Hur blir man fri??

241 inlägg / 0 nya
Senaste inlägg
mulletant
Ja du Softjessi

Hur gör man? Ett svar riktar sig kanske mer till den som missbrukat(-r): Tillit får man inte, tillit förtjänar man. Och det tar länge... Kanske, om man väljer att leva kvar i en relation med en (om än idag nykter) alkoholist, att det handlar om att leva i medvetenhet om att återfallet alltid finns med som en risk.För min del har jag fortfarande, efter mer än sex helnyktra år, en strategi för hur jag vill handla om.... Den som gjort sig medveten om sin alkoholism, sitt beroende - erkänt sin maktlöshet (enligt AAs språk), vet också att återfallet är bara en armlängd, ett glas bort - det blir så uppenbart när man läser här.
Så hur gör man? Jag har inget bra svar. En sak jag tänkte på när jag läste vad du skrev, och som säkert låter pessimistiskt, är att lita på sin magkänsla. Det har jag fått erfara. Just nu tänker jag också på begreppet ’torrfylla’, att bete sig berusat fast man är nykter, så kanske man kan säga. Kan det vara så med din man/sambo?
Jag påminner igen om Al-Anon, det är värt att pröva. Och att skriva här. Du är inte ensam❤️ / mt

Softjessi
Mulletant!

Tack ❤🙏🏻
För kloka ord och för att du tar dig tid att svara. Det betyder massor!
Min man vill ju inte riktigt erkänna sin maktlöshet.. Hans sjukdomsinsikt går upp och ner tyvärr
Jag måste bara lära mig att hantera det på ett sätt som inte förgör mig
Kram ❤

Nordäng67
Prata med sig själv..

Jag har haft stor nytta av att prata med och till mig själv! Tänkt över hur jag formulerar mina tankar och bestämt mig för hur dagen, helgen eller veckan skall bli om JAG får bestämma! Ett exempel som hände mig idag: på morgonen åt jag frukost och la upp en plan för dagen som blev: idag vill och måste jag jobba ostört, endast mina barn och jobbkontakter får ”störa” mig! På förmiddagen satte min mamma (psykiskt sjuk) igång och skicka konstiga sms! Men jag hade bestämt hur min dag skulle se ut så jag skrev ett enda sms tillbaka som löd ”jag hinner inte, jobbar”! Hon fortsatte men jag svarade inte mer och jag lät det heller inte störa mig! För ett halvår sedan hade min arbetsdag gått åt pipsvängen! Om du ska på bio med en kompis så prata med dig själv innan och kom överens med dig själv om vad som gäller! Idag skall jag på bio med min kompis och jag skall njuta av och fokusera på filmen och min kompis, inget skall få störa mig eller oroa mig! Låter kanske knasigt men mig har det hjälpt! Efter ett tag blir det en vana som man gör automatiskt! När det gäller din mans spritflaskor skulle det kunna bli: jag har ingen som helst nytta eller utbyte av att räkna hans flaskor så jag låter bli! Slösar bara min tid och energi! Han får räkna sina flaskor själv istället! Får du lust att räkna flaskor så påminn dig om din deal med dig själv! När dagen är över kan du ju utvärdera, hur känns det att inte veta om det var sju, tio eller tolv öl? Skönt säkert för även om du hade räknat så kanske du hade missat någon! Lika bra att strunta i det liksom! Kram

mulletant
Jag har glömt Softjessi

vad det är som gör att du väljer att leva kvar med honom? Du vet säkert själv. Kram ❤️ / mt

Softjessi
Nordäng!

Tack för fina tips 🙏🏻
Ska försöka ta dom till mig.
Kram

Softjessi
Mulletant!

Ja det kan man ju verkligen fråga sig..
Ställer frågan till mig själv ofta..
Jag älskar min nyktra man ❤Och eftersom hans nyktra dagar är betydligt fler än de onyktra finns det mer kärlek och glädje än hat och ilska..
Även om hans missbruk tyvärr påverkar mig även när han är nykter.. Tankar och oro finns där😓Fram tills i somras hade tilliten och glädjen hittat tillbaka men den raserades snabbt.. Jag behöver jobba med mig själv, mina reaktioner och mitt mående.. Än så länge är kärleken stor men visst har tanken på eget boende susat förbi. Men jag är inte där än.
Men vem vet. En dag får jag kanske bara nog och går.
Kram

Softjessi
Eller...

Så bara lurar jag mig själv?
Kanske finns det inte så mycket kärlek kvar? Kanske har det funnits för många svek & brutna löften för att kunna laga det som gått sönder i vår relation och inom mig? Kanske kommer jag aldrig mer kunna känna förtroende för/ lita på min man? Kanske har han inte ens minsta lilla vilja att förändras? Kanske kommer jag aldrig vara hans första val? Kanske kommer jag aldrig kunna vinna över alkoholen? Kanske är det dags att släppa taget/ låta honom gå? Kanske är det dags för mig att sätta mig själv i första rummet? Kanske det är dags att öppna ögonen och se verkligheten för vad den är? Kanske är det dags för mig att börja måna om/ älska mig själv lika mycket som jag älskar/ månar om honom?
Kanske är det dags för mig att finna ro och slippa ångest?
Så många kanske och inga svar 😓
Hur hamnade jag här och varför är jag så förbaskat oförmögen att ta mig ur?
Skriver för att bena ut/ söka svar inom mig själv.. Skriver för att få ut all ångest och frustration som bor inom mig just nu

Huskatten
Ja, man kan fråga sig ...

... om det egentligen är möjligt att leva i ett förhållande då man är beroende? Jag menar om man kan medverka till ett gott förhållande när man har alkoholproblem/dricker eller vad vi ska kalla det. Jag tror det är svårt. Beroendet, fixeringen vid inköp och konsumtion, återhämtning, rusets påverkan på vår personlighet och omdöme kommer helt enkelt att ta för stor plats. Och det är nästan omöjligt att som nykter omgivning försöka bortse från allt det, och lägga viktiga frågor på hyllan i väntan på att partnern är kapabel till en normal, vuxen och opåverkad dialog igen. Vad blir kvar av förhållandet då? Där den ena parten tar sig friheten att checka ut från verkligheten, när som helst? Och den andre bara måste ta hänsyn till det?

Jag har själv ägnat större delen av mitt vuxna liv till att fly bort från tillvaron med alkohol i varierande/ökande mängd. Jag har inga svårigheter att förstå att man kan hamna där, eller att man kan ha enormt svårt att ta sig ur det. Det värsta är väl beroendet ofta skapar sin egen logik. Sin egen sanning om varför man dricker och hur man mår. Nu när jag sett alkoholproblemet utifrån, från min man, då jag själv har slutat dricka - så är blir det mer och mer tydligt. Det fungerar dåligt att leva i en relation när man är beroende. Det blir inte ett förhållande på lika villkor.

Softjessi
Huskatten!

Tack för kloka tankar 🙏🏻
Då sätter ord på mina funderingar
Att ständigt ta hänsyn/ finna sig i att mannen checkar ut
Och när vardagen kommer åter ska allt helst sopas under mattan för att inte ge alkoholisten mer ångest och en anledning att dricka 😫
Ja just logiken är väldigt svår för mig som medberoende att se men det finns alltid en bra ursäkt eller förklaring..
Nej en relation på lika villkor känns nästintill omöjlig tillsammans med en beroende. Åtminstone känner jag att jag ger och förlåter mer än vad jag någonsin kommer att få tillbaka då den beroende är så inne i sig själv och sitt mående att de inte ser/ väljer att inte se hur illa de närstående far 😓Man ger betydligt mer än vad man får..
Glad för din skull att du lyckats sluta dricka 🙏🏻Måste vara en befrielse att återta kontrollen över sitt eget liv och inte vara slav under alkoholen
Önskar dig allt gott och tack igen ❤

Softjessi
Förvirrad

Av mina egna tankar, känslor och reaktioner som pendlar som värsta berg och dalbanan 😫Jag är trött! Så in i märgen trött på att leva med ångest och ovisshet.. Att aldrig kunna njuta av inplanerade saker då jag inte klarar att släppa kontrollen. Att ställa in saker.. Att ha en klump i magen när jag kör hem från jobb. Trött! Så in i helvetes trött på alla sjuka lögner och bortförklaringar
Jag är så trött att jag känner mig oförmögen att tänka logiskt och rationellt
Ena stunden vill jag flytta! Helst igår
Nästa stund hoppas och tror jag igen
Ena stunden hatar jag honom så intensivt för att i nästa känna ömhet och tycka synd om
Känns som om jag sitter fast i sörja.. Jag simmar och simmar men hamnar/ fastnar ändå på botten

Nordäng67
Ja du...

den där tröttheten är en riktig bov eftersom den påverkar ens handlingsförmåga och ens förmåga att sortera tankar och känslor i en väldigt negativ riktning! Men om du läser din egen tråd rakt igenom, hur skulle du då sammanfattta ditt/ert liv? När jag läser min egen tråd och också mina kommentarer i andras trådar innan jag började skriva en egen tråd så undrar jag vad f-n jag höll på med rent ut sagt! Detta trassel med lögner, svek och manipulation! Hur i all sin dagar kunde jag hoppas däremellan? Det är som att få ett giftigt bett som man blir förlamad och paralyserad av! Alkoholisten är beroende av alkohol men man själv blir som beroende av livet med alkoholisten! Man hatar ”drogen” men har jättesvårt att sluta med den! Önskar dig massor med styrka och kraft! Kram❤️

Softjessi
Nordäng

Tack ❤
Läst min tråd om och om igen och den är tragisk.. Kan inte förstå att det är mitt liv det handlar om. Jag som alltid har varit tuff och haft skinn på näsan har precis som du skrev blivit paralyserad och handlingsförlamad och beroende av någon som egentligen inte är bra för mig
Jag klandrar mannen för att han inte lyckas göra slut med alkoholen för alltid.
Samtidigt är jag själv oförmögen att göra mig av med min drog, dvs min alkoholiserade man 😓
Ja det där hoppet.. En frisk människa hade ju gett upp för längesedan. Men inte jag! Jag hoppas, bönar, förlåter och utplånar mig själv. Precis som jag inte förtjänar bättre.. Så sorgligt när jag sätter det på pränt.
Tack för önskan om styrka och kraft 🙏🏻
Jag hoppas det infinner sig snart
Kram ❤

Softjessi
Tänker...

Att den finaste kärleksförklaringen jag kan ge både mig själv och honom kanske är att gå?
Först när han tvingas ta eget ansvar kanske han lyckas bli frisk? Om jag inte finns där och skyddar, hjälper, lindrar, servar och tröstar..
Jag är inte där riktigt än men tanken har fått flytta in och ta en liten plats både i mitt hjärta och min hjärna.
Att skaffa nytt boende är ju inget man gör i en handvändning
Där jag bor är det flera års kö för hyreslägenheter..
Jag är dessutom rädd att jag trots eget boende hade fortsatt vara besatt på tanken vad han gör och om han dricker
Om han lever eller om han har supit ihjäl sig.. Så tacksam för detta forum 🙏🏻
Blir en dagbok man kan gå tillbaka och reflektera över samtidigt som den är fylld av så många kloka människor med så mycket erfarenhet och kunskap
Tack för att ni stöttar och för att jag får dela min resa med er ❤

Nordäng67
När jag hade lämnat...

mitt förhållande så kände jag mig som jordens största svikare, en som inte finns kvar när det blåser typ! Jättejobbiga tankar och känslor! Undrade jättemycket hur det gick för honom! De riktigt jobbiga tankarna var: tänk om han slutar dricka nu efter allt slit jag haft och någon annan får honom! Det var riktigt skämmiga tankar för det är ju superegoistiskt att tänka så! Ja man var/är inte helt frisk helt enkelt! Så du har nog rätt i det där med att du skulle fortsätta vara ”besatt” av hans drickande även om du flyttar! Tror det är viktigt att man försöker vända fokus till sig själv! Låter som en gammal slagdänga 😅 men man får hitta sitt eget sätt att göra det i praktiken! Fick ett superbra råd här på Forumet: att börja med små saker och träna upp förmågan! Ja visst är det skönt att ha detta forum där man kan ventilera! Kram

Där igen
Så klokt du tänker

Det tar tid att släppa. Att komma ifrån underlättar, men huvudsaken är att man börjar älska sig själv, som du säger. Sen tänker jag att ju mer saker man hittar på desto lättare att glömma. Ibland kommer dagar då jag bara behöver gråta. Bra det också.
Ja det är både komiskt och tragiskt att gå tillbaks och läsa hur man har resonerat. Jag har riktigt gamla texter som jag inte orkat läsa ordentligt ännu.
Hoppas att din trötthet släpper så du får nya krafter! :-)

Ullabulla
Jag säger som min

Medberoendeterepeut sa:
Vill du bli frisk?

Nej ville jag svara,eftersom det var för jobbigt.
På samma sätt som alkoholisten måste agera själv för att ta sig ur sitt dryckesmönster och förändra sitt liv så måste du göra detsamma om du ska bli frisk.

Om det innebär att lämna din man så kanske det måste bli så.
Du har varit medlem länge och är kvar i samma cirkel av hopp förtvivlan och ilska och sist men inte minst kärlek.

Vad krävs av dig för att du ska bryta dig ur den cirkeln och ta en ny väg?
Den som ska ge dig chansen att förändra ditt liv på allvar.
Som låter mannen i ditt liv reparera och ta hand om sig själv och sin egen sjukdom istället för att du ska träda in och göra det åt honom.

Hur arg ledsen och förtvivlad orkar du vara de närmaste åren?
För det kan vara det scenariot som är det sanna om han inte orkar ta tag i sitt beroende.
Och var lämnar det dig.

Att gång på gång låta sanningen bli klar för sig brukar till slut ge en kraft att åtminstone göra en del mindre förändringar som liksom rullar igång stenen åt rätt håll.

Och tro mig,jag vet exakt var du är.
Jag var där i många år och kunde inte heller släppa taget.
Kram på dig och bli inte arg på mig.

Ullabulla
Tänker också

På annan bok jag läst/läser Kvinnor som älskar för mycket.
Där frånvaron av kärlek och bekräftelse gör att man blir ännu mer besatt och till varje pris behöver mannen.

Just för att han är medicinen som lindrar ångesten och tomheten.
Och att leva med en beroendeperson när man är funtad så är ju rena giftet.
Allt är normalt och bra mellan varven och man kan vila och nästan vara en normal person.
Sen kommer dryckesperioden och man ska till varje pris få tillbaka den drickande till nykterhet.
För utan bekräftelsen att de väljer bort alkoholen till ens förmån så förminskar man också sig själv.

Dvs man gör kampen mot alkohol till en personlig kamp trots att man egentligen inte har nånting med den kampen att göra.
Det är ju den beroende som har den kampen,inte vi.

Viktiga ord i den boken är också: gör ingenting.
För att förhindra gömma kontrollera påverka osv.
Dvs släppa kontrollen oavsett hur svårt det är och ta den efterföljande ångesten och tomheten när man inte får reagera på det som händer runt alkoholisten och hans ev drickande eller återfall.

Och en sista: ju svårare relationen/situationen är.
Ju starkare medicin får vi mot vår egen ångest.
Så hur absurt det än verkar så kan de grövsta återfallen fungera som en rejäl sluring för oss medberoende.
Vi får oss en rejäl dos av det vi är i relationen för.
Berg och dalbanan som håller vårt mentala mående i schack,fast vi egentligen är svårt sjuka och är beroende av återfallen för att själv få vår kick av dåligt mående som vi skyller vår alkoholist för.

Nu förenklar jag kraftigt,men det är en del av essensen i boken.
För mig stämmer det mycket bra,men det behöver det ju inte göra för dig softjessi

Anxiete
Det är kusligt

hur lika vi tänker! Jag är på samma plats som du, Softjessi, tanken att lämna har flyttat in och får bo in sej så att den känner sej trygg innan nästa steg.
Ändå vet jag att jag vill inte lämna, jag vill inte leva utan honom..... idag.... imorgon vill jag kanske.... i övermorgon tycker jag att det trots allt funkar, han har ju minskat ner på drickandet, är inte full även om jag vet han druckit....... Är det en del av tillfrisknandet eller håller jag på att bli ännu mer medberoende ?

mulletant
Dubbelpost

/ mt

mulletant
Att läsa väcker minnen...

Samtidigt som jag minns tankarna från tiden för 6-7-8 år sen då jag funderade på att lämna honom som fortfarande är min man.... så dök minnen upp från min första separation. Då tänkte jag länge och sen skilde jag mig och har aldrig ångrat mig. Men, tillbaka till den nuvarande. Så tydligt minns jag när jag kollade fastighetsmarknaden, ibland flera gånger om dan. Hur jag gick och tittade, planerade, tänkte strategiskt. Och till slut gick. Rätt ut i meterdjup snö, dvs jag tog bilen, men utan att ha nånting ordnat. Då var mitt glas fullt och droppen som fick det att rinna över skilde sig inte från alla droppar som genom år av missbruk fyllt det till brädden.
Men det att jag faktiskt gick blev ju (som ni som följt mig redan vet) det första steget i den förändring som ännu består. Mannen valde mig, nykterhet och att söka hjälp. I och med att han gick till AA kom jag till Alanon. Mitt tänkande, mina medberoendemönster ägnar jag fortfarande en stund varje dag och numera är det nästan alltid bara lustfyllt, en nyfikenhet på att utforska och upptäcka nya lager, bottnar, i mig själv.
Alla tankar om skuldkänslor känner jag så väl igen, även ’tänk om jag går och han blir nykter och hittar en annan’ - den tanken brottandes jag ofta med. Många gånger, när han var grinig och missnöjd (i sitt fylleri) sa jag också att ’jag ger dig fri även om det smärtar mig, då kan du skaffa dig ett liv som du vill ha’ - men det ville han ju inte.
Dock, idag har vi ett bra liv. Inte utan svackor och stridigheter men så mycket sannare och ärligare. Långt mera frihet i tankar och handling för oss båda.
Vi kan alla ta makten i vårt liv, sådant det ser ut. Även ’våra’ alkoholister har den möjligheten. De väljer (också) själva.
Och ja, så bra med detta forum. Så många år min viloplats, trygghetsplats och livlina. Idag en plats för igenkänning och äkta samtal. Tack❤️ /mt

KL
Tanke och känsla

En känsla slår alltid en tanke, den övertrumfar den alltid. Så om du vet logiskt med intellektet att du borde resa på dig och gå ifrån det här destruktiva förhållandet så kommer du aldrig att göra det så länge du inte har den känslan (titta tex på fobier. Med förnuftet vet du att ormen/spindeln osv inte är farlig men känslan styr dig till att skrika och springa). Du frågar i din tråd hur man blir fri. Det gör du när du känner med hjärtat att du är värd att bli fri. Så länge du känner att du inte är värd mer än såhär så kommer du inte att gå. Du vet att du borde, men känslan av att allt ändå är hopplöst, att du inte är värd mer, att det kan gå illa för mannen om du lämnar och då kommer du stå där med en känsla av skuld och skam, att människor ändå kommer att göra dig illa så då är det bättre som det är nu (man vet vad man har men inte vad man får, better the devil you know osv), känslan av att kontrollera någon annan känns bättre än att titta inåt i sig själv och se vilka lögner man berättar om sig själv därinne. Ledsen om jag låter hård nu men det är när du vänder ditt fokus mot dig själv och din egna läkning som de verkliga förändringarna kommer att ske.

Softjessi
Tack allihopa!

För kloka ord & tankar 🙏🏻
Jag bär dem med mig ❤
Önskar er alla en härlig och avkopplande helg!
Stor kram

Softjessi
Så..

Nu har mannen på eget initiativ sökt vård och påbörjat antabusbehandling. Känns bra att beslutet var hans och inte mitt. Att ta tabl på vårdcentral stör arbetet för mycket så alternativ var att jag eller hans kompanjon på jobb ger. Och jag har ingen lust.. Ingen lust att agera ssk eller övervakare.. Att ta ev fight om kuren ska fortsättas eller inte, ev biverkningar.
Fast mitt medberoende skriker åt mig att ta kontroll och se til att tablettjäkeln slinker ner enligt plan 😫
Så mannen har bett kollega som är villig att ställa upp. Jag borde vara glad men osäkerheten ligger o gnager. Har han pratat m sin kollega, kommer det att funka osv..
Ja det återstår väl att se
Känns som om jag skulle förminska/ omyndigförklara honom genom att ringa och dubbelkolla!? Det är kanske dags att han får ta lite eget ansvar för sin sjukdom? Själv har jag åter igen läst Carinas bok " släpp kontrollen"
Det tycks så enkelt och mitt förnuft vet precis hur jag ska agera/ reagera
Varför tycks det då så förbannat omöjligt?? Jag inser själv att även när allt är bra och mannen är nykter så lever jag inte mitt liv fullt ut. Undviker tex saker som innebär övernattning på egen hand
För att det gått åt skogen förr 😌
Inte ens när han är nykter är jag fri.. Tankar, oro finns där och pockar på uppmärksamhet. Jag MÅSTE lära mig att leva i nuet och våga njuta
Inte tro att jag kan förhindra katastrofer genom att alltid vara nära
En resa jag själv måste göra!! Har fått ny remiss till KBT. Kanske jag behöver friska upp minnet lite ☺
När mannen är nykter och stabil borde jag vara glad och lycklig!? Varför är det så svårt? Är det fler som delar min erfarenhet och hur hanterar ni det?
Önskar er alla en skön och avkopplande helg ❤KRAM

Carina
Jaaaaa!

Jäklar vad bra Softjessi att du låter honom ta ansvar för sin sjukdom och att han vänder sig till sin arbetskollega! Så starkt jobbat av dig att trotsa det inre kontrollbehovet!

I de fall det absolut inte finns något annat alternativ så kanske en partner kan vara ett bra alternativ, men jag håller med dig. Det kan bli väldigt snurrigt i maktbalansen och relationen så det är väldigt bra om det finns andra lösningar. Jag vet att det kan verka så "enkelt och logiskt" när man läser boken och så mycket svårare i verkligheten. Men man måste ju börja någonstans, eller hur? Att börja med 1 eller 2 steg ur boken som passar just dig, just nu, är perfekt.

Du har just bevisat att det inte är omöjligt!

/Carina
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Softjessi
Tack Carina!!

Precis vad jag behövde höra just nu🙏🏻
Att jag är inne på rätt väg trots att den är krokig.. Boken är fantastisk och sakta, sakta tar jag till mig dess innehåll och låter insikt efter insikt falla på plats
Önskar dig en fin helg⭐️

Anxiete
Heja dej 🌺

Jag tror du gör helt rätt som håller sej utanför ”antabus-kontrollen”
Jag blir så glad att du jobbar med dej själv , det är vad vi medberoende måste, fast vi inte alltid vill
Det jag tycker är svårast är att hänga med i alla svängar..” Nu är jag nykter nu ska jag ha applåder”, typ. Jag tycker inte att livet funkar så, det jag gjort och sagt får jag stå för, jag kan inte förvänta mej att den jag säger mej älska ska stå ut med all skit och när jag sedan gör rätt så ska hon/han göra vågen ..... Nä .....

Softjessi
Anxiete!

Du har så rätt i dina funderingar och åsikter.. Jag försöker intala mig att dom inte förmår mer.. På något plan tycks sakna empati.. Fast innerst inne tror jag dom är livrädda att blotta strupen och låta skammen komma fram. Det man inte pratar om har väl aldrig heller hänt!? 😜
Så för att lindra ångesten lägger dom locket på.. Och vi gör detsamma. För att inte ge alkoholisten mer ångest och en anledning att börja dricka igen..
Vi förlåter fast vi kanske inte ens har fått en uppriktig ursäkt.
En hopplös situation som är så svår att ta sig ur. Hur har du det i ditt liv just nu?
Kram 🌸

Softjessi
Funderar vidare...

Semester, parmiddag, fest, camping mm mm.. Alla dessa tillställningar inkluderar alkohol.. Aldrig blivit bortbjuden utan att det bjuds på A och alla förväntas dricka för att va med i gemenskapen och "släppa loss" Det är ofta den som avstår A som tvingas förklara sig och ses som udda och tråkig.. När det egentligen är de som alltid inkluderar A som borde vara udda och förklara sig. Jag kan förstå att man blir trött på att förklara varför man inte dricker.. Trött på att ses som udda.
Samtidigt har jag ingen lösning på detta. Skulle vi välja bort umgänge som ser A som en självklarhet när man ses hade vi haft.. NOLL "vänner" kvar
Jag har hört genom andra att efter min mans behandling blev vi ibland bortvalda pga att "han inte dricker"
Så.. Ja! Jag kan förstå att man kämpar in i det sista, dricker ibland, dricker måttligt innan man ger upp och inser att man är alkoholist. Och jag tycker det är svårt att förhålla sig till. Min man dricker i perioder.. 2016-2018 kunde han ibland dricka något när vi var iväg på semester eller träffade vänner. Drack inte en droppe hemma eller ensam.. Efter 2 år kom ett återfall. Då tycktes han dricka i kapp..
Jag VET att min man är alkoholist. Det har jag fått tydliga bevis på. Men på något sätt blir det svårare när det fungerar normalt långa perioder. Jag kan förstå att han just då lever i tron att han blivit frisk och kan hantera det. Det gör även jag.
Sen kommer nästa kallsup och påminner om sjukdomen. Han tar en fylla, jag blir ledsen och besviken.. Han får enorm ångest och dövar den med mer alkohol. Och så snurrar det på ett par dagar
Lömsk sjukdom som inte alla gånger är speciellt logisk

Torrboll
Hur blir man fri.....

Hej... ja hur blir man fri.....du får flytta el kasta ut honom.....det finns inga så stora EGOISTER som en missbrukare de lovar o lovar pyttsan heller blir till 100% inget av nåt så länge flaskan är det käraste som finns, du måste tänka livet går ej i repris.....fr en som testat, lycka till.

MondayMorning
Softjessi Hej Jag heter MM jag är nykter periodisk alkoholist.

Du skrev den 31 augusti, 2018 - 17:33:
att han tar antabus? Fortsättningsvis så tar han dom?
Har läst hela din tråd. Och ser. Och tänker kring din mans drickande. Kan relatera till det.
Jag förstår det du skriver, hur din man dricker, även om jag inte själv fullt ut förstår vad det är fysiskt som skiljer oss från
vardagsdrickarna. Jag kan förstå hur din man känner när hans period tar fart. Drivet och manin kring det.

Som periodare, likt din man så kan jag berätta hur jag själv skulle ha gjort om jag levde med en person som drack på det viset jag gjorde.
Eller som din man gör.

Din man är väldigt illa ute. Och du är illa ute. Din man är väldigt långt gången i sitt beroende. Det du beskriver är för mig fullt galopperande
alkoholism och inget annat. En läkare, en forskare kanske skulle ha en annan uppfattning, det låter jag vara osagt. Jag som har den typen av beroende kan bara skriva ur min egen erfarenhet. Hur jag ser på det.....

Du får gärna återkomma om du vill.

MM

Sidor