Senaste kommentarerna i forumet

Jag tycker att rött vin kan vara väldigt gott. Jag gillar inte söta drycker, öl är ofta för mättande (och det är helt ok alkoholfritt). Jag tycker att det är väldigt svårt att hitta ett bra alternativ ute. Alkoholfritt bubbel är ok men det finns inte alltid och jag gillar helt enkelt smaken av rött vin. Och eftersom jag inte strävar efter att bli påverkad eftersom jag ändå inte gillar det. Jag dricker väldigt långsamt och blir inte besatt av glaset och då tycker jag att jag kan dricka nåt jag faktiskt gillar. Men det är klart att jag måste tänka. Nu går jag sällan ut men jag skulle inte dricka vin flera dagar i rad eller mycket på en kväll. Men det har aldrig varit mitt problem.

Tack @Sisyfos ❤️ Trött i skallen nu, men ändå vid gott mod. Varje gång jag går jourutbildning påminns jag om varför jag gör det här. Jag ÄR en engagerad människa, jag behöver engagera mig för att må bra. Det är bara den eviga balansen mellan att ge och få som är viktigt att hålla koll på.

Jag vet inte om man kan testa om man har magnesiumbrist. Nästan alla har det mer eller mindre. Magnesium finns i spannmål och eftersom mycket mat är processad idag har många brist. Värre brist får man om man svettas mycket, som under klimakteriet tex. Sen är man säkert olika känslig för brist också.

Jag har testat otaliga sorter med magnesium. De som funkar för mig är Magnesium Meda 120 mg. Jag köper dem billigast på apotea.se.

Jag borde göra en sådan där totalkontroll i hårstrån som Sattva (?) gjort. Jag borde veta vad jag faktiskt har brist på. Ska bara komma till skott. Någon gång.

Kram 🐘

Se klart tack! Detta inlägg kommer jag ta med mig💖💖

@Miss Mary Poppins Grattis till 260 nyktra dagar! 🥳🥳🥳 Och ett nytt liv ❤️

Kram 🐘

260 dagar ❤
Frihet för mig är att jag har glömt tänka på alkohol som lösning. Delvis för att 90% av mina problem försvann med alkoholen, dels för att jag fått in andra lösningar.
Grattis till din frihet 💚🌸💚🌸💚

Alltså måste bara kolla med dig, skulle du inte testa SUP?🏄‍♂️ Gjorde illa mig så jag kunde inte testa i sommar, men jag är så sugen.

@andrahalvlek @torn (grattis till inlägg nummer 1000! 🏆) @sisyfos tack för tankar. Jag var i skrivartagen igår och det ÄR spännande att vända och vrida på drivkrafter, incitament.
Ska kolla upp det där med åldrandet och alkoholen. Något som jag vet men som inte uppmärksammas särskilt är ju att alkohol påverkar kvinnokroppen på andra vis än manskroppen, inte bara för att vi ofta är mindre i storlek. Idag ska jag GÖRA. Laga mat ihop med barn och barnbarn. Packa upp. Ta en springrunda. Vaknat till ljuvlig förmiddag, plockat in sommarens sista bukett, sprakig och kraftig i färgerna. Som vi! Kram och njut av dagen 🍁

Intressant med myrkrypningaena. Har du mätt ditt magnesiumvärde nån gång? 4 tabletter låter ju rätt mycket, men om det funkar är det ju bra. Är det olika på olika sorter alltså. Inte lätt att navigera i tillskottsdjungeln. Jag har lite oroskänslan i benen ofta. Ska testa magnesium igen tror jag, men just det hade jag inte brist på.
Sötsug har jag så extremt sällan, tror kanske det är lite därför jag inte upplever att jag har sug av alkohol heller. Men det senaste året har jag ibland varit väldigt godissugen. Inte hamnat i strösselträsket men åt minimaschmellows (troligtvis likvärdigt) nån gång. Alltså jag tycker ju att det är alldeles för sött. Nu har sötsuget försvunnit och jag ogillar sött igen. Och det är ofta så att jag faktiskt ogillar sötsaker. Och jag använder godis på samma sätt som alkohol - för att piggna till. Eller alkohol använde jag väl för att slappna av också. Men det har varit lite medicinering över mitt godisätande också. Det är det jag menar.
Jäklar vad duktig du är AndraHalvlek! Nåt så viktigt som Tjejjouren. Tänker att det finns så många som behöver stöd och hjälp. Ha en fin helg!

Ja, avsnittet Metatänksnde är väldigt bra.
Måste ge er små ❤️💜💕 Se klart och AndraHalvlek för era alltid så kloka och medkännande inlägg. Tänker att det är så viktigt att ni som har egna erfarenheter delar med er.
Och Kaffetanten du är bara så bra! Bara de där små små insikterna om hur man fungerar är en början och du har ju helt klart begränsat med tid att ägna dig åt dig själv. Lycka till med flytten nu! Det blir bra.

Skickar ❤❣😍 till dig. Och Sisyfos o AH said it all. Du kommer fixa detta Soffi!!🥰🥰🥰

Ja jag tror jag definitivt skulle åka dit igen på ett enda glas. Vågar inte prova, vill inte prova. Har enorm respekt för alkoholen och litar inte på min hjärna. Ta bara socker, min hjärna triggar även på socker. Jag längtar till fredagen och godispåsen lika mycket som jag gjorde till den nyköpta boxen som bara var MIN och fri att hälla obegränsade mängder ur😨. Så sockret får jag nog adressera förr eller senare.
Så jag skulle tro, att om det går att mäta på nåt sätt, har jag beroendegenen. Jag känner ett lugn i att kalla mig alkoholist, om det är det rätta namnet. Har aldrig sett det i våra journaler faktiskt som diagnos. Däremot finns det väldigt många med diagnosen alkoholberoende. Vet inte om det är det som läkarna använder nu? Men som alkoholist vet jag att jag har en hjärna som är extremt känslig för alkohol. Och då rättar jag mig efter det, drt är inget svårt val eftersom alternativet har för stora konsekvenser.

@Kennie skrev:"en del missbruksmottagningar arbetar mot måttligt drickande. "

Visst gör det de, jag gick själv på en sådan mottagning för många år sedan.
Det tror jag kan hjälpa en del som inte kommit så långt i sitt missbruk.
Jag tyckte att det kändes bra första 2 månaderna. Man fick bestämma själv vad man tyckte va lagom att dricka, och sedan hålla sig till de. Jag valde 1/2 flaska vin fredag och lördag.
Efter ett tag när det gick bra började jag lägga till en öl. Tyckte att det inte var så farligt en öl mer eller mindre.
Sedan kom jag till en del fester, det var då det började bli mer igen. Jag satt på slutet och kände mig så sur över att mitt sista glas snart var slut. Då kom jag på att det här är för jobbigt att hålla på att räkna glas och enheter så jag struntade i alltihopa.
Underbart att öppna en flaska vin och bara hälla i sig, slippa plåga sig själv med bara ett par glas. Jag var inte ute efter smaken utan enbart effekten.
Jag tyckte att min behandlare var så gullig så jag ville inte göra henne besviken. Så jag sa att nu kan jag dricka måttligt, och så tackade jag för hjälpen.
Flera år efter det här började jag dricka betydligt mer.
Idag har jag förstått att det är mycket enklare för Mig att helt avstå alkohol. Jag tror att det har gått för långt för min del, och jag skulle aldrig våga prova igen. Jag kan nog säga att jag är livrädd för alkohol.
Jag har hört så mycket om människor som från att vara nyktra i flera år, som sedan bara ska ta ett glas- och sedan faller rakt ner i botten. Det är de som jag tycker är så läskigt med den här sjukdomen, det finns egentligen inte så mycket vetenskap att gå på.
💕 sländan

1000 inlägg har din tråd! Det är värt uppmärksamhet.
Jag tror man måste landa där i vad som passar en själv och varför. Det räcker så.
Sen har jag en fundering om alkohol och åldrande som varken du eller jag kommer att kunna svara på. Blir det annorlunda med åldern? Jaja, jag är väldigt nyfiken på hur det funkar kemiskt - kanske borde doktorera i kemi 😂.
Jag har full respekt för er som landar i aldrig mer. Oavsett anledning. Och jag har gjort en lång utläggning om varför jag landar där jag gör i min egen tråd. I skrivartagen idag märker jag.

Tusan också glömde att tacka er andra för era synpunkter. Alltid kul att få respons och input. Och Sländan jag överväger ”bristande sjukdomsinsikt” men landar mer i att jag är komplicerad och inte vill kategoriseras.

@Kennie skrev:"Och jag tycker också att det känns värdefullt att resonera kring måttlighet. Eller är kanske sparsamhet ett bättre ord? Jag skulle säga att jag numera dricker sparsamt."
Ja, jag tänker som du där Kennie att sparsamt är ett bättre ord och för mig har det varit nödvändigt att först landa i att nykterhet är det normala. De sparsamma glasen ska inte fylla någon kemisk effekt.

För jag är inte där och kommer aldrig att komma dit igen där jag kan använda alkoholen som medicin på det ansvarslösa sätt som jag gjorde. Jag hann skaffa mig riktigt dåliga vanor och beteendemönster och jag var där och tassade igen i sommar när alkohol fanns tillgängligt. Smygdrack litegrann och det gick fort för hjärnan att börja kalkylera med orsaker till att dricka. Men jag är färdig med det livet. Jaja, jag vet att det kanske skulle ha varit lättare om jag sagt aldrig mer, men för mig är det två skilda delar.
Och då kan man ju tänka att jag saknar sjukdomsinsikt och att det är en del av problematiken. Men jag håller inte med.

Jag tycker att bilden av alkoholisten är onyanserad och att det faktiskt försvårar både insikt, förståelse och acceptans. Baserat på det jag läser härinne så tror jag att det finns vissa personer som absolut aldrig ska dricka. När de dricker tappar de omdömet och vill bara ha mer. Jag är skeptisk till att det går att träna upp måttlighet för dem. Men visst sån där medicin som tar bort effekten funkar kanske. Och lång lång alkoholfrihet kanske förändrar det här, eller så funkar deras hjärnor olika. Det finns ju en alkoholistgen och det är kanske en sån som aktiveras och börjar producera signalsubstanser.

Men sen då vi som har överkonsumerat:
Festprissarna, smygdrickarna, tröstedrickarna, vinpimplarna, öltunnorna.
Jag har lite svårt med sjukdomsbegreppet. För den behöver nog triggas igång. Kanske som typ 2 diabetes. Progressiv definitivt och den ökade toleransen gör ju att större och större mängder behövs och det i sin tur får andra följder och triggar kanske igång.
Vi är olika känsliga, har druckit olika mängder, alkoholen påverkar våra hjärnor lite olika och vi har nått olika långt i vår ”sjukdom”, har vi genen eller inte?

Jag har testat ”måttligt” många gånger. 1/2 flaska fredag, lördag, söndag. Jajamän under gränsen för riskbruk. Det funkar periodvis, men sen så mår jag dåligt och börjar medicinera och då är det kört.

Och mitt medicinerande… alltså jag har varit officiellt alkoholfri och smygdruckit som medicin. Det är en del i min problematik och där gäller det att få syn på vad jag medicinerar, för jag vill hävda att en del av oss ”behöver” alkohol. Nä, såklart inte men ibland är det nåt som inte stämmer och då försöker vi medicinera det.
Alkohol är en riktigt dålig medicin som får konsekvenser. Så vi medicinerare behöver verkligen jobba med oss själv istället. Beroende på hur långt vi gått i beroendet så tror jag att det är olika om vi kan dricka igen och där tänker jag att så länge som vi fortsätter att använda alkoholen för att må bättre, bli gladare, koppla av etc så är den ett problem och man riskerar att hamna i den där besattheten av alkohol som ett livselixir.
Så nån måttlighetsdrickare kan jag aldrig bli. Jag kommer att behöva överväga och analysera varje glas och tillfälle. Jag fick en rejäl dipp i somras. Kanske är det så att alkohol även i förhållandevis små mängder (och då menar jag mitt smygdrickande) påverkar stort, kanske var det stressen över jobbet som påverkade, troligen hormoner men oavsett så började jag min karusell av smygdrickande, återställande och planerande. Hade jag druckit måttligt i det här läget hade jag med största sannolikhet fortsatt att öka mängden. Men nu när jag inte har nåt måttligt att tänja gränserna på så slutade jag snabbt. Men jag är lite nyfiken på att faktiskt få lite input från er som druckit då och då om hur det påverkar psykiskt. Jag brukar inte vara deppig men plötsligt var det verkligen svart. Tror mer det var hormonellt, men min ”lösning” på problemet var ju rent instinktivt alkohol. Tack och lov vände det snabbt och jag gjorde inte allvar av de planer som kom upp i huvudet, men det förstärker min uppfattning om att jag inte kan bli en måttlighetsdrickare, sparsam ja, men inte måttlig. Och det passar mig alldeles utmärkt. Jag saknar inte alkoholen och har heller inte fått positiva kickar av alkohol. Det är egentligen inte min drog, men min medicin.

Men jag tänker att alla faktiskt borde fundera över sina glas oavsett problematik. Vad fyller de för funktion? Och sen får man jobba där. Är det ett problem med glaset eller ej. Problem för mig, problem för andra? Och om det är problem för andra kanske det inte ska drickas alls för så viktigt får det inte vara.
Och för mig är det alldeles för enkelt och kategoriskt att konstatera att alkoholism är en progressiv sjukdom där de drabbade ofta saknar sjukdomsinsikt och aldrig mer kan ta ett glas. Om vi tänker att vi alla som skriver härinne är alkoholister så ser i alla fall jag skillnader i bakgrund, effekter, problematik och nog tycker jag att det finns gott om insikt både bland de som dricker och de som tackar nej. Jag tror att det här forumet skulle vara en guldgruva att läsa för alkoholforskare för att förstå på ett djupare plan.

@Soffi Bam. Där satt den. Insikten har landat. Du måste byta jobb. Du vet att du behöver ett jobb med mer struktur och förutsägbarhet. Bra, heja dig!

Vad det gäller utmattning blir man sällan lika sjuk igen som man var första gången. Tack och lov upptäcker man symtomen tidigare. Ju tidigare man upptäcker dem desto större är chansen att man lyckas häva ”skovet”. Men helt frisk blir man aldrig. Man behåller en sårbarhet för vissa miljöer, som man får lära sig att hantera på något sätt eller helt avstå från.

Kram 🐘

Det är inte alltid så lätt att inse själv när man behöver hjälp och vilken hjälp för den delen när symptomen är så spretiga.
Min syster blev en period helt galen… hon är en målmedveten, högpresterande kvinna, i topposition och hade två ganska små barn och en sambo. Vi visste att hon var stressad och hennes lösning på tröttheten var att aldrig vila. Tröttheten gjorde att hon konstant var irriterad på sambon och barnen på att de var ”stökiga”. Problemet kom lite mer i dagen när mina föräldrar var på besök och märkte hur personlighetsförändrad hon var (hon bara grälade) och hon sökte hjälp. Sköldkörteln funkade inte. Ganska vanligt. Och hon har beskrivit det efteråt som att hon fick jobba stenhårt med att hålla fokus och hon hängde inte med. Hon presterade ju ändå men man fattar när man ”vaknar ur dvalan” att det inte var bra. Jag hade lite samma upplevelse av min järnbrist. Man märker först när man ”vaknar upp igen”.
Som du vet har jag en del problem som jag kanske kan skylla på sköldkörtel men de värden VC undersöker är bra. Symtomen, familjehistoriken etc säger nåt annat, men med de vaga och breda symtom jag har så famlar läkarna och vet inte vart och hur de ska remittera. Jag väntar på en undersökning nu på en skickad remiss. Funkar inte den ska jag söka privat till Sofiahemmet (tror jag det heter) för att kolla sköldkörteln ändå.
Du beskriver absolut tecken på utmattning, men jag tänker ofta att det kan finnas kemiska orsaker i botten även på såna diagnoser. Inte dina enstaka vinglas, däremot medicinerar du ju med vinet. Jag känner igen det (dricker inte nu) och tänker att du kanske liksom jag (och flera andra här på forumet) blir lite desperata i vårt mående. Och i det desperata läget funkar alkoholen som medicin en kort, kort stund. Sen spär den på symtomen. Jäkligt sorgligt helt enkelt!
Sköldkörtelproblem ger ofta en hel del av de symptom du beskriver. Jag skulle börja där med att kolla om du kan få en remiss eller att de åtminstone kollar upp sköldkörteln ordentligt och inte bara med ett prov (som jag gissar att de har tagit).
Och så kolla andra mineraler och vitaminer också. Man kan beställa bredare blodprov på nätet. Men man behöver ju vara lite nördig för att kolla. Jag beställde för övrigt ett brett test. De kostar lite pengar men man får läkarutlåtanden och jag tror att de är lite bättre än de på VC där de bara kollar referensvärdena som är baserade på medelvärden av de senaste utförda testerna. Vilket gör att FE (ferritin) som jag tjatar om kan ligga oerhört lågt och ändå klassas som normalt. Detta trots att personer med myrkrypningar rekommenderas ett värde på 70 för att mediciner ska få effekt och att gränsvärden för att det bedöms som lågt i USA är 50. I Sverige kan Kvinnor ha värden nere på 10, män på 30 utan att någon höjer på ögonbrynen. Jag behöver ligga runt 40 för att hjärnan ska fungera bra och det vet jag bara för att jag kört värdena i botten vid två tillfällen och känt när hjärnan återvänder. Så jag är lite skeptisk till kunskapen i vården om blodvärden och hur det påverkar.
Om dina besvär då förstås inte beror på jobbet, på sömnbrist, på utmattning. Men jag tänker att man ska optimera förutsättningarna i alla fall.
Listar lite nedan:
Motion får du,
mat?. Du äter väl?
Brister? Köp blodprov, håranalys som Sattva? VC
Sköldkörteln? söka specifikt.
Sömnen… här finns många kunniga personer att fråga.
Vila, återhämtning?
Andning… här finns kanske en del i min problematik gissar jag nu. Jag har haft så ont så jag andas inte som jag ska. Måste tänka på det när jag rör mig. Kan säkert hända även när man knyter sig i stress.
Yoga - det här ligger på min ”att göra lista” medicinsk yoga har tänkt på det länge men nu när jag börjar fatta att jag har problem med andningen borde jag än mer ta tag i det.
Alltså, nu gjorde jag en lista med saker som jag jobbar med. Jag gissar friskt, eller nä, jag har googlat en hel del, läst mycket på läkarsidor och om forskarrapporter. Så mitt tjat om ferritin är baserat på olika studier. Inte nån ”jag vill ha järnsprutor” community.
Jag har skrivit att jagckönner mig lurad av alkoholnormen, men jag känner mig också lurad av vården. Begrepp som livsstilssjukdomar, klimakteriet, gör det rätt lätt att skylla besvär på patienten: ålder, kön och livsstil istället gör att kolla upp om det finns andra orsaker först. Så jag förstår din ovilja till vårdbesök.
Jag hoppas du hittar ut ur det här Soffi. Det du beskriver är inget normaltillstånd. Tänker att det är onödigt att du blir så utmattad igen att du inte orkar röra dig.

@Sattva @Andrahalvlek @Torn
TACK för att ni bryr er om!
Utmattningssyndrom? Njae, jag har haft det tidigare, då kunde jag inte ens gå. Nu är jag "bara" trött. Sjukskriva mig? Ja, jag gjorde ju det i två dagar, behövde det, men längre tid kan jag inte sjukskriva mig. För det blir mer och mer klart att jag måste byta jobb till ett med fastare rutiner och mer ordning/strutur och jag kan inte vara sjukskriven när jag söker jobb. Jo, jag har provat det också tidigare, att söka jobb sjukskriven och arbetslös, förlorat jobbet just för att jag var sjuk... Det går inte att få ett jobb i det läget.
Jag behöver alltså hålla i på jobbet samtidigt som jag söker nytt ... och samtidigt som jag behöver reda ut vad jag behöver be om hjälp med. Kommer man till vården med luddiga symptom får man ingen hjälp, däremot kan man få bra hjälp om man vet vad man ska be om. Vi har verkligen tillgång till bra vård här i Sverige, massor av kompetent vårdpersonal - det gäller bara att navigera rätt.

Hur jag mår nu? Jo, tack ganska bra 😊!
Mjukstartade med halvdag på jobbet igår, sedan hade jag en tid bokad för dressyrtränare - den ville jag ju inte missa - så det blev ett ordentligt ridpass. Gick fint 🐎🤩! Efter det bara lite pyssel och kvällsfodring i stallet. En lugn dag mao.
Idag är det min tur att sköta stallet, ja verkligen min TUR 😅. Gillar de dagarna (ja, iaf när det inte är 30 grader varmt som jag skrev om i somras..), det är mycket jobb och tar många timmar men det ger sååå mycket tillbaka och jag får vara ute i friska luften och röra mig 😍. Det blir bra. Jag kommer att vara trött i kväll - men det gör inget! Jag kommer att vara trött "på rätt sätt" och jag behöver inte ens laga mat, gubben ska gå ut och äta med vänner, jag får alltså bara vara.
Nu ska jag ge mig iväg och fodra frukost, få höra alla hästar stå och mumsa nöjt i kör - det är livskvalitet!!

Kram!

Jag är plus 1 på @finalisa, tänkvärt och tankeväckande! Kram och godernatt 💕

Kanske är det så som du skriver Sländan, men jag vet att en del missbruksmottagningar arbetar mot måttligt drickande. Och visst, jag var nog riskbrukare utan fysiskt beroende när jag ändrade mina vanor, det spelar nog in. Men jag tror att det finns olika lösningar för olika individer.

Ikväll var det nästan strössel-läge. Ni vet känslan när man bara vill ha något sött NU och sen går man metodiskt igenom kyl, frys och skafferi i jakt på något gott. Till och med strössel skulle duga! (Jag har aldrig sjunkit så lågt men jag har en kompis som gjort 😉 ) Min poäng är att förklara KÄNSLAN. VILL HA. NU.

Fast jag har ju inga godsaker hemma, för att jag känner mig själv så väl. Så det blev några mini-knäck av surdeg med fikon-äpplemarmelad som förgyllde min fredagkväll istället. Helt okej.

Varför detta sötsug? Jag har jobbat ett bra tag med att avsluta mitt nu gamla jobb, idag var det finalen och jag kom i mål med rak rygg = värt att fira. Jag åt dessutom gyrosrulle till middag, dvs vitt mjöl = väcker sötsug. Lärdom? 1) Aldrig ha godsaker hemma. 2) Alltid ha vettiga alternativ hemma att mata sötsaksmonstret med. Bästa av allt - jag har redan lärt mig den läxan, så därför hade jag inget gott hemma. Jag är otroligt tacksam för att jag inte längre får ett sådant överjävligt sug på alkohol 🙏🏻

Det blir tidigt i säng!ä, vilket det förvisso ofta blir på fredagar i mitt nya nyktra liv. Men imorgon ringer klockan 7 eftersom jag har en heldagsutbildning med tjejjouren på zoom och jag måste hinna med min morgonpromenad innan det.

Nu när jag släpper rekryteringen på jobbet så ska jag gå all in på att rekrytera fler volontärer till tjejjouren istället. Två nya jourare är jag på gång att introducera just nu. Grundutbildning imorgon (som inte jag håller i utan det är vår moderorganisation som håller i utbildningen men jag tänker delta) och sen ska jag coacha dem vid varsitt chattillfälle under oktober. Det är bra första gången att ha någon vid sin sida och fråga fortlöpande, även om jag enbart tänker finnas till hands via video i messenger. Det kan nog bli bra.

Chill helgkram 🐘

@Sisyfos @Kennie @Sländan
💚 Tack för era ovanstående intressanta inlägg! Kloka och insiktsfulla analyser och som gör detta forum så värdefullt!
Godnattkram 🤗😴

@Se klart Tack för ett väldigt fint och tänkvärt inlägg kompis! 🥰

Kram

@Se klart skrev:" jag är antingen för gammal eller för lat. Troligen båda. Men jag har lika lite tid att passa på sug som (troligen) vaknar som jag har tid att plugga kemi."

Precis så är det för mig också. Jag har förstås också försökt att dricka måttligt under flera av livets faser. Men nu på slutet märkte jag att jag hade levlat upp ett snäpp. Toleransen hade ökat, känslan av lugn var svår att finna och minnesluckorna kom allt tätare.

Jag vågar ärligt talat inte riskera att väcka suget igen. Risken är för stor eftersom den ens finns. Värst vore nästan att prova och märka att ”det här gick ju bra”. Då skulle jag omedvetet sänka garden. Tror jag.

Och jag har upptäckt att det är tusen gånger lättare att avstå helt OCH väldigt mycket mer berikande 😍

Jag är helnykter för att alltid ha tillgång till alla mina förmågor och känslor - och jag mår dessutom så himla mycket bättre psykiskt. Jag är mycket bättre rustad att klara av livets motgångar.

Men det här är min väg, alla får ta sig fram på sina egna vägar och det har jag enorm respekt för 🙏🏻 Alla sätt som funkar är bra.

Kram 🐘

Jag läser extra många inlägg kring detta med måttlighet va helnykterhet och vem som klarar vad och inte.
Vad jag läst mig till är att det faktiskt finns ganska mycket som talar för att man med hjälp av KBT och läkemedel kan hitta sätt att dricka måttligt. Jag tror dock att det har mycket att göra med hur långt gången man är i sitt beroende (och kanske den psykiska hälsan i övrigt, vilket iofs brukar hänga ihop med alkoholen)
Jag brukar tänka/säga att jag inte testat att dricka måttligt men det har jag ju verkligen gjort. Åren kring 35 fram till 40 drack jag mycket, ofta. Mellan 40 och 50 drack jag mycket mindre! Jag hade längre perioder av nykterhet (tröttnade på vin), jag tränade mycket, tonårsbarn som krävde koncentration. Det var rätt ofta jag tog två glas och inte mer. Hade en fast tid på gymmet lördag morgon, det var viktigare än vinet.
MEN från ungefär 50 och i samband med en massa olika saker som inträffade då, så drack jag mer. Igen. Gärna ensam. När alla somnat (efter en middag). Sen blev det oftare. Inte mycket, men plötsligen varje dag, nästan utan undantag. Två glas. Kanske inte på måndagen. Men sen. Tisdag hemma. Middag ute på onsdagen och sen var torsdag nästan fredag. Och då var det utan undantag vin, och lördag och ja- söndag. För att mildra måndagen lite. Måndag kunde jag vänta till sent med att ta ett glas ”för sömnen”. Blev två, tre.
Det där slet ut mig. Gjorde mig orolig. Trött och rastlös. Nervös. Deprimerad. Blev yr. Hjärtklappning. Alltså allt kom inte med en gång men under den tioårsperioden så var det mycket som blev. Ja, mindre distinkt. Livet blev liksom halvjobbigt hela tiden. Halvtrött. Halvfull. Skärpt men inte skärpt.
Sista året innan jag slutade började jag bråka med (alltså inte leka med) tanken att jag kanske Förr Eller Senare skulle behöva sluta helt.
Det var inget enskilt utan mer oroväckande mönster av att inte ha kontroll. Att tåla mer. Vilja ha mer. Att ha tankarna så mycket kring ”när och hur mycket”.

Så när jag körde igång med de där tre månader nykter. Så var det ett sätt att just kunna komma tillbaka till ett måttligt drickande.
Under de första månadens fattade jag långsamt och trögt att alkoholen faktiskt hade fu**at upp mitt liv. Att riskerna var stora att jag skulle försätta dricka allt mer.
Jag vet också att livet händer. Människor blir sjuka. Föräldrar ska dö. Vi kan bli lämnade. Jag kände mig så fruktansvärt skör inför en sån kris. Jag kände att livet som händer kunde innebära att jag skulle inte bara bli alkis i vardande utan alkis delux.

Att ha slutat dricka och aldrig någonsin gå tillbaka till att tro att jag kan/vill/önskar dricka måttligt har varit svårt och det bästa jag har gjort.
För JUST mig blir därför de här tankarna kring ”kanske kan jag dricka bara lite”… så jobbiga. Alltså inte att andra funderar kring det. Men jag? Nej.
Det är jobbigt som om nån skulle fråga mig om jag ville doktorera i kemi. Jag skulle inte orka.
Jag skrev bara en kort sak om detta i @renovas tråd, att jag är antingen för gammal eller för lat. Troligen båda. Men jag har lika lite tid att passa på sug som (troligen) vaknar som jag har tid att plugga kemi.
Jag vill verkligen leva livet. För MIG funkar det allra bäst nykter. Sen är jag ju inte dummare än att jag kan förstå utmaningen i att behandla sig själv som en mindre vetande. Vilket jag med rätt öppna ögon är med på att jag gör.
Men mitt alkoholsug - när det blommar och jag vattnar- är inget annat än mindre vetande.
Jag har funderat mycket på den här frågan, för många goda forumvänner vänder och vrider på den. Jag behövde också göra det, och liksom landa - igen - i att jag är klar.
Nu blev det här lika jobbigt att läsa som att plugga kemi, jag vet. Men i sin egen tråd får man skriva hur lång som helst, det är sen gammalt.
Tack alla ni som får mig att tänka, reflektera, inkluderande är det, på bästa sättet.
Kram!