Senaste kommentarerna i forumet

Finaste @Himmelellerhelvette ❤️

Åh, vad du får brottas med alla dina känslor. Jag tänker att det finns en stor sorg i allt detta med din mamma men ett så starkt medberoende. Hur gärna du vill så kan du inte ta ansvar för din mamma. Tänker att du har fått kloka svar av @Andra halvlek och @Vår2022.

När jag läser era berättelser, ni som har vuxit upp med föräldrar med missbruk så är jag så tacksam att jag är nykter idag🙏🏻
Tack och lov nådde jag inte botten (den vi pratade om på behandlingen), jag var en ”fungerande ” alkoholist. Jag menar skötte jobb…ja jag var en stjärna på att dölja mitt missbruk. Men, den som tog skada var min dotter för när jag var arg så trodde hon att det var hennes fel. Hade jag fortsatt att dricka och bara blivit äldre så hade det ju kunnat sluta med att hon fortfarande känner den skulden. Så, när jag läser din berättelse är jag tacksam över att jag blev nykter, att jag får stå för vad jag gjort, att befria min dotter för sin skuld och att jag gör vad jag kan genom att vara nykter och lyssna på henne 🙏🏻

Allt det bästa t dig! Kramar ❤️❤️

Tack @andrahalvlek och @vår2022❤️ Jag undrar hur det kan komma sig att jag känner att jag ska steppa upp när det är precis som @vår skriver att
”Hon behöver visa massor för dig, göra allt hon kan för att få dig tillbaka, ta igen förlorad tid och bevisa för dig att hon kan vara nykter. Det är hon som ska jobba för sin nykterhet och ta ansvar för sitt liv”

Det vet jag i teorin men i praktiken tror jag att jag bär ett ansvar, det är så konstigt, i min egen nykterhet vet jag att jag bevisar och återskapar förtroende men i medberoende är det som om allt jag vet inte går göra om i praktiken, inte när förutsättningarna nu förändrats men hon har visserligen sagt förr att hon slutat och då blev jag så besviken när hon började igen, men det är faktiskt så att jag aldrig givit upp hoppet om henne innan och att jag ska försöka fortsätta låta henne ta ansvaret för sitt liv.
Jag tycker så synd om henne som förstört så mycket, hela sitt liv faktiskt med relationer och allt man kan tänka sig, för människan bakom beroendet är världens finaste!
Tack för att ni bollar med mig❤️🙏

@vår2022 Finaste vårfru 🧚🏻‍♀️ Du är klok som en hel vecka 🥰 Det GÅR ju att lösa problem med alkohol - ett tag - men när det inte går så är man ute på hal is när man ökar sin ångestmedicinering. Du har helt rätt balansen finns inom oss men människan är ju i grund och botten av lat natur och väljer minsta motståndets lag. Den alkoholglorifierande världen av idag får oss också att tro att alkohol är en naturlig del av alla människors vardag och till alla tillfällen - det tar tid att komma förbi det mentalt. Att fatta själv att man verkligen inte behöver alkohol. Till nåt. Någonsin. Egentligen.

Jag är glad att jag givit mig en chans att välja "på riktigt" och inte samhällssstyrt. I mitt yrke är jag van och upplärd att kritiskt granska fakta, forskning, behandlingsmedofer, omvårdnad etc etc och ställer mig alltid frågan "på vilket sätt är det här bäst för patienten?". Jag önskar att jag haft förmågan tidigare att kritiskt granska min livssituation och frågat mig "på vilket sätt är det här bäst för mig?". Men det gör jag nu istället. Bättre sent än aldrig.

Jag önskar dig en fantastisk fredagskväll med familjen. Kram ❤️

Sitter och reflekterar lite kring hur alkohol kan bli så oerhört viktigt i våra liv. Att vi vill få känna av effekten som det ger och att det gör livet lättare. Det muntrar upp oss och befriar oss från jobbiga tankar och känslor. Skönt att få glida in i den dimman en stund. Jag tänker att livet är många gånger tufft och därför är alkohol en slags fristad. Man möter på massor av motstånd i sin livsvandring och som man ska orka hantera. Det måste finnas en mening med att det ser ut så, det är nog inte många som inte stött på motstånd i sitt liv. Andra drabbas mer och andra lite mindre, men alla drabbas.

Jag tänker att livet är inte enkelt, men det behöver inte alltid vara jobbigt. Att om man kan acceptera att livet är en process med motstånd så blir det inte lika jobbigt att leva. Man behöver en grad av ångest i sitt liv då det är en drivkraft till att lösa saker, få saker gjorda. Om man har ”allt” och inte behöver kämpa något så blir man istället lätt likgiltig med en känsla av meningslöshet. Vi behöver motstånd för att lösa ut en drivkraft till att handla på något sätt. Alkohol är ingen drivkraft, det ger inte det motstånd som vi behöver för att agera och lösa något som får oss att må bra. Vi behöver hitta en balans mellan ångest och likgiltighet, där finns drivkraften. När man hittat balansen så är livet inte så jobbigt att leva och då behöver man inte heller alkohol för att dämpa eller höja. Balansen finns inom oss själva, det är där man hittar den. För att hitta den behöver man hitta sig själv och göra jobbet där.

Ha en fin fredag!❤️

@Himmelellerhelvette Du skriver att din mamma fått ett mentalt uppvaknande om er relation och att hon blivit nykter och du frågar dig själv nu vad din plats i allt detta är då du givit upp och inte skulle hjälpa mer. Vidare skriver du ”…men någon som blir nykter behöver stöd och jag behöver och vill hjälpa till men jag blir ju aldrig nöjd med min insats, tycker alltid jag kan göra lite till, är stressad, tänk om hon dör nu när jag äntligen fått henne, allt jag vill hinna ta ikapp, känns som vi har lite tid, tänk om hon tar återfall för jag inte gör tillräckligt”.

Jag tänker att om du vänder på detta och lägger ansvaret på din mamma, hon behöver visa massor för dig, göra allt hon kan för att få dig tillbaka, ta igen förlorad tid och bevisa för dig att hon kan vara nykter. Det är hon som ska jobba för sin nykterhet och ta ansvar för sitt liv. Du kan heller inte göra något egentligen, de vet ju vi nu att det är vi själva som måste göra jobbet ingen annan kan göra det åt oss. Släpp inte ditt avstånd som du tagit ifrån henne, behåll det och låt henne få bevisa, visa att hon tar sitt egna ansvar. Det kan du ge henne beröm för, att hon tar eget ansvar för sitt liv. Skydda dig själv genom att inte uppslukas av hennes försök till nykterhet, ge henne inte din energi. Det riskerar att rasera och stjälpa dig.

Jag tror heller inte att man kan ta igen förlorad tid, det blir hela tiden nutid, här och nu. Det man kan göra är att göra bättre framåt, skapa en annan relation som känns trygg, bra och givande. Sorgen att man inte fick det man hade rätt till som barn får man jobba på och försonas med sig själv, skapa en ny grundtrygghet i sig själv. Hitta nya stöttepelare till de byggstenar som är trasiga eller som saknas i den egna grunden. Bygga grundtryggheten i sig själv.

Så låt din mamma göra jobbet med sin nykterhet. Visa att hon tar ansvar för sitt liv. Du behöver inte göra något mer än att säga att hon gör det bra, när och om hon tar ansvar för sig själv. Du har ditt egna liv att ta ansvar för. Det verkar ju också som att hon skärper sig först när du slutar att ta ansvar för henne, så fortsätt med det. Kram❤️

De sista veckorna-månaderna har det blivit alldeles för mycket socker. Pepparkakor, lussebullar, skumtomtar, choklad… Så fort jag ätit upp fem-sex pepparkakor reser jag mig upp för att hämta några till. Och jag fyller på förråden hela tiden. För att orka, för att chilla, för att fira, för att unna mig, för att det är så jävla gott. Eller minnet av det goda är faktiskt godare än det är i verkligheten. Känns det igen? Byt ut mot vin - samma mekanismer, samma beroende, olika utlopp.

Och priset jag får betala är värk i kroppen och viktökning. Blä. Samma visa varje gång.

En jobbvecka till, sen mycket ledig. Då ska jag ta itu med det här. Igen. För det enda sättet är att avstå helt. Jag vet ju det.

Kram 🐘

@Himmelellerhelvette Åh, himmel vilket tungt ansvar du har lagt på dig själv ❤️ Det är medberoendet som talar, det är du väl medveten om? Jag tror att du skulle behöva behandling för just medberoende. Jag vet att AA har grupper som de kallar ”vuxna barn”. Och sjukvården borde ha någon form av gruppterapi också.

Jag är på riktigt glad att min pappa dog 2002. För hans skull mest, hans liv de sista 20 åren var som ett enda långt självmord. Jag kan inte ens gissa antalet återfall han tog. På slutet kombinerade han 10% öl med Alvedon. Och dog till slut med söndertrasad lever.

Jag levde som medberoende i många år. Gladdes varje gång han slutade dricka, blev besviken varje gång han började igen. Till slut lyssnade jag knappt på hans svammel då han var ”hög” på faktumet att han minsann hade slutat dricka. Han ville ha bekräftelse, vilket han fick på minsta möjliga sätt från mig. Jag visste ju, att återfallet skulle komma. Vilket det gjorde. Varje gång.

Till slut valde jag att flytta 30 mil. Då slapp jag se hans misär så ofta. Hans nervösa blick och ryckiga rörelser när han var tvungen att vara nykter på familjesammankomster. Han satt som på nålar och tog alla chanser att bara resa sig upp och liksom ett djur irra runt i cirklar. I jakt på något med alkohol. Det hände att han drack från min dåvarande sambos spritskåp (heter det så?) nattetid medan vi andra sov. Och nästa morgon körde han hem 30 mil. Onykter utan körkort, för det tog polisen redan 1974. (Det där med körkortet berättade min mamma först efter hans död.)

Det fanns ingenting jag kunde göra. Ingenting. Mer än att skydda mig själv och mina barn. Så jag bröt helt med honom, sa rakt ut att jag inte ville se honom mer. Att jag inte kunde göra min egen barndom ogjord, men jag kunde freda mina barn. De skulle slippa se misären. Ett halvår senare var han död. Och det enda jag tänkte var: ”Det här skulle jag gjort tidigare, medan han möjligen hade en chans att reda upp det.”

Du kan inte bära din mamma genom livet. Du kan inte ta ansvar för henne mer. Du har gjort vad du kan. Att hon är just gammal försvårar läget litegrann, för de flesta tar ju hand om sina äldre föräldrar på ett eller annat sätt. Men om du inte gör det, för att freda ditt eget psykiska mående, så måste samhället steppa in. Orosanmäl, se till att kommunen åker dit på besök.

Jag tar till viss del hand om min mamma, men jag har satt tydliga gränser. Hon får betala hemtjänst som städar och tvättar åt henne. Om hennes vårdbehov blir större kan hemtjönsten lätt ökas på. Ett tag, efter ett fall, hade hon hemtjänst som kollade till henne 4-5 gg/dygn. Nattpatrull och trygghetslarm. Jag tog kontakt med kommunen, och sen fick hon detta beviljat av en handläggare.

Sen träffas vi när jag hjälper henne med räkningarna, och vid familjesammankomster, ibland går vi på teater eller tar en promenad och lunchar. Jag bestämmer i vilken utsträckning, hon är noga med att inte tränga sig på. Det är en enorm fördel att hon bor nära mig, vi kan träffas kortare stunder. Hon har på äldre dagar blivit duktigare på att uttrycka tacksamhet, och det glädjer mig.

Jag skulle vilja prata med henne om min barndom, hur starkt medberoende hon var och hur jag kom i kläm av det. Hur fan kunde hon tillåta att min pappa körde onykter med mig i bilen? Utan körkort dessutom. Hur fan kunde hon en hel massa liksom. Men hon minns inte. Verkligen minns inte. ”Det har jag lagt bakom mig” säger hon bara.

Och jag tänker att det nog är sant. Riktigt jobbiga delar av ens liv har man inte mycket minnen från, det är nog ren överlevnadsinstinkt. Jag har tex knappt inga minnen från mitt första år med barnens pappa, en tid då jag blev ofrivillig gravid, fick boka tid för abort men det slutade med utomkvedshavandeskap. Hela det året är helt raderat för mig, puts väck.

Så jag har slutat tjata på henne. Jag försöker tänka här och nu när vi umgås. Det är bra nog. Vi får aldrig en på djupet-relation, jag brukar säga att vi har en väder-och-vind-relation. Vi pratar väder, tv-program, släkt, bekanta osv. Och sen tänker jag att väldigt många inte ens har en sådan relation till sina mammor. Ärligt talat har vi just nu den bästa relation vi någonsin haft. Vi kommer inte reda ut ett endaste dugg bakåt, och det får vara så.

Vet inte om mitt svammel har varit dig det minsta hjälpsamt. Fortsätt skriv! Du har en hel massa som behöver komma upp till ytan ❤️

Kram 🐘

Det här med bearbetningssvackor…. Är det normalt att då och då bli väldigt ledsen och tänka väldigt mycket på allt man missat som barn. Jag känner en sådan enorm sorg för lilla mig, hur sorgligt att älska sin mamma så villkorslöst trots att hon ställde till med så mycket som skapade oro och ångest. Allt jag gjort för henne genom livet. Mitt uppvaknande i mitt medberoende till henne där jag gick igenom ilskan, kraschade, var tvungen att bryta kontakten en lång tid för att orka, tog upp kontakten igen för jag känner att hon behöver mig, dras ner med henne, är utom mig av sorg över hur sjuk hon är, tillslut önskade jag bara att hon kunde få dö om hon inte kunde få ett uppvaknande, jag gick igenom sorgen över hennes död, jag förstår inte riktigt vad som hänt genom allt arbete kring allt hon varit och inte varit i mitt liv men på något sätt lyckades jag totalt bryta de starka banden, någon överlevnadsstrategi för mig själv kanske, men blev stark i att hon inte är mitt ansvar, och när jag fullständigt ger upp hoppet om henne är det som om en energi större än någon kan förstå sig på tog all min kärlek till henne, allt mitt ansvar jag lagt på mig själv ifrån mina axlar, samlade upp universums energi och sprutade den på henne. Jag förstår inte hur något går till och det är väl inte meningen att vi ska förstå, jag förstår inte mitt eget uppvaknande heller, varför får vissa av oss ett uppvaktande vad är det för kraft, ingen kan få ett vetenskapligt svar men något kan klicka till i oss människor och något med att min mamma kände att hon på riktigt med absolut hela mitt hjärta, själ och kropp förlorade mig. Jag tror att hon förstod att det var över, jag hade gått på hennes begravning i mitt sorgearbete, jag hade inget hopp kvar, hon kände nog att min kärlek till henne var slut, banden var klippta, något klickade då i henne tror jag, vad vet jag hur hon kände men något hände och hon fick ett uppvaknande, detta har kraschat mig igen, underbart, magiskt men så mentalt tvistat, vad är min plats nu? Jag hade givit upp, skulle inte hjälpa mer men någon som blir nykter behöver stöd och jag behöver och vill hjälpa till men jag blir ju aldrig nöjd med min insats, tycker alltid jag kan göra lite till, är stressad, tänk om hon dör nu när jag äntligen fått henne, allt jag vill hinna ta ikapp, känns som vi har lite tid, tänk om hon tar återfall för jag inte gör tillräckligt.

Så bra av dig att ta detta på allvar och verkligen förändra det som krävs.
Jag vet ju inget om dina alkoholvanor egentligen- men de flesta av oss här har ju ett risk- eller missbruk i bagaget.
Mycket av ”jobbet” blir ju också att förstå varför man/en hamnade där. Vad är det för känslor som behöver dövas eller vilka beteenden dämpas av alkoholen?
Jag tänker att du beskriver ditt liv nu som att du verkligen gör allt som står i din makt för att detta inte ska upprepas.
Men vi är människor- det betyder inte återfall eller driclande- men vi är inte perfekta utan får lov att själva stå ut med våra skavanker av olika slag. Och det behöver omgivningen också acceptera. Vi kan inte ge allt- alltid. Andrum behövs, pauser och imperfektion.
Det gäller även oss som har gjort sånt vi skäms över. Eller till och med lagbrott som i ditt fall.
Men lagar och straff finns för att människor också ska kunna gå vidare, sona, bli förlåtna- och inte minst- förlåta sig själva?
Hur skulle det kännas, att lämna detta bakom dig och få lov att tycka att du är klar med skam och skuld?
Du är värd att leva livet, framåt. 🤗

@elinnnnaaa Hej 👋🏼 Bra jobbat att vända skutan. Du ... varför ska du berätta för någon? Du har ju tagit ett tydligt kliv bort från alkoholen och tagit ditt straff. Det är lugnt. Om fem år försvinner pricken. Vanligtvis får arbetsgivaren inte dra ut belastningsregister om arbetet inte innefattar barn.

Lev vidare på din nya kula och försök vara glad åt vad du har och var rädd om det istället för att panika över sånt du inte kan påverka. Du kan bara påverka framåt 🙏🏼 Livet blir bra 🩵

För 7 månader begick jag mitt liv värsta misstag.
Jag valde att köra bil med alkohol i kroppen.
Det var sist jag drack. För 7 månader vände jag upp och ner på hela mitt liv.
Skyddstillsyn, 40 timmars samhällstjänst blev straffet. Jag tackade vittnet som kallade på polis och stod för mitt snedsteg i rätten.
Jag saknar inte alkoholen och livet har förändrats till det bättre på många avseenden.
Jag har bara sån jäkla ångest. Jag har fått ett nytt jobb och känner sådan skam.
Jag får för mig att det är det enda jag är, en idiot som kört bil 300 meter med alkohol i kroppen. Jag har inte sagt något om detta till någon på det nya jobbet och är nu rädd för att jag ska bli uppsagd pga detta. Det är en tillsvidareanställning och jag är duktig på mitt arbete och ger genuint allt. Men ändå känns det som en tidsfråga innan jag förlorar allt. Fan fan fan alltså. Jag har inget annat i registret och har ett ordnat liv i alla andra aspekter. Ändå är det som att denna stora skamfläck är det enda jag är. Vad andra ser.
Jag har gjort allt för att ändra mitt liv, går på möten, sagt till alla nära och kära att jag är nykter och har precis tagit examen från uni. Studier. Hur lever man vidare med detta? Någon annan som varit i liknande sist? Hur blev det för er?

@Se klart Det är svårt för mig att hålla fokus de sista timmarna. Igår slutade jag jobba 22.45 och gick direkt i säng kl 23. En timme senare än vanligt. Och somnade faktiskt. Jag behöver ju inte bada och glo på tv efter jobbet. Jag påbörjar arbetsdagen på kontoret kl 11 och kör sen hem efter vårt möte kl 17 och avslutar jobbdagen hemifrån. Och jag är ledig mycket jul/nyårsveckorna. Jobbar sön 22/12 och sen härnäst först fre 3/1. Minns inte när jag senast var ledig så länge just vid jul och nyår. Jag brukar ju ersätta min närmaste kollega under någon av jul/nyårsveckorna, men inte i år.

Kram 🐘

Åh, låter skönt för dig! Jag kan inte svära men spontant känns det som om jag skulle ha väldigt svårt att jobba sent om kvällarna. Inte sällan vaknar jag tidigt och kör igång ibland redan vid 6-7 men är då väldigt trött på jobb senast vid 16-tiden.
Vi hade också en väldigt kul lek/quiz när vi sågs i ett jobb-sammanhang som var lite nytt, väldigt bra sätt att lära känna varandra lite mer.
Nu börjar det verkligen bli dags för lite ledigt oavsett arbetstid, puh.
Kram 🥰

Idag så stannade pelletsbrännaren igen. Har bytt tändelementet som ska antända pelletsen. Hoppas att det är den som kortslutit lite. Annars får vi ringa på hjälp. Är allmänt nere just nu. Less på det mesta. Min livsglädje har sjunkit men jag borde ju uppskatta det jag har. Fu, barn, pengar på banken, ok jobb, frisk.

@Ny dag Ja, från 27/1 blir det enbart dagtid för mig. Riktigt nice, det stämmer bättre med min biologiska inre klocka. Men tills dess jobbar jag på med mina långa pass och njuter av mina långledigheter.

Kram 🐘

@Andrahalvlek Viljen rolig ”lek”. Det ska jag ta efter vid tillfälle. Och vilken mysig träff du hade. Alltid kul att träffas IRL. Glad för din skull att du får bättre arbetstider framöver om jag förstått det rätt! Alltid lika kul att läsa dina uppdateringar 🥰!

Gårdagens julbrunch gick galant. Mysigt som sjutton med folk ”i huset”, fast jag bor i lägenhet. Det är vi inte bortskämda med, varken jag eller lillprinsen. Båda barnen och deras pappa kommer ibland, men väldigt sällan. Men igår dånade det in sex andra kvinnor med prat och skratt. Helt okända för lillprinsen.

Han fick börja med att vistas i sovrummet, skällande som en galning. Han tar sitt uppdrag som vakthund på stort allvar. Han lever dessutom efter devisen anfall är bästa försvar, och eftersom han är en fegis blir det mycket skällande när han utsätts för nya situationer. Men allt man övar på blir man bättre på, även hundar. Efter en stund fick han komma ut. Han sprang runt och luktade på våra gäster, men något klappande tillät han inte. Han snodde ingenting från någons tallrik och han kom till mig för att tanka trygghet då och då. Han skötte sig galant. Bara genom sin storlek är han respektingivande, och en av tjejerna är rejält hundrädd. Hon satt bredvid mig i soffan, så hon fick lite terapi på köpet.

Vi gjorde en trevlig sak som jag kan rekommendera. Alla fick skriva två lappar på temat ”det här vet ytterst få om mig” som vi la i en burk. Sen drog vi lappar och gissade vem som svarat vad. Då blev det lite prat utifrån lappen och på så sätt kom alla lite i fokus och fick berätta om sig själva. Mycket trevlig aktivitet om man vill bonda ihop ett gäng. Vi var fyra som känner varandra genom tjejjouren sen tidigare och tre helt nya från och med i höst. Vi ”träffas” oftast digitalt, men det umgänget får också bättre kvalitet om man faktiskt har träffats IRL. Vi träffas snart igen, vi ska ha årsmöte i januari. Då blir det gemensam lunch efteråt, som jouren bjuder på.

Nu ska jag jobba tre dagar, sen är jag ledig igen. Jag ska verkligen njuta av mina långledigheter i jul/nyår, för sen stundar ju nya arbetsuppgifter från 27/1. Min skalle problemlösaren har redan börjat processa hur jag ska jobba. På detaljnivå. Som ett självspelande piano 🤣

Kram 🐘

Jag har inte tränat på 3v. Måste ta tag i detta nu. SKa börja ikväll. Sovit oroligt men enligt min klocka så är sömnen ok.

@Geggan Ja, man får liksom helt andra ”glasögon” när man blir nykter. Man ser, upplever, förstår vilka andra som har problem med alkoholen. Hyn, hårkvalitén, irrig blick, hastiga handrörelser. Innan ville vi inte se, för då hade vi tvingats se våra egna problem.

Kul att träffa familj och vänner ❤️

Kram 🐘

@aeromagnus Nu är inte alltid. Det går över. Allt går över. Ut och springa? Kuta upp och ner i trappor? Ibland behöver man blåsa ur systemet lite, bli fysiskt trötta.

Kram 🐘

@vår2022 ja men så är det nog, inre eller yttre ljus-vad vet jag, men något är det som lyser varmt just nu.💕🕯️ @geggan ja, finemang är faktiskt också ett helt rimligt sätt att beskriva detta läge 😍
Idag har vi firat in julen med ett (alldeles för dyrt) men väldigt fin och god middag på restaurang, tillsammans med alla barn, respektive, ja hela vår familj som snart uppgår till 20 personer. En tradition som uppstod för länge sedan, och som vi hållit i på lite olika sätt. Det var väldigt fint och så uppskattat av alla. Januari blir det spar och gnet men det är helt okej.
Nu ska jag lägga mig tidigt! Kram på er, snart jul och ledigt! Extra lyxigt för oss som är nyktra 🤶✅

@aeromagnus Hej 👋🏼 Har de elpatroner på systemet? 🤔 Nä - allvarligt skämtat. Hoppas det löser sig och att du kan få en lugn och stressfri färd mot jul 🎅🏼🩵

Nu är jag på femdagars resa i gamla hemlandet. Träffat kära vänner, hållit lite kurs, nu på väg att träffa fler plus syster. Sen är jag redo att fira jul. Och ja, allt har gått bra o jag har inte stressat. Klämde in en lite extra teaterföreställning, insåg efter en halv timme att jag dels inte gillade det alls, dels var för trött. Så jag smet ut i mörkret. Köpte en kofta som julklapp till mig själv. Pratat ganska mkt om nykterhet för jag träffar ju inte dem ofta. Kryper fram både en o annan som man oroar sig för. Och ja, jag har sett, har örnkoll på hur folk dricker. Ser när nån håller i sitt glas som en snuttefilt, på ett speciellt sätt. Liksom privat.

@Se klart låter bara finemang! 🐳❤️

Mår ganska så skit just nu. Stressad. Vår pelletsbrännare strular och vi har ingen elpatron. Två veckor kvar innan jullov. Får se hur jag klarar detta. Har lust att dra till systemet imorgon men det kommer jag inte göra. Känner mig allmänt dränerad på energi.