyfos?

Hade gäster förra helgen och köpte då vin att bjuda på. Lite mer komplicerat nuförtiden när man har noll koll. Efter diskussion med personal och kunder blev det en flaska som gästerna tyckte var "jättegod". Smakade en sipp och fy vad jag kommit ifrån alkoholen - så starkt det är! Fattar inte hur jag kunnat dricka sådana mängder tidigare. Någon här inne skrev (av misstag?) om Adjövulen. Jag skriver i vilket fall under på att det definitivt är adjöss med hen.

Flickan mår inte riktigt bra. Nya blodprover tagna. Diagnosen hon fick i somras har visst hög samsjuklighet med annat tråkigt. Förbannar att man inte kan läsa journalen för sina barn efter 13. Nu beroende av att läkaren har tid att ringa. Går snabbt i bland och ibland får man själv ringa och påminna. Känner stark sorg över att hon inte är sig själv och att hon får (betydligt) mer än genomsnittet av sjukdomar. Varför just hon? Det här med "acceptans" diskuteras ju ofta nuförtiden. I det skede vi befinner oss är det inte adekvat att nämna ens. Mitt i allt känner jag en så oerhört stark längan att ta tillbaka mitt liv. Mitt jobb, min ork, min träning, få ork att träffa någon (en man), orka se framåt längre än till nästa provsvar.

Livet blir inte plättlätt för att man slutar dricka. Det säger vi ofta här inne. Men tanken på hur jag hade druckit nu om jag fortsatt vågar jag knappt tänka. Eller att "tvingas" sluta mitt i en kris - hur lätt skulle det vara? Nej, jag känner en djup och innerlig tacksamhet gentemot mig själv att jag slutade när jag gjorde det. Nu har jag förutsättningar att klara av livets prövningar så gott jag kan. Jag vet vad så gott jag kan är är eftersom alkoholen inte stör.

Kram!

@vår2022 Så intressant att läsa. Jag kan också gå in i stress och vara liksom helt uppe i varv och någonstans i mig förstår jag att jag måste stanna upp och lugna ner mig. Då kan jag tvinga mig att lägga mig och lyssna på en guidad meditation eller sätta mig och skriva allt som kommer ur mig. Sedan har jag samlat mig och stressen har lagt sig och jag kan må bra igen.

Kram❤️

@Himmelellerhelvette Ja, kan också få vin-flashar ibland. Det är ändå fascinerande hur djupt det sitter med den ”gamla” vanan och att hjärnan minns och kopplar ihop det med olika situationer, intryck och lukter. Eller kanske inte så konstigt, vi har ju massor av minnen i vår erfarenhetsbank. Men det viktigaste är att autopilot funktionen med suget är borta och att det finns tid i hjärnan för att riskbedöma och välja den säkraste handlingen. När det är gjort blir det lugnt igen😁.

Ha det gott!❤️

Vin-flashar! Inte glassar 🤣

@Himmelellerhelvette Upplever det själv väldigt sällan numer. Senast jag minns var efter stark oro för yngsta dottern, som sen släppte när jag fick träffa henne och förvissa mig om att hon var okej. Den typen av efter-svår-anspänning-känslan kan ge mig vin-glassar. Jag registrerar dem, flinar lite åt dem och går vidare. Oftast behöver jag vila då.

Kram 🐘

De kan komma till mig med och knacka på- jag blir förvirrad, rädd och sedan rätar jag bara på ryggen och liksom ”vad vill du mig?”
Bra att ha strategier! Kram 🥰