Senaste kommentarerna i forumet

@Se klart Nehej du, intresseklubben bränns inte ut, jag har tittat efter dig!
Och ja, jag tror gosekatterna har kommit med sin kärlek av en anledning. De blir ditt ankare när ditt egna inte riktigt hittar ner.
Magkänslan går att lita på. Det viktigaste är att inte förlora sig själv.
Härligt att du haft en fin helg, och får stanna och tanka kraft lite till!
Själv också haft en fin helg i yogans tecken. Igen😇.
❣️🌟🌸

@Hoppomframtiden tack för dina kloka ord. För fem år sedan var det ovanligt att bli kallad för saker. Det kunde hända i stridens hetta men en ursäkt kom oftast. Antabusen är ett hjälpmedel ser inget större nederlag i det men jag spyr nästan när jag dricker det för smaken är unken. Det har ju varit en underbar helg och nu har jag lov. Tvättat alla tre bilar. Ställt av min Saab 9-5 aero och fått på vinterdäcken på båda bilarna. Köpt pellets så nu är jag 10 lakan fattigare.

Ja jobbet kan tära på en som satan. Jobbar man med människor kan det vara mycket berikande men också otroligt tufft. Nykter livet ut vore ju skönt för alla oavsett man är nykteralkoholist, alkoholist eller drickare. Man spar massor med pengar, bättre hälsa men också relationer. Helgen har varit fantastisk. Fått in trädgårdsmöbler, köpt 2 pall pellets så nu är man 10lakan fattigare men man måste ju ha värme i huset. Önskar dig en trevlig helg.

Jag gillar sommartid, passar mitt biologiska kynne 🐥
Helgen har varit mycket fin, men arbetsveckan avslutades med en återhållen stress-gråtattack under möte med HR-chef och detta känns ju inte bra för det är ju inte bra nu på jobbet. Och det är inget jag är ensam med att uppleva men jag känner mig ensam i detta och det är ovant.

I början av min nykterhet tänkte jag mycket på nån sorts- ja en rädsla för mäktigheten i de vi är. Nästan så att vi dricker för att hålla oss i schack- vilka storheter skulle vi kunna vara- utan den där filten av vin- filter, av mögel och mossa som tystar lust och liv.
Egentligen hade de där tankarna inte just med arbete att göra, utan mer existentiellt och mänskligt. Hur mycket kärlek att känna, sorg att våga doppa tårna i, kraft att släppa lös?
Sedan har det smittat av sig i min ”karriär” så till vida att jag blivit mindre rädd och mer modig. Vågat säga ja och hållit ögonen på målet och känt en stark tillit i arbetet med andra, det mellanmänskliga, ihop med att jag såklart har en profession i botten.

Nu står jag med näsan i en vägg och hittar inte ut.
Å ena sidan finns rent konkreta saker att ta ställning till- en anställning på ett stort företag med lång anställningstid, en bra lön och pensionsavtal.
Å andra sidan upplever jag att denna rörelse-radie; ansiktet i väggen- otydligt mandat kring min roll, otydliga instruktioner kring mitt uppdrag.
Det tär enormt mycket både fysiskt och mentalt.

Att sitta i båten- det har jag gjort i perioder i mitt liv, jag har inte alltid delat ledningens visioner. Det hör till arbetslivet.
Men det här är något annat.
Jag har ju suttit i den här båten sedan i våras och den flyter fortfarande omkring utan ankare. Jag har inte heller de formella möjligheterna längre- att ro den i hamn.

Så. Jag tänker att jag behöver ta viktiga beslut, och jag har inte tid att vänta, för jag är så.. rädd om min lust? Vill mer och framåt.
Så till sist handlar det om detta. Våga. Inte vara rädd. Tro att det löser sig. Inte fastna i en föreställning om vad som är viktigt.
(Såklart är det viktigt att kunna försörja sig men jag skulle rentav kunna börja ta ut en liten men ändå pension redan nu.)
Intresseklubben måste ha blivit utbränd nu.

Helgen har varit väldigt fin! Rymt både hotell och finmiddag, vänner på besök och en halvt misslyckad matlagning. Ljudbok, lite målning (väggar) och gosiga små katter. Vi stannar på landet till imorgon så det känns vilsamt.
Idag tittade jag på våra katter och slogs av jag kanske fått dem just här och just nu, och just de här så snälla och sociala kissarn. Som en liten kompensation. När livet känns skakigt går det fint att lägga sig bredvid dem och förundras över hur det är att vara levande varelser och liksom dela det trots att vi inte ens delar språk.
Så idag är jag tacksam för katterna, för vårt fina hus på landet. För vänner.
Kram på er ❤️‍🩹

Kring jobb; jag tror att om man har ett jobb som kanske inte involverar människor så har man god hjälp av att vara nykter. Har man ett jobb som involverar andra, som berör gränsdragningar, knöligheter som behöver rätas ut. Då blir nykterheten en fördel som är nästan avgörande. Jag tror att @andrahalvlek alldeles nyligen skrev om detta med alkoholens medföljare- skuld och skam. Alltid alltid ett litet eller stort stygn av dålig my samvete. Ofta hanterat med att över-prestera. Men ändå inte rätt- för rätt är att vara rak och tydlig och att våga och orka se sin egen del i konflikter och att våga och orka se hur man kanske behöver agera annorlunda- för att hjälpa till med processer och utveckling.
Som alkis är man ofta en högpresterande bumling, tung i fötterna- och rädd.
Jag är så lite och så sällan rädd längre för jag har inget att dölja och då kan man vara delaktig på ett annat sätt.
Kram 🤗

Höst igen!🍁

Tiden går fort och jag tänkte titta in och säga hej till alla forumvänner, nya som gamla🤗.
Snart har det gått ett år sedan jag var här senast och många har försvunnit men flera är kvar och är aktiva med fina inlägg ser jag.
Har såklart inte läst allt men skummat en del.

VaraFrisk, du är en kämpe av Guds nåde!💪💚
Så bra att du är kvar och skriver, ge inte upp!
Du kommer lyckas nå ditt mål, det är jag säker på.🍀

För egen del så har året som gått innehållit både sorg och glädje. Cancern och annat har drabbat två nära och kära. Tungt såklart, och det gör ondast när det handlar om en ung person.
Min egen sambo har ju sin grundsjukdom och genom LSS har han daglig hjälp.
Jag jobbar numera bara några timmar i veckan för honom resten tar andra assistenter hand om.
Min pensionärstillvaro är annars ganska trevlig, jag gör mycket utflykter och små dagsresor hit och dit. Besöker konstutställningar och museer varvat med bio och teater. Går på språkkurs och jympar med Friskis och Svettis ett par dagar i veckan.
Så ni förstår att det inte finns tid att dricka alkohol!😁
Men helt nyktert har det inte riktigt varit. Jag har faktiskt lyckats med att kunna ta ett par glas vin eller en öl när jag varit på en fest eller på en weekendresa. Utan att falla dit när jag kommit hem igen.
Nu finns inte den tanken längre att dricka hemma och det är en befrielse.
Dessutom så har jag på riktigt förstått att alkoholen i större mängder ökar risken för cancer. Så bara det gör att jag inte vill utsätta mig för den faran och oron.

Så med denna lilla uppdatering tackar jag för denna gång och önskar alla all lycka och välgång på livets snåriga stig. 💜🌷💜

Många kramar 🤗

Starkt @Axianne ❤️

Vad fint att höra från dig, blir liksom aldrig klar med att läsa om din historia! Önskar mig en bok 📖 där du samlar dina erfarenheter!
Stor kram 🤗

@Andrahalvlek ja verkligen.
Det gäller att göra jobbet även när det är motigt.

@Ullabulla Grattis till dig! 🥳🥳🥳 Kul med en hälsning från en veteran på forumet. Glad för din skull, att du mår så bra 🥰

Kram 🐘

@Axianne Kul att få en hälsning från dig, och kul att det går bra med nygamla kärleken 🥰

Kram 🐘

@Geggan Åh, vad jobbigt 😢 Styrkekranar i massor till dig ❤️

Kram 🐘

@Ture Grattis till 2,5 år som nykter! 🥳🥳🥳 Livet som nykter är upp och ner, men alltid bättre än back the days.

Kram 🐘

Fyllde nyligen 2 år och sex månader. Konstaterar att jag fortfarande inte dricker alkohol. Det känns väldigt behagligt, lugnt och trivsamt, i brist på andra ord.
Heja alla här!

@Geggan Stackars dig💕. Ibland är det riktigt jobbig och motigt. Kanske är det virus som gör att det krånglar. Hoppas du snart mår bättre. Kram❤️

@Se klart Tack❤️ Tar dig på orden och ser fram emot att det bara blir bättre och bättre😁. Jag har några ”puckar” att hantera på jobbet, samarbete med en kollega. Är så nöjd över att kunna hantera detta som jag gör och inte bränna säkringar. Det beror helt och hållet på att jag är nykter och balanserad, det går inte in inom mig själv och jag kan agera lugnt, sakligt, sätta gränser och lösningsorienterat. Så helt klart blir det bara bättre🥰

Lite jobbiga dagar. Mina nyopererade ögon krånglar. Skickades från apoteket till akut, inga åtgärder. Mera slabb med droppar mm. Ser dåligt. Surar. Täppt öra. Ibland är det helt enkelt jobbigt. Suck .

Härligt att höra av dig igen @Axianne ! Du har varit saknad. Vi behöver dig. Kram!🐳👍🏻

Längesen jag uppdaterade här.
Den tråd som bara ska handla om mig och min resa.
Den andra i anhörigforumet handlar om min relation till andra som alltför ofta blivit skev.
Just nu är jag i en egen bubbla som jag själv skapat. I den så finns äntligen ett starkt jag som jag inte har upplevt de starka konturerna av på väldigt länge.

Jag känner var jag börjar och slutar.
Var andra börjar och jag inte ska vara och peta i.
Vad som känns viktigt för mig och som bara inbegriper mig.
Dvs både mitt kärna och ytterhölje sitter ihop på ett nytt sätt som känns friskt och bra.
Det påminner mig om den jag en gång var innan min medberoenderesa började på allvar.

Kanske är jag äntligen intakt även om jag ibland måste lyfta lite på skölden för andra.
Eller tvärtom.
Mitt hölje är så starkt så att jag med lätthet kan bjuda in andra utan att riskera att jag går sönder.
Kul!
Grattis till mig själv.

När jag läste tidningen till frukosten fick jag syn på en marklägenhet-uthyres-annons. För bara tusen kronor mer i hyra, än jag betalar idag, skulle jag få inglasad veranda, tvättmaskin, torktumlare och diskmaskin. Några kvm mindre än jag har idag, men ändå tre rum och kök.

Så jag klädde på mig och knatade iväg till det område som jag trodde att det var, men det var det inte. Samma typ av område och samma hyresvärd, men den lediga lägenheten finns i andra änden av stan. Fel ände av stan enligt mitt tycke. Jag tog bilen dit för att sondera läget, och kolla vilka promenadrundor som fanns i närheten. Kände in stämningen. Lägenheten ifråga stod tom, så det är nog snabba ryck om jag vill ha den.

Men vill jag bo i ett villaområde? Utan egentlig tomt på baksidan, mer en allmänning. Bara 70+ som bor i de andra 8 marklägenheterna, som är byggda i ett villaområde på en yta stor som 2-3 villatomter. De andra villorna på gatan har allihop vit fasad med vitt foder. Det måste vara modernt just nu, men gud så tråkigt. Flera hade skippat gräsmatta på framsidan och hade istället strött ut grovt singel på framsidan med små öar med konstgräs. Några hade gjort riktiga små konstverk i metall bland stenarna.

Jag gick runt, runt, runt på villagatorna. Gata efter gata efter gata med vita hus med vitt foder. Några gröna trähus också. Typiskt 00-talsområde, ett övre medelklassområde. I vår stad är det lite fint att bo just i dessa villaområden. Finast är dock att bo i ”Gamla Xx”, det här är mer ”Nya Xx”. Hmm 🤔

Egentligen är vad som helst bättre än jag bor just nu. Men nästa gång jag flyttar så flyttar jag till ett ställe där jag vill bo länge. Och jag platsar inte i ett villaområde, jag vill ju bo i skogen med närheten till havet. Jag har ju inte ens börjat leta aktivt, den här annonsen snubblade jag bara över. Men jag är kanske redo att börja leta aktivt nu!

Snabba ryck så här en ledig lördag, och 9.900 steg fick jag ihop av bara farten också!

Kram 🐘

God eftermiddag!
Tänkte bara ge ett litet livstecken ifrån mig om någon skulle undrar hur det går.

Jag är fortfarande nykter och helt utan minsta sug eller längtan efter alkohol. Det har nu gått ett år, två månader och en vecka sedan jag nådde min botten och tog mitt sista glas efter över 20 års missbruk.

Jag gått från totala botten och har nu ett toppenjobb där jag befordrats, återvunnen hälsa, jättefin kontakt med mina barn, fått ett avsevärt förbättrat självförtroende och börjar till och med tycka att jag ser rätt bra ut ibland. I synnerhet när jag känner uppmärksamhet från den man som uppvaktar mig ivrigt. Jag har löst mina krediter, klippt kontokorten och har gått från utblottad till att ha mycket god ekonomi med en stor buffert på sparkontot. Allt tack vare att jag tog mig ur skiten jag befann mig i för bara 15 månader sedan.

Men jag har jobbat hårt. Dock inte på det sättet jag trott att jag skulle. Jag har jobbat yrkesmässigt och med mina förmågor och den kapacitet jag trodde att jag antingen förlorat eller inte ens visste att jag hade. Jag har antagit utmaningar jag aldrig skulle vågat förr och jag har klarat av så mycket mer än någonsin tidigare. När det varit som tuffast har jag gått in i striderna nykter med målsättningen att göra mitt bästa och klivit ur hetluften och lämnat utmaningarna med ett leende eftersom jag klarat dem så bra - enbart för att jag varit nykter. Om jag druckit som förr när jag skötte mitt jobb ständigt lullig var det alltid ångest förknippat med minsta gupp eftersom jag var så rädd att bli påkommen att det hämmade min yrkesutövning. Jag skulle kunna skriva mycket om detta men det är ju bara en liten del i tillfrisknandet.

Stigen mot ett nyktert liv har varit förvånansvärt rak och inte alls krokig eller motig som jag befarat. Det hela har varit så självklart på något vis. Mitt största hinder har nog varit mitt eget tvivel, min rädsla, misstro och skepticism. "Varför skulle jag kunna sluta dricka den här gången när jag alltid misslyckats förut?" Jag hade förlorat all respekt för mig själv eller tro på att jag skulle klara av ens en vit månad. Än mindre trodde jag att jag någonsin skulle få ett jobb igen eller kunna leva något som ens liknade ett normalt liv. Med min historik av otaliga försök att sluta, hundratals timmar i AA-möten och flera långa behandlingsinsatser bekostade av jobbet, hade jag accepterat faktumet att jag inte kunde avstå alkohol. Jag hade resignerat, givit upp helt och intagit min roll som utslagen, deprimerad, smutsig och ovårdad fyllekärring. Jag hade nästan helt slutat söka jobb, slutat ta hand om mig själv, slutat leva eller göra något alls mer än att dricka.

Jag ser det som en skänk från ovan att polisen hade kontroll den där augustidagen 2021 när jag körde hem från Systembolaget och att polismännen trots mitt brott och att jag gjort samma sak förut, behandlade mig med respekt och vänlighet. Och något hände i mitt huvud där och då. Under tiden jag väntade på att åklagaren skulle komma fram till vad jag borde få för dom var det som att jag redan bestämt mig att sluta och att det verkligen var sista gången. Jag insåg att jag inte kunde fortsätta sätta mitt och även andras liv på spel. Jag kunde inte leva i den misär som jag befann mig i. Jag levde på existensminimum och söp ändå upp tusentals lånade kronor varje månad. Jag hade inte kunnat behålla ett jobb på fem år och varit helt arbetslös så A-kassan var slut. Jag hade stora skulder och ingen framtid överhuvudtaget. Men någonstans dök det upp en kraft inuti mig. Jag orkade lyfta mig själv i håret. Jag gjorde en sista insats för min egen skull. Inte för att någon krävde det av mig och kanske var det skillnaden.

Och det här året har jag inte vänt mig till vården eller AA som förut. Stick i stäv mot vad alla säger och vad jag lärt mig så jag gjort detta på egen hand (samt med det här forumet som min ventil.) Det borde rimligen inte ha fungerat och jag har hela tiden känt och uttryckt min tacksamhet i kombination med enorm förvåning över att jag så förhållandevis "lätt" kunde fortsätta vara nykter och mest av allt - Att jag inte saknade alkohol eller kände sug.

Jag har tidigare under mina olika behandlingar levt i tron att man inte kan sluta dricka på egen hand. Att det måste vara ett slit, lidande, daglig ångest och förknippat med en oerhörd insats att sluta dricka. Denna rädsla har verkligen varit en bidragande faktor till att jag har skjutit på mitt slutliga beslut att ta bort alkoholen ur mitt liv. Rädslan för konsekvenserna har hela tiden varit större än effekten av de katastrofer som alkoholismen fört med sig, men enbart för att jag valt att döva mig själv varje gång med ännu mer alkohol och supit bort mina tankar på skiten jag genomgick och som eskalerade. Eländet smög sig på mig och för varje glas och varje sup i smyg som jag jag tog blev tankarna på att vara utan alkohol mer och mer maniska. Jag levde i en ständig oro, både för att vara utan alkohol om det inte längre fanns tillgängligt, och även för att jag skulle tvingas sluta på grund av hälsan. Jag har svårt att förstå den mani som fyllde mig. Jag levde ständigt i något märkligt vansinne och det enda som uppfyllde mina tankar var hur jag skulle planera och genomföra mitt drickande.

När jag för en tid sedan återfann och läste min egen bortglömda blogg från 2013 online, så inser jag vilken ångest jag levde med när jag under behandlingsvårdens överinseende och med AA som ledstjärna försökte ta mig framåt dag för dag i en nykterhet jag inte ens trodde på själv. Jag ville inte sluta dricka. Jag piskades att göra det jag gjorde för att behålla jobbet och uppnå status "rehabiliterad". Mitt eget hemliga och aldrig öppet uttalade syfte var att kunna börja "dricka normalt" igen. Jag trodde, trots allt som man försökte visa mig, att man kunde återgå till att dricka som innan. "Bara jag kommer igenom den här behandlingen". Det fanns alltid en deadline där borta i fjärran när jag skulle kunna dricka igen. Allt annat var uteslutet.

Och jag nådde långt genom att fejka min skötsamhet back in the days. Jag kunde gå under radarn när jag återgick till mitt drickande så snart behandlingen var över och jag visat mig duktig och "frisk". Men det var temporärt. Alla som supit ned sig vet hur detta går. Sjukdomen är progressiv och efter ytterligare en behandlingsomgång och fler återfall (eller snarare att jag blev påkommen) så var det kört med jobbet. Efter det så gick det utför som fan. Sammanfattningsvis kan man nog konstatera att i slutet fanns inget roligt, kul, festligt, muntert eller lockande med alkohol alls. På slutet var det bara snusk, förnedring, elände, vånda och ren jävla ångest i varje glas jag drack. Men det var allt jag hade. Det var vad jag höll fast i. Det var min medicin, min tröst, mitt hat och min kärlek.

Skillnaden mot då när jag bloggade 2013-2015 är att nu vet jag nu att det inte går att backa tillbaks till "normalt" igen vad gäller alkohol. Då när jag gick i behandling sade ögontjänaren i mig till alla vårdkontakter att jag förstod att jag aldrig skulle få dricka igen, men det var en lögn. Jag trodde inte på det. Men nu VET jag att det är så. Det kanske låter nedslående och sorgligt att tänka att man för alltid måste vara utan något som uppfyllt hela ens liv i många år men ni måste verkligen tro mig när jag med fullständig ärlighet säger att det är en ickefråga. Jag saknar inte alkohol och det är inte längre en uppoffring att avstå. Visst är det ironiskt? Jag upplever ingen som helst sorg över att inte kunna dricka igen och det var ju rädslan för denna ångestfyllda sorg och livet som torrlagd i ständig försakelse som fick mig att fortsätta dricka.

Alkoholen var så upphöjd och förskönad i mitt liv och så central i mitt tänkande att jag sörjde den nästan lika mycket som om någon dött när jag var tvungen att låta bli flaskan. Att då samtidigt veta att den fanns inom räckhåll hela tiden var för mycket att hantera. Idag är det annorlunda. Jag får dricka om jag vill, men jag vill inte. Ingen kräver något. Ingen bevakar, övervakar eller begär att jag ska vara nykter. Inte ens jag själv. Jag funderar inte så mycket på det längre. Jag bara är. Lockelsen är borta. Suget med. Jag kunde kanske ha slutat dricka långt tidigare om jag bara gjort det för mig själv. Av rätt skäl. Alla gånger tidigare har jag slutat för att jag blivit ombedd, tillsagd, tvingad eller hotad. Inte för att jag själv valt det. Jag tror det är nyckeln för mig. Den här gången slutade jag dricka för att jag själv ville och behövde ta det steget och rädda mig själv.

Kanske var jag inte redo förrän det slutligen blev dags. När jag nådde min botten.
Det hade inte behövt bli så och jag hoppas innerligen att ni är smartare än vad jag var. Många år har supits bort, men jag är ändå tacksam för att ha fått chansen att göra om och göra rätt. Även om det tog tid.

Kram. 🎀

Grattis till ditt första år som nykter! Det blir faktiskt bara bättre nu för varje dag!😍☕️😍☕️

Jag ställer larmet på klockan 6 varje morgon. Då ska jag upp och ta min antidepp. Det är viktigt att man tar den samma tid varje dag, och tidpunkten har jag valt för att det ska funka även när jag börjar jobba heltid senare. Sen går jag och lägger mig igen. Klockan 8 ringer larmet igen, dags att gå upp. Nu på helgen får jag sova hur länge jag vill. Vaknar av mig själv kl 8.14.

Såna som jag mår verkligen dåligt av att klockan ska ställas om varje vår och höst. Fick hopp om att det skulle ske en ändring när EU blev inblandande, men häromdagen läste jag en artikel om att ingenting har hänt inom EU i frågan. Alla måste tydligen vara överens. Och det som var stötestenen var att länderna själva fick bestämma om de ville ha sommartid eller vintertid. Det senare är det som egentligen är så kallad normaltid. ”Hur går det då om två grannländer väljer varsin tid?” Längre kom inte EU i frågan, och sen fick de fullt upp med att diskutera och bestämma över mer akuta saker.

På vardagar, de senaste veckorna, går jag ut och promenerar direkt när jag har vaknat. Stapplar ut på gatan helt sömndrucken och sen känner jag hur livet liksom pumpas in i mig i takt med stegen. (Lyssnar på Ajvides senaste bok och där använde han begreppet ”doften av gryningsväckt grönska”. Det var så vackert att jag nästan började gråta. Sådana dofter finns det dock inga just nu, den här årstiden.) Efter promenad blir det frukost, och sen rast och vila innan det är dags för lunch och att göra i ordning sig inför jobbet. En väldigt chill förmiddag.

Nu på helgen blir det frukost först, om en stund, och sen blir det en lååååång promenad i skogen. Ska stoppa en påse i fickan ifall jag hittar trattisar. Inte så gott hopp om det, men kanske hittar jag några.

Jag mår verkligen bra av fasta rutiner, listor och larm i mobilen som påminnelse. Min tillvaro är så inrutad att jag nästan kan skratta åt det. Jag har to-do-listor både hemma och på jobbet. Larmet i mobilen påminner mig om att det är dags att gå upp, äta lunch, kvällsmål, ta nattmedicin och gå och lägga mig. Min tillvaro är helt inrutad, och jag gillar det. Och jag bor själv så jag har ingen annan att ta hänsyn till än mig själv egentligen.

Vi får se om jag får tid hos den där psykologen för utredning någon gång. Min dotter psykologen har sagt att hon i mitt fall både har tänkt möjlig bipolär och adhd. Och den psykolog jag träffar regelbundet har sagt att hon tänkt ”det är något mer där”, och att orsaken till att jag har klarat mig så pass bra ändå är att jag skapar mig just rutiner och strategier, som får mig att göra det jag behöver göra för att både må bra och prestera på jobbet och hemma.

Nu kaffe och sen låååång promenad i skogen 🥰

Kram 🐘

Vilken vidrig arbetssituation du befinner dig i. Jag har barn som går 7-9 och tycker många gånger att skolan borde få ryta till mer. Jag säger inte att skolan ska fostra för det är vårt ansvar som föräldrar. Det jag säger är att föräldrar idag fostrar inte sina barn med att visa medmänsklighet och respekt(i ordets rätta betydelse och inte som ungdomarna idag använder sig av ordet) vilket i sin tur leder till att ungdomarna inte uppför sig i skolan. Ni fantastiska lärare får vare sig ta tag i en stökig elev eller bli förbannade. Det är ju så märkligt det har blivit.... att samhället säger att man inte får kalla nån för hora eller andra nedväderande saker men ni lärare får stå ut med det som en del i er arbetsmiljö. Det hade ALDRIG varit acceptabelt på en arbetsplats att kollegor sa så till varandra.

Vilken tur du har som har din fru och son som stöd. <3. Jag kan ingenting om antabus och vet inte alls hur det fungerar men du ska se det som ett hjälpmedel, inte ett nederlag, precis som med oss här på sajten, din samtalspartner och övriga som försöker finnas för dig. Du skriver att byta jobb inte är aktuellt pga ekonomin men det kanske finns andra skolformer som du kan undervisa i. Du har säkert redan funderat på alla möjliga vägar om detta men det är ju så viktigt att trivas (eller iaf inte vantrivas) med vardagen för att klara av kampen mot alkohol.

Ja, det var lite av mina tankar när jag läste din berättelse. Heja dig som lärare och kämpa på!

Grattis till 11 veckor @Vjlo ❤️