Hej, nu är jag här igen - med samma fråga...

Fattar jag ett rimligt beslut nu, när jag väljer att gå? Eller är jag känslokall och cynisk som inte ger vårt förhållande en chans, nu när min man är motiverad att vara helnykter?

Han har en historia av långvarig "helgalkoholism" samt drickande på semestern och ytterligare ett par perioder per år. Nu riskerar han sina dyrbara körkort om han dricker mer och är hårt kontrollerad att han tar sin antabus.

Jag undrar hur sannolikt det är att han ej återfaller igen. Det vill jag inte vara med om! Vi har ett litet barn också.

Det handlar väl om att jag är rädd mitt beslut att lämna honom, att jag söker bekräftelse på att det säkert eller nog är rätt!

Något klokt ord till mig?:-S Tack...

Rosa Pantern

Påskdagen, drygt ett år sedan TNE och samtal och min man bryter med A. Ett år av framgång för honom i sitt yrke. Det irriterade lynnet fick vika alltmer för det gladlynta.

Ändå har jag inte, liksom kunnat trycka honom till mig. Skulle vilja ge honom det men kan inte, törs inte. Känns för hotfullt med hans säkerhet och förmåga att genomdriva sin vilja tror jag, rädd att inte få plats själv - alltså hela jag, inte bara den del som tillhör relation/familj. Inte för att jag alls är bra på den delen, utan för att jag förlorar den andra, det som är bara mitt.

Så då går jag och fegar och sörjer lite, och kommer inte till skott att ta upp det, att jag tror på att bo/leva isär.

Men hittade en flaska under soffkudden, med vin. Ja det är uppenbart att han drack ur den sen.

Va? Ser ni? Jag konfronterade honom inte med det.

Tar in, registrerar, funderar...avvaktar. Det är väl jag i ett nötskal.

Jag vet, jag måste låta honom få veta.

Bäst han flyttar innan han är inne i en period igen, hemska tanke när det gått så bra för honom igen.

Sorg, rädsla för ensamhet, oro för honom, skuldmedvetenhet att jag inte varit bättre partner, längtan efter att ha bara mitt, ifrågasättande av mig själv och självtvivel.

precis det där att bli svag i en relation jobbar jag med just nu - och har hållit på med sen ett par år tillbaka. Spännande och har gett mig oanade vinster. Senaste när vi påskhandlade och jag började skynda och välja som jag trodde att han ville.... tills jag sa hur det var och han berättade att han gjorde detsamma. Det blev bra!
Du har tagit ett stort steg när du ser så klart! Fortsätt klargöra för dig själv vad det händer i dig och börja pröva att stå upp för dig själv! Om än bara i tanken. Pröva (sen) i nån 'liten' situation, känn efter vad som känns och se vad som händer. Det handlar om dej och dej ska du fortsättningsvis leva med oavsett hur det blir med den nuvarande relationen. Du är inne på viktigt spår!
Kram på dig! / mt

Rosa Pantern

På väg. Har börjat öppna mig om hur jag känner och vad jag inte vill ha, och att jag inte heller vill sitta som en propp i hans liv.

Att ha hållit på det har i sig varit en propp i mitt känsloliv. Plötsligt är det lättare att le igen, men också känna oro och längtan....efter att bli sedd.

Tänkte på en sak idag; jag kan vara jäkligt stark i vissa mer dramatiska lägen - då det gäller livet/döden eller att ha/bemöta en karl som dricker.... Men det vardagliga, lättsamma - det facar jag knappast alls.

Där är jag så osäker och värdelös att jag blir en mörk skugga som människa.

Jag har skrivit här tror jag, att jag aldrig varit särskilt medberoende. Och det håller jag nog fast vid. Men ändå, att vi fastnade för varandra han och jag.... Han lite problematisk, hård...alkoholen... Livet på sin spets, liksom. Men jag hatar soffan och teven som livsmening, i det här konceptet!

i Pi's tråd. Att det följde med en skvätt vin hem då han körde en kompis, att han var påverkad men förnekade det när du konfronterade honom. Jag bara frågar: är det samma flaska som du skriver om ovan, den under soffkudden? Du skriver att då konfronterade du inte.

Jag fäste mig vid Pi's tanke om nykterhet på vita knogar... och lade ihop det med din fortsatta känsla av osäkerhet. Och kopplade alltihop till min egen erfarenhet. Alltså kan min slutsats vara väldigt fel. Jag delar ändå och berättar att min man var 'knognykter' över ett år med smått smygdrickande några enstaka gånger. Sen kom återfallet när han drack sig berusad och 'avslöjandet' blev uppenbart. Det blev också den vändning då han själv sökte hjälp och som förändrade hans liv. Och mitt.

Lita på dina känslor! Fortsätt skriva och reflektera över dig och ditt liv. Hur du vill leva och ha det.
Allt gott / mt

Rosa Pantern

Fredagkväll, onykter man. Pratade om det, att jag blir orolig, hur han tänker osv.

Han avfärdar mig, poängterar att jag vill att vi går isär, jag ska inte behöva bry mig mer.

Men han är medveten om att vi (som par) mått dåligt det här året. Han är nykter ett år, och vad har han för det?

Det gör så ont.

Bedrövadsambo

Det är lönlöst att prata allvar med någon som är onykter. Men prata om det imorgon! Det är så lätt hänt att man gör det i stundens hetta, men "glömmer" bort det nästa morgon. Det ingår i "missbruks- och medberoendedansen".

En stabil nykterhet är självvald, något en valt för sin egen skull. I det finns också vinsterna: ett bättre mående, ett lugnare liv, bättre ekonomi, friheten att när som helst köra bil osv, osv - vad som nu betyder. Det handlar om mannen.
Vad vill du ha i ditt liv? Det måste vara ditt val. Jag tror du nyligen skrev att du tror på att leva isär. Kanske du måste stå upp för det och kanske det gäller oavsett alkoholen? Så svåra livsval vi mänskor ställs inför! Mod och styrka till dig! / mt
PS Gå gärna tillbaka och läs ditt första inlägg i den här tråden som du skrev för ganska precis ett år sen. DS

Rosa Pantern

Tack Mt!

Ja, mitt förtroende gick förlorat ganska tidigt i förhållandet.

Även om mannen "bättrar sig" och visar de goda sidorna periodvis, så känner jag mig inte trygg i det.

Vägen isär blir längre och svårare än den att bli ihop. Det var så otänkbart att välja annat än honom i början. Men nu är jag istället rädd för en framtid insnärjd i hans.

Mitt största hinder är kanske ändå mig själv. Jag måste vara så stark och så tydlig mot honom för att han ska förstå. Men jag vill inte vara otrevlig. Han är värd mer än så. Jag vill bara inte leva som sambos, känner jag.

Rosa Pantern

Och nu visar han sig bättre än någonsin, efter det lilla återfallet. Men det handlar om mer. Rent "moraliskt" skulle jag absolut glatt mig och tagit honom till mig igen. Och, tycker jag om honom? Ja!

Men mitt psyke har liksom sagt ifrån för länge sedan. Naaj! Och kanske har det också med mig och min person och mina gamla sår att göra. Men vem frågar efter mitt innersta? Inte den mannen i a f, på gott och ont. Det är ju jag som ansvarar för det...

Tycker jag om honom? Ja. Men ändå, vi talar liksom inte samma språk. Jag ifrågasätter, ser nyanser, försöker förstå. Han gör allt enkelt, tar inte på sig "andras program", ser allt i stora drag, lite "svart / vitt".

För honom är det naturligt att ta plats i världen, medan jag t ex kan undra om jag råkar säga opassande saker i fel sammanhang. Jag är den som anpassar mig till ett sammanhang (eller försöker) medan han skapar "sammanhanget".

Lärorikt att vi är så olika.

Dock kan jag inte befria mig från längtan efter frigörelse. Det har funnits mycket jag inte vill ha. Sedan vet jag inte om det också är någonting som "satt sig på hjärnan". Ja, jag ifrågasätter mig själv i viljan att separera. (Det skulle säkert inte han ha gjort i mitt ställe...).

Bedrövadsambo

När man väl tänkt tanken fullt ut är det en tidsfråga innan man kommer till skott. Börja fundera över alternativ bostad till att börja med. En dag känner du bara "Nu gör jag det". Men det kan ta sin tid, och det får göra det. Man måste invänta sin egen separationsmognad. Förutsatt att det inte är akut förstås, med psykisk och fysisk misshandel tex. Då kan man behöva att någon annan tar beslutet initialt, bokstavligen lyfter en ur relationen.

Rosa Pantern

Ja, en mognadsfråga....Men inom mig har ett val mognat.

Har också fört fram det, men allt rinner ut i sanden. Och det är där jag inte är stark nog/inte övertygande nog.

Det är han som måste flytta, det är min bostad. Känner mig verkligen som en bov!

Mår dåligt också, att inte bli lyssnad till riktigt. Min vilja blir inte respekterad.

Och det är jag som inte "slår näven i bordet", förstår jag. Men jag kan inte på det sättet.

Phu!

Rosa Pantern

Vi hade ett samtal, jag stod fast. Det var svårt, men jag gjorde det. I lördags. Men nu vet jag inte vad han tror igen, för han har "varit bättre", trevligare etc, sedan dess. Och det är lite som om inget uppbrott ska bli.

Måste jag tjata om något som redan är svårt? Han gör det inte lätt. Blir faktiskt lite förbannad av det. Visst, jag ger honom tid att skaffa nytt boende, men nu känns det lite som lördagens samtal inte funnits.

Jag är jättedålig på det här.. Måste jag slå ner på allt som implicerar ett fortsatt samboliv? Huuuu. Och jag är inte orädd heller. Inte stensäker.. Men ändå hade jag nu kommit fram till något, ett val.

Bedrövadsambo

Fråga hur han tänker angående att fixa eget boende. Hur snabbt tror han att det kan gå? Strunta i att dra upp alla orsaker. Säg bara "det jag sagt gäller, du måste flytta". Det är så typiskt alkoholistfamiljer att dagen därpå låtsas som ingenting. Just därför måste du nog klarlägga var du står. Fråga hur han tänker lösa det helt enkelt. Erbjud dig att hjälpa till och leta efter bostad möjligen.

Rosa Pantern

Tack, det ger mig mod med lite pepp!

Ja, kanske gick han på "vita knogar" detta året...

Nu finns A med igen.

Klart jag tänker; jag var inte bra partner det här nyktra året, jag fanns inte tillräckligt för honom, jag räckte inte till; det var en dålig chans han fick av mig!

Och det är mitt fel, det kom när jag ville flytta isär.

Men jag tänker nu också; ja kanske han aldrig har "vänt" mentalt, aldrig förstått betydelsen av nykterhet på djupet, inte riktigt velat vara utan alkohol...

Det kan vara något jag kännt av, som legat mellan oss, utan att jag haft möjlighet att förstå det eller sätta fingret på det.

Jag tänker; min kärlek räcket inte. ..och inser att den gör det inte! Är inte kärleksfullare än så här, tyvärr.

Tråkigt, snurrigt....

Jag skulle idag kalla dem klockrena medberoendetankar. Och det är ju inte konstigt att en tänker så, det är en svår situation att bryta upp från en relation, särskilt när det finns barn med i bilden. Och du är tydligen ensam med att driva allt, ta ansvar och 'stå för' uppbrottet - det är inte rätt men inte ovanligt, snarare tvärtom.
Jag känner så väl igen mig i hur det var innan uppbrottet, som också det var mitt uppbrott. De där tankesnurrorna fick jag mycket hjälp med genom att läsa och skriva här och därigenom känna igen mig i andra, genom att följa Carina Bångs blogg och läsa hennes bok och annat om beroende och medberoende. Senare kom Djävulsdansen. Idag tänker jag att det handlar om att lära om mig själv och jag har fått lära mig mycket. Inte lätt alla gånger men så värt.... Jag skriver som många gånger förr, det är möjligt att ta makten i sitt eget liv! Tro på det, håll taget och fortsätt läsa och skriva, det hjälper / mt

Rosa Pantern

Har inte backat.. Det gäller väl nu att vara fortsatt tydlig också?! Mitt innersta är mindre "lättlurat" än mitt jag som är socialt med honom. Efter fylla kan han bli så exemplarisk och fin! Det känns inte ens ansträngt.

Det var ju länge sedan han drack regelmässigt, och länge sedan också han visade sig SÅ snäll och "bra".

Han bara kliver ur fylle-kostymen och tar med ens på den kompetenta/rediga kostymen, med ett swisch!!! Imponerande!! Och förbryllande.

Men det finns ju inte heller mycket att prata om det. Skulle det vara ursäkter och löften? Spelar inte roll ens om han menar det. - Kanske gör han det. - Jag är för osäker....på det, på oss.

Förbättrar, förnyar omkring mig, i hemmet. Symptom på nyorientering kanske? Lite beslutsångest för små symboliska saker.

...för egentligen är det ju bara rätt innehållstlöst med förändringar i hemmet. De för mig inte vidare. ...men gör mig tillfälligt lite nöjdare. Ja, och kanske ändå, en liten kick för att positivt ta mig ann det nya/fortsatta livet.

–hans supande, hans nykterhet är hans sak. Det har inte ett dugg med dig att göra, eg. Du behöver inte känna skuldkänslor, inte kräva att du ska känna mer kärlek, ta mer ansvar än du normalt vill göra för en annan människa. Den som har ett beroende vill ju annars gärna lägga skulden för sitt beteende på någon annan, manipulera sig till ännu en stund med sin älskade a. Det enda man (jag...) kan göra, är att göra det bästa för mig själv och hoppas på att den andre kan inspireras av det. Hoppas, inte tro, inte kräva. Hårt, svårt, Men nödvändigt. Och så söka stöd utifrån, - här på forumet och annars.
Dessutom: små symboliska saker, som förändringar i hemmet... tror jag dessutom är viktiga om det får en att må bättre!

Jag också har ju varit där i uppbrottstankar i många år. Varje gång fyllan slog till och även under de två "nyktra" år som sen följde.
Då var vår relation sämre än någonsin. Jag för att jag kände att han stängde av och stängde ut och jag själv inte hade tillit(med all rätt)
Han för att han såg mig som boven i dramat som hindrade honom att leva det liv han egentligen ville ha. Från hans sida undermedvetet och även från min.

Man är liksom två personer som går där på nattgammal is hela tiden och ingen vågar gå grundare än ytan.
Och det bygger i sig ingen relation. Den håller den möjligtvis lite halvklistrad sådär men inte mer.
Att i det läge ni är i nu våga prata ur skägget. Våga säga det som egentligen händer och har hänt kan vara svårt.
Du vet ju tex inte om han varit nykter hela denna tid,eller om botten bara ramlade ur att han inte kunde smussla längre.

Att inte veta,att inte kunna kontrollera.
Att så att säga bli lurad utan att veta om man blir det eller inte gör något med hjärnan.
Nu kanske det inte bara är det i ditt fall.
Du kanske känslomässigt har släppt taget och gått vidare som du beskriver
Med små detaljer som förbättrar ditt liv och visar på handlingskraft även om du är kvar i relationen

Någonstans läser jag ju ändå in antingen hoppet som fortfarande är kvar att det ska reda upp sig.
Eller rädslan och oviljan från din sida att släppa taget.

Det blir ju just detta gungfly man lever i där man inte vet var man ska sätta nästa steg.
Man önskar att någon skulle komma och bestämma åt en och visa vägen.
Men man har ändå inte orken och viljan att bygga där man står. Det tar för mycket av ens kraft och hopp om det skulle skita sig.
Och lever man med en som dricker så är ju naturligtvis den risken överhängande.

Så jag tror att de små steg du börjat ta gagnar dig även om du fortfarande är där du är.
De första stegen som visar på beslutsamhet och att du gör saker för dig själv.

Man är låtsastuff som någon skrev i min tråd för något år sedan.
Mycket bra beskrivning på känslan när man går där och bygger upp sig själv och "är på väg" fast man någonstans står kvar på samma fläck.
Men inuti så händer det något som sakta för en framåt.

Lycka till med din resa,var den än bär dig Rosa Pantern!

Rosa Pantern

Hej!

Budskapet har gått fram, att jag vill separera.
Det har inte försvunnit, negligerats, sopat undan....
Känns ju bra, att slippa föra den svåra och känslomässiga kampen.

Men helgdrickandet har återupptagits..!

Jag har ju därmed vatten på min kvarn, men så oroande och ledsamt!

Jag har inte bara "spelat på hans drickande", när jag tagit upp att gå isär. Det var inget bra år relationsmässigt, även om han var nykter.
Båda tycker så.
Men som påpekats för mig, troligt hans år var "på vita knogar".

Han är just nu trevligare i humöret, i sin "frihet" med alkoholen, nöjdare kanske?
Det kontrollerade antabus-intaget har upphört!
Det varade ett år.

Jag har ifrågasatt mig själv, varför jag inte trivts med oss.

...tänkt att min osociala ådra velat ta makten över mig, att jag inte är kapabel till nära relationer och samliv!

Det har varit svårt peka på ORSAKER som varit starka nog att motivera uppgivenheten om vår relation, tycker jag.

I backspegeln kan jag nu misstänka att vi egentligen aldrig fick vår ärliga chans.

För jag tror vi som parter, båda, måste vilja och vara beredda att utvecklas (och förändra).

Han skulle behöva ta sig ann AA, för han behöver socialt stöd.
I hans bransch är drickande så normaliserat, tyvärr.

Nu en rätt omöjlig fråga:
Hur skulle jag kunna hjälpa honom att ta steget?
Vad kan jag säga/göra??

Jag har ju sagt vad jag tror, att han behöver AA.
Men får ett instämmande hummande och inget mer (...dagen efter).