Senaste kommentarerna i forumet

@Sisyfos Jag skriver nog att jag ska släppa hoppet för att skydda mig själv. Lägga några skyddande lager kring mig. Min mamma har blivit akut sjuk igen o är på sjukhus, vi vet inte hur länge. Kanske därför också som jag skrev om hemmaläget just nu, jag är väldigt trött. Tur jag har semester. Och jag har en nära vän som jag pratar varje dag med, men det blir ju bara hennes input.

Ska fundera på det om dottern o hur hjälpa henne vidare på bästa sätt. Jag får ta så mycket av hennes mående, så ibland tänker jag bara att "det är hennes liv, hon får reda ut det själv". Men såklart jag vill hjälpa henne om jag kan. Hon jobbar nu sedan studenten o är ganska trött o inte mottaglig alls.
Släppa ansvaret, ja det är konstigt att jag på nåt sätt har ansetts ha ansvaret för deras konflikt. Nu är det bättre sedan vi började hos terapeuten, som klargjort att jag bara är vittne till deras relation, inte del i den (men påverkas såklart). Men att jag har en egen relation till min man och en till min dotter. Som den andre bara är vittne till. Här har varit en salig soppa där allt dem emellan gått via mig eftersom de inte pratar. Och de har båda haft åsikter om min relation till den andre. Och åsikter om den andre som de har känt sig fria att mata mig med. Det är nog min största vinst med att gå till terapeuten, jag har fått klarhet i denna dynamik o hjälp att avgränsa o sätta gränser.

Tittar in och säger hej!
Vilken omsorg du visar om din lilla katt. Det är en konst att leva. Att planera lagom, att göra lagom och att nöja sig med det man gjorde. Tror att det var du som skrev att det växer sakta i trädgården i år och det är min bild också.
Så då kan man nog själv känna sig nöjd med att röra sig i sakta gemak, vila, begrunda, jobba på här och nu. Jag vet inte om jag kommer att vara redo för jobb när det blir dags. Det går från 0 till 10, tror jag. Och här på 0 känns det riktigt behagligt just nu.
Ha det så fint!

Håller med SeKlart om att acceptans är smärtsamt och när du skriver att du måste släppa hoppet Satta, så tänker jag att det är inte hoppet du ska släppa. Men att du kan släppa ditt ansvar i det hela. Som i Sinnesrobönen. Att få sina nära och kära att förstå vad de borde göra är svårt och du har försökt. Det är upp till dem nu, men jag tycker inte att du ska släppa din målbild. Den är fullt rimlig och självklar. De två (tre) personer som är närmast dig ska kunna bete sig som folk emot varandra. Jag vet att det inte är så enkelt jag fattar det och kanske är det mer hållbart för dig att släppa denna önskan, men egentligen ser jag inget problem med att du verkligen kör upp din önskan i fejset på dem båda två.
Jag hade en mycket nära vän som blev väldigt arg på mig (med rätta). Jag bad om ursäkt, men det hjälpte inte. Jag försökte igen, det såg ut som hen accepterade, men hen backade ur igen. Hen brände relation efter relation. Nu har hen inte längre någon familj eller hem. Jag har funderat på vad jag kunde ha gjort och på om de människor som stod hen ännu närmare kunde ha satt ner foten tidigare och hjälpt hen att upprätthålla relationer. Nu vet jag inte, men jag tror att kanske alkohol bidrog under senare år, så det var inte meningen att måla upp nåt skrämmande framtidsscenario, men jag har tänkt mycket på det här och att det kanske inte var så lämpligt att låta hen bränna så många kontakter.
Jag fattar ju att det inte som mamma går att tvinga eller kanske inte ens komma med förslag. Ibland när jag vill att mina barn ska göra saker brukar jag bara nämna saken i förbigående (utan krav på respons). Sen brukar det mogna och sen händer det saker. Har du någon annan du känner som kanske kan föreslå din dotter att prata med någon? Nån kompis som hon har eller nån mamma till nån kompis (eller pappa).
Förlåt jag har blivit lite tjatig nu och du vet ju vad som är bäst för dig i det här läget, men jag tycker att relationer är så viktiga och värda att vårda.

Oj, oj Charlie vad mycket tråkigt som har hänt. Jag har varit dålig med att hänga på Forumet så jag missade totalt dina inlägg. Skönt ändå att ni fick en snabb diagnos för flickan och att det är behandlingsbart, men otäckt och jag kan förstå att tankar på vin dyker upp. Eller snarare en längtan efter att komma ner i varv kanske och det finns ju mycket bättre sätt att göra det. Smart att ta in ett städbolag. Det låter ändå sunt att du gråter. Jag tror att gråt är otroligt förlösande. Vi stänger in för mycket känslor och när vi gråter släpper en del spänningar. Men jag är jättedålig på att gråta själv.
Otäck upplevelse där på köksgolvet också och en stark varningssignal. Tycker det är bedrövligt att såna perioder dyker upp på jobbet och sen har du ditt privata med flickan att stå i. Det borde inte behöva krigas så mycket för föräldrar till barn med behov. Det är så många som går in i väggen. Önskar dig vila nu en period. Och skriver som du: Det blir bättre. Kramar

Tack alla för era ord och reflektioner! Ni bekräftar alla det jag ju vet.
Min man o jag går hos en terapeut och kanske att det kan hjälpa oss framåt. Hittills tycker han mest att det är jättejobbigt och att mycket fokus blir på, vad han känner, är att det är han som är "fel". Det har ännu liksom inte landat i honom att han är en nyckel till att pusslet ska bli helt. Här ligger en av de sakerna jag kanske måste acceptera, han kanske inte har förmågan till den typen av självreflektion. Tiden får väl visa.

Jag har tänkt i samma banor som Sisyfos, att min dotter har svårt att vårda relationer. Jag har pratat flera gånger med min dotter om det. Erbjudit henne hjälp att få kontakt med psykolog. Hon vill inte, förnekar problemet. Där får jag också acceptera att hon inte är redo än.

Ja, de två har såklart bra gemensamma minnen också. Jag tror i grunden att de båda är sårade över den andres uttryck för ogillande. Kanske kan de försonas i framtiden. Men jag mår bäst av att inte hoppas, inte tro att det blir så. Jag är tvungen att släppa den önskan.

Förstår om ni är ledsna över att de vill flytta och sättet som ni fick informationen på, men kanske visste er dotter att ni inte skulle reagera positivt om hon fört det på tal tidigare. Du skriver att ordväxling uppstått - om vadå?
Att flytta - och fatta beslut om flytt - är extremt ångestframkallande. Att ha två föräldrar i det läget som ifrågasätter beslutet, det vet jag inte om jag skulle orka med. Er dotter är vuxen. Jag tror att det bästa man kan göra är att stötta barnen i de beslut de fattar. Det är helt ok att ni blir ledsna för att de flyttar. Men visa dottern att ni accepterar, stöttar och bidrar. BarnBarnen som ni haft god kontakt med blir större och kommer att kunna komma och hälsa på även på egen hand. Jag tror att ni kan återupprätta relationen om ni försöker se saker ur dotterns perspektiv.

Jobbigt läge Sattva och säkert ännu jobbigare i en bonusfamilj på nåt sätt. Eftersom den ene parten inte alls har något ”egentligt” ansvar.
Jag tycker det är så tråkigt att familjer hamnar i den här typen av situationer som du beskriver. Min pappa hade två biologiska döttrar. Han var faktiskt oerhört dålig på att hantera tonårsdöttrar. Så barnslig och omogen. Annars var han ganska klok egentligen. Men vet inte riktigt om han backat undan om nån sagt åt honom att agera vuxet då när det begav sig.
Jag tänker att det är svårare just för att det är en bonusfamilj.
Som jag minns det hade din dotter en rätt bråkig situation med sin biologiska pappa också? Sambon din är vuxen och borde ta ansvar, men som det är nu händer inte det. Kan din dotter gå och prata med någon? Jag tänker att hon behöver lära sig strategier för att inte bränna relationer. Att prata med någon kanske kan hjälpa henne på vägen. Du kan också prata och bekräfta att du förstår, men att det är viktigt att försöka upprätthålla bra relationer. Ni har ändå levt tillsammans länge och säkert haft många fina stunder ihop. Gå igenom lite foton och titta tillbaka på det som varit bra och kul. Jag har extremt svårt att tro att de inte betyder något för varandra. I så fall skulle de inte agera så tjurigt och sårat som de gör nu. Jag förstår din sorg och känsla av maktlöshet Sattva. Att bara acceptera är kanske heller inte rätt väg att gå, även om du egentligen inte kan tvinga dem att gilla varandra. Men de kan båda två egentligen bete sig acceptabelt mot varandra och det kan man kanske kräva. Men som sagt, även om sambon borde vara den som skärper sig först så skulle jag satsa mer på att hjälpa dottern att komma ur det destruktiva beteendemönster som hon har. Relationer är viktiga!

Trött efter denna festhelg och imorrn åker jag hemåt. Längtar efter min man och katterna såklart. Och barnen som varit iväg på sitt- men som ju droppar hem och till oss i lagom takt. Haft en jättebra helg men också tröttande med pysslig resa, väääldigt mycket människor och aktiviteter. Sov middag idag ihop med alla bakis-vänner, konstigt, kände mig ungefär lika trött som de.
Läste ett bra inlägg idag från sn psykolog som var ungefär;
Du har nog inte gjort ingenting på semestern, utan istället
- prioriterat att komma ner i varv
- varit snäll mot dig själv
- umgåtts med människor som är värdefulla
Etc etc. Allt stämde för mig. Jag ser hur människor reser runt, och GÖR så otroligt mycket. Jag orkar inte det, och vill inte heller. Jag har faktisk haft en väldigt bra sommar- förutom oro över katten. Jag tror jag kommer lämna mig redo för arbete, träning och bra rutiner när allt så småningom drar igång. Hoppas det, för jag är inte riktigt redo än.
Godnatt!

Även om vi är- eller försöker vara- bra på att acceptera läget så är det inte alltid lätt att göra det. Vi människor har drivkrafter att aspirera framåt- utveckling- lite mer och kanske bättre. Jag tror vi utvecklats till människor av bla a den anledningen. Sedan får vi så småningom också lära oss att stanna upp och vara där vi är.
Drömmen om vad vi vill(e) uppnå är seglivad- för mig tog det åratal att komma över skilsmässan- även om jag var 1000% säker på att det var rätt beslut. Sorg hängde kvar länge över vad jag hade ÖNSKAT erbjuda mina barn- och vad det istället blev med iaf perioder av växelvisy boende vilket är skitjobbigt för små barn.
Vad jag försöker säga med många ord är att även acceptans kan vara smärtsam. Drömmar som man kanske inte ens varit medveten om, dunstar, nya måste formas och ta plats i livet.
Tänker på dig, kram 🌱

@FriNu Tack, ja det känns oftast bra!🥰

Tack för svar. Jo för mig har det krävts ett antal återfall. Jag har försökt att intala mig att efter uppehåll kan jag dricka lite o det har gått bra ibland men efter några gånger samma tråkigheter. Den här gången känner jag mig mer bestämd. Har tvekat ibland men inte tagit till vinet. Tar en dag i taget o har nu varit nykter 147 dagar.

@Amanda L
Stooooort grattis. Härligt att läsa att det funkar👌 och att du mår bra. 😀
🎁🎉🎈🌸❤️

@vår2022 Det funkar😁

Jag har också fått gjort en hel del idag och är helt slut nu. Tack för tipset, låter intressant, det ska jag lyssna på.

Kram❤️

@Sattva Ok förstår. Inget lätt läge för någon av er. Tiden får utvisa och bara acceptera läget.

Sköt om dig❤️

@Andrahalvlek Ja något åt det hållet är läget. Det kommer såklart lösa sig, men inget rosa skimmer föreställer jag mig längre. Bara good enough. Och det får vara ok så.

@Andrahalvlek Ja något åt det hållet är läget. Det kommer såklart lösa sig, men inget rosa skimmer föreställer jag mig längre. Bara good enough. Och det får vara ok så.

@Sattva Ja, du måste acceptera läget. Sluta drömma om något annat. Hjälper det om du ser dem som perifera släktingar eller kollegor? ”X och Y går inte ihop så dem får vi umgås med var för sig”. Avdramatisera det lite, genom att skoja om det till och med?

Jag har ingen erfarenhet av bonusfamiljer, vill jag vara tydlig med. Jo, ett och ett halvt år hade jag en relation med en man och det tog slut med buller och bång och min yngsta blev jätteledsen över det. Då ångrade jag att de hade utvecklat en rätt tajt relation, han som ansvarstagande vuxen i hennes liv. Men hon kom över det rätt snabbt.

Kram 🐘

@vår2022 Jo jag håller med dig om vad min man "borde" göra. Jag är tveksam till om han ens vill. Ännu mer tveksam till att dottern tar emot en utsträckt hand. Jag vill inte gå in på detaljer, men ord är sagda från båda håll som liksom gjort det kört. Och för lång tid har gått för att backa bandet. I detta fallet är det nog tid - år - som ev lugnar saker.
De ogillar varandra väldigt mycket helt enkelt. Och ogillar känns som ett svagt ord, men jag vill inte skriva ett starkare ord.
Min man betyder absolut ingenting för min dotter, och vice versa. Det är smärtsamt för mig eftersom jag älskar dem båda. Men jag får bara acceptera läget.

@Andrahalvlek Nice med så lång semester och så lägligt nu med den lilla valpen också😁. Ja, promenader och annan träning är det bästa sättet att få hunden lugn och stimulerad. Ibland när det inte hinns med någon längre promenad med hundarna tycker jag att det märks. Dels att den dagliga rutinen störs men också att stimulansen uteblir som gör dem nöjda och lite trötta. Dagarna planeras med utgångspunkten ”när ska hundarna tas ut på promenad” helt enkelt för att få nöjda, glada och stilla hundar. Det är bra för då kommer man ut själv också varje dag i ur och skur😁.

Ha en riktigt fin semester och njut❤️🌞

@Himmelellerhelvette Ha ha! Man blir aldrig färdig och lär sig så länge man lever😁. Ja, syftet med ”dit uppmärksamheten går sker tillväxt” är att bena upp, organisera upplevelser, tankar och känslor. Vi kan hjälpa oss själva genom att medvetetet rikta oss mot tex upplevelsen av trygghet, känslor av nyfikenhet, intresse osv. Då paketerar vi erfarenheterna så att det blir bra minnen. Att det vi tänker, gör och känner, stärks och blir mer robust och automatiserat. Det gäller både negativa och positiva tankar, så därför är det bra att medvetet flytta fokus från negativa tankar till positiva tankar. Detta stärks då och med träning och över tid så blir det mer robust och automatiserat. Detta är en metod som används vid traumatiserade minnen och hur man kan göra om detta i hjärnan och skapa nya hjärnbanor, så att man inte fastnar i traumat. Att man medvetet riktar fokus från traumat mot nya känslor och minnen. Mycket lekmannamässigt förklarat, men typ så. Vi har ju sett att det funkar😁.

Idag har jag röjt rejält i trädgården mellan regnskurarna och lyssnat på P1 sommar, David Thurfjell, religionsforskare. Väldigt intressant att lyssna på. Ha en fin söndagseftermiddag❤️

@Sattva Jag är också i en bonusfamilj med mina barn och makens barn sedan drygt 16 år. Det har verkligen varit utmanande många gånger och visst har jag gått i försvar mer när det gällt mina barn. Vi har ändå för det mesta lyckats vara ett bra stöd för varandra gällande barnen och det är vi vuxna som måste visa vägen. Minns att min terapeut sade till mig en gång, jag nämnde att mitt bonusbarn hade det lite kämpigt, vad tror du att han behöver av dig? Jag fick tänka efter en stund och svarade att det är nog att jag alltid finns där som en trygg punkt för honom. Inte som hans ”mamma” men som Vår. En bonusförälder som bryr sig om honom. Jag har sedan funderat mer på hennes fråga och även insett att jag betyder mer för honom än vad jag trodde och att han betyder jättemycket för mig. Kanske kan du ställa den frågan till din man, vad tror du att xx (din dotter) behöver från honom? Det kan ge perspektiv på att han är viktigare än han tror för henne och att det är han som vuxen som måste visa vägen. Att hårt mot hårt sällan är framgångsrikt med tonåringar utan det är mer fruktbart att själv föregå med gott exempel och visa vägen. Han kan ju ha fastnat i ett läge som är svårt att komma ur utan att tappa ansiktet och därför intar en attityd oavsett vad. Kanske kan du hjälpa honom att komma ur den positionen? Genom att ställa frågan och säga att han är superviktig för din dotter, även om det inte känns eller ser ut så på ytan. Om han kan lägga ned stridsyxan, då tonåringen saknar den erfarenheten att göra det och förslå att de börjar om på en ny kula. Att han visar vägen och det lär hon sig av. Det måste vara tufft för dig som är mittemellan, kanske steppa helt åt sidan och säga att nu får ni lösa det här!

Hur som helst, hoppas det löser sig. Det är alltid mer lönsamt att vara ödmjuk än hård❤️

@Se klart Låter härligt Se klart!!! 🌸❣️🌸

@Se klart Tack Se klart❤️💕❤️💕❤️

Förstår @sattva, generellt är vi kvinnor lite för bra på det emotionella arbetet i familjen. Vi löser, ordnar, fixar genvägar. Och ibland- säger inte att det är så för dig- men ibland har vi svårt med just tilliten till andras förmåga/förmågor.
Att de ska ha en chans att utvecklas.
Jag pratar nog mest av egen erfarenhet. 😁
Barn-tonåringar kan ju också köra in små knivar och karva i den egna relationens ömma punkter.
Jag tänker på dig och skickar starka - eller rentav tankar som kan lätta.
Kram 🌱💕

Tack @sattva 💯☀️💕
Ja en jättehärlig helg och fest- men vid 01 var jag klar och mör och trött, även om vissa fortsatte till kl 04. Orkade inte nån dans men hade en trevlig middag och många tal att hålla reda på…
I morse vaknade jag fantom-bakis, huvudvärk och seg, men har hittat en katt som ville förmiddagsvila med mig, tur. Diskmaskiner igång, babbel i huset, jag längtar efter min man och katterna men håller till godo med denna dam i ”min” ålder som lagt sig till rätta med mig här.
Kvällen var väldigt lyckad med många gäster, fint väder, roligt bord. Allt bra, kläderna passade tillfället och vännerna nöjda. Bara jag som är socialt urlakad, inte van att ha alla tentakler ute. De ska rulla ihop sig imorrn em, då jag ska hem för att sedan välkomna barn och barnbarn till landet. Kram på er 🌱