Återfall

188 inlägg / 0 nya
Senaste inlägg
Denlillamänniskan
Jag har läst hela din tråd.

Jag har läst hela din tråd. Du skriver så bra om ensamhetskänslor. Det är också något som jag tampats med en hel del. Med åldern har det gått bättre och nu är jag mer sams med det. Oftast, iallafall.
Det är fint att du är nykter och att du är här och delar med dig.

Varmaste vårhälsningen till dig!

Denhärgången
Handskas med avgrunden

Firat barnens födelsedag med ex-svärföräldrar. Sa nej ett par hundra gånger men tappade visst bort min röst till slut. Jag var där för att dom skulle ha någon att vara bättre än. Titta, vad fint och jävla perfektlyckligt livet är utan mig.
Jag ser avgrundshålet och jag vill dit. När jag inte kan dricka mig långt åt helvete bort från det känns det som en trygghet att få drunkna i det. Mmmm att få gå med på att jag är en värdelös förälder, skrothelvete till människa som inte lyckas med den enklaste jävla uppgiften att låta någon vara gift med mig. Jag vill hata mig själv och aldrig mer låta någon komma nära.
Men jag tänker ju inte göra det. Blablabla här går jag och blir starkare och mognare. Fuck fuck fuck fuck fuck fuck fuck.
Tack lillamänniskan, varm kram till dig!

Barnmorsan
Jag känner igen mig i dig.

I att vilja låta de destruktiva tankarna ta över. Att plåga sig själv och sedan få dränka sin sorger. Ta udden av allt en liten stund. Innan ångesten slår på med full kraft igen.

Jag hoppas att du hittar din röst och får orken att stå upp för dig själv. Du är värd det. Du är värd att få duga som du är och inte vara nån annans jävla måttstock på hur jävla lyckade de är. Fy fan vad vidrigt. Men det är ju så det fungerar. Det är vår lott. Men vi behöver inte ställa upp på det. Vi kan säga tack men nej tack och nästa gång hoppas jag att du kan göra det. 💪

Tillsammans ska vi orka kriga mot våra kritiska demoner och vara nyktra mammor till våra barn! ❤️💕

Stor kram till dig.

Denhärgången
Exakt!

Åh, fantastiskt, precis den pepp jag behövde höra. Heja heja dig!
Vi är starkast <3 <3

Denhärgången
Utmaning

Jag sliter med mitt kreativa jobb. Jag blir stressad och hatar alla som är framgångsrika. Jag tycker synd om mig själv och önskar att gud fanns.
Min hjärna tjatar på mig att jag ska lösa det med slukhålet. Bara ta ett dygn och dricka så att jag orkar tycka det är kul att jobba hela natten och känna mig som ett mörkt geni. Så att jag blir av med ångesten.
Nähe serru hjärnjävel för ångest är min frukost nuförtiden. Jag äger mina känslor.
Jag tänkte att det hjälper att få ner det här. Så att det blir som att jag har lovat. Jag ska inte dricka. Jag ska ta mig igenom det här.
P&K

Denhärgången
Självbild

Jag landade ett riktigt drömuppdrag idag. Som genom ett magiskt mirakel vill jag säga, men så är det ju inte, utan genom hårt jobb och kompetens och för att riktiga prestigepersoner på verkliga positioner tycker om det jag gör.
Det är dags för mig att växa in i mig själv. Det hände något längs vägen, jag blev livrädd och säker på att misslyckas. Jag vill vara den här vuxna kvinnan i början på en superspännande karriär, och den frånskilda småbarnsmorsan som sliter upp och ner på världen för att få livet att gå ihop. Men den där ledsna alkisen som skriver sin egen undergång kan väl gå och dö nu tycker jag.
Grattis mig.

Denhärgången
Sommar

Det har gått flera månader utan kaosångest. Jag lär mig välja en annan väg. I höst ska jag få hur mycket vård som helst. Jag är så tacksam över att jag vågar ta mig själv på allvar.
Det rör sig. Jag fyller sakta på mitt liv med människor som jag vill ha i det. Jag skäms inte över att finnas så jag vågar ta kontakt. Jag blir bättre på att vara mamma, eller på att acceptera att jag gör så gott jag kan.
Jag vaknar ledsen idag. Det är nog bra. Jag har verktyg för det nu, såhär känns det att vara ledsen. Resten av sommaren kommer dra på i ultraspeed, idag har jag plats att vara ledsen.
Det är min elvaåriga bröllopsdag. Skilsmässan går igenom i oktober.
Jag sörjer inte det. Jag vågar nog inte röra vid det. Jag undrar lite försiktigt längst bak i huvudet om han tänker på det. Om han minns att jag kunde vara någon annan än den han ser nu.
Jag är ledsen för att det tar sån tid att skapa det nya. Mitt liv är fortfarande så mycket kamp. Det vidare livet med lugn i kroppen, tid som går ihop, ekonomi som inte gör ont i magen, tankar som inte vill skada mig, är fortfarande så jävla långt bort.
Jag är ledsen för att friheten kommer med så mycket ensamhet. Det är okej.

Amanda igen...
Har hållit lite utkik efter

Har hållit lite utkik efter ett inlägg från dig, jag gillar ditt sätt att skriva, du har ett språk jag förstår.
Att frihet kommer med ensamhet kände jag tydligt i slutet av min förra nyktra period som varade nästan ett år. Sen tog besvikelsen över att nykterheten inte tog bort ångesten och hålet i hjärtat och jag började dricka igen. Och med det blev jag den där ledsna alkisen som skriver sin egen undergång som du berättade om.
Jag lever fortfarande med min man även om jag ofta önskar att jag inte gjorde det och är jag nykter är jag ensam i vår relation eftersom han dricker och lever i total förnekelse.
MEN☝🏻Jag tror att du, precis som jag, har alla förutsättningar att komma dit: till lugnet i kroppen, ekonomin som inte ger magsår osv.
Den här viljan att skada sig själv, den tror jag går att jobba bort, med hjälp förstås, men inte är det lätt när den funnits med så länge. Jag är ofta väldigt, väldigt ledsen över att ha blivit vad jag är, trasig trött och ledsen. Jag tycker det är fint att du skriver att du har plats för att vara ledsen. Själv klarar jag det dåligt fortfarande. Känslor som exploderar har jag lättare att leva med, då händer det liksom grejer! Kicktorsken, jodå det är jag...
Men ändå är jag rätt säker på att vi har ett värde, vi är värda att finnas, älskas och ses. Åt helvete med det instagramperfekta, det finns bara i sagorna och helt ärligt, du vet de som inte har lite svärta i själen, som inte kan se bortom det som ligger framför näsan, de som tror att allt bara har en botten? Vill vi egentligen vara som dem? Visst hade livet kanske varit enklare men eftersom vi inte är födda sådana är det omöjligt för oss att transformeras. Däremot måste vi vara rädda om oss, bejaka och bevara det som gör oss hela men att kampen mot det som sliter sönder oss tar tid, lång tid, måste vi acceptera. Jag gjorde inte det första vändan, jag var naiv, hög på min egen förmåga, full av tillförsikt att NU kommer jag bli hel igen! Som om jag någonsin varit det, hel...
Massor med tid tar det kanske men det är ok (intalar jag mig varje dag...) det är väl meningen antar jag.
Ville säga hej och önskar dig all lycka till i din kamp.
Kram från Amanda🌺🙋🏻‍♀️

Denhärgången
<3

Känner så igen mig. Man tror att nykterheten ska vara lösningen, men det är egentligen med den det verkliga jobbet börjar.
Jag vacklar hela tiden fram och tillbaks med den där självbilden, skräp - okej, skräp - okej. En vacker dag kanske okejet får stanna lite längre.
Vad helt fantastiskt att du höll uppe ett helt år. Det är ju det som räknas. Och att du klättrat tillbaks. Hur går det nu?
För mig var det för stort hinder att dela livet med någon som inte såg och ville kämpa med mig. Det var alldeles för lätt att falla tillbaks i förnekelse när det fanns någon alldeles bredvid som normaliserade (och tömde upp). Om du klarar det är du ju en superhjälte. Om det är för svårt kanske du behöver fundera över vad som är viktigast. Eller hitta sätt att hjälpas åt även om ni har olika mål.
Tack för dina ord <3 Vi följs åt mot den där helheten.
Och PS, fick höra från min dotter att mitt ex firar bröllopsdagen med tårtkalas för barnen. Alltså, har du nåt tips på en lämplig reaktion på det tar jag tacksamt emot, fattar inte vad i hela världen jag ska känna...

Amanda igen...
Jaaaa du... finns det någon

Jaaaa du... finns det någon vettig reaktion? Rätt märklig grej att göra kan jag tycka när man inte längre lever ihop. Tårtkalas? Hur tänkte han där? Jag hade nog ignorerat det... Men hur känner du för honom, finns det känslor kvar? Kanske har du skrivit det i tidigare inlägg men i så fall har jag missat det..
Om jag vore skild idag hade jag nog bara låtit dagen passera utan att göra något alls. Det är ett datum som för mig bara skulle stå för det som varit, något som inte är viktigt längre. Men det är jag det.
Hur mår du idag utöver detta med tårtkalaset? Själv känner jag mig stark och glad idag om än en smula oproduktiv, har som vanligt inte hunnit/orkat göra det jag tänkt. Men skitsamma, det viktigaste är gjort, good enough ÄR faktiskt good enough.
Tänker på dig och delar gärna med mig av min styrka jag har idag❤️🌺🙋🏻‍♀️

Denhärgången
I ett par dagar gick jag runt

I ett par dagar gick jag runt och ältade att han hatar mig och firar att jag är ute ur hans liv. Sen som ett trollslag slog det mig: han kanske faktiskt bara tycker det är jobbigt och vill hitta på något för att tänka på nåt annat. Han kanske faktiskt är lite ledsen att det är slut. Jävlar det är klurigt med den här förvridningen av verkligheten som kommer med den kassa självbilden. Jag har fortfarande inte förstått vad det var som hände. Det är typ 1,5 år av mitt liv som ligger i dimma. För att jag var full och för att jag, fattar jag nu, var så jävla deprimerad att jag tappat tiden liksom. Plötsligt en dag lämnade jag min man. Sen var det nån autorobot som tog över, fixade jobb o lägenhet o släpade möbler på bussen. Och blev nykter. Jag vet inte om jag har känslor för honom. Han stängde av mig när jag gjorde slut, så jag vet inte riktigt vem han är. Jag har träffat en ny, och det är fint och asjävla omöjligt. Jag har allt jobb i universum kvar innan jag kan släppa in någon på riktigt. Jag vet inte om jag tror på kärleken.
Jag är lite nere, men det är som att jag kan ana hoppet där borta nånstans. Det finns en framtid där jag har ett litet hus, och känner mig stor och trygg.
Tack för din styrka Amanda <3

Denhärgången
Bring it

Fy helvete vilken jävla pissdag. Haha, så löjligt jävla tung. Jag suger på mitt nya jobb. Och min kille har nog gjort slut (igen). Jag orkar inte ens. Bla bla bla jag är omöjlig att leva med.
Jag tycker om mig själv idag. Jag tycker om att jag vet att jag är stark.
Det är läskigt att vara ensam. Jag behöver träna på det.
Jag är glad att ni finns.
Kram

Denhärgången
Kraften i det här

Fem minuter kaffemeditation innan arbetsveckan drar igång. Juli är månaden jag jobbar ihjäl mig. Tre heltidssysselsättningar som ska få plats i en samtidigt som barnen har sommarlov. Ja, det här är alldeles för mycket. Men det är mitt. Jag gör det här, jag får fart på mitt liv. Jag korrigerar mina misstag. Det går undan och det är stort och jag växer snart ur min egen kropp.

Denhärgången
Harm

Jag är så jävla arg på mitt ex.
Jag antar att det är lite friskt också, efter två år av konstant skuld och mindrevärdeskomplex har jag gått in i en ny fas. Men jag kan ju inte gå runt med den här kokande bomben i magen. Förstått att det här är nåt man jobbar med inom tex aa, så nån här inne kanske har lite tips. Kommunikation och förändring är stängda vägar, jag måste hitta acceptans av situationen och lösa upp det här i mig själv. Hur gör man?

Adde
Att

hitta nån du litar på och prata av dig allt som tynger dig är en bra väg. Att få tömma "ryggsäcken" och få plats med nya, friska, tankar är en skön känsla.

Femina
Man ber till Gud

Man ber om att visa ditt ex Tolerans, medlidande och tålamod och bli fri från sorg och ilska. 🙏

Denhärgången
Like a skyscraper

Idag är jag liten.
Sliter på mitt sommarjobb. Kollegorna behandlar mig som en tonåring. Jobbar idag hos en brukare som avskyr mig. Jag har empati, jag har tålamod, jag tar emot och låter det rinna av. Jag ska inte gråta.
Det är lite för många pusselbitar som är svåra just nu. När jag sliter rumpan av mig för att få ihop tiden, pengarna, livet skulle jag behöva några små glimtar av att få känna att det räcker till.
Jag ska gifta mig igen bara för att ha någon bredvid mig på morgonen som säger att jag duger.
Jag ska börja om igen och födas in i en kropp med kapital och makt och självförtroende.
Jag ska lösa upp mig själv i universums atomer och bli en del av rymden så jag kan se mig själv från ett rimligt perspektiv; det ordnar sig.
(Och om det är nån som har en kram över tar jag gärna emot)

Mirabelle G-S
Kram

Stor varm kram kommer här din väg!

Kommer att tänka på ett ordvitsigt citat ”Hurt people hurt people”. Det är en sanning vi som arbetar med människor ofta får känna på. Man blir lätt nedslagen och självkänslan naggas i kanten när man tvingas ta skit från dem man sliter livet ur sig för att hjälpa. Att upprätthålla en professionell distans hjälper för att iaf bryta cykeln, så man inte själv blir en sån där hurt people who hurts people. Har du fått utbildning i förhållningssättet ”Lågaffektivt bemötande”? Om inte, googla och läs på. När du bemästrar det förhållningssättet hjälper du både dig själv och brukare. Kram

Denhärgången
La la la life is wonderful

Ångesthjärnan har satt igång. Lediga dagar med barnen känns lite oöverstigliga. Inte en millimeter av mig hittar någon ro.
Hade en egen ledig kväll i lördags som såklart blev kalas i självdestruktiva tankar och beteenden. Tog mig upp, bla bla bla, kämpar på. Idag är det bara som ett konstant surr här uppe.
Jag gillar inte semester och det är därför jag aldrig tar någon. Längtar tills världen går in i struktur igen. Längtar tills jag får tid att jobba hur mycket jag vill. Och tills psykologerna slutar ha semester.
Längtar tills jag fixar min hjärna så jag pallar att vara i nuet.

Denhärgången
<3

Jag tänker sällan på att jag inte dricker nu för tiden. Mitt liv är ju liksom jobbet, lekparken, gymet. Det är så få situationer jag behöver tänka på att välja.
Igår var jag på begravning, sen minnesstund och middag. Jag hade missat att förbereda mig. Jag var mitt i sorg, kärlek, virrvarr av samtal och ljud, och omringad av vinboxar.
Jag har inte ens sett en box sen förra augusti.
Det var tufft. Och ljudet av kranarna tjatade på mig att jag skulle kunna göra allting lättare. Men det gjorde jag inte.
Idag är jag en ballong av tacksamhet och ödmjukhet och livsglädje.

Strulan65
Styrka 💪❤️

Starkt att klara det// kram Strulan 🙏🏻💪❤️

Mirabelle G-S
Riktigt strongt!

Wow vilken rysare... Men du fixade det! Otroligt bra gjort Respect! 😊

Fibblan
Hej vännen 💚!

Herregud, vilket jäkla hästjobb du gör!
Så sjukt imponerad av din styrka💪!
Du kanske inte räknar, men hur lång tids nykterhet har det blivit för dig nu då?
Tänk vad mkt du klarat och klarar att ta dig igenom utan alkohol! Bara skummat igenom lite nu, för att ta ifatt, men det är helt fantastiskt - Jag blir så pepp😘!
Heja dig! Du visar att det går att stå ut, att inte ta till bedövningsmedlet, trots smärtan och allt som river, känslor av ensamhet etc..
Stor kram till dig för ett så himla gott jobb🤗💗!
/Fibblan🌼

Denhärgången
Hur länge jag varit nykter

Vad det är fint att ni finns. Blir lika varm varje gång av att påminnas om gemenskapen här inne <3
Jag räknar inte dagar, jag tänker fortfarande att jag väljer i varje nu. Men det är snart ett år sedan jag förändrade mitt liv på riktigt, slog i botten-botten och fick den förlösande insikten att jag inte ska dricka alls. Innan dess hade jag försökt sluta på riktigt sedan jag lämnade min man, men det krävdes den där tegelstenen i skallen för att jag skulle fatta. Jag snubblade ett par gånger under hösten, men med en helt annan grundinsikt och handlingskraft.
Jag tänker att jag ska ritualisera den där dagen i slutet av augusti på något sätt, fira eller sörja. Och att jag samlar mod inför att dela med mig av vad som hände. Det brinner fortfarande av skam och rädsla när jag tänker på det, och jag tror jag skulle behöva förlåta mig själv för att komma vidare.
Jag längtar efter att bli fri. Det har hjälpt mig enormt att inte dricka, men jag märker ju att ångesthjärnan jobbar i samma mönster som förut. Det ska komma en dag när jag kan välja bort alla mina destruktiva beteenden på samma sätt.
P&K

Denhärgången
Höst

Gud vad skönt att livet har rytm igen.
Jag har halkat ur under sommaren. Jag var inne på en bana mot ett helare liv, kampen mot ångesten, jag minns inte hur målbilden såg ut. Det är som att livet bara är att försöka hinna ifatt.
Idag försöker jag att vila. Jag försökte det en gång under sommaren och det blev kaos. Idag blir det sorgset. När paniken över att jag inte producerar eller servar någon lagt sig kommer ledsenhet. Det är väl okej. Här ligger jag i sängen och är ledsen.
Jag försöker tänka att hösten ska bli fin och bra, men det jag egentligen tänker är att jag ska prestera. Att jag ska orka massor och vara duktig. Jag hittar inte tillbaka till den där känslan av vad det var jag ville, hur jag föreställde mig kanske frid, lugn, vakna och vilja gå upp. Jag föreställer mig lyckan som att jag producerar och känner mig nöjd med det jag producerar. Det är okej, jag kan surfa på det för det håller mig flytande.
Jag har äntligen kommit in i vårdspiralen och snart drar det igång. Jag ska få utredning, samtalsterapi och behandling för ätstörning. Just nu känns det avlägset och ouppnåeligt, men jag tror att det kommer bli jättebra. Nånstans här inuti är jag ju jävligt motiverad och redo att möta mig själv mot ett helare liv. Måste bara väcka lite livsgnista. Snart. Imorgon.
Puss

Denhärgången
Flashbacks

Nu har minnena bestämt sig för att komma tillbaks. Året/åren kring min separation, alkoeskaleringen ner i katastrof innan jag bröt, ligger som en ryckig dimma. Hatar när folk ställer frågor för jag kan inte svara, hur längesen är det, hur länge hade jag det så, ehm ingen aning.
Nu kommer det tillbaka, alltid lagom tills jag ska somna. Spelar upp filmerna, tvingar mig att se vem jag var, vad jag gjorde. Det är väl givet, hjärnan har gått och väntat på lite lugn och ro för att få bearbeta all skit som bara tryckts ner. Men jag vill inte. Jag flyr i panik. Det där är inte jag.
Jag antar att jag borde använda mitt team av fantastiska psykologer till att bearbeta det här. Rensa såret så det inte blir långvarig inflammation. Jag vill inte jag vill inte jag vill inte. Jag vet ju att min styrka är mitt mod. Jag kan, jag ska, jag vågar. Men brrrrrrrrrr jag vill inte!!!
Nu ska jag till gymet.

Denhärgången
Glädje

Rullar ner i sängen matt och fortfarande lite hög. Det var underbart att springa flatenloppet. Gemenskapen och peppen, och min fina vän som fick dit mig, och känslan av att kroppen flyger fram, och att jag har det här i mig, att glädje går.
Tack livet för en alldeles perfekt dag.

Strulan65
👏👏👏👏👏

Så härligt, du ger oss andra kraft/: kram Strulan 💪🙏❤️

Dee
Tack för sällskapet

Du var ju som skjuten ur en kanon, hade inte en chans att ta rygg på dig!
Vi är så starka!
Och jag är så glad att jag har dig!

Stor kram,
Din vän Dee

Denhärgången
<3

Jag träffade en kär gammal vän igår. Vi gick folkhögskola tillsammans i 20-års åldern, runt första perioden jag sökte hjälp för drickandet (gick sådär).
Vi brukade gå hem till honom efter skolan, köpa varsin tetra. Ibland satt vi hela nätterna. Och vi var liksom nära varandra som att vi var varandra, rakt in i själen, delade allt det där äckliga inuti som man tror man inte kan dela.
Vi har inte setts så ofta genom åren, för att det ju blir så.
Idag är vi tio år äldre, har familjer, och är nyktra. Sitter vid mitt köksbord och äter kaka till kaffet. Det känns lite absurt och visst nånstans kanske lite sorgligt; jag kommer aldrig läsa min dagbok för honom igen, och förmodligen aldrig släppa in någon där han var. Men mest känner jag mig väldigt lycklig över att se honom såhär. Det har äntligen lugnat ner sig lite i honom, han är pappa ut i fingerspetsarna, make med hela hjärtat, han är närvarande, ibland lite glad.
Och jag undrar om det finns en chans att det där kanske också är jag. Om mitt förflutna sneglar på mig och kan se någon som har slutat fly, slutat göra illa sig själv, slutat ge sig rakt in i det djupaste mörkret så fort tillfälle ges.
Kanske.

Sidor