Senaste kommentarerna i forumet

@Kebne1 psykologen föreslog det också! Har tagit upp det med läkaren nu, får se vad dem säger!

@andesh79 Hög igenkänning på det där. Nu när jag börjar få en längre distans till min alkoholkarriär så kan jag ibland tänka tillbaka på hur någonting var och någonting jag gjorde och känna en sådan märklig overklighetskänsla. Betedde jag mig verkligen så? Vad var jag för en idiot egentligen? Varför satte jag inte stopp för ett sådant beteende tidigare? Det här är ju inte jag!

Den där känslan kan vara så översköljande ibland att jag tänker att det där som jag minns mig själv göra är ju inte jag. Det kan inte vara jag. Jag vet att jag har fel och brister och kan vara ok med det, men inte att jag betett mig så utstuderat dumt.

Det kan nog vara bra ändå att kolla i backspegeln då och då, men blicken ska väl främst ara fokuserad framåt. Det som har varit kan vi ju inte göra någonting åt, men det som händer ikväll och imorgon har vi fortfarande något att säga till om. Det vi kan göra är att bete oss på ett sätt idag som vi inte behöver skämmas för imorgon.

En sak jag tänkt på vilken extrem egoist man har varit under alla år man druckit för mycket. Allt har ju skruvats och vridits bara så man kan dricka i fred. Man har alltid lyckats fått till det på något sätt. Jag var utomlands för några veckor sedan med min dotter. Jag klev upp 05:45 för ett fik öppnade 06:00. Där kunde jag skruva i mig 6-12 öl vissa mornar fram till 09:00. Min dotter vaknade runt 10:30 så hon märkte ju inget (tror jag). Sedan var man ju tvungen att underhålla allt resten av dagen (för att hålla sig vid liv), och framförallt sova… Vilken skitsemester rent ut sagt. Men hon hade ju det bra, solade och badade och gjorde och fick det hon ville. Så det var ju ingen skitsemester på det sättet, men mitt eget beteende äcklar mig. Så vidrigt rent ut sagt. Men man ska väl inte i det här läget kolla för mycket i backspegeln. Man behöver inte förlåta allt men acceptera allt är nog viktigt.

Jaja, det var lite tankar bara ☀️. Hoppas ni får en fin fredag, om någon läser detta 😂🙏🏼☀️

Idag skall jag på mitt första besök hos öppenvården 🙏🏼☀️. Det ser jag verkligen fram emot. Har redan hunnit blivit bjuden på middag ikväll. Det är nu det börjar bli farligt. 6 dagar nykter idag. Idag var första gången jag skrattade när jag kollade på TV. Har isolerat mig helt och ställt in mig på beroendemottagningens träff nästa torsdag. Vill ha Antabus. Då går det ju inte att dricka. Det skulle kännas skönt att veta det.

Respekt @BEATNGU 🙏🏼☀️

Jag fick campral mot suget och jag tyckte verkligen att det hjälpte efter ett tag. Det finns massor med hjälp att få om man är mottaglig och villig till det. Kämpa på🙏🏼

Hej Alexx och varmt välkommen hit!

Du har redan fått flera superfina svar och jag vill också passa på att hälsa dig välkommen ändå. Det hörs att det var ett stort steg att vända dig hit, klokt, starkt och modigt att du gjort det.

Du har gått igenom en del tuffa saker och att söka stöd som du får lite tips om här kan ju absolut vara en god idé om du känner att du vill det.

Gällande alkoholen har du tidigare varit alkoholfri i ett halvår, imponerande, du skriver att det var för dina barn ville det. Kan tänka mig att det blev en stark drivkraft för dig då att höra det från dem. Oavsett hur du mådde då efter allt som hänt så klarade du av det, imponerande. Du har en förmåga att hantera livet även då det är riktigt tufft och nu är du igång och hanterar igen.

Du vill ta tag i detta med alkoholen en gång för alla låter det som, fint att du hittat hit, hoppas du hittar mycket här som blir hjälpsamt för dig!

Varma hälsningar,
Rosette
Alkoholhjälpen

@less12 Min ångest och oro eskalerade när jag till slut drack varje dag. Man hamnar i den onda cirkeln, man dricker för att dämpa ångesten, det håller i sig ett tag, sedan ökar ångesten igen och man dricker för att dämpa…När man dricker vet hjärnan att man kan dämpa ångesten med alkohol, men samtidigt blir hjärnan stressad av att man dricker alkohol och ångesten ökar på. Jag trodde att jag led av massor med ångest men det var inte hela sanningen och jag tänkte på om antidepressiva medel skulle vara behövligt. När jag slutade dricka så försvann massor av ångest, den ångest som framkallades av alkoholen. Nu kan jag känna ”normal” ångest och oro men inte tillnärmelsevis så mycket som när jag drack. Den är hanterbar och med mindfulness kan jag vara i det och det försvinner. Terapin har som sagt också gett mig verktyg och förståelse/insikt om mig själv. Jag har haft mycket skam med mig sedan barn som jag gjort upp med. Jag har förstått att det inte var fel på mig utan de vuxna som lade skam på mig. Det hade själva så mycket skam som de överförde på mig. Det är så oerhört lätt att skamma någon subtilt eller att någon är en offerkofta mot en. För mig var det mycket att jag inte kunde uttrycka mina känslor rätt ut om jag varg arg, då fick jag höra att man gjort sitt bästa men att jag ändå inte var glad. Man körde liksom över mina känslor, de togs som kritik och vederbörande blev ledsen eller arg på mig, för att jag var arg. Det har påverkat mig att känna skam och att jag inte vill göra någon ledsen, rädd för kritik och väldigt självkritisk. Håller inne med känslor och att jag inte alltid ens vet vad jag vill. Jag har förstått detta långt tidigare men det är först nu när jag blivit nykter och kommit i kontakt med mina äkta känslor som jag känner att jag lagt ifrån mig skammen som inte är min. Det har framför allt gällt min relation med min mamma. Jag har stått på mig i mina känslor och hon offerkofta. Jag känner mig trygg nu där jag står och det verkar som att hon börjar acceptera det.

Det var skämmigt och jobbigt att berätta, men också skönt. När jag bestämde mig för att aldrig mer dricka ville jag vara helt ärlig och sann, inte ha hemligheter mer. Jag smygdrack i deras närvaro men blev ofta för full så de har ju sett att jag inte alltid kan dricka ”normalt”. Sedan har vi alkoholism i generna från mina båda föräldrars sida, så detta har jag fått ärva och har en känslighet för. Ju längre tiden gick som nykter, desto mindre skam och mer stolthet kände jag. Mina nära är förvånade av att jag var så ”illa ute” för de såg ju inte allt och det var min hemlighet att smyga och gömma . Det är så stolta och glada för min skull och trodde nog inte att jag skulle sluta helt, nu ser de det. Jag tänker att jag ska visa vägen, har barn i din ålder. Både vad det gäller skammen och alkoholen. Att skam ärver man och att det läggs på en, men att det inte är deras skam. Att vi har alkoholistgener och att det ska vara medvetna om det.

Oj, vad mycket jag skrev, men typ så har jag upplevt det😁

@BEATNGU Jag hoppas att du när du känner oro och ångest påminner dig själv hur viktig du är på forumet med din starka berättelse som du delar med dig av och som hjälper så många andra här.

@BEATNGU Grymt bra jobbat 👏! Tack för att du delar med dig av din historia!

@majken_r Jag kan inte annat än att starkt rekommendera det helvita nyktra livet! Vinet tappar all sin dragningskraft med tiden, och kvar blir bara ett stort äkta frågetecken kring hur i all vätlden har jag nånsin tyckt att det är VÄRT allt negativt med vinet????
Heja dig!!❣

@vår2022 tack för ditt ärliga och utförliga svar. Har själv tidigare haft en del problem med ångest och liknande, detta har dock eskalerat nu senaste tiden. Vet att jag förhoppningsvis kommer må så mycket bättre som nykter. Vad modigt av dig att berätta för nära och kära, hur upplevde du det? Känns nästan svårare att berätta för min familj och mina vänner att jag bestämt mig för att bli nykter. Kanske skäms? Eller känner jag mig lite misslyckad, borde ju känna tvärtom, att jag ska vara stolt över att jag tar tag i mitt problem och gör något för att förändra mitt liv, finns dock en liten tanke som maler i bakhuvudet om att det är ett misslyckande av mig som blivit beroende.

@helenmoonshine Kan du inte kontakta öppenvården? Bara säg att du känner en risk med ditt drickande och vill göra något åt det. Det kan ju bli nåt samtal i veckan dina barn är i skolan. Fixa en tid som passar. Att börja med antabus enbart känns inte rätt. Jag lovar att öppenvården är helt fantastiska. Dom anpassar sig efter dig. Du kanske kan börja med en timma varannan vecka tex och känna dig fram. Du kommer att få så många förklaringar till varför man gör som man gör. Min kontakt använde whiteboard tavla väldigt mycket. Ritade upp mitt huvud och belöningssystemet och hur det funkar kommer jag ihåg. Det var en cirkel som blev större och större ju mer man drack. Den blir sin egen normala storlek, men den kan inte vara så stor. Den måste krympas ner igen och efter en tid är den mycket mindre och det är det nya normala. Mindre tomrum att fylla med alkohol. Typ så berättade han. Sen fick jag lite hemläxor att göra i smyg innan nästa möte. Tex gå ut en viss motionsträcka och räkna hur många gånger alkoholen kom upp i huvudet. Tex om man såg en gren som såg ut som en flaska eller gick förbi en grillplats där man normalt skulle kunna sitta och dricka lite. Man får massor med tips. du kan alltid säga stop om det inte känns som att du vill göra nåt som känns fel. Det kostar inget och kaffe får man. Dom har friskvård en gång i veckan. Iaf här där jag bor. Allt sker i din takt. Skulle du lägga in dig nånstans så har du ett schema som ska följas varje dag. Det kanske är mer stressigt vad vet jag. Jag har testat AA. Jag gick några gånger. Du behöver inte säga något utan bara lyssna på vad andra berättar hur det går för dom. Där jag gick var det ett par stycken som gick varje dag. Dom hade gjort det länge och vågade inte släppa den rutinen. Nu skrev jag en halv roman igen, men så blir det när jag väl börjar.

@Darthgrå Jag gick dit regelbundet ganska länge till Avonova för samtal och pet prov för att se hur mycket jag druckit den senaste helgen. Det var ett krav från min arbetsgivare.

@helenmoonshine Om du träffar nån bekant där så är det ju lika läge för er båda. Ingen av er lär ju skvallra att den mött den andre där. Chansen är minimal. Jag lyckades bli kompis med en hygglig kille när jag var inlagd första gången. Han är läkare och har/hade problem med opiater, alkohol mm. Han kunde ju allt när det gäller både droger och mediciner. Nu vet jag inte om jag får skriva detta men jag skriver inget utförligt. Jag gick på antabus ett tag och samma dag när jag var hemma på eftermiddagen så pratade jag och honom i telefon. Jag råkade nämna att jag skulle ge allt för att dricka lite. Det visste han ju med ganska enkla medel hur man kunde kringgå. Testade efter en stund att dricka och inget hände. en var det bara att köra på som vanligt. Nu ska tilläggas att jag tog antabus av egen fri vilja så jag hade inget krav av att fortsätta med den om jag inte ville. Tänker inte skriva hur man gör för att sabba för nån annan som den kan funka bra på. Har aldrig upplevt hur dålig man blir om man dricker på den. Men nån sa att du gör det bara en gång. Så dåligt mår man.

@majken_r
Blir så glad över hur du förklarar, att du landat i något som känns bra & hållbart för dig.
Alla i ”det vidare livet” inspirerar mig med! Att de fått det att funka och att de tycker att ett liv utan alkohol är så mycket bättre gör det hoppfullt att kämpa på. Kanske, förhoppningsvis kommer jag dit med, det är mitt mål! Jag har dig, er som förebilder! 💛
Kram 🤗

@vår2022 I sak håller jag med dig helt och hållet, det är bara orden som skiljer. Och kanske lite tankesätt.
Framför allt har du rätt i att vi aldrig kan dricka igen, det triggar de felprogrammerade banorna i belöningssytemet direkt. Tyvärr har jag erfarenhet av det.
Vad jag vill är att kunna säga att jag är, eller kalla mig, en person som inte dricker. Varken mer eller mindre. Det borde vara det normala, men tyvärr ser vårt samhälle annorlunda ut.

Vilken historia och bra kämpat. Det känns som att jag slutade i tid medan jag fortfarande hade lite kontroll.

@BEATNGU Tack för att du delar ! Du inspirerar!"

@Natalia Trodde de prover jag lämnade sist skulle duga, men icke! Ny provtagning idag och återbesök på måndag. Om inget av de resultat som har med levern att göra visar något konstigt blir det Antabus då. Det finns saker som bara skall göras!
Även om jag kan låta lite tvehågsen ibland så fanns det en tanke med att flytta till den här delen av forumet. Det är här jag hör hemma, även om inte hela hjärnan har förstått det ännu🙄Om jag bearbetar och knådar den kommer polletten ramla ner till slut.

Vet inte om jag skrivit om detta i nån annan tråd så jag tar min egen för en gångs skull :-P ett tag efter att jag flyttat från fru och barn hyrde jag ett hus på landet. Det var en lillstuga som tillhörde ett större hus med en tant med massa katter och hundar som skällde varje morgon. hon hyrde också av samma gubbe som mig. Vi hade ju fåt sälja vårt radhus. Exet hade ju inte råd med det själv så det blev så. Fick en ganska bra peng över när lånen var inlösta och allt var klart. Jag hade ju blivit av med jobbet och hade en hyra på 7000 i månaden där jag bodde. Men nu hade jag runt 130 000 på kontot helt plötsligt. Jobb, barn och fru var ju förlorade tyckte jag då. Dom vill nog inte träffa mig särskilt ofta ändå. Så jag drack. Satt där i min soffa på min uteplats utan att någon såg eller sa något. Bytte öl mot rosévin eftersom jag ofta spydde av ölen när det skummade i magen. Drack kanske en 3 liters om dagen i början. Sen blev det 2x3 liter ju högre toleransen blev. En 35a på morgonen nån gång på några minuter så man kom på banan igen. Nån dag fick jag för mig att sluta dricka i några dagar. Behövde städa och handla mat mm. Hade en tunna som jag kunde elda skräp i. Den fylldes med vinboxar och kartonger från färdigrätter som var det enda jag orkade fixa som varm mat. Dagen efter när jag började nyktra till och mådde ganska hyfsat satt jag vid datorn som jag hade i köket. Det sista jag minns är att jag såg att klockan var runt 22 på kvällen och jag var trött. Men jag ville byta sängkläder först vilket jag inte gjort på ett tag och dom luktade inte blommor direkt. Sen blev det svart. Jag hade rest mig från stolen och fallit andlöst rakt ner med ansiktet före i klinkergolvet. När jag vaknade hade jag krupit in på toaletten och stod på knä och spydde. Samtidigt droppade det massor med blod i toan och jag hade väldigt ont i huvudet och var bortdomnad i ansiktet. Fick panik. Kollade mig i badrumsspegeln. Då såg jag att jag spräckt upp överläppen och hade en jätte bula i pannan. Förstod att jag hade svimmat men har inget minne att jag tog mig till toan. Det såg jag sen när det var blod nere på dörren där jag öppnat den krypandes. Ringde 112 och förklarade vad som hänt. Att jag svimmat och inte mindes hur länge. Ett krampanfall mest troligt. Ambulansen kom och jag blev inlagd för omplåstring och blodprover. Dom såg ju att jag druckit mycket bara en dag tidigare så dom trodde att ett krampanfall var boven. På morgonkvisten väntade min mamma utanför akuten och jag fick gå med en sköterska för att möta upp henne. Det var början på corona så hon fick inte gå in. Jag minns att jag blev kissenödig och gick in på en toa med sköterskan utanför. Det är de sista jag minns av nästa krampanfall. Vi hade gått några steg när jag stannade och tittade upp i taket helt plötsligt. Sköterskan kollade också upp och undrade vad jag tittade på. Då föll jag handlöst framåt innan sköterskan hann fånga mig rakt på ett provrörsbord med stenskiva. Den träffade precis under tinningen och slog upp ett stort jack längst hela käklinjen. när jag vaknar upp igen blir jag inrullad i en säng med massor av läkare som trycker kompresser i ansiktet på mig och dividerar om det måste sys så fort som möjligt. Det blev så. Dom sövde mig och fick sy både invändigt och utvändigt. Efter uppvaket kom kirurgen till mig på mava där jag skulle ligga och förklarade att hon inte lyckades reparera alla nerver som gått av vid smällen. Att jag aldrig kommer att kunna göra tex sura miner och forma den sidan av munnen som innan. 29 stygn blev det på utsidan som ja fick plocka bort på vårdcentralen efter en vecka med antibiotika. Tror att jag låg två eller tre dagar på mava men det är ganska dimmigt. Fick mycket smärtstillande. Hade dessutom kaliumbrist så det fick jag i dropp. Dom kollade hjärtat med ultraljud och tog prover, men hittade inget där. Jag hade legat och krampat ett tag när jag föll och det var ju rätt fast ändå fel plats att skada sig på. Läkare kom på några sekunder. Varav en var min fd granne som jobbar som läkare på akuten. Men det har jag inget minne av. Kommer heller inte ihåg att exet och barnen hälsade på mig när jag låg där. Såg ut som frankensteins monster ett tak efter när jag kunde ta bort bandagen. Blåtira som rocky balboa, ihoptejpad överläpp och ett sår som gick från tinningen längs käklinjen ända till underläppen. Idag känner jag inte av det så mycket. Det pirrar lite konstigt på fel ställe när man rör över dom nerver som hon inte fick ihop. Jag orkade inte ta tag i försäkringsbiten efter det. Har ju olycksfall genom banken ihop med andra försäkringar. Men jag slutade inte dricka för det. höll upp ett tag däremot. Råkade se en annons om ett bolag som hjälper folk att driva försäkringsärenden. Dom tog 15% av det man ev skulle få. jag kontaktade dom och dom förklarade att det var bra att det gått en tid så det är lättare att se vad som blir bestående r och nedsatt funktion. Jag hade aldrig orkat det själv. Det tog nog ett par månader så fick jag en utbetalning på 3500 kr för sveda och värk har ag för mig. Men dom var inte klara än. Nej nu ska du ha pengar för sjukhusvistelse bestående r i ansiktet och nedsatt funktion i mungipan. Det tog nog ett halvår innan försäkringsbolaget betalade ut resterande. Efter deras arvode fick jag ut över 12 000 kr som jag hade missat annars. Så det funkade faktiskt bra. Hade ärret varit mer synligt hade det blivit mer pengar. Jag fick raka mig och ta en tumstock och hålla längs hela ärret längs hakan. Kom inte ihåg exakt, men jag tror det var ca 13 cm. Nu när jag har lite skäggstubb så syns det knappt. Så det var ju tur att inte ett öga gick sönder eller nåt. Men det var bara nån halv centimeter från tinningen så det kunde gått värre. Falla med 100 kilo på en stenskiva ska man inte göra lärde jag mig. Sen har jag inte haft nåt mer anfall. Men jag var väldigt rädd när abstinensen kom och jag inte fick i mig mer dricka för att magen vägrade behålla det. Lyckades hålla upp i nio veckor som längst innan jag tog ett återfall igen. det andra har jag nog skrivit längre upp här men jag kör på. hade flyttat till en lägenhet i en mindre stad eftersom huspengarna försvann snabbt och här var hyran mycket lägre. Minns inte när jag började dricka sista gången men vaknar till sans efter flera dagar då jag bara hade 500 meter till bolaget var det ju lättare att bunkra upp ett lager. Kom på att jag nog inte ätit på några dagar. Min antidepp medicin hade jag inte tagit heller. Så det flimrade rejält i skallen och jag började höra folk i lägenheten som jag ropade på men det var ju ingen där. Sen såg jag saker krypa runt på väggarna och tavlorna rörde på sig. Fick tag i telefonen och ringde en bekant som hjälpt mig bli nykter ibland hemma hos henne. Tror klockan var 4 på morgonen när jag förökte dricka lite så inte skakningarna skulle komma. Jag hade sån dödsångest och kände att om jag får ett ep anfall nu så vaknar jag nog inte igen. Hon kom hem till mig oc låg bara och grät. Hon undrade vd vi skulle göra. hon hade aldrig sett mig i så dåligt skick innan. Jag visste att psykiatrin inte skulle ta emot mig när jag fortfarande var full. man måste få abstinensen först. Det vågade jag inte vänta på så hon fick ringa ambulans och säga att jag hade bröstsmärtor och hade haft ep anfall tidigare. Ambulansen kom och jag gick ner för trapporna med hjälp av ambulanspersonalen. Dom körde in mig till akuten och där fick jag sitta i en säng och spy det lilla jag hade med en fruktansvärd brännande mage och en dödsångest jag aldrig haft innan. Tillslut kom det in någon kille som frågade vad ska vi hjälpa dig med? Han tyckte väl att en baksmälla behöver man väl inte vård för. Men baksmällan hade knappt börjat. Blev uppskickad till medicinakuten där jag låg när jag skadade mig. Jag minns att jag tjatade att ni måste ge mig stesolid annars kommer jag att dö av abstinensen som var på väg. Fick det tillslut och det hjälpte lite, men fy fan vad ont i magen jag hade och kallsvettades och ville bara att nån skulle skjuta mig just då. Tror det var dagen efter när jag hade lyckats äta ett halvt smörgåsrån innan jag mådde illa. Då kom en äldre läkare in och tittade på mig. Vet du hur nära det var att du somnade och aldrig vaknade mer? Nej med jag kunde ju gissa. Hade du fortsatt sista dagen istället för att komma hit så hade du kanske inte överlevt. Ditt blodprov som togs nån timma efter att du drag något visad en bit över 3 promille. Det lär varit högre när du drack den sista timman. Gör inte så här mot dig själv sa han. Du har två barn. Ska dom behöva se sin pappa tyna bort genom att dricka ihjäl sig? Nej jag vill inte dricka mer sa jag. Då är det nu du måste bestämma dig. du klarar inte en sån här resa till. Det satte sig hårt i skallen och jag bara tänkte på mina barn att nu sitter dom där hemma och et att pappa är på sjukhuset igen. Nej! Detta ska dom inte behöva uppleva mer. Nu tar jag antabus och all jävla medicin jag kan få som hjälper mig på vägen. Jag hade redan hjälp på öppenvården när detta hände och då sa jag till P kan vi kalla honom att nu gör jag vad som helst. Jag alkotesta mig varje morgon där när dom öppnade. sen fick jag en blåstestare med mig hem som jag kopplade till en app som skickade in resultatet. Först skulle jag längre än 9 veckor som var senaste rekordet. Sen var det helt plötsligt 3 månader och vipps ett halvår. Inte en droppe. Mådde illa bara jag tänkte på det. En av dom sista sakerna vi gjorde var att han frågade mig om jag klarade att titta på lite bilder på projektorn, hur det kunde gått om jag fortsatt och överlevt. Det var skrumplever som fyllde kroppen med vätska som fick tömmas regelbundet. Det var lever cancer, det var bukspottkörtel cancer och allt anat det orsakar där inne. Det hjälpte mig en bra bit. där vill du inte hamna sa han. Han hade haft patienter som det var så illa med. Min lever verkade må bra. Men jag drack sällan sprit. Hade jag gjort det hade det nog gått mycket fortare att bryta ner levern. 25e augusti är det två år sedan jag satt där och lyssnade på en arg och bestämd läkare som faktiskt sa saker som sitter kvar starkt i minnet.Jag har fortfarande noll sug efter alkohol, men känner tydligt att det är nåt som fattas. Den där kicken och att bara få rensa skallen. Jag dricker inget alkoholfritt idag som påminner om äkta vara. Jag äter inte choklad med likör i eller något som skulle börja trigga något som jag inte vet om jag kan hantera. Jag mår inte alltid bra psykiskt. Ibland är det för mycket övertid på jobbet och stress. Ibland är det tankarna på att det har ju "bara" gått 2 år. Jag måste ju vara på min vakt resten av alla år också. Ibland känns det meningslöst. Jobba för att ha råd att tanka bilen för att kunna åka och jobba igen. Samma visa varje dag. Men så är det inte hela tiden tack och lov. Drömmarna om att jag sumpat allt och druckit igen och att alla hatar mig kommer inte så ofta länge. Ofta i början var jag psykiskt bakfull tills jag hade druckit kaffe på morgonen. De var ju så det alltid var innan. Har nyss varit sjukskriven i två veckor pga ångest och hopplöshetskänslor. Kände inte att jag ska köra en stor hjullastare när jag inte kan fokusera på det jag gör. Gick till doktorn. Han vill att vi provar att höja antidepp medicinen tillfälligt och ser om det gör nån skillnad. Mår bättre nu men jag tror delvis at hjärnan spökar. för nu är det sommar och då får an dricka nä man vill. Har ju inte haft nån ångest knappt sen jag slutade, så denna gången var annorlunda. Ingen självmedicinering? Det brukar ju alltid funka. Nä det skjuter fram det hela och bygger på skiten under tiden. Sen kommer det en tsunami istället. Har även hälsat på en kompis som bor på Smögen i ett par dagar. Han dricker för mycket och har nu tagit hjälp på inrådan och visst tjatande från mig. Han drack när jag var där. Bekom mig inte det minsta. Hade ingen effekt på nån trigger alls. Första gången jag umgås med någon så pass länge som dricker när inte jag gör det. jag kunde ju däremot köra till affären och pizzerian när det behövdes. Vatten pommac och pepsi klarade jag mig på dom dagarna. Och kaffe. Nu har jag kramp i armarna så jag säger over and out. Nu vet ni lite mer om mig! En sak till bara. När jag känner oro och ångest får jag ett stort behov av att hjälpa andra att inte behöva må dåligt om jag kan bidra med nåt. Det är därför jag skriver till er alla där jag tycker att jag kan tillföra något. säg till om jag blir för mycket bara! Jag lägger mig inte i, jag bryr mig bara och vill inte att ni hamnar så djupt ner som jag gjorde innan ni fixar det med en vilja av stål!

@Alexx Du berättar att du sett klipp på Youtube och läst om alkohol för att få motivation. Här kommer en länk till Peter Wirbing som är en expert på alkoholfrågor. Han berättar om hur hjärnan påverkas av alkohol och kunskap om detta ökar förståelsen för varför man mår som man gör och beroende. Hans filmer har hjälpt mig mycket till att öka min kunskap om mitt beroende och hur hjärnan påverkas.

https://www.youtube.com/watch?v=8qxtDj5aVFQ

Tack.

@Alexx @Alexx skrev:"Problemet är att när någon vecka har gått, jag mår bra och jag förändras som människa, och det är då som jag glömmer allt det dåliga med alkohol, jag blir en ny människa som tror han kan klara av att dricka lite."

Så har jag levt dom senaste 15 åren. På måndag börjar mitt nya liv, oftast går det bra fram tills det är fredag. Nästa måndag börjar det om igen.

@Alexx Hej och välkommen hit! Du skriver: ”Jag är rädd att något är fel på mig, att jag haft behov hela mitt liv att dricka för att kunna leva. Men tanken att gå till en psykolog, får mig också att må dåligt. Tänker hur kan han hjälpa mig, är inte dessa sessioner korta, hur kan jag beskriva hela mitt liv under dessa korta möten och kanske en veckas pauser.”

Oftast dricker vi för att det är något som skaver inom oss och du berättar att du har haft behov hela livet att dricka för att kunna leva. Det låter som att det skulle kunna vara något som skaver och det kan vara svårt att få syn/få tag på detta själv. Med hjälp av en psykolog skulle du kunna få stöd att finna detta. Då kan man få en förståelse för varför man dricker och vad man dämpar. Session brukar var 45-50 min och man hinner en hel del. Sedan är det bra med en veckas uppehåll för att kunna bearbeta det som händer i terapin. Man gör jobbet själv och bollar med sin psykolog. Man kan må dåligt, ibland sämre när man börjar peta i sig själv, men det gör man ju även ändå om man mår dåligt. Min erfarenhet är att det är förlösande och skönt att få prata av sig med en kunnig inom området och det tar en vidare i livet. Förstår även att otroheten och skilsmässan varit slitande för dig som påverkar ditt mående. Att sluta dricka och bli nykter kan vara ett första steg och att sedan ta itu med det som skaver för att komma vidare och få må bra i livet.

Lycka till och kämpa på! Livet blir så mycket bättre när man är nykter och får kontakt med sina känslor💕