Snart helg igen

283 inlägg / 0 nya
Senaste inlägg
Pianisten
Tack <3

Blir glad att läsa att något av det jag svamlar fram inspirerar er, men jag har lite svårt att ta till mig det, kanske för att jag inte står för total nykterhet här trots min historia och mina krascher.
Ärligt talat tycker jag att oavsett om man klarar att vända ett missbruk till normalbruk eller blir helnykterist är det en stor prestation, båda löser problemet så länge det hålls. Inget av det är definitivt enkelt.
Jag räknar absolut inte in mig till en stabil normaldrickare än, det finns nog inget antagningsprov till den gruppen mer än tid som bevis. Men med snart 4 månader utan en destruktiv berusning känner jag mig på rätt väg!
Vill poängtera att jag verkligen ser upp till er som slutat helt. Att sluta helt leder ju till att man tvingas ta tag i det som kommer fram när man inte längre dricker för att döva vad det än är och man hittar de underliggande problemen mycket snabbare.

Alkoholism är en otroligt komplicerad sjukdom. För några kommer den tidigt i livet, något att göra när helgen kommer och arbetsveckan är över. En diskret övergång från skoltidens oskyldiga festande till att sitta hemma och bli full. Ett lyckorus man alltid kan räkna med som en belöning för att man varit "redig"
För andra (mig) kom den senare, när livet blev tuffare och tid och ork till det som varit meningsfullt tidigare sakta bytts ut mot uppbyggda luftslott av måsten.
Oavsett så handlar det om att fylla tomrummen med en känsla av mening.

Vi är de flesta plikttrogna våra arbeten, strävar efter högre levnadsstandard och besatta av att hålla upp en fasad och inte känna oss sämre än "alla andra"
SKAM är tydligen en av de känslor som driver människor till nästan vad som helst..

Jag vet att många precis som jag har ett mål och en önskan att nå en slags inre frid. Den som känns när man kan sätta sig ner, göra ingenting och bara vara till freds. Den där känslan av att må så bra att det inte finns någon anledning att ta det där glaset för det har ingen effekt att tillföra
Den känslan kommer, hos mig, när jag både har gjort lite av de där som man måste, upprätthållit någon form av ordning omkring mig, vare sig det är ekonomisk, saklig eller rutinmässig ordning, samtidigt som dagen har haft en mening, en riktning och en glädje som tagit dig närmare något.

För mig har träningen blivit den meningen. Jag har haft ett komplicerat förhållande till träning hela mitt liv. Velat så mycket men aldrig räckt till. Börjat och slutat så många gånger att självförtroendet varit när på utplånat.
Nu har jag börjat om på noll, min största utmaning är att bromsa mina ambitioner men ändå känna att jag gjort tillräckligt. Min djävul som alltid sitter på axeln och säger att jag kunde gett lite mer. Skulle jag missa en träning så är den djävulen hemsk.
Jag har mycket att kvar att jobba på här, ett mycket mer långsiktigt tänk och att hitta en trygghet i min riktning, även som sist när jag blev sjuk.
Men som det är nu är jag på en bra väg. Jag gör det jag kan. Så länge jag får gå hemma i lugn och ro och packa min träningsväska, förbereda min shaker, gå och lägga mig i tid på lördagskvällen för att vakna pigg på söndagsförmiddagen som är den absolut bästa träningstiden på gymmet. Träna "tillräckligt" hårt, duscha och komma hem, äta mig mätt och sen sätta mig med en inre frid så känner jag någon slags mening och kommit längre än jag nånsin varit.

Andrahalvlek
Härligt 🤗

Fyra månader utan en destruktiv fylla är kanonbra! Härligt att du kommit igång med träningen också. Det blir allt tydligare för mig som nu fyllt 50 år att jag tränar inte för att bli gammal, utan det handlar mer om HUR jag vill må när jag är gammal.

Keep up the good work!

Pianisten
Väldigt jobbig helg, måste hitta nya vägar.

Tack Andrahalvlek för peppen. I helgen har det varit riktigt jobbigt. Kanske har besöket hos psykologen i torsdags legat i bakhuvudet, att jag troligen inte kommer bli mottagen för vidare utredning. Jag "fungerar" för bra. Trots testerna visar ganska höga poäng på bipolaritet, trots senaste kraschen och sjukskrivning. Jag har ju inte förlorat jobbet, än, och jag har inte förlorat min familj, än. Mottagningarna är så överbelastade att det finns inte plats för de som förfarande är ovanför vattenytan.

Hade en heldagsutflykt med barnen i fredags till ett äventyrsbad. Blev en lång men väldigt lyckad dag. Vi var hemma till kvällen och avslutade med klassiskt fredagsmys i soffan. Jag tillät mig ett par glas som jag brukar göra på fredagar och var nöjd efter en öl och ett glas rött med liten påtår.

I lördags fanns det inga planer, regn och storm ute. Jag var trött, helt tom och motivationslös men försökte intala mig att det bara skulle få vara en lugn dag. Hade svårt för familjen omkring mig och drog mig undan igen. På eftermiddagen låg jag helt apatisk ute i soffan med en filt i det kalla uterummet och bara stirrade ut på träden som svajade i stormen, plasttaket som knakade och vindbyarna som fick rummet att nästan gunga. Det var nästan vaggande. Efter en stund somnade jag.

Söndagen gick fort, till gymmet på morgonen i vanlig ordning, min räddning. Mina tre bröder kom senare och hjälpte oss bära in drygt 200 säckar pellets till pannrummet, sen fikade vi. Vad skulle jag göra utan dem.. Till kvällen var det att få ihop lite mat och få barnen i säng inför en vecka med tidigt schema. Sen efter en dusch fanns det inte mycket kvar att ge för något eller ens känna efter.

Så fort det blir tomt fungerar jag inte.

Andrahalvlek
Tomt = viktig egentid

Att sitta på en stol och fånglo borde vi alla göra lite mer. Eller bara vara och ”umgås” med oss själva. Skapar rastlöshet, men jag tror att det är nyttigt. Jag tränar på det också 😊

Virvla
Tom.

Vet att du skrev inne hos mig i början av mitt vita år. Såg att du hade uppdaterat och läst igenom din tråd. Vilken resa du gjort. Du kommer åt din inre kärna varje dag. Mäkta imponerad. Det här med tomhet är nog nåt som vi alla känner ibland. Ville bara kika in och säga hej! Och framförallt heja!
Skulle rekommendera dig lev livet fullt ut.
Och framförallt, vad är viktigt för dig i livet?
Kram!

Pianisten
Går in i årets tredje månad

Går in i årets tredje månad med glädjen att ha lyckats hålla min träningsplan i 2 månader och startat den 3:e. Det betyder väldigt mycket för mig eftersom min träningshistoria bara är en lång rad av misslyckanden och uppgivande. Även om 2 månader fortfarande är en väldigt kort tid så känns det annorlunda denna gången. Jag kan ha hittat min väg och jag har kanske för första gången klarat något! -Jag har precis tagit mig igenom en dipp, en låg period utan att köra av vägen och ge upp! Jag har känt mig svag, motivationslös och nere under ett par veckor. Trött och sötsugen, inte alls samma motståndskraft mot snabba belöningar och frestelser. Släppt efter lite för att stilla ängslan och "skavet". Blivit ett gäng kvällar med smågodisskålen i knät. Dålig energi på träningarna och bakslag i resultaten.
Men jag har hållit i mina rutiner och nu vände det! I onsdags hade jag ett kanon träningspass igen och idag gick det också jätte bra. Helgen har varit aktiv och händelsefull, började känna lite varningssignaler igår förmiddag då dagen var oplanerad och lite ångest och grubblande började varva upp. Men jag lyckades bryta mönstret och gå ut i trädgården.

Så länge träningen fungerar, så fungerar livet. That's my (hi)story!

Önskar alla en fortsatt fin söndag!

Pianisten
Tomhet

Hej Virvla. Kul med ett hej och att du minns mig :-) Ja min självinsikt är det nog inget fel på. Kanske både en gåva och ett handikapp. Det är lätt att fastna inne i sig själv och tro att man kan lösa allt genom att bara gräva djupare i sig själv. Ofta så är det tyvärr någon form av handling som krävs.
Ska nog inte börja gå in på mina tankar kring den frågan; vad som är viktigt för mig i livet. Det har jag aldrig hittat. Den jag var förr, som drack till vardags, ville ha ett spännande, äventyrligt liv med mycket människor och socialt.
Nu trivs jag mest själv, tränar, läser, pysslar om hemmet. Men tomheten, den finns där ständigt som en saknad av något större.
Kram!

Se klart
Tomhet ja

Hej,
Och grattis till dina fina resultat med träning och a-fritt liv. Jag tror vi (många) delar en viss känsla av tomhet, och den kanske bara får lov att finnas där. Att leva med. Det är fint att läsa ditt inlägg och jag skickar goda tankar!

Lennis
Känner samma

Ibland känns det inte alldeles toppen eller ens kul att gå o träna - men man gör det som en envis gris för man vill hålla fast vid planen man har med träningen o att den ska lyckas o hållas. Ändrar o förändrar lite bland dagarna för att få ut mest känsla av att vara nöjd med mig själv. Brukar ofta låta helgen vara träningsfri men inte idag! Har kört både ett konditions o stretch pass efter. Känner fortfarande en tomhet men ändå nöjd med mig själv..de dagarna när man har mer motivation o känslan finns där o med i passet är ren o skär lycka. Säger som du man vill ha något man gör bra att hålla fast vid! Vi fortsätter jag gick med in i tredje månaden utan flopp med träningen!! Fasiken vad vi gör det bra! Riktiga starka pannben! Fortsätt som du gör!! Du (vi) gör det förbaskat bra!! Heja heja!! 🏋️‍♂️🏋️‍♂️🥇🥇

Pianisten
Vågar inte slå mig för bröstet

Ja Lennis, visst gör vi det bra! 😊 Men jag (pessimisten) vågar inte tänka annat än att detta bara är börja på en ganska ny och skör grund som jag behöver vänja mig vid och utforska med försiktighet.
Jag är rädd, jag kan inte säga annat. Jag vet bara att jag aldrig kan lita på min instinkt. Jag vet inte hur många gånger jag suttit i bilen på väg till jobbet, spelat en bra låt i högtalarna och fått morgonsolen i ansiktet och känt den där fantastiska känslan att vara oslagbar och att nu, NU är det min tur att må bra. Ändå på nått jävla vänster har jag suttit där igen en mulen kväll, nedsjunken i soffhörnet med ett tömt glas.

Men nog tusan har jag kommit längre än någonsin denna gången och bestigit en ny platå! Jag är väldigt lycklig att jag nyss tagit mig igenom ett par veckor av mörker och tyngd utan att släppa mina rutiner och nu är tillbaka med ny motivation. Det har faktiskt aldrig hänt innan. Känner också början på en ny härlig nivå med träningen nu att återhämtningen går snabbare, passen fortfarande hårda men ändå mentalt lättare. Med små justeringar i kosten har den blivit mer behaglig och jag känner redan dagen efter att jag längtar efter nästa pass. Kanske t.o.m att jag börjar skymta lite muskler i spegeln. 🏋️‍♂️

Så vad än det underliggande behovet kan vara och vad jag själv egentligen tänker om träning som ett livsmål så får jag väl acceptera att den just nu får vara det som är viktigt för mig i livet. Och det är väldigt härligt att känna det, en mening.

Miss Hyde
Träning, love it!

Jag förstår precis hur du känner rörande träningen. Den ger kraft och energi att klå alkoholens ockrop i bästa fall - hellre beroende av något bra som bygger upp än något dåligt som bara bryter ner och ger ångest. Jag hejar på dig.

Pianisten
Känslan att alltid vänta på något

Idag drog grubbelmaskinen igång igen. Jag hittar lite nya ord på känslorna som alla är gamla och välbekanta känslor och en grund av de problem man dras med. Känslan av att inte bli nöjd. Känslan av att vänta på något. Känslan av att vilja fly från allt. Känslan av en kofta som killar och sticks.
Vanligtvis brukar dessa känslor kunna hejdas genom att vara aktiv och träna men som jag skrev i förra inlägget, har träningen börjar bli mer vana och mindre utmattande. Samtidigt är det fortfarande en balansgång att inte göra den tuffare, långsiktigheten är enda rätta vägen och jag vet att släpper jag mig lös så pressar jag mig i väggen innan någon hinner skrika skål! Trots att jag lovat mig en spärr på att hålla två hårda träningspass i veckan så har jag redan smygadderat två pass till i veckan med Paddle-tennis på måndagar "det är ju bara roligt" och cykeltur efter jobbet på fredagar, blev 2 mil i fredags.. Så efter cykelturen i fredags, storstädning på förskolan lördag morgon, börjat installera robotgräsklippare i trädgården på eftermiddagen, gymmet 1,5h i morse sedan göra klart installationen i trädgården i eftermiddags så kan jag knappast göra något åt denna grubbelmaskinen med mer aktivitet nu.
Sitter just nu i hög mysfaktor med tänd kamin, regnsmatter på rutan och min nya bok i soffan och försöker koppla av men tankarna avbryter mig mer eller mindre mellan varje mening.

Denna känslan av väntan/saknad/längtan är så jobbig. Det är som att hela livet man lever nu känns som "bara sålänge, innan..." Innan vadå? Känslorna får en att tvivla på alla delar i ens liv. Relation, jobb, osv. Ännu värre är känslan att inte kunna lita på sina känslor. Någon som är trygg i sig själv och sin självkänsla hade kanske lyssnat på dem för länge sedan och gjort någon förändring. Jag däremot litar inte på dem, jag är rädd att jag aldrig kommer bli nöjd, att det är mina känslor det är fel på, mitt huvud som är överaktivt och letar upp problem som inte finns. Men så finns den där obehagliga känslan också där, - tänk om, jag är på helt fel plats i världen, med helt fel människor omkring mig. Min rätta öde finns där ute någonstans.
Priset på att sätta dessa känslor på prov är bara så högt att det nästan inte finns.

Sidor