Hej vänner! Ja, ni känner ju inte mig, men jag har läst här på forumet i rätt många år nu. De senaste månaderna har jag läst mer än nånsin, så därför känns det lite som om ni faktiskt är mina vänner också. Och jag säger som Lena Nyman gjorde i sin tråd: Jag tycker om er. Det finns en sån omtanke här på forumet och en sån humor i trådarna, så om ni som verkar vara såna trevliga, intressanta och roliga människor finns här, är jag kanske inte heller helt misslyckad om jag inte kan hantera alkoholen.

De första åren när jag läste här kände jag mig som att mina problem inte var så stora. Drack för ofta, drack i smyg kanske, men blev aldrig för full, inga minnesluckor. Hanterbart. Ingen som märkte. Drack för att somna.

Sen har det gradvis blivit värre. Oftare, större mängder, minnesluckor. Vid olämpliga tider. Smygdrickandet eskalerade. Usch och fy. Barnen har kanske märkt, vilket jag absolut inte vill tänka på. Min sambo vet nu, efter att ha hittat gömmor förra sommaren, och nu till sommaren. Hans besvikelse denna gång var enorm. Jag har ju skött det ganska snyggt. Många gånger har jag trappat ner, som längst tre månader, då med "målet" att få dricka igen och det har jag gjort. Har hållit upp några dagar för att sedan trilla dit igen. Känt mig nöjd med mig själv när jag bara druckit 1-2 öl el 1/2 flaska vin.
Innan sambon kom på mig i maj, hade jag börjar undra om det verkligen skulle gå att sluta på egen hand. Inte vågat börja skriva här för jag vill ju inte misslyckas så att det syns. Varit gruvligt avundsjuk på de som verkade lyckas så lätt... Men de trådar som beskriver misslyckandena, kämpandet, eländet är nog de som är mest lärorika ändå. Just nu hoppas jag att det här ska gå vägen, att jag inte ska dricka för mycket eller i smyg igen. Men om jag trillar dit, så ska jag in här och skriva. Jag har haft alltför lätt att sudda bort mina misslyckanden i mina tankar. Tror att jag kanske klarar det denna gång. Ska inte dricka något hemma i fortsättningen. Bara alkoholfritt. Så tack alla här som kämpat/kämpar och vistas här i forumet. Jag har haft en enorm hjälp av er kamp särskilt de sista månaderna. Ni är inspirerande.

Jag är här, tack tjejer för att ni undrar. Känner att det finns mycket jag vill skriva till er alla tre, men har inte riktigt ro att skriva för jag förstår inte mig själv och mitt missbruk. Kanske just därför jag borde skriva...
Blev påkommen igen av min sambo med gömda flaskor. Det är ju så, så pinsamt. Och det är pinsamt att vara berusad så att han anar. Fattar inte riktigt varför jag dricker. Som jag har skrivit hundratals gånger så mår jag bättre utan. Har heller inget direkt sug, mer en besatthet. Tror det var Lena72 som beskrev sitt drickande med "gråter, tittar på mig själv i spegeln, skäms och lyfter ändå flaskan till munnen..." Ungefär så känns det när jag dricker. Borde nog börja skriva dagbok över hur det verkligen ser ut om jag ska fortsätta med detta. Nu har jag ju slutat igen sen en dryg vecka. Har visserligen hällt i mig en flaska vin i smyg sen dess, men på nåt konstigt, självgott sätt känner jag mig nöjd med att drickandet inte ser ut som förr, för det är mer sällan nu. Men jag kan ju inte fortsätta på det här sättet. Kan inte bli påkommen en fjärde gång... Vill inte smygdricka för jag mår dåligt av alkohol. Tror inte riktigt att jag skulle vara hjälpt av en beroendeklinik för det känns inte riktigt som om det är ett kemiskt beroende. Borde nog gå till en beteendeterapeut istället och jobba lite med min omogna trotssida och med mitt smygbeteende. Har smygdruckit a-fritt nu när jag måste kämpa igen med smygbeteendet. Det är ju galet dumt. Och jag förstår det inte. Ska summera: nykter 22, 23 juni. 8 cl snaps midsommarafton, 1/3 flaska vin midsommardagen. Sön, mån nykter. Tis ett glas vin, ons 1 flaska vin i smyg, Tors ett glas vin, fred nykter, lör 1/2 flaska vin, sherry (och en starköl i smyg). Nu kommer det inte att vara möjligt att smygdricka igen på ett tag. Sambon kommer hem igen. Och sån är jag alltså, en smygdrickare som inte är full så det syns för andra än familjen. Och oftast nattetid när familjen sover. Det bästa är kanske att ändå sluta helt för jag vill inte göra sambon och barnen illa. Vill inte att barnen ska ha en full mamma och vill inte återigen bryta löftet till sambon. Men vill kunna ha ett normalt förhållande till alkohol. Vill ju kunna ta det där trevliga sociala glaset då och då. Vill sluta helt med smygandet. Varför ska det vara så jäkla svårt att lägga av? Nästa gång jag smygdricker, ska jag banne mig dokumentera det här inne på forumet, ungefär som min hjälte LenaN dokumenterade sitt drickande där i början. Kanske blir lättare att förstå sig själv då. Kramar till er alla

Hej!
Ny här - eller nygammal - jag tittade in för några år sedan men stannade inte så länge. Jag blev gripen av alla berättelser och uppfattade också den starka gemenskap som finns här.
Idag ska jag gå på ett AA möte har jag bestämt mig för. Jag måste få hjälp - förstår att jag bör involvera andra människor - att det är svårt att klara detta ensam.
Jag har ett liv som på ytan fungerar väl - jag är chef, har mkt ansvar och sköter mitt jobb. Jag har två vuxna barn . Men när jag börjar dricka blir jag aldrig riktigt nöjd. Jag sköter det 'snyggt' och det har inte hänt ngt katastrofalt ännu. Men det som sker inom en - det är ju en katastrof i vilket fall.
Dimman - att vakna med hjärtklappning och svett, att inte minnas vad man sagt och skrivit.
Det är också en väldig diskrepans mellan det yttre och det inte. Att klara av att hålla i stora och komplicerade möten - och sedan inte klara av att inte dricka för mkt alkohol.
Ja - alkoholism är en demokratisk sjukdom - den drabbar alla. Möjligen är den lättare att förtränga när ändå mkt av det som hör till vardagen fungerar.
Men till vilket pris? Jag presterar mkt på jobbet och går sedan hem och dricker - inte alla dagar - ibland inte på en vecka. Men för ofta och för mkt.
Nu har jag druckit för mkt tre dagar i rad och igår tänkte jag - nu går jag ut och dricker på en söndag för jag är ju redan förlorad i detta - och sedan måste jag sätta stopp.
Och idag är det måndag och kroppen är i olag - serotoninhalterna i botten - och jag tänker gå på mitt första AA möte och se om jag kan hitta en väg som leder vidare - till ngt annat - bättre. Till ett mer verkligt liv.

Vitmosssa

Jag hittade hit idag och åh vad jag känner igen mig i det du skriver! Min sambo är så fruktansvärt besviken på mig idag efter att jag ljugit ytterligare en gng om att jag smygdricker. Jag är så ledsen och han är helt knäckt och orkar inte göra ngt. Jag har min andra sag av nykterhet sedan jag bestämt mig för att vara helt vit till mitten på augusti. Är så rädd, ensam och ledsen för att jag förstör så mkt...

Lena72

Japp det var jag som skrev så....
Grinar i spegeln och dricker?!
Visst är det sjukt! Kram och kämpa på!

Låter som en bra Idé Sisyfos. Du skriver om att smyga för andra, men kanske smyger du för dig själv oxå? Skriv ner här, öppna upp för dig själv. Även om det är jobbigt, ingen dömmer dig här och det är inget nederlag eftersom du aktivt jobbar med dig själv. Du kommer klara detta, ta av dig skämselkudden nu och ställ dig stolt på båda fötterna. Du kommer fixa detta. Bra att du tänker efter, jag hejar på dig. Och vet du vad Sisyfos, du har redan kommit en bra bit på vägen.
Kram

Bra strategi..., anteckna nästa gång jag smygdrack... nä, det gjorde jag såklart inte. Sambon märkte också. Pinsamt! Lovade igen. Och nu då? En vecka vit. Igår kom chansen och jag tog den. En flaska vin och en öl slank ner. Gjorde mina sysslor som en zombie, somnade tidigt. Vaknade kl 2 mådde dåligt, vaknade igen vid 4, kräktes, kräktes lite till, somnade om. Nu så seg, så seg. Om jag inte hade druckit hade kvällen igår varit underbar. Varmt, skönt, underbar utsikt, tyst och stilla. Kanske hade jag spelat spel med barnen. Sen hade jag sovit gott och vaknat någorlunda pigg. Har snart kämpat i mig min frukost. Märkte igår på mig själv hur jag blir... Zombie, fokus rakt fram. Kan inte känna att jag får ut nånting alls av fyllan. Ingenting! Har ingen anledning att dricka. Semester, avkoppling, lugn, hyfsat harmonisk. Ingen anledning alls mer än att det faktiskt var möjligt... Bara en sista gång.... Eftersom jag smygdricker så är det absolut inte nån njutning vid själva intaget heller. Om man nu skulle tänka sig att fyllan var en njutning så handlar det om 1 timmes njutning till priset av 8 timmars illamående och huvudvärk. När man dricker så sällan tål man ju ingenting heller. Ska se det som ett sundhetstecken. Det här var väl ändå sista gången? Nu måste jag väl ändå ha fattat? 1timme/8 timmar!!! Otroligt lätt val. Jag hade ju en strategi där när det faktiskt gick bra att jag visualiserade att jag hällde i mig hela flaskan och då var jag helt enkelt inte så sugen på att testa ett glas. Hoppas komma dit igen. Tror att jag kan ändå. Jag, liksom många av er andra härinne, beskriver ju oss själva som ganska kloka ändå. Även om jag måste säga att själv så verkar jag helt dum i huvudet. Har funderat på beroendenottagning eller KBT, vet bara inte vad som är bäst. Eller om det räcker att skriva o läsa här. Året som sådant har ju varit rätt ok. De gånger det har blivit för mycket är nog under 15 på 14 mån. Jag vill ju ha ett okomplicerat förhållande till a och kunna ta ett glas i goda vänners lag. Lägga ner det här andra drickandet för gott. Håller er uppdaterade med mina framsteg. Inga jäkla bakslag från och med nu. 8 timmar!!!! 8 timmar!!!!

Anders 48

"Bara" att greppa din sten igen och fortsätta knatandet.......-fan att det skall vara så svårt. Hur man får hjärnan/tankarna att på något sätt gå "bananas". Man förstår precis, samtidigt som man inte förstår något över huvudtaget?! Hur vi lyckas hitta dessa "luckor" där vi kan häva i oss lite alkohol. Precis som du skriver: Kanske 1 timmes njutning - med 8 timmars omysig återhämtning, minst. Jag förstår mitt förnuft rätt bra - men inte min känsla, och hur jag har reagerat på denna för mycket och för ofta de senaste åren. Så destruktivt - men för oss båda, och många härinne, en (nödvändig?) ventil. Klurigt är bara förnamnet. MEN: Vi klurar iaf, vi klurar på hur "något annat" skulle kunna se ut. Det är inte dåligt, det är ju kalasbra!

Slå nu inte för mycket på dig själv, gjort är gjort. Du/vi är ju ändå på rätt väg - och så länge det är 2 steg framåt och 1 bakåt, och inte tvärtom, så är väl det av godo. Kämpa på, vidare och framåt! All styrka till dig!

Heddali

Jag läser sista delarna av din tråd och det framgår verkligen vilken kamp du för. Jag känner igen mig i det att man själv inte förstår sitt eget beteende samtidigt som man på sätt och vis ser det klarsynt som att man står utanför. Jag försöker minska drickandet men får ångest påslag, oro, irritation och då lugnar jag nerverna med att smygdricka lite. Ibland mer. Nu på tredje dagen blev det en stark cider, efter timmar av känslomässig obalans o oro. Nu lite seg men lugnare fast jag såklart inser misslyckandet... Vad händer i dig när du inte dricker? Har du ångest eller oro, eller är det något annat?

Maharion

Du gör verkligen skäl för ditt alias. Tyvärr är jag som du, tänker för mycket, analyserar ihjäl mig och tror att jag kan det här, men när det kommer till verkligheten så är det något annat. Vad behöver vi? Vad finns det i oss som kan få oss att ändra på vårt beteende, eller omvänt vad är det som gör att vi tror att vi är så kloka men ändå gör samma fel om och om igen? Är det brist på verklig reflektion, är det att vi vill hjälpa andra framför oss själva och visa oss duktiga? Vi måste verkligen sluta prata och göra verklighet av vår kunskap, för du är klok, eller?

Du får ursäkta mig om jag klumpar ihop mig med dig men jag känner igen mig i dig.

Tycker om dig och hoppas dig allt gott.

Kram.

Ja, när jag läste min egen tråd ser jag kampen på ett annat sätt. Det är dock bara i kampen jag skriver. Det går perioder där emellan när jag inte dricker, inte smyger. Känns rätt stabilt igen även om jag just nu socialdricker (Ett par glas vin per dag, små). Med något undantag. Dricker sådär som man vill till middagen, utan att vara besatt av att få min tredjedel. Har lite att göra med hur dagen varit om jag går igång och vill ha mer eller inte märker jag nu. Har druckit en öl i smyg efter middagen vid några tillfällen, men det går inte att dricka mer. Har även testat att då dricka a-fritt, funkar lika bra. Måste verkligen jobba med beteendet. Men som sagt igår var det ett helt avslappnat förhållande till a. Precis så som man önskar. Har ju en tendens att glömma mina misslyckanden också. När jag gick in här såg jag att det var en vecka sedan sist. Trodde det var minst två. Tycker faktiskt inte att det är en kamp nu. Tycker också att tråden till viss del blir missvisande eftersom alla dagar som flyter på inte finns här. Det är här jag reflekterar och funderar över a. Det är inte så varje dag. Snart är sommaren slut och jag kommer att återgå till ett relativt a-fritt liv under hösten. Socialdricker ute, dricker inte hemma. Tror verkligen inte att jag kommer att återgå till smygdrickande i höst. Känns som att jag har fått den nödvändiga paus från det beteendet som jag behövde. Vet kanske lite mer vad jag triggar på. Behöver vila. När det tornar upp sig av "måsten" utan paus, då sätter det igång. Även här. Det är stressen som triggar, viljan att vila. Igår var en vilodag och då var det lugnt med a. Kör vidare med min sten helt enkelt.

Orka

Stressen är förgörande, eftersom vi duktiga och högpresterande har svårt att säga "nej nu får det räcka för idag, orkar inte mer och jag skiter i disken". I alla fall jag har svårt för det. Eller förresten ännu värre, jag säger det men gör jobbet ändå... Ingen annan gör ju det... och tar på mig matyrkoftan en stund... Usch och fy! Måste sluta med sånt.
Vi duktiga måste inse att det inte är så duktigt att prestera mer än vi orkar på bekostnad av oss själva!
Sisyfos, du som jag har god insikt! Det blir en bra höst för dig?
Orka

Andreas

Hej sisyfos, glad att det verkar gå hyfsat bra för dig. Jag försöker dra ner till 8 öl i veckan igen, drack 4 i tisdags (trots att ja hade 5, men ja kände mig nöjd). Blev säkert 20 förra veckan då det var ett event och vi hade gäster. Försöker se realistiskt på det, att sluta kommer inte gå och vill ja inte, men 8 öl i veckan tycker ja e ok.

Andreas

Sommaren e dock inte slut förrens ja badat vid klipporna vid havet! Inte hunnit med det än.

Tack för hälsningen Andreas! Jag har hunnit bada vid klipporna vid havet. Varmt i vattnet har det varit i år faktiskt. Hoppas du hinner dit, fast vänta gärna längre. Vill inte att sommaren tar slut för fort. Tror att vi som försöker ha koll på vårt drickande ska vara noga med att hålla det under riskkonsumtionen och tror att 8 öl är under i alla fall för män (livet är bra orättvist). Sen handlar det om högsta mängd vid samma tillfälle också om man ska vara säker. Men vi kämpar väl på helt enkelt, vi har ju båda ganska långa lyckade perioder.
Och Orka, det blev lite bättre igen sen jag skrev. Kanske för att jag kom igång med träningen. Det kanske är ett måste ändå. Mår så sjukt mycket bättre när jag tränar. Blev lugnare och mer harmonisk och fick en jäkla massa gjort utan offerkofta. Men det kommer väl andra dagar igen. Fast just a känns inte som nån grej just nu.
Vi är ju så jäkla många högpresterande kvinnor härinne som kopplar av med a och även sköter vårt jäkla missbruk hyfsat exemplariskt, i smyg. Det är lite beklämmande att läsa att historierna kommer igen hela tiden. Ansvar, jobb, prestation, ingen tid för sig själv och ingen prioritering av sig själv och sina behov. Störd sömn! Där har ni receptet för hur man hamnar i missbruk... Eller hamnar och hamnar... Jag har verkligen jobbat hårt för att gå över gränsen. Gillade ju inte riktigt fyllan förut. Gillar den inte nu heller egentligen, men det är betydligt lättare nu att känna att jag vill ha mer. Aldrig offentligt dock, så sålänge jag inte dricker hemma så funkar det ok. Gäller att komma ihåg det bara när stressen kommer. Lycka till alla ni andra som kämpar också.

Andreas

Nej nu e sommaren över, nu har ja badat i havet! Det var iskallt, bara doppade mig och gick upp igen. Ja låt oss kämpa på! Vi klarar det, även om ja fick 3 starkcider nu av föräldrarna som de inte ville ha, svårt o inte dricka dom, speciellt som ja håller på o fixar me min bok. Men idag e ja nykter iallafall och har inga öl i kylen.

Jag kör sommar minst en vecka till ?!
Sista 10 dagarna har varit i princip alkoholfria. Drack ett glas vin häromdagen och det var ju helt onödigt för sen kunde jag ju inte köra bil som jag hade behövt. Blev lite irriterad på mig själv. Hade varit bättre att ta en kopp te, men där var vanan stark och reflektionen noll.
Är rätt säker på att det kommer att gå bra igen att leva som förra hösten, i princip utan a. Saknar det inte nu. Känns skönt.
Trodde eg inte att jag skulle trilla dit igen, men vem gör det. Sen var det som att få stopp på ett tåg. Trots att man mår dåligt av alkohol, trots att man inte får ut nåt av det och trots att man nästan måste tvinga sig att dricka så går det inte att sluta. Tror att jag har stoppat tåget nu, i tid, och aldrig mer att jag vill hoppa på,
Kämpa på alla där ute.

Orka

Ärligt och reflekterande?
Jag är med dig! Tänker mig en a fri höst och ser fram emot det!
Inget förbud men en ärlig reflektion är vad jag kräver av mig själv om jagtänkermig att dricka igen. Slut med smussel inför mig själv och min familj! Inte sugen alls för tillfället.
Ha en fin dag!
Orka

Heddali

Hej!
Jag har ju lite lika förhållningssätt nu med ah, att verkligen minska men kanske inte ett evigt uppehåll. Så jag har ju varit vit de allra flesta dagarna men då druckit ett par tillfällen de sista veckorna. Önskar och inbillar ju mig att det ska fortsätta så, att minskningen är varaktig och att jag kan dricka lite kontrollerat ibland. Med tanke på att jag ökat min vinkonsumtion under sista åren så talar det mesta egentligen emot det, att mitt måttlighetsdrickande snart är tillbaka i gamla gängor och sen dessutom ökar. Så logiskt tror jag att jag borde bara säga stopp helt, det skulle vara lättare på sätt och vis med att inte kontrollera, tänka på när och om och vad jag ska dricka igen (om än lite). Du skriver i ett tidigare inlägg om oss högpresterande ansvarstagande personer med inget utrymme för oss själva, ah har då varit en liten oas i den krävande vardagen. Nu gäller det att hitta andra små oaser och parallellt leva med viss ångest, stresspåslag utan att döva det med ah. Vi hoppas att det där j-vla tåget bara kör på utan att stanna för oss nu :-)