Senaste kommentarerna i forumet

@Cloette Ja, det är så befriande när poletten trillar ned, när man inser och förstår att det verkligen inte är en väg framåt att ta till alkohol överhuvudtaget när man blivit beroende. Det finns bara en utväg, för mig, att sluta helt. Det är också just de där suget eller numera som en liten påminnelse ibland som kan flimra förbi, som gör det så tydligt att det är en drog som jag tidigare var så beroende av och så innerligt ville ha. Att den finns där i hjärnan och minns när den användes förr och kan göra sig påmind. Jag får inget sug efter alkohol, men det är så otroligt att hjärnan minns situationer när jag drack förr. Eller egentligen kanske inte så konstigt, det är ju massor av minnen som finns lagrade i hjärnan och som kan komma upp vid dofter, ställen eller annat som man erfarit tidigare. Jag är rätt fascinerad ändå av lagringen och gällande alkoholen inlärningen av ett beroende som aldrig suddas ut, men som tack och lov inte aktiveras om man inte dricker. Men med kunskap och insikt om hur ett beroende fungerar så är oddsen stora för att inte hamna i skiten igen😁

Lång dags färd mot hem, men inte så långt kvar nu. Imorgon ska jag dricka kaffe i min trädgård och spankulera runt o h se hur allt mår. Hämta barn vid tåget, ja bara ha en lugn dag och sista vecka innan jag vet att jobbet drar i mig, behöver kolla mail och diverse annat, dra igång hjärnkontoret.
Imorgon går vi in i augusti och jag försöker tänka på kantarellerna och kanske kräftor.
Det är min fjärde nyktra sommar och alkohol har aldrig känts mer avlägset, eller det har det gjort länge- men det finns ingen saknad längre. Mer en än starkare känsla av att jag har ett annat sorts liv nu där vin och berusning inte ryms. Jag stressar ju inte så mycket men mina dagar är fyllda av annat, morgnarna fortfarande helt underbara- varje dag- en ny dag, även om jag är orimligt trött innan jag fått mitt kaffe… kvällarna är nedvarvning, vilsamma. En annan takt i livet som går att leva med på sikt, och jag har ju tänkt leva på sikt, länge om jag har turen.
För det som hänt under de här åren som jag har nyktrat till är ju också att jag blir äldre. Jag närmar mig 60- med stormsteg.
Jag känner mig inte som ”bilden” av 60, men vems bild är det, och framförallt känner jag mig inte längre som 50.
* Jag har flyttat mig i livs-cirkeln, vissa saker har blivit så mycket viktigare, inte minst mina barnbarn. Att vara med dem i vardagen, att hänga med i deras liv, känns så himla viktigt- och roligt, meningsfullt.
* Att värna de relationer (några vänner, syster, mamma, kollegor jag tycker mycket om) som är betydelsefulla. Visa att jag bryr mig om, anstränga mig, hålla kontakten och visa omsorg. Det kan jag bli bättre på. Att vara kärleksfull mot de som är viktiga.
(Inklusive min man- alltså denna sommar har varit som att kampera med en god kollega, hugga i, hjälpas åt. Härligt men inte så hemskt romantiskt även om romantik även kan finnas i det vardagliga.)

* Något mer jag vill är att satsa på en ny utmaning, lära mig något som jag inte kan. Jag funderar på nån sport (tennis?) eller kanske lära mig rida? Plugga ett språk? Läsa teologi?
Träna ska jag göra- och det ingår inte i ”nytt” utan att återuppta gammalt.

Så kanske har det varit bra med sitta-still- sommaren, (även om jag hade önskat mig mer vardagsmotion)
Att sammanfatta lite kring- vad @vår2022 kanske benämner den värderade riktningen? (Jag kan ju ha missuppfattat)
Men att fokusera på vissa saker- kräver ju att man INTE fokuserar på andra.
Filosofiska rummet stänger nu för kvällen. 🌸🥰🐈

Tack @cloette - ja jag har ju inte haft några egna djur tidigare så detta är stort och fint i min värld. Att tycka så mycket om några egensinniga pälsbollar, jag lär mig nytt om mina känslor och mitt varande ihop med andra levande varelser.
Det var väldigt bra sagt det där att det inte är ”min stil att flänga runt”. Det är inte min stil heller. Jag har min trädgård också, vill inte missa något där. Barnen kommer och åker, besökare, även familj. Mysigt! Jag behöver fortfarande lära mig att tagga ner, att det kan få vara lite stökigt och det duger med pappersservetter…
@sisyfos du har verkligen rätt i att det är en konst att leva. Så mycket vi får lära oss, och utveckla. Hela tiden tycker jag att nya utmaningar kommer samtidigt som de oftast är mjuka gupp på vägen.
I relation till jobb är jag också på noll, men det är nog som det ska vara 💕☀️🌱

@Cloette Jag tror du klarar det🥳👍

@vår2022 Jag har ju också försökt minska ner och dricka måttligt men det slutar alltid med en dunderfylla, förr eller senare. Då jag naivt, om och om igen, har tänkt att 1 öl kan jag ta för att stilla suget, jag dricker bara den så känns det åtminstone liiite bättre. Men det gör det ju inte. Efter den där ena ölen vaknar alkoholmonstret till liv och om man då är i ett läge att man inte kan ta en öl till, ja herregud vilket läge man då har satt sig i. Tusen gånger värre.

Det har jag nu insett under mina 24 dar som nykter då jag druckit alkoholfri öl istället. Det blir ingen kick i hjärnan av dem, i stället rullar livet på lugnt och sansat efteråt. Och jag är så glad att jag slapp den där kicken för numera ger bara tanken mig ångest. Därmed inte sagt att jag ibland kan få små förklädda sug som jag övar mig på att känna igen som just sug.

@Se klart Hoppas allt är bra med katten <3 De kära djuren, så viktiga för oss :) Jag funderar också på det där att folk gör så mycket på sin semester. Ibland tänker jag att FOMO, men så tänker jag att det är ju inte min stil att hålla på sådär och flänga runt. Jag tycker egentligen att det är ganska stressande... Och så har vi ju växthuset och katterna så det är ju inte bara så där att dra iväg.

@Amanda L Grattis till dina 150+ dagar!! Mäktigt! Jag funderar också på det där med att vilken dag som kändes/känns/kommer att kännas viktigast. För mig tror jag att det kommer att vara när jag uppnår 3 månader. Jag menar, jag har ju lovat Alkoholprogrammet att jag nu inledningsvis ska hålla mig nykter i 3 månader, så jag tror nog att jag kommer att uppnå det.

@Torn Det är bra när man kan ställa om planerna spontant och hitta på något annat som funkar med vädret, som ett restaurangbesök😁. Du får gå och lägga dig tidigt så du orkar gå upp i ottan.

Ha en god fisketur och fiskelycka imorgon med sonen❤️

@Torn Ha, ha! Ja så kan det vara, det blev så tydligt hur lurad man varit av alkoholen när man blev nykter😂. Och fasiken vad mycket mer som blir gjort utan alkoholpauserna😂.

Ha det gott!❤️

Semestern rullar på. 😃 Vi har fått ställa in en del semesterplaner pga det ostadiga vädret, men det är inte hela världen. Vi har gjort andra spontana saker i stället. Som restaurangbesök tex. 😋 I morgon ska vindarna hålla sig lugna så då blir det en heldags fisketur på havet tillsammans med min son. Drar i väg vid 3-snåret i morgon bitti. 😃

Ha det bra!

@vår2022 Hej! En mycket klok reflektion tycker jag! 👍 Varför förgifta sig lite eller måttligt, när man kan var helt fri från giftet och må hur bra som helst av det. 🧐 Jag vill inte dricka, även om jag så skulle klara av det galant. I bland slår mig tanken att jag liksom är tacksam för att jag blev beroende. 😂 För då fick jag chansen att inte vara lurad av alkoholen resten av livet.

Ha det bra! 🤗

Liten reflektion
Pratade med min man häromdagen om skillnaden nu när vi inte dricker, att det är en aktivitet som är borta. Att det är en vana och rutin som är borta. Jag har haft stunder när jag är lite rastlös och har tråkigt och förr var det lätt botat med att ägna sig åt aktiviteten att dricka. Det slog ihjäl tid och grumlade tankarna. Nu när jag inte dricker får jag hitta på något annat att göra. Jag tycker om att ha lite olika projekt på gång, det stimulerar mig och när jag sen vilar känns det som att jag förtjänar det. Jag känner mig tillfreds. När man en gång blivit beroende och använt alkohol som en ett sätt att leva livet på, ett sätt att få livet att gå framåt, att slappna av på från stress och ångest, så blir det en stor skillnad att leva livet helt utan alkohol. Med distans till det och vid en jämförelse inser jag verkligen att det är en drog och ett beroendeframkallande gift. Och hur jag tidigare kämpat med att på något sätt ha kvar denna drog i mitt liv även fast det så tydligt varit just denna drog som gjort mitt liv så svårt att leva och att hantera det. Det är ju just för att det är så beroendeframkallande, det går nästan inte att leva ett liv utan drogen när man blivit fast i den. Inte undra på att det är så svårt att bli fri från drogen. Även när jag försökt dricka måttligt, har det ju handlat om att jag inte helt kan vara utan drogen. Jag måste få den, i alla fall lite grann. Men då har jag tänkt att jag inte är beroende, för jag dricker ju mindre dagar och mindre mängd. Det blir så tydligt för mig hur farligt alkohol är, det är ju inte något annat än en beroendeframkallande giftig drog oavsett om jag dricker varje dag eller färre dagar, för jag måste ändå ha drogen för att kunna orka leva och stå ut. Droga mig mellan varven för att stå ut. Denna drog är så rumsren och accepterad i samhället. Hela samhället måste droga sig för att stå ut att leva. All reklam och försköningar i media uppmuntrar till att vi ska droga oss för att livet ska vara roligt att leva. Om man inte drogar sig har man nog inte ett så roligt liv, en allvarlig tråkmåns. Något fel torde det ändå vara på den som inte dricker och vill ha kul! All skit som drogen framkallar och för med sig, den pratar man tyst om och det är en skam om man inte kan hantera drogen. Skyll dig själv om du inte kan ha kul med drogen, vi som kan fortsätter i alla fall så länge det funkar!

Jag är tacksam för att jag så småningom synade denna bluff. Jag var en av dem som inte kunde ha kul och hantera drogen, men det tog sin tid att förstå det. Drogen nästlar in sig och lägger in hjärnan i en långtidsverkande alkoholmarinad och som kräver otroligt mycket kraft, energi och finputsande av hjärnan för att man ska bli fri från alkoholmarinaden. När marinaden var helt borta började jag kunna tänka klart utan påverkan från drogen. Det var då jag blev fri från drogen och kunde syna bluffen. Det tar tid, men det är så värt när livet inte längre styrs av en beroendeframkallande drog.

Ha en fin måndag!❤️

@Amanda L Du sätter fingret på det, exakt som du säger är det. Men jag har inget trollspö att svinga.
Jag har klargjort precis det till dem båda. Att jag inte kommer att välja mellan dem. Tror inte att någon av dem fattar hur illa jag mår av detta eftersom jag verkligen gjort allt för att livet ska fortgå. Men terapeuten sa det sist "Jag tycker Sattva är väldigt tydlig med att hon mår dåligt av den här situationen".
Och då drar min man bara ytterligare ett exempel på när dottern betett sig illa i hans ögon. Det är som om han inte kan kliva ur sin egen bubbla. Och det är nog inte hans fel. Han förmår liksom inte. Suck!

@Sattva Omedvetet kanske de också tänkt att du ska ” lösa problemet ” genom stt slänga ut den andre. Och matat dig med hur eländig den andra är…
Inte jobbat på att själva åstadkomma något….
Vet inte om det är så, men fick den tanken. På så sätt blir det ju också ”ditt” problem…
Kanske har du klargjort att du aldrig kommer att välja mellan dom, men att DU mår oerhört dåligt av situationen?
Åtminstone den vuxne borde förstå… Kram❤️

Tillägg; tror att varför jag låtit dem använda mig på det sättet är för att jag i grunden känt mig ansvarig. Det är jag som valt att flytta ihop med en man som min dotter inte trivs med. Och det är jag som har en dotter med mig i boet som min man anser orsakar att han inte trivs. Så jag har nånstans dragit slutsatsen att det är jag som är orsak till deras respektive dåliga mående.

@Sisyfos Jag skriver nog att jag ska släppa hoppet för att skydda mig själv. Lägga några skyddande lager kring mig. Min mamma har blivit akut sjuk igen o är på sjukhus, vi vet inte hur länge. Kanske därför också som jag skrev om hemmaläget just nu, jag är väldigt trött. Tur jag har semester. Och jag har en nära vän som jag pratar varje dag med, men det blir ju bara hennes input.

Ska fundera på det om dottern o hur hjälpa henne vidare på bästa sätt. Jag får ta så mycket av hennes mående, så ibland tänker jag bara att "det är hennes liv, hon får reda ut det själv". Men såklart jag vill hjälpa henne om jag kan. Hon jobbar nu sedan studenten o är ganska trött o inte mottaglig alls.
Släppa ansvaret, ja det är konstigt att jag på nåt sätt har ansetts ha ansvaret för deras konflikt. Nu är det bättre sedan vi började hos terapeuten, som klargjort att jag bara är vittne till deras relation, inte del i den (men påverkas såklart). Men att jag har en egen relation till min man och en till min dotter. Som den andre bara är vittne till. Här har varit en salig soppa där allt dem emellan gått via mig eftersom de inte pratar. Och de har båda haft åsikter om min relation till den andre. Och åsikter om den andre som de har känt sig fria att mata mig med. Det är nog min största vinst med att gå till terapeuten, jag har fått klarhet i denna dynamik o hjälp att avgränsa o sätta gränser.

Tittar in och säger hej!
Vilken omsorg du visar om din lilla katt. Det är en konst att leva. Att planera lagom, att göra lagom och att nöja sig med det man gjorde. Tror att det var du som skrev att det växer sakta i trädgården i år och det är min bild också.
Så då kan man nog själv känna sig nöjd med att röra sig i sakta gemak, vila, begrunda, jobba på här och nu. Jag vet inte om jag kommer att vara redo för jobb när det blir dags. Det går från 0 till 10, tror jag. Och här på 0 känns det riktigt behagligt just nu.
Ha det så fint!

Håller med SeKlart om att acceptans är smärtsamt och när du skriver att du måste släppa hoppet Satta, så tänker jag att det är inte hoppet du ska släppa. Men att du kan släppa ditt ansvar i det hela. Som i Sinnesrobönen. Att få sina nära och kära att förstå vad de borde göra är svårt och du har försökt. Det är upp till dem nu, men jag tycker inte att du ska släppa din målbild. Den är fullt rimlig och självklar. De två (tre) personer som är närmast dig ska kunna bete sig som folk emot varandra. Jag vet att det inte är så enkelt jag fattar det och kanske är det mer hållbart för dig att släppa denna önskan, men egentligen ser jag inget problem med att du verkligen kör upp din önskan i fejset på dem båda två.
Jag hade en mycket nära vän som blev väldigt arg på mig (med rätta). Jag bad om ursäkt, men det hjälpte inte. Jag försökte igen, det såg ut som hen accepterade, men hen backade ur igen. Hen brände relation efter relation. Nu har hen inte längre någon familj eller hem. Jag har funderat på vad jag kunde ha gjort och på om de människor som stod hen ännu närmare kunde ha satt ner foten tidigare och hjälpt hen att upprätthålla relationer. Nu vet jag inte, men jag tror att kanske alkohol bidrog under senare år, så det var inte meningen att måla upp nåt skrämmande framtidsscenario, men jag har tänkt mycket på det här och att det kanske inte var så lämpligt att låta hen bränna så många kontakter.
Jag fattar ju att det inte som mamma går att tvinga eller kanske inte ens komma med förslag. Ibland när jag vill att mina barn ska göra saker brukar jag bara nämna saken i förbigående (utan krav på respons). Sen brukar det mogna och sen händer det saker. Har du någon annan du känner som kanske kan föreslå din dotter att prata med någon? Nån kompis som hon har eller nån mamma till nån kompis (eller pappa).
Förlåt jag har blivit lite tjatig nu och du vet ju vad som är bäst för dig i det här läget, men jag tycker att relationer är så viktiga och värda att vårda.

Oj, oj Charlie vad mycket tråkigt som har hänt. Jag har varit dålig med att hänga på Forumet så jag missade totalt dina inlägg. Skönt ändå att ni fick en snabb diagnos för flickan och att det är behandlingsbart, men otäckt och jag kan förstå att tankar på vin dyker upp. Eller snarare en längtan efter att komma ner i varv kanske och det finns ju mycket bättre sätt att göra det. Smart att ta in ett städbolag. Det låter ändå sunt att du gråter. Jag tror att gråt är otroligt förlösande. Vi stänger in för mycket känslor och när vi gråter släpper en del spänningar. Men jag är jättedålig på att gråta själv.
Otäck upplevelse där på köksgolvet också och en stark varningssignal. Tycker det är bedrövligt att såna perioder dyker upp på jobbet och sen har du ditt privata med flickan att stå i. Det borde inte behöva krigas så mycket för föräldrar till barn med behov. Det är så många som går in i väggen. Önskar dig vila nu en period. Och skriver som du: Det blir bättre. Kramar

Tack alla för era ord och reflektioner! Ni bekräftar alla det jag ju vet.
Min man o jag går hos en terapeut och kanske att det kan hjälpa oss framåt. Hittills tycker han mest att det är jättejobbigt och att mycket fokus blir på, vad han känner, är att det är han som är "fel". Det har ännu liksom inte landat i honom att han är en nyckel till att pusslet ska bli helt. Här ligger en av de sakerna jag kanske måste acceptera, han kanske inte har förmågan till den typen av självreflektion. Tiden får väl visa.

Jag har tänkt i samma banor som Sisyfos, att min dotter har svårt att vårda relationer. Jag har pratat flera gånger med min dotter om det. Erbjudit henne hjälp att få kontakt med psykolog. Hon vill inte, förnekar problemet. Där får jag också acceptera att hon inte är redo än.

Ja, de två har såklart bra gemensamma minnen också. Jag tror i grunden att de båda är sårade över den andres uttryck för ogillande. Kanske kan de försonas i framtiden. Men jag mår bäst av att inte hoppas, inte tro att det blir så. Jag är tvungen att släppa den önskan.

Förstår om ni är ledsna över att de vill flytta och sättet som ni fick informationen på, men kanske visste er dotter att ni inte skulle reagera positivt om hon fört det på tal tidigare. Du skriver att ordväxling uppstått - om vadå?
Att flytta - och fatta beslut om flytt - är extremt ångestframkallande. Att ha två föräldrar i det läget som ifrågasätter beslutet, det vet jag inte om jag skulle orka med. Er dotter är vuxen. Jag tror att det bästa man kan göra är att stötta barnen i de beslut de fattar. Det är helt ok att ni blir ledsna för att de flyttar. Men visa dottern att ni accepterar, stöttar och bidrar. BarnBarnen som ni haft god kontakt med blir större och kommer att kunna komma och hälsa på även på egen hand. Jag tror att ni kan återupprätta relationen om ni försöker se saker ur dotterns perspektiv.

Jobbigt läge Sattva och säkert ännu jobbigare i en bonusfamilj på nåt sätt. Eftersom den ene parten inte alls har något ”egentligt” ansvar.
Jag tycker det är så tråkigt att familjer hamnar i den här typen av situationer som du beskriver. Min pappa hade två biologiska döttrar. Han var faktiskt oerhört dålig på att hantera tonårsdöttrar. Så barnslig och omogen. Annars var han ganska klok egentligen. Men vet inte riktigt om han backat undan om nån sagt åt honom att agera vuxet då när det begav sig.
Jag tänker att det är svårare just för att det är en bonusfamilj.
Som jag minns det hade din dotter en rätt bråkig situation med sin biologiska pappa också? Sambon din är vuxen och borde ta ansvar, men som det är nu händer inte det. Kan din dotter gå och prata med någon? Jag tänker att hon behöver lära sig strategier för att inte bränna relationer. Att prata med någon kanske kan hjälpa henne på vägen. Du kan också prata och bekräfta att du förstår, men att det är viktigt att försöka upprätthålla bra relationer. Ni har ändå levt tillsammans länge och säkert haft många fina stunder ihop. Gå igenom lite foton och titta tillbaka på det som varit bra och kul. Jag har extremt svårt att tro att de inte betyder något för varandra. I så fall skulle de inte agera så tjurigt och sårat som de gör nu. Jag förstår din sorg och känsla av maktlöshet Sattva. Att bara acceptera är kanske heller inte rätt väg att gå, även om du egentligen inte kan tvinga dem att gilla varandra. Men de kan båda två egentligen bete sig acceptabelt mot varandra och det kan man kanske kräva. Men som sagt, även om sambon borde vara den som skärper sig först så skulle jag satsa mer på att hjälpa dottern att komma ur det destruktiva beteendemönster som hon har. Relationer är viktiga!

Trött efter denna festhelg och imorrn åker jag hemåt. Längtar efter min man och katterna såklart. Och barnen som varit iväg på sitt- men som ju droppar hem och till oss i lagom takt. Haft en jättebra helg men också tröttande med pysslig resa, väääldigt mycket människor och aktiviteter. Sov middag idag ihop med alla bakis-vänner, konstigt, kände mig ungefär lika trött som de.
Läste ett bra inlägg idag från sn psykolog som var ungefär;
Du har nog inte gjort ingenting på semestern, utan istället
- prioriterat att komma ner i varv
- varit snäll mot dig själv
- umgåtts med människor som är värdefulla
Etc etc. Allt stämde för mig. Jag ser hur människor reser runt, och GÖR så otroligt mycket. Jag orkar inte det, och vill inte heller. Jag har faktisk haft en väldigt bra sommar- förutom oro över katten. Jag tror jag kommer lämna mig redo för arbete, träning och bra rutiner när allt så småningom drar igång. Hoppas det, för jag är inte riktigt redo än.
Godnatt!

Även om vi är- eller försöker vara- bra på att acceptera läget så är det inte alltid lätt att göra det. Vi människor har drivkrafter att aspirera framåt- utveckling- lite mer och kanske bättre. Jag tror vi utvecklats till människor av bla a den anledningen. Sedan får vi så småningom också lära oss att stanna upp och vara där vi är.
Drömmen om vad vi vill(e) uppnå är seglivad- för mig tog det åratal att komma över skilsmässan- även om jag var 1000% säker på att det var rätt beslut. Sorg hängde kvar länge över vad jag hade ÖNSKAT erbjuda mina barn- och vad det istället blev med iaf perioder av växelvisy boende vilket är skitjobbigt för små barn.
Vad jag försöker säga med många ord är att även acceptans kan vara smärtsam. Drömmar som man kanske inte ens varit medveten om, dunstar, nya måste formas och ta plats i livet.
Tänker på dig, kram 🌱

@FriNu Tack, ja det känns oftast bra!🥰