Min man sedan 11 år tillbaka har alltid varit glad i ett glas vin eller många..
Summerat:
Han dricker i stort sett varje dag. 1-4 glas vin. Och på fest så dricker han tills han somnar.. Han kan sova ett par timmar för att sedan vakna och fortsätta att dricka.
Vi har två barn (5,1 år) och han är inte rädd för att barnen ska se honom i det tillståndet.
Jag själv kan aldrig dricka så Mkt att jag blir påverkad när barnen är med och jag kan heller inte låta honom vara den som hjälper barnen om de behöver oss tex läggning, toa eller liknande.
Om jag dessutom säger till honom att han borde lugna ner sig med drickandet så blir han sur och kan ställa till en scen med mig. Han är dessutom jäkligt bra på att få allt att bli "mitt fel". Så att det slutar med att det är jag som känner skuld..

Dagen efter kan han (ibland!) ta en återställare för att må bättre och kunna vara pappa för sina barn. Detta tycker jag är heller åt helvete fel.
Igår (nyårsdagen) så var det en sån dag och jag valde att ta barnen och åka hem. Han var full och hade inte problem med att säga till vår 5-årin att mamma har valt bort honom och att han kommer att försvinna från oss. Mkt tårar var det och efter många disskutioner så slutar det med att han börjar gråta och känner skuld och vi bara omfamnar varandra.

Jag älskar honom så otroligt mkt men vet inte hur Mkt man skall behöva ta.
Vi har ett jättebra liv när han är nykter och jag skulle inte vilja byta ut honom mot ngt i denna värld egentligen..
Är det han som har ett alkoholproblem eller är det jag som har ett alkoholproblem med honom?

Ledsen

etanoldrift

Nej, du överreagerar inte och Ja, han har problem, men förnekar det! (hur beroende han är är svårt att säga)
Det är väldigt vanligt att de som är beroende inte ser det som ett problem att de dricker.. Utan lägger skulden på omgivningen istället..
Ofta är de väldigt duktiga på "känslomässig utpressning" också.. Och i sådana lägen om de är onyktra så finns det ingenting "rätt" att säga, för de vrider och vänder det alltid till sin egen fördel!
Att ge anhöriga skuldkänslor, är för dem ett sätt att rättfärdiga sitt drickande.
Det enda du kan göra är att försöka förklara för honom när han är nykter! att du inte kan tolerera ett sånt här beteende.
Det är svårt, för vi som befinner oss i sådana här situationer kan inte göra ett dugg åt själva beroendet, om inte den som är beroende sjäv vill sluta! Vi kan inte få dem nyktra med mindre att de själva bestämmer sig.
Det du kan göra, är att inrikta dig på dig själv och på barnen! De ska inte behöva vara med om sånt här.. Ta kontakt med kommunens familjeenhet och gör ev. en orosanmälan till soc (den får man göra anonymt)
Läs bland trådarna här och ta åt dig det du tycker känns relevant! Fortsätt att skriv också, för det brukar lätta att få skriva av sig sina funderingar. Ta kontakt med t.ex. Al anon, de har grupper för "medberoende" och barn. ( Medberoende betyder inte att man dricker själv, utan har problem med sitt eget förhållningssätt gentemot den som dricker. Man kanske förminskar problemet och kommer med bortförklaringar om någon anhörig frågar..) För jag tror att du behöver ha någon att prata med (framför allt om barnens situation! De märker mer än man tror)
Vi är många medberoende som försöker stötta varandra.

Känner igen mig i din berättelse. Har inga barn, men just det där att säga till att han inte ska dricka så mycket, då blir det ilska och surhet. Jag har kommit till det beslutet att jag säger inget till min man om hur mycket han ska dricka, när han är full. Det är ingen idé. Han får välja själv. Nyårsafton drack min man tills han somnade.
Min man kan också somna, och sedan vakna och dricka lite till. Jag har haft ett normalt förhållande till alkohol förut, men är nu närmast nykterist.
Älskar också min man otroligt mycket, men börjar att inse att jag inget kan göra för att "rädda" honom. Måste nu sätta mig själv först.
Hoppas det är till tröst att vi är flera här som är i samma situation. Det har varit till tröst för mig.

Leverjag

Välkommen Norman

Du låter väldigt klar och tydlig om hur situation är och påverkar dig och barnen. Det känns igen och du kan säkert se det i andras trådar. Du har fått goda råd som är viktiga. Jag tänker också så här att det verkar finnas lite insikt att han kommer att förlora dig. Han kanske vet att han har ett beroende. Har han någonsin erkänt att han är alkoholist? Det är han. Du lever med en sjuk person som druckit sig till alkoholism. Det kommer med tiden. Tror du och barnen behöver komma bort från honom så fort som möjligt. Det är väldigt destruktivt att leva som ni gör. Han behöver ett uppvaknande. Han behöver inse och ta ställning. Han behöver se vad han har blivit.

Du kan spela in honom och visa när han är nykter. Kan du få honom att lyssna på andra alkoholisters berättelser? Han kommer känna igen sig. Nu tänker han nog att alkoholister är sådana man ser på parkbänken. Men det är inte där de börjat. De har levt precis som vi och din man tidigare med sin alkoholism. Om han inte vill ta tag i det kommer han också sluta där och om du då stannar kommer du förstöra ditt liv och barnens uppväxt. Så är det.

Kan ni gå på AAs öppna möten som är öppna för alla? Tror det skulle vara bra för er/honom. kan du fåhonom att titta på filmer som handlar om detta? Har du provat att skriva ner allt och låta honom läsa? Kan du ställa ultimatum (och verkställa konsekvenserna av det)?

Det finns en chans om han inser vad han är och ställer till med och vill ta sig ur det. Då måste ni vara starka båda två och jag tror att det bästa är att barnen inte finns i hans närhet till han lyckas.

Önskar dig allt det bästa och att du inser hur allvarligt detta är och vilka spår det sätter i er andra. Du har säkert redan vant dig med mycket som aldrig borde accepteras.

Styrkekramar

Nickanna

Har funderat på om jag är galen på riktigt men när jag började tänka i termerna alkoholmissbruk, alkoholist, medberoende blev mitt och barnens liv och beteende helt glasklara och förklarliga. Efter det så insåg jag att vi lever ett sjukt liv, så här ska man inte behöva ha det. Min man blir otrevlig, dricker inte varje dag men senaste månaderna mer och mer. Under nyårshelgen flera flaskor vin per kväll. :( Det är inte normalt att dricka så mycket och det är inte normalt att dricka 1-4 glas vin varje dag SAMT återställare. Vi är inte knäppa. De är alkoholmissbrukare. Styrkekram Nickanna

Norrman

Tack för att ni tagit er tid att svara.

Jag vill verkligen inte att det skall vara såhär... Usch vad det gör mig ledsen!

Idag är dagen efter.. Han är nedstämd och även jag. Han har jobbat idag och inte tagit en droppe än sålänge..
Jag vill bara grotta ner mig i honom och bara gråta, skrika och kramas på samma gång. Han har visat ånger idag.. Vilket känns skönt.

Jag ska försöka prata med honom när allt är lugnt och stilla.
Vill bara kunna trolla och göra allting bra.
För jag älskar denna man mer än något annat..
Och barnen.. Barnen blev så glada när han kom hem. Han har engagerat sig i dem och jag vill verkligen inte ta han ifrån dem samtidigt som jag inte vill utsätta dem för detta..
Fan vad svårt det är!

Jag vet nu att han har ett beroende.. Vilket jag inte kan förneka längre.. Men jag vill verkligen inte. Kan man inte få somna och vakna i morgon med en man som bara är den där fantastiska man och pappa han kan vara..

etanoldrift

Ja, om ångern leder till att han tar tag i sitt beroende så är det bra..
Vi är många som har erfarenheten att våra beroende/alkoholister, visserligen är otroligt ångerfulla och skäms, men att det inte får dem att sluta dricka (eller ens att erkänna att de i grunden har problem)
Min fd man, kunde visserligen känna ånger över att han betett sig illa (när han blev överbevisad) men steget till att förstå, att det berodde på hans alkoholkonsumtion vägrade han ta!
Han tyckte att det räckte med att han köpte nån dyr present eller lovade att vi skulle ut och resa och sedan skulle den lilla malören vara glömd..
Det ÄR svårt, när man trots allt fortfarande älskar människan bakom beteendet, men ibland så kan det vara så att beteendet innebär så mycket påfrestningar för förhållandet att man är tvungen att ta sig själv därifrån! (och jag lovar, att efter ett antal år finns inte mycket av kärleken kvar..)
Allra viktigast är det, när det finns barn! De kan ju inte välja själva!
Visst stirrar vi oss blinda på det vi kallar "kärnfamilj", men i ett alkoholisthem, kan man inte påstå att det finns någonting av kärnfamilj.
Jag rekommenderar dig att läsa en bok som heter "Flodhästen i vardagsrummet" av Tommy Hellsten(tror jag författaren heter).. Den handlar om de "o-normala"mönster, som är så vanliga för oss medberoende och beroende, att vi tror att de är normala!
Barn är och förblir mycket mer påverkade och märker mycket mer än vi tror!
Men bara att du tagit dig hit och börjar ifrågasätta hans drickande är stort och att åtminstone du är en bit på väg!
kram