Jag tar tillbaka mitt liv.

109 inlägg / 0 nya
Senaste inlägg
Dee
Jag tar tillbaka mitt liv.
Dee
Botten är individuell.

3 månader nykter. 88 dagar.
Helt sjukt när jag ser det såhär på pappret.
Vad hände liksom?
Hur har jag lyckats kapsejsa, hur har jag hunnit med att totalt och fullständigt kapitulera och sedan vända tillbaka på rätt köl igen?
Vart fick jag kraften ifrån att ha orkat göra den här helomvändningen?

För dryga 3 månader sedan var jag beredd att dö. Jag visste helt ärligt inte om jag ville eller inte ville leva längre. Jag visste inte vem jag var längre, eller hur jag skulle klara av det här.
Jag hade nått botten. Botten ser verkligen helt olika ut beroende på vem du är som person, hur dina tidigare erfarenheter har format dig och helt individuell. Vissa människor har (o)turen att aldrig hamna där, det viktigaste är att vi alla bör vara ödmjuka kring varje individs upplevelse av sin egen botten.
Min botten var fruktansvärt mörk. Solens ljus orkade inte träna sig genom vattnet utan jag kunde skymta det ovanför, där jag satt fast med fötterna i någon form av vad som kändes som blålera du vet, man liksom sugs ner i den där geggan och det blir nästan som ett vakuum i det med fötterna. Ju mer man sprattlar, desto hårdare håller den där blåleran fast fötterna.
Det var tyst. Mörkt. Kallt. Överjävligt. Syret började ta slut.

Min seglats började för några år sedan och fick ett ganska abrupt slut efter att min båt kapsejsat under kulmen av en storm som jag egentligen inte kan sätta ett exakt finger på när jag råkade navigera fel och köra rätt in i, och efter en tids trampande i vattnet sjönk jag.
Hur jag tog mig upp till ytan igen och lyckades hitta en livbåt att häva mig upp i, hade jag tänkt försöka förmedla här i min första egna tråd här. Det och mycket mer.

/Dee.

FinaLisa
Hej Dee🌷

Jag väntar med spänning på nästa sändning!😄

Kramar
💚💚💚

Dee
1 år tidigare.

Väckarklockan ringer. Jag kom i säng för dryga 3 timmar sedan, alldeles för packad.
Munnen är torr, det smakar gammal alkohol, hela kroppen värker och min hjärna känns 4 storlekar för stor i jämförelse med kraniet.
Jag orkar inte gå upp. Hela kroppen liksom stretar emot. Kliver ur sängen och sekunden efter är den där ångesten där som en blixt från klar himmel. Så välbekant men absolut inte inbjuden.
Tar upp mobilen, jag känner hur svetten tränger genom mina porer. Alltid samma fråga:
Va skrev jag igår egentligen? Vem ringde jag? Vem messade jag med? Vill jag ens veta hur mycket jag gjort bort mig?
Handen darrar när jag öppnar upp telefonen. Jag vill inte titta men går ändå igenom min kväll eftersom jag har luckor jag behöver fylla.
Okej, jag ringde min alkade väninna som också va pruttfull. Ett vagt minne blixtrar till om att vi blev osams igen, som vanligt. Vi pratade 3 timmar igår, samtalet börjar alltid glatt men slutar i att vår ton mot varandra blir mer och mer aggressiv.
”Så jävla tragisk människa” mumlar jag för mig själv och går in i chatten på telefonen där jag hittar två meddelanden från henne efter att samtalet avslutats i natt.
01.50 ”Sluta va så jävla dum i huvudet, du fattar ju ingenting!”
02.05 ”Jag är ledsen för att du inte mår bra, jag älskar ju dig lilla vän, förlåt förlåt”
”Ojdå, tvära kast i känslorna. Snacka om multipel personlighet.” tänker jag. ”Nu måste jag göra något åt det här. Idag ska jag inte dricka!”
Går ut i köket för att koka kaffe, påvägen till kaffebryggaren passerar jag kylskåpet där bag in boxen med vitt vin står. Jag häller upp ett stort dricksglas med vitt vin som jag tar med mig ut på toaletten och börjar sminka mig.
Klockan är 05.30.
Big fail idag igen.

Dee
Var det här allt som hände?

Det är en otrolig känsla att att vara skuld och skamfri. En ynnest att få uppleva total känsla av frihet och bekymmerslöshet.
Och kanske jag inte kommer att uppleva pikar av dessa känslor allt för ofta i livet eftersom det är så himla många pusselbitar som ska passa in i varandra och jag är sjukt dålig på att lägga pussel.
Jag är väldigt sällan bekymmerslös, och jag tror inte någon annan människa egentligen är det heller.
Innan jag vart nykter hade jag otroligt svårt att gilla läget. Att bara låta saker och ting vara som de var, utan att hålla på och rota runt och försöka ändra om. Jag var aldrig nöjd.
Jag kunde alltid:

* Lite bättre
* Lite till
* Lite snabbare
* Lite starkare

Det är dessa saker som tillslut gjorde mig framgångsrik i det jag har ägnat mig åt, men också fick mig att navigerade fel till viss del tror jag. För någonstans behövde jag bara få tyst på henne. Hon som typ kunde stå och lipa till mig från andra sidan rummet och som en snorunge göra fula grimaser åt mig och hånskratta åt mina prestationer.
Det hjälpte ju till en början. Tog jag nått eller några glas innan jag hade nått viktigt för mig, slappnade jag av och gick in med en skön inställning till det som förväntades av mig att jag skulle leverera, samtidigt som att jag satte en silvertejpsbit över munnen på henne inuti mitt huvud som jämt bara snackade om att jag kunde bättre.
Det hjälpte faktiskt ett ganska bra tag. Jag vart kreativare konstigt nog, jag vart mer öppen och social, mer tillmötesgående och såg lite ljusare på den situation jag för stunden handskades med. Jag toppade mig själv till en ny dimension.
Jag blev bara Dee extra delux extra allt.

Såhär 3 månader på ”andra sidan” jobbar jag varje dag på att gilla läget, att låta saker och ting vara som de är och att vara nöjd.
Det går väl både upp och ner får jag säga och det har gått förvånansvärt mycket lättare än vad jag trodde fram tills nu vid 3 månader. Det känns som att 3 månader är en ganska statisk period i resan påväg mot resten av livet, för närvarande måste jag påminna mig själv lite om att finna glädjen i vardagen och vara nöjd.
Tacksamhet för nykterheten är där, ingen snack om saken.
Problemet för mig just nu är att inte tänka tanken ”Va det här allt som hände?”

/Dee.

Sannah
Du skriver så inkännande

Och på ett sätt som gör att det känns som början till en bok. Tack för att du delar med dig av tankar och erfarenheter.
Välkmmen hit till forumet!

Dee
Sannah!

Tack för komplimangerna och tack för välkomnandet även om jag hängt här sen ibörjan av december 🤸🏼‍♀️

Härlig fredag önskar jag dig!
/Dee

Crna macka
Stor igen känningsfaktor hos

Stor igen känningsfaktor hos mig, hemskt var det att slå på mobilen för att se vilka man kontaktat. Bara att slippa det är fantastiskt.

Starkt jobbat!

Dee
Crna macka!

Tack för peppen! 💪🏻

Härlig söndag med sol önskar jag dig ☀️
/Dee

Dee
100 dagar av insikt.

Jag firar i det tysta hela dagen. Grattis till mig själv.
100 dagar nykter. Helt otroligt.
Och vilken förändring som skett! Bara till det positiva. Det finns inte en enda negativ grej med att vara nykter, faktiskt.
Jag har hittat tillbaka till mig själv, hon som jag tycker om, fast i en ny toppad version. Det här modet, kraften och styrkan att vilja förändra situationen och verkligen ta tag i problemet gör mig faktiskt imponerad.
Va det verkligen jag som klarade av det här?

Under de här 100 dagarna har egentligen ingenting varit särskilt svårt fast ändå ett eldprov.
Jag trodde de fysiska symptomen och det mentala suget skulle vara det allra värsta, men för mig har det svåraste varit att lappa ihop mina relationer med min familj och mina nära vänner samt ifrågasätta och också finna svar på de övriga relationerna som nu inte längre tillhör mitt liv. De var ändå inte bra för mig, eftersom vi bara umgicks kring alkohol.
Som tur är har min familj och två av mina nära vänner tagit emot mig och mitt beslut med öppna armar och omslutit mig med kärlek, givit mig kraften att klara av detta och modet i form av stolthet över mig och mitt beslut.
Med detta förtroende de givit mig, följer ansvar, och det skulle vara hemskt att inte fullfölja mitt uppdrag. Att svika, både mig själv och andra.
Jag har fått omvärdera en hel del, och ibland har det känts som att jag stått utanför och tittat in i en värld som varit mig så bekant tidigare men som nu känns så främmande och ogästvänlig.

Egentligen vill jag bara skrika ut till omvärlden att jag är så stolt och glad över mig själv som firar 100 dagar idag, men jag låter det passera i det tysta, för huvudsaken är att jag vet vad jag är kapabel till att klara av och att jag kan vila i den känslan.
Och viktigast av allt är för min egen del att inte få hybris nu och tänka I did it - jag har lärt mig av min 3 månaderspassage in i nykterheten att det slår helt fel inom mig eftersom jag lätt kan bli nedstämd av tanken på detta livslånga beslut. Hela livet känns så himla övermäktigt och det är där jag behöver bromsa mig själv och bara bryta ner det till "en dag i taget"-tanken för att inte deppa ihop.
Det gäller för min egen del att hitta ett skönt flow i att blicka framåt i livet och vara här och nu.

Svincoolt. 100 dagar. Det trodde jag aldrig när jag klev in här på forumet.
Fan va bra jag är!

Themistokles
Så inspirerande att läsa!

Hundra dagar. Dit vill jag också nå! Och mer därtill. Grattis! Och tack för ett inspirerande inlägg. Nu jävlar skall jag också klara det här.

Dee
Themistokles

Åh vad din kommentar värmer - nu känner jag verkligen att jag kan bidra med något här i världen med dina ord!
Att jag kan göra skillnad!
Det va typ den bästa presenten till mig själv idag!!

Tack ☀️❤️💃🏼💪🏻

Vitutanvin
Grattis!!

100 dagar - respekt!!
Jag känner igen mig i allt du skriver. Ja faktiskt - Allt!! Från hur det känns att vara övermänniska med alkohol och märkligt nog ännu bättre utan.
Du har ett fantastiskt språk och din gestaltning är klockren. Hoppas du använder bokstäver i ditt dagliga jobb 😀
Om inte så finns en ny karriär att utforska.
Du har redan inspirerat mig väldigt mycket. Så skönt också med igenkänning. Jag är inte längre ensam. Och (kanske) inte heller tokig.

Fortsätt skriv! Jag vill läsa 😘

Dee
Vitutanvin

Men hjälp, vilka komplimanger - jag blir helt rörd! 😪🙏🏻❤️💪🏻
Tyvärr har jag inte ett yrke där jag skriver, men jag skrev mycket innan alkoholen tog det ifrån mig, det tog ett tag efter att jag slutade dricka att hitta tillbaka till glädjen i att skriva.

Vilken dag! 100 dagar, stolt, och så ni där ute som skrivit så fina saker till mig - bästa 100 dagarsdagen ever!
☀️

Dee
När ska man berätta? DEL 1

När jag satt fast där nere på botten i blåleran, där, långt där nere där ensamheten och det stora svarta mörkret bredde ut sig med sin avgrundsdjupa sorg och sin fruktansvärda tystnad tänkte jag att det kommer inte vara någon som vill veta av mig om jag berättar det här. När jag kom upp till ytan. Om jag kom upp.
Det var som en melodi som hade hakat upp sig i mitt huvud, tänkte stundom att jag troligtvis blivit galen när jag liksom nynnade tyst för mig själv i mitt huvud.
"Aldrig någon som hjälper dig upp, aldrig någon som vill att du ska komma upp, för du har svikit alla. Fel fel fel."

Sen helt plötsligt släppte fötterna taget om botten och blåleran, och tur var väl det, för det enda jag tänkte var "Upp NU för fan Dee, upp upp upp, luft! Måste ha luft!" och simmade som en galning upp mot ytan. Jag tog chansen, kanske den enda jag skulle få.
Där låg jag och guppade på en av mina vrakdelar ett par dagar och bara hämtade andan innan jag började tänka att jag måste ta mig i land.
Paddlade på ett tag tills jag nådde land och väl på stranden tänkte jag att varenda jävel jag möter ska få reda på att jag överlevt! Överlevt!!
Jag ville ta tag i första bästa mänsklig varelse jag mötte där på min ö och bara ruska om personen och lite i extas, med ögon som tindrade av hopp om livet som en nyfrälst, och ropa "Jag klarade det! Jag, Dee, är den enda överlevaren från skeppsbrottet efter stormen! Hallå, fatta, jag lever! Och jag är nykter! Har inte druckit en droppe på 10 dagar!"
Jag mötte ingen på stranden.

Det gick en period till efter detta, där jag började bli tacksam över att jag inte basunerat ut något för bekanta. Inte ens för vissa närmre vänner. Jag började istället tänka på vilka det var smart att berätta för.
Vilka behöver veta?
Hur gör jag om jag behöver tacka nej till alkohol med en följdfråga från någon jag inte haft med i kalkylen över "de förtrognas lista"?
Jag har gått och grubblat på detta ett bra tag och har ibland svårt att finna en handlingsplan för framtida "outanden". Det är då jag frågar mamma. En av mina jobbigaste frågor till henne faktiskt, men en dag tog jag mod till mig med gråten i halsen.
- Mamma, tycker du att det är pinsamt att jag är alkoholist? Är du besviken på mig?
Svaret kom snabbt med en förvånad min från mamma och ett leende.
- Nej absolut inte! Varför tänker du så?! Jag tycker du är så himla stark i ditt beslut, det är superbra och pappa och jag är stolta!
Jag tog en hel del med mig i det där svaret, som jag hoppas att jag resten av livet kommer att bära med mig som en fin liten skatt att plocka fram när jag behöver.
Det kanske är så jag måste börja tänka, att det inte är så farligt och att utomstående kanske inte alls tänker det jag skrivit ett manus om att de ska tänka?
Det kanske är coolt?
Jag kanske ses som stark och modig. Inte så jävla dekis trots allt. En modig problemlösare.

Jag tycker det här är en intressant punkt i nykterheten, därför väljer jag att namnge detta inlägg som "När ska man berätta? DEL 1", med tanke om att återkomma till detta ämne när jag känner för det.

Dee
Fönstret Gud glömde.

Jag ville så gärna berätta för dig, berätta varför jag mått som jag gjort. Hur det var. Varför jag betett mig som jag gjort.
Min finaste.
Jag har varit påväg så länge, velat ge dig mitt förtroende och berätta. För jag tycker om dig. Du betyder något för mig, och jag är helt betagen av ditt väsen.
Jag önskar så att jag kunde få det tillfället, den där öppningen, för det skulle nog ge dig en hel del svar.
Kanske du skulle förstå varför jag mått som jag gjort?
Kanske du skulle våga lita på att den tillit du givit mig är väl förvaltad och omhändertagen och vilar hos mig ännu?
Kanske du skulle kunna se mig? På riktigt? Hela mig?
-
Han kom gåendes i entrén i förmiddags, helt oförhappandes såg jag honom på långt håll. Hans charmiga, lite märkliga gångstil jag så många gånger lagt märket till.
Det var verkligen något mellan oss, nått speciellt. Utan att vi ens satt bredvid varandra i fikarummet utan bara sneglade på varandra, var det alltid oberoende kollegor som frågade mig om det va nått mellan oss. Det liksom låg i luften. Glimmandes.
Magiskt.
Våra blickar möttes i entrén idag, han stannade till, jag fångade hans blick. Varje gång han sett på mig känns det som att han nått mig, jag som knappt trott det var möjligt att nå mig själv i det kaos som varit inombords, men han antände en gnista och jag fick chansen att se en bit av mig själv som jag trodde drunknat i ett hav av tomflaskor på köksgolvet i en annan del av livet, ett liv jag till varje pris har försökt att dölja för honom.
Vi växlade några ord. Desperationen växte inombords, den rev och slet i mig idag, över att finna det den där luckan till att få berätta. Att få chansen att prata med honom, lägga korten på bordet och berätta att jag blivit nykter och tillryggalagt en tid som jag tror anses bli stabilare för varje dag som går.
-
Det var i början av min nykterhet, en iskall tystnad en längre period var bruten. Jag hade varit nere på botten och lyckats simma i land igen. Vi satt i mitt kök och drack kaffe. Jag frågade honom hur det var och varför han inte pratat med mig sen senaste tillfället vi setts, helt övertygad om att han fattat allt. Han hade såklart fattat vilken vidrig människa jag var, hur dålig jag var som druckit, vilket monster som härjade runt i min kropp. Jag var helt beredd på att han skulle uttrycka att han förstått att jag var alkoholist. Jag hade övat i spegeln flera timmar innan han kom hem till mig över hur jag skulle svara ärligt, lugnt och sakligt. "Ja, jag är alkoholist."
Jag hade till och med skrivit en lapp med vad jag ville säga om jag skulle börja grina, för grinar jag så kan jag sällan föra ett samtal på en vettig nivå. Då hade jag planerat att räcka fram den lappen till honom över köksbordet och på den stod det "jag har varit nykter sen den 8/12"
- Vart tog du vägen?
Hans svar lät inte dröja, jag såg hur han tog ett djupt andetag, slöt ögonen, höll kaffekoppen mellan sina händer och började berätta. En historia som han aldrig berättat förut för någon, hans innersta hemlighet, hans största fiende i hans tankar.
Efter drygt en timme tystnade han. Jag vart helt tagen på sängen och två sekunder tänkte jag "men hallå vänta , stopp och belägg nu ett tag och backa lite här va - det va ju JAG som skulle outa mig för dig, vart tog min tid att få ge dig ett förtroende vägen?!" innan jag insåg vad som sagts.
Vi skiljdes åt lite senare, min lapp låg kvar i byxfickan och inget blev sagt av det jag ville att han skulle veta.
Jag vart däremot den första människan han berättade sin historia han burit på under större delen av sitt liv.
Veckorna gick och jag kände mig mer energifylld och hade ork att vilja stötta honom och finnas där för honom, men han fortsatte trycka undan mig. Jag försökte på alla sätt och vis.
1. Jag prövade att ligga på, höra av mig, fråga hur han mådde, berätta att jag fanns här.
2. Berätta hur bra jag mådde, så att han kanske skulle våga lätta sitt hjärta mer och inte tro att jag skulle haverera om han mådde dåligt.
3. Spelade svår en period, bara för att pröva om det funkade (har hört att det manliga släktet blir mer intresserade av att samtala och hänga då)
4. Spela död (nä, det va ett skämt)
Inget har funkat mer eller mindre. Han bor i sitt lilla skal men ibland kommer han ut och då verkar han vilja ha mig där, om än för en kaffe, men ändå.
-
Mötte hans blick, letade under hela samtalet idag efter det där jävla fönstret som Gud måste glömt öppna åt mig, tillsist stod jag inte ut längre.
- Jag måste gå tillbaka till jobbet, men kan du inte höra av dig om du vill hänga någon dag framöver?
Han svarade inte utan vände sig om samtidigt som han sa hej då och gick sin väg.

Vitutanvin
Det skär i hjärtat..

.. när jag läser om din upplevelse.
Jag vill vråla till dig: "skit i honom - bry dig om dig själv!" "Du får tydligen inte plats i hans omkrets. Så varför ska du prompt försöka ta dig in där?"

Hoppas du har fler personer att öppna dig för, berätta om din kamp och dina stordåd. Person(er) som har vett att uppskatta dig oavsett vad du gör/gjort. Som kan skilja på dig och dina handlingar. Som låter dig vara Du! Så att du blir uppmuntrad till att vara du. Du vet väl om att du duger? alltid!

Adde
Först :

Grattis till dina 100 dagar ! Du ska absolut klappa dig på axeln och berömma dig själv.

Sen måste jag hålla med Vitutanvin om att du ska "skita i honom" !! Gör inte misstaget nu att lägga energi på nån eller nånting annat än på dig själv. Du behöver all uppmärksamhet du kan få och du behöver skapa en riktigt bra relation med dig själv först innan du kan dela med dig av dig själv. Du är den viktigaste person i ditt liv just nu !

Och du skriver så fantastiskt bra !!!

Kram !!

Vitutanvin
Hur är det?

Undrar vart du tog vägen ? Känner en viss oro för att du inte är ok.
Ser fram emot att läsa ditt nästa inlägg.

Kram och styrka!

Dee
Hej Vitutanvin!

Jag är här men vill undvika att det blir ett måste att skriva i min tråd bara för att, sånt känns så himla onödigt och tråkigt.
Jag skriver när jag vill och när jag har inspirationen till det!
Just nu har jag mycket med mitt nya jobb så dagarna snurrar på, sen ska jag hinna med att träna mina 4 pass i veckan och helgen går åt till skogspromenaderna med jycken, det enda sättet jag kan återhämta mig på.

Vad gullig du är som frågar, jag är här varje dag men skriver när jag har lust och när jag känner inspiration - det är ju då jag skriver som bäst! Har en massa på gång att skriva om, väntar bara tills tankarna formats klart och är redo att åka ner i fingrarna ;-)
Kram på´re tillbaka!

Dee
Samtal med en främling.

- Jag vet som sagt inget om dig, så du kan väl berätta det du vill berätta om dig själv?
- Jag är ... (tystnad) .. Gud, jag vet inte vad jag ska säga, det känns så himla svårt att prata om sig själv som anonym.
- Du behöver inte säga något du inte vill säga, ingen exakt ålder eller så, bara så jag får en hint om du är mitt i livet eller vad du nu än är.
Jag tar ett djupt andetag och gör ett nytt försök.
- Ja, jag provar igen. Jag är 34 år. (Berättelsen fortsätter)
- Hur märkte du att du hade problem?
- Såhär i efterhand kan jag se tillbaka på mitt liv jämte alkoholen och förstå att jag hade ett riskbruk från i stort sett den där första fyllan. Det var inte så att jag drack ofta, nej tvärt om, mer sällan än andra, men den där längtan efter känslan av alkoholen i kroppen är något jag nu i efterhand förstår var det allra första varningstecknet. De tre sista åren, levde jag i ett rejält missbruk, där jag drack i stort sett 24:7. Det enda undantaget var de få timmarna per natt jag sov.
- När blev du medveten om att du hade en problematik / missbruk?
Tystnad. Jag vet att mitt svar kommer att kunna väcka en del reaktioner.
- Egentligen, om jag ska vara helt ärlig och uppriktig, så har jag, när jag tänker tillbaka på hur allt började, varit införstådd i att det här kommer aldrig att sluta bra. Jag var helt medveten om vad jag gjorde. Jag lät det hända. Jag visste exakt vad jag höll på med, men jag kunde inte stoppa det.

Detta är en liten del av ett samtal med en främling per telefon som arbetar som journalist.
Jag är väl medveten om att den sista meningen här ovan kan verka extremt provokativ för en del människor, men låt mig försöka förklara mig.
För 4 år sedan var jag strax på toppen av min karriär, jag var medveten om att jag pikade och njöt helt och fullt av det från början, men den inre rösten slog ner på mig och min självkänsla allt hårdare ju högre upp på toppen jag kom.
Från allra första gången till att dricka mig redlös varje kväll, var det ett oskyldigt glas vin för att slappna av efter jobbet. Att komma ner i varv. De där glasen vart två, tre, en flaska ganska så snabbt men inte höll den där kritiska jäveln i mitt huvud käften för det.
Det blev ett glas innan något större framträdande, två glas inför stunder då jag skulle prestera, ett glas för att orka prestera, en flaska på kvällen för att jag hade presterat, och ett glas på morgonen för att kunna orka upp och leverera nya prestationer.
Hela tiden helt och fullt medveten om vad det var jag gjorde.
Men jag ville aldrig stoppa det. Trodde inte att jag kunde stoppa det. Orkade inte stoppa det.
Jag är ganska så säker på att man inte vaknar upp en dag, flera år senare, kravlandes ur ett berg av gamla BiB:s och undrar vem de tillhör. Nej, jag vill tro att man är väl medveten om två saker:
1. Att det man har börjat syssla med inte är bra.
2. Att en dag kommer man behöva att göra ett val. I mitt fall var det så krasst att jag tänkte att antingen så super jag ihjäl mig, antingen super jag mig till skador som kommer leda till en riktigt plågsamt slut, eller så tar jag tag i det här och väljer att leva. Svårare än så är det inte. Det finns inga genvägar eller mittenfiler, inte när det gällde mig och mitt missbruk i alla fall.
Hur man når till den insikten är förstås väldigt olika och helt individuellt, och det är oerhört viktigt att man är ödmjuk inför att den just är individuell.
Jag gjorde aldrig några försök att sluta dricka. Det var en gång då jag försökte gå i samtalsterapi hos någon som kallade sig livscoach för drygt 2,5 år sedan som jag gjorde "ett försök" efter att hon sa rent ut till mig:
- Dee, du måste sluta dricka. Kan du inte hålla upp med enkelhet 3 veckor, då måste du lägga in dig på rehab.
Jag vet att jag av bara skammen av hennes ord lyckades hålla mig nykter "en hel vecka". Jösses va stolt jag var och som jag kämpade. När vecka hade gått tänkte jag att den där jädra människan inte hade rätt att säga till mig, en vuxen människa, vad jag ska göra och inte göra, så jag korkade upp två flaskor vin den kvällen och var rätt så nöjd över min "detox". Så, egentligen kan man väl inte kalla det där för ett "försök".
Jag har bara gjort ett enda ärligt försök att sluta med mitt missbruk och det var den 8/12 2018 då jag skrev in mig på alkoholhjalpen.se och skickade in en ansökan om att få ta del av det internetbaserade programmet.
Jag gjorde det inte för att någon annan sa åt mig att jag borde, måste eller skulle.
Jag gjorde det för att jag själv ville.
För att jag var redo. För att jag hade två val. Att välja livet eller att faktiskt dricka tills jag dog. (Jag tittar på den här meningen och tänker nu att det måste låta helt sjukt i dina ögon, men det var så. Det är så och det kommer alltid vara så.)
Jag gjorde det här för min egen skull. Inte för någon annans. Jag gjorde det av vilja. Inte av krav på att jag måste.
Jag skrev och fyllde i alla uppgifter under programmet för att jag ville. Hade mitt bollplank på Alkoholhjälpen som varit som min virtuella mentor återkopplat och frågat varför jag inte gjort det jag skulle hade jag troligtvis stängt ner datorn och börjat dricka igen.

Det här är egentligen det enda jag på riktigt gjort bara för mig själv. Sorgligt men sant.
För min egen skull. För mitt egetintresse, som bara jag fick vinna den riktigt stora vinsten på och det är väl egentligen det jag vill försöka få sagt med detta:
Du kan inte tänka att du måste sluta dricka.
Du måste vilja sluta.

Ellan
Exakt så!

Du måste vilja sluta! Exakt så tänker jag. När jag var i mitt mörkaste och fick en möjlighet att pausa livet och få hjälp. Inga försvarsmurar fanns kvar då gav jag ett löfte till mig själv. Det var dags för mig att få må bra. Jag gjorde det för min skull främst. Jag skulle ta hand om all skit och försöka hitta mig själv igen. Nu tre år senare kan jag känna en enorm tacksamhet och stolthet för att jag tog steget. Det har varit tufft att hitta den riktiga Ellan bakom alla masker och föreställningar. Hon är här nu och jag gillar henne mer och mer.
Hej förresten och jag gillar vad och hur du skriver.
Kram
Ellan❤️

Dee
Ellan!

Wow, är det sant?!
Det du skriver låter exakt som mig!
Betryggande för mg är dock att du varit nykter längre ån mig, det är verkligen en push för mig att se nån som fortfarande mår bra tre år senare!

Kram,
D

Vitutanvin
Instinktivt vet man vad som är bra...

...och vad som är dåligt för en. Det tror jag iallafall. Sen behöver man pricka in det där tillfället av insikt och drivkraft för att klara av att göra den nödvändiga förändringen.
Ibland finns drivkraft men ingen insikt då avtar motovationen snabbt. Likaså när insikten kommer men energin är för låg, då blir det övermäktigt att genomföra förändring. Det krävs en viss "mognad i processen" på något sätt. Flum flum....

Vad bra att du skriver när du känner för det. Och inte för att du känner att du borde. Tack för att du berättade det. Nu slipper jag oroa mig ;)

Adde
Tack

Dee för din historia som även är lika för så många av oss som är beroende ! Att komma till insikt och själv välja att förändra sitt liv är grundstenen.

Dee
Svindlande tanke.

Första april och måndag igen. Klistrade fast en post-it lapp under kollegans mus på skrivbordet idag, det tog ett tag innan han hittade felet, annars har dagen rullat på utan att ha blivit prankad själv.
De alkoholfria veckorna läggs på hög och på något vis försöker jag komma till ro med att det ska vara såhär livet ut.
En ganska svindlande tanke, för att vara helt ärlig.
För någon månad sedan kunde jag knappt beröra den tanken på att detta beslut behöver bli livslångt, det kommer nog inte gå att dricka lite granna så att säga.
Det är inte det som gör att det känns jobbigt, jag känner att ju fler nyktra dagar jag tillryggalägger desto mer osugen på att berusa mig blir jag, vilket jag känner är en sund och positiv tanke, det är nått annat jag egentligen inte riktigt kan sätta fingret på, vilket stör mig lite.
Först tänkte jag lite naivt att det kanske kändes lite jobbigt för att jag aldrig mer skulle få känna smaken av en god drink. Jag säger bara: "Gå till systemet och köp den där alkoholfria flaskan men GT som finns på alkoholfria hyllan - jösses, skulle kunna lura vilken fullblodsalkoholist som helst!"
Så nej, de alkoholfria alternativen håller garanterat måttet, så den punkten kan jag avskriva.
Det blir tråkigt?
Nja, kanske en tillstymmelse..? (Fast vad var egentligen roligt med att dricka på det viset jag gjorde?)
Tråkigare att vakna med bakfylla, minnesluckor och ångest. Definitivt. Känns ganska lugnt och skönt utan alkohol hemma. Rofyllt. Närvarande på nått märkligt vis.
Fysiskt sug har jag inte haft på evigheter, det var kanske lite i början men inte så farligt som jag trodde det skulle bli, så inte ens kroppen saknar alkohol.
Det är nått annat bara som jag går och oroar mig lite över, endast när jag berör tanken om ett livslångt beslut.
Jag tror jag är rädd för att det ska vara en kamp livet ut. Ett ständigt inre slagsmål liksom?
Jag förstår inte varför jag skulle oroa mig för att det skulle vara ett ständigt inre slagsmål. Jag slog ju till den jäveln en gång för alla den 8/12 2018, han ligger fortfarande på rygg med blåklocka och plirar på mig.
Jag borde vila i att det är jag som har kontroll istället. Från början kanske lite mer åt det sjukliga hållet för att klara av att bli nykter, nu på en mer lagom nivå. Om 10 år förhoppningsvis mer distanserat och vidare rätt enkelt.
Och så en dag i taget, det som jag är sämst på. I min värld är det redan 2025 och jag ska sätta nya mål.

Ja du Dee, det vidare livet..
Hur ska du egentligen angripa det så att det blir så lyckat som möjligt?

Dee
Med fokus på alkohol. (När ska man berätta? DEL2)

Såg att en kompis till mig ska ha vernissage i helgen. Det blir en utställning från fredag-söndag. Kul tänkte jag, klart jag ska glida förbi på vernissage, inte för att jag är särskilt konstintresserad och absolut inte för att jag förstår mig på hans konst, men mer för att visa min uppskattning och mitt deltagande för honom, samt att det är kul att se honom igen, det var ett bra tag sen sist och vi har alltid sjukt roligt ihop när vi ses.
Hör av mig via sms:

- Bubbis, va skoj med vernissage, jag såg eventet och funderar på att glida förbi i helgen, catcha upp då?!
- Verkligen! Guuu va kul om du vill komma, kom imorn så får du massor med vin och bärs också!
Jag har naturligtvis inte berättat att jag blivit nykter och känner väl inte att han ska få veta varför jag blivit nykter heller, den faktiska orsaken, iaf inte på ett sms, så jag blir en aning deppig över hans svar. Jag börjar skriva ett svar med en antydan till att jag vill vara nykter men suddar ut det för att det helt enkelt kändes fånigt och präktigt på något vis.
- Jag är hemma från jobbet, dunderförkyld, hade tänkt komma förbi lördag eller söndag i så fall. Du är väl där då också?
- Ja, visst, utställningen pågår men det kommer inte finnas någon bar där då.
- Okej, jag får se hur jag känner mig imorgon, om jag går till jobbet imorn så kommer jag på kvällen, annars ses vi nog lördag eller söndag. Jag messar!
- Yes, do it, hoppas du kommer imorn så vi kan pimpla lite vin ihop.

Jag kan inte låta bli att tänka att det på något vis är sorgligt att se en glimt av mig själv, som känns som från ett tidigare liv i ett annat universum på en avlägsen planet.
Var jag verkligen såhär?
Jag blir lite ställd to be honest. Jag är liksom inte alls med på tugget längre, det känns som att jag står i ett kalt mörkt rum i en källare, tittar på den gamla Dee´s monster som sitter där i sin bur jag låst med dubbla lås, som är lugn och har givit upp, som är tämjd och kontrollerad, bredvid buren finns en dörr som leder ut till det där gamla livet och bakom min rygg finns en trappa upp från den där källaren.
Jag tittar på monstret som rycker lite på axlarna och inte verkar vilja göra någon ansats att vilja följa med, jag själv skulle vilja träffa kompisen på vernissagen, men det enklaste är att kanske ta trappan upp, därifrån jag nyss kom ner för att fråga om han ville catcha up på vernissagen, upp till den där vardagen jag har nu, som är långt ifrån hur mitt liv en gång var, och som jag faktiskt gillar bättre på alla plan.
Jag funderar också på om jag kommer klara av att gå igenom den där dörren nykter in i denna så främmande värld där jag förut hörde hemma - kommer jag att veta hur jag ska göra och hur jag ska bete mig utan att vara full?

Jag börjar förstå folk som selektivt valt bort mig ur sina liv tidigare pga att jag drack för mycket. Har man inte samma längtan till alkohol så är det rätt jobbigt att umgås med folk som alltid ska dricka så fort man umgås. Som ser umgänget som en ursäkt för att få dricka och som egentligen kanske inte är så intresserade av att vara sociala om alkoholen inte finns med i bilden. Som har fokus på alkoholen.
Om och om igen så vill jag falla på knä av tacksamhet att mina två närmaste vänner aldrig varit sånna som jag varit och framför allt stått ut - det är dessa personer som är huvudpersonerna för mig att spela med om jag ska etablera en vardag som funkar även i festliga sammanhang - för vilka vänner väljer aktivt att inte dricka för att stötta sin nyktra vän i ett festligt sammanhang.
Om jag ser på mig själv för bara ett par månader sedan i en omvänd roll hade jag aldrig ställt upp på det för deras skull. Jag fattar inte att de är här för mig, och hur jag kunnat förtjäna dessa två fröknar i mitt liv.

Trolldruva
Håller med

Mobilen var värst. Vilken ångest att ta upp den och kolla vem man kontaktat och hemska tanke om man ringt någon....

Dee
Nederlag

Jag styr min tanke och tid. Jag regisserar och redigerar mitt eget liv. Inte någon annan och definitivt inte flaskan.
Grundläggande beslut, däribland nykter eller full kan jag ju definitivt styra över. Jag kan också styra över relationer, i alla fall från min egen sida av planhalvan - se till att spelet sköts snyggt och rent och att man alltid passar bollen snyggt.
Jag kan välja att lägga min fritid på saker som ger mig energi, inte på sånt som dränerar.
Däremellan kommer jobb. Det kan jag försöka styra på ett konstruktivt sätt, vilket jag gjort.
Jag har fått min drömtjänst, om än bara för en period i livet, jag sökte den en kort tid efter att jag slutade dricka, hade turen att bli utvald för en intervju och stod överst och ensam kvar när allt var klart.
Naturligtvis kändes det ju som den ultimata belöningen för att jag valt att bli nykter, men jag minns att jag aktade mig att tänka att det skulle vara någon slags morot för fortsatt nykterhet. Jag vet inte riktigt varför jag tänkte att jag borde se upp med just den tanken, men jag har varit fast besluten att göra det här för min skull, min egen skull, inte för att uppnå något annat än välbefinnande inombords + bättre hälsa.
Den här tjänsten tillträddes av mig, ett vikariat, och precis när jag skrivit kontraktet dök ytterligare en tjänst upp, denna gång permanent. Jag uppmanades att kandidera till den, vilket jag såklart gjorde.
Varje dag har jag sedan gått och känt och klämt på detta speciella yrke, jag har funderat och vänt och vridit på det för att verkligen veta om detta kunde vara något permanent för mig, vilket jag till sist kommit fram till att absolut, javisst, jag pallar trycket och jag gillar det och jag passar för det. Så visst skulle jag inte alls dröja med svaret när ansökningarna var klara och jag haft det där samtalet med chefen där hon skulle säga, så som jag regisserat henne till att säga:
- Dee, jobbet är ditt om du vill ha det!
Jag hade regisserat mig själv, tänkt så många gånger på hur jag skulle säga det och kommit fram till att jag skulle utbrista ett stort JA. Kanske skulle jag börja gråta av tacksamhet, för den här tjänsten vill jag ju verkligen ha.

- Jo, Dee, jag vill att du ska veta att tjänsten är tillsatt nu.
- Jasså! Vad roligt! (en 3-åring hade kunnat läsa exakt vilken förväntan som fanns inuti mitt huvud just by looking)
- Ja.. jo.. Tyvärr gick den till en annan som har en mer övergripande roll.
Tystnad. Helvete. Hur blev det såhär, någon måste ha gett henne fel manuskript. Hallå? Hon säger ju FEL replik.
- ... Jaha.. Vad besviken jag blir.

Som en katt som åkt ett program i torktumlaren och överlevt lämnade jag kontoret och återgick till arbetet.
Det var nog länge sen jag vart så här besviken.
Men det måste vara okej att få vara besviken. I Dee´s tidigare liv gick det inte att hantera någon form av känsla, det var inte okej att känna. Det kostade om jag skulle hantera Dee´s känslor. Fylla hette myntet.
Men nu äger jag min tanke. Min tid. Och mina känslor. Och bara jag, med en nykter hjärna, kan bestämma hur jag ska känna. Och det är okej. (Gud, jag har säkert sagt att det är okej att känna mig besviken 1000 gånger i eftermiddag till mig själv. Ett mantra liksom.)
Egentligen, om jag skulle vara rationell, om jag skulle agera på de glimtar av impulser som far genom mitt huvud, gått och sänkt en halv BiB och tänkt att mitt liv ändå är crap ikväll.
Men när jag lugnar mig från de destruktiva tankarna som ibland ilar till någonstans långt där inombords väljer jag att styra min tanke och tid och tänka att jag har kämpat för nykterheten, och jag har fått chansen att jobba på min drömposition i 1 år i alla fall och det bästa av allt - jag vågar känna känslor igen!!
Wow!

Ps. Det var nog riktigt bra att jag inte tänkte att det skulle bli eller vara en morot för fortsatt nykterhet, för den där moroten vart överkokt och äcklig. Riktigt viktigt att välja sina morötter med omsorg, sånna som varesig riskerar att bli överkokta eller bryta sönder tänderna, utan som stannar just så fina och krispiga som de var när man bestämde sig för att plocka dom.

Dee
Aldrig första glaset.

- Vi ska nog supa dig under bordet på din första AW med oss Dee, sa kollegan med glimten i ögat i förmiddags.
- Haha, det blir nog svårt det, svarade jag och tänkte för mig själv att om de bara visste om min kamp.
Det är inte AW förens om några veckor men redan nu börjar jag grubbla på hur det ska bli.
För att inte tala om imorgon. Imorn ska jag på ett kalas till en god vän som jag alltid har umgåtts med kring alkohol. Jag skulle inte kalla honom en regelrätt alkoholrelaterad kontakt i bekantskapskretsen, absolut inte, men det är ofta mycket vin inblandat. Så som man typ gör när man umgås. Går ut och tar "ett" glas liksom.
Jag vill väldigt gärna gå till stället imorgon som han har hyrt på eftermiddagen, han fyller dessutom jämt så det blir ett riktigt kalas, och jag känner mig ärad att han bjudit med mig. Det betyder ju att han räknar mig som vän. Så det känns viktigt för mig att gå dit.
Sedan jag blev nykter har jag knappt haft anledning att vistas i sånna miljöer där jag vet att jag kan vackla. Jag har varit ute och käkat två gånger, båda gångerna med familjen, första gången var rätt jobbig, andra gick lite bättre. Familjen vet ju om att jag är nykter, så då har jag haft en hållhake på mig själv. Sen har jag varit på en spelning och kört barhäng med en gravid kompis, det var skönt att hon visste att jag är nykter och anledningen bakom + att hon också körde alkoholfritt, där fick jag fint stöd och jag kunde säga till henne att jag tyckte det var jobbigt stundtals att vara nykter i den miljön.
Det känns som att imorgon är någon slags milstolpe på något fånigt vis. Jag ser faktiskt fram emot att bevisa för mig själv att jag klarar av att vara nykter på en fest, men jag vet att jag kommer att ha jobbigt.
Hela veckan har jag tänkt extremt mycket på alkohol - jag relaterar det till detta kalas och miljön helt och hållet. Jag har tänkt mycket på hur det skulle ha sett ut imorgon om imorn bara hade varit typ 6 månader tillbaka i tiden. Hur jag redan vid frukost skulle ha hällt upp första glaset. Sen, efter att återställaren kickat in skulle jag fortsatt fram tills kalaset börjat, troligtvis skulle jag ha drygt 1 liter vin innanför västen, och varit sådär på gränsen att verkligen se tokfull ut och vågat prata med alla de okända människorna som var på kalaset. Jag kanske hade tagit ett eller två glas på kalaset att ha i handen och mingla runt med, om det var väldigt trevligt kanske ett tredje, men bara eventuellt, jag hade ju grundat "lagom" hemma innan med anledning att det inte skulle synas hur mycket jag drack.
Och tanken "det kommer inte bli lika trevligt utan vinet" imorgon har stört mig hela veckan.
Vaddå lika trevligt?!
Argumenterar tillbaka varje gång den tanken har kommit att 1. Dee, det är ju kanske inte så trevligt att inte minnas eller kunna återberätta delar av kalaset. 2. Är det verkligen trevligt om du skulle få en snefylla? (det hände väldigt många gånger sista året) 3. Du är inte trevlig när du dricker, för du vill ju helst inte umgås med någon i rummet utan önskar att alla 30 gästerna egentligen var vinglas som stod placerade lite runt om i lokalen som du kunde kryssa mellan och föra en monolog med, för du ville verkligen dricka själv sista året. Helst hemma. Ensam. Tänkte ofta "snälla, kan jag bara få gå hem nu så jag kan korka upp och slippa folk".

Det kommer att gå bra imorgon. Det vet jag, även om det är en totalt främmande situation jag ställs inför. Jag har aldrig någonsin varit nykter och varit på ett kalas/fest/varit på krogen sen jag gjorde alkoholdebut för 18 år sen. Även om jag inte hade sånna problem med alkoholen back in the days så ser jag ju ändå att riskdrickandet fanns, för var det fest - då vilade det inga halta löss hos fröken Dee i alla fall!
Jag har 126 nyktra dagar tillryggalagda nu. Jag vet att så länge min hjärna är nykter ser jag klart och tydligt en solklar anledning till att inte dricka alkohol. Den enda faran som finns inför imorgon, egentligen den enda faran som finns i alla de situationerna som utgör en hotad situation för mig, är ju att jag skulle kunna tänkas tänka "Ja, men ett halvt glas kan jag ju ta, det har ju gått så bra att vara nykter"
BIG NO NO. Aldrig det första glaset. Aldrig någonsin. Det kommer aldrig någonsin att fungera.
Jag regisserar imorgon, det är jag som skriver mitt egna manus. Jag ser fram emot att få försätta mig i en triggersituation och bevisa för mig själv att det var supertrevligt, även om alla andra drack och jag drack alkoholfritt, så var det trevligt och framförallt hade jag kontroll.

Svewild
Du fixar det Dee, du har

Du fixar det Dee, du har kämpat så hårt och är så medveten om hur jäkla tokiga vi blir med a, du kommer att göra succé på festen... din kompis kommer vara stolt över dig och DU kommer vara ännu stoltare 💜 jag hejar på dig Dee 😃💜

Sidor