Hej! Jag är ny här. Jag har nyligen börjat att inse att mitt liv inte är normalt. Min sambo är alkoholist, ibland erkänner han det och ibland förnekar han att han har problem. Det är inte bara det att han dricker, han har ett fruktansvärt kontrollbehov. Jag gick nyligen med i FB. Jag har under alla år tvekat på att gå med eftersom jag vet att det skulle bli problem. Det blev det också. Nu har han tvingat av mig mitt lösenord. Han går igenom min telefon varje kväll och kontrollerar om jag har ringt eller tagit emot några samtal eller sms. Detta förnekar han dock fastän man kan se det på telefonen.
Jag ska tillägga att vi har bott ihop i drygt 22 år... Jag visste redan från början att han drack, men jag trodde att jag kunde hantera det. Det har under alla år varit problem. När han har varit ute (vi har nästan aldrig varit ute tillsammans) sitter jag hemma och är livrädd för i vilket skick han är när han kommer hem. Ofta har det blivit bråk och han har slagit sönder mycket i vårt gemensamma hem.
För ungefär åtta år sedan blev det ohållbart och jag bodde hos mina föräldrar i två veckor. Då drack han dygnet runt och fick läggas in på psyket. Dock lovade han ju guld och gröna skogar så jag flyttade hem igen. I höstas orkade jag inte mer och åkte till mamma och pappa igen. Jag flyttade även mina hästar. Tyvärr höll det inte att bo hemma hos mina föräldrar och jag hade ingen annanstans att ta vägen, så jag flyttade tillbaka igen. Vi äger ett hus tillsammans med tillhörande stall. Jag har hästar, hund och katter.
I somras blev det återigen ohållbart och jag bodde ett par dagar i min bil... Nu blev han mer våldsam än tidigare, och jag fick en hel del blåmärken. Jag var alltså så rädd att jag inte vågade åka hem. Han menar att jag får skylla mig själv för att han blir så arg, jag är alldeles för envis. Alltså är det inte han som har problem här, felet är helt och hållet mitt.
Jag har påpekat att jag vet om att han dricker i princip varje dag. Det förnekar han bestämt TROTS att jag sett det med egna ögon. Dessutom märks det så himla väl på honom så fort han har tagit en öl.
Han har dessutom börjat få en hel del hälsoproblem och är hos läkare flera gånger i månaden. De hittar inget fel på honom. Jag funderar på om det är hans rop på hjälp, att de ska upptäcka hans missbruk? Istället skriver de ut bl.a. Tradolan till honom.
Nu har jag börjat leta bostad. Jag kan inte bo i lägenhet eftersom min hund är uppvuxen på landet och kommer att sitta och skälla oavbrutet då jag arbetar. Jag har ev. hittat ett hus som jag får hyra, jag kommer även att få hjälp med att ha mina hästar där. Grejen är att jag inte vill lämna mitt hus och mitt fina lilla stall. Hästarna är för tillfället det enda jag lever för. Samtidigt känner jag att jag inte orkar längre. Jag vill bara vara ifred. Helst skulle jag vilja gå under jorden helt, men det är inte praktiskt möjligt.
Jag har en väldigt begränsad umgängeskrets, han har en förmåga att "stänga in" mig hemma. En gång har han t.o.m. sagt att han egentligen inte vill att jag ska jobba, det vore bättre att jag vore hemma hela tiden. Nu stör han sig väldigt på att jag använder sociala medier.
Är det normalt att han ska ha tillgång till alla mina lösenord och till mitt FB? Han vill ha full kontroll på allt jag gör. Är jag ute och går med hunden så ifrågasätter han om det tagit för lång tid, ex. om jag träffat någon granne och stått och pratat med.
Jag har börjat att bli så rädd nu, och jag har nog inga känslor kvar. Samtidigt är jag livrädd för att berätta att "nu flyttar jag" för jag tror att det blir ett helvetes liv. Sist jag bodde hemma hos mamma och pappa trodde jag han skulle ta livet av sig.
Jag känner mig fruktansvärt ensam...

Ursula

Hej,
det är troligen så som mulletant säger, reaktionen hans är vad man kunde vänta sig. Och som sagt, du ska inte träffa honom ensam. Lova lova det!
Förutom att ringa Kvinnofridslinjen, som mulletant föreslår, kanske du kunde höra med den polis du känner som du har skrivit om i ett tidigare inlägg, om han kan ge några upplysningar. Han kände ju till liknande situationer och nu när du har kommit ett snäpp vidare kanske han vet något annat. Men, som sagts av andra, vila idag, gör vilsamma saker.
Kram

Hans agerande speglas av desperation och säkerligen ett inre hat till han själv eftersom han nu säkerligen inser att han har ett finger med i spelet men försökker då naturligtvis ge dig skulden så du mår dåligt tycker synd om honom och att du återvänder hem sedan blir allt som innan. DU ÅKER INTE TILLBAKA ENSAM UNDER NÅGRA SOM HELST OMSTÄNDIGHETER OCH DU SVARAR INTE OM HAN RINGER. Angående era gemensamma tillhörigheter så äger ni dessa tillsammans och han kan varken sälja eller förstöra dessa. Då polisanmäler du honom. Om du ska prata med honom sätt telefonen på högtalare och ha med någon mer som hör vad han säger så du har vittne om han skulle hota dig. Skulle gärna hjälpa dig att hämta saker men nackdelen med detta forum är att det saknas en funktion för privata meddelanden vilket är synd. Så låt dig inte luras av hans falska hot och löften. Han kan väl flytta ut själv.

Blåklocka

Håller med samtliga, du har gjort något mycket modigt! Det enda rätta och sanna mot dig själv.
Du får tänka såhär: ju mer hotfull han är och ju mer han försöker skrämma dig desto mer osäker och desperat är han. Du ska inte låta dig skrämmas av hans hot.
Ert gemensamma hem kan han inte bestämma någonting kring.
Vad du än gör, prata inte med honom, svara inte på sms osv.
Du är fortfarande utsatt för stor psykologisk inverkan av honom och det vet han någonstans.
Vänd dig till en advokat som får sköta den formella kontakten och som kan få till stånd en bodelning så fort som möjligt.
Då detta är klart kan han inte skrämma dig genom olika hot om än det ena än det andra.
Du har levt i detta så länge, så du är på vissa sätt " hjärntvättad"- förstå mig rätt nu. Han vet att om han bara kommer åt att prata med dig så kommer du att göra som du gjort tidigare nämligen skrämmas till lydnad genom hans kontrollerande och sjuka beteende.
Än en gång, så bra av dig att fly från honom.
Jag vet av egen erfarenhet att det tar lång tid och kräver aktiv " avprogrammering för att göra sig fri då man levt under hotfulla omständigheter.
Ta kontakt med en terapeut!

Livrädd

Jag tror att de hade mycket att göra på Kvinnofridslinjen igår, jag orkade inte sitta så länge i kö. Däremot blev det många timmar i telefon med både hans och mina anhöriga och vänner. Hans anhöriga har länge stoppat huvudet i sanden och blundat för vad som pågår, men nu när de har lyssnat till hur jag har haft det senaste tiden så tror jag de förstår lite bättre.
Nu när de varit hemma hos honom så är han helt förtvivlad över att jag lämnat honom och att han älskar mig över allt i hela världen. Jag känner mer att han är orolig för hur han ska klara sig ensam. Hos oss är det alltid jag som har skött allt, han vet inte ens hur man betalar en räkning.
Många är arga över sättet jag lämnade honom på, men jag har försökt förklara att det inte gick att göra annorlunda.
Nu har han druckit oavbrutet sedan i fredags eftermiddag. Jag har ca 80-90 missade samtal i min telefon. Igår kväll fick jag ett sms som knappt gick att tyda, jag tror att det betydde "god natt".
Jag hade även ett långt samtal med hans vuxna dotter, det verkar faktiskt som hon förstår mig.
Jag vågar inte berätta var jag befinner mig, det finns dock ingen större risk att någon hittar mig på måfå. Trots det är jag ändå rädd för att gå ut.
Hästarna har det bra, de går i en hage precis utanför fönstret och hunden sover tätt intill mig på natten.
Men det känns svårt att ta sig ur sängen idag också.

Ursula

Hej Livrädd,
nu vet dina och hans anhöriga samt era vänner hur ditt liv tillsammans med honom har varit.
Jag tror inte att det är någon mening med att försöka förklara om och om igen för de som är arga. De som inte VILL förstå kommer aldrig att förstå medans andra begriper. Det är klart att för en del måste det komma som en smärre chock, kanske. Alla är inte uppdaterade på allt här i världen. Men så skönt att hans dotter tycks förstår!
Fortsätt att söka kontakt med Kvinnofridslinjen. Ge inte upp det. Han, han får väl dricka klart, tids nog slutar han.
Fortsätt att vila, du, så gott det går. Det spelar inte så stor roll om det är kalabalik runt omkring, eller hur? Du har rätt till vila.
Kram

SkåneTösen

Låt dom tro och tycka vad dom vill, du vet hur det är och det fanns ingen annan utväg för dig. Härligt att höra att det ordnat sig med hästarna och hunden.

Livrädd

Fick ikväll veta att han är totalt redlös nu. Nu har han sina anhöriga hos sig och han själv är knappt kontaktbar.
Ska jag ha dåligt samvete för att jag gjorde som jag gjorde? Det känns som att det är mitt fel nu att hela hans liv rasar. Men ska det verkligen behöva vara min livsuppgift att ta hand om honom för att det inte ska bli så här? Jag borde begripit att han skulle reagera så här.
Han skriver "min älskling" och "mitt allt" i sina sms. Han har aldrig någonsin kallat mig för älskling förut. Sedan varvar han med "har du tagit allt du ska ha av dina grejor för i morgon kommer det hit en container så då åker det".
Igår sa han till mig att han snart inte kan ta ansvar för vad han tar sig till, och att jag får ta på mig det i så fall. Jag sa till honom att var och en får väl ta ansvar för sina handlingar. Han försöker ta reda på var jag befinner mig så det är knappt någon som vet var jag finns nu. Jag hoppar högt bara jag hör en bildörr slå igen och jag är rädd när jag är ute och går med hunden.
Vet verkligen inte hur man ska komma vidare med huset och allt, men jag känner att han ju måste bli kontaktbar först och det är han inte nu.
Hans dotter säger att det nästan är lika bra att låta honom nå botten och hoppas att han själv kommer till insikt om att han behöver hjälp. Jag vet verkligen inte. Klart att jag har dåligt samvete för att det har blivit så här, men vad skulle jag gjort annorlunda? Den processen jag har gått igenom har tagit lång tid, men till slut nådde jag gränsen där jag kände att det inte fanns något annat alternativ än att bara försvinna.

Ursula

Ett sånt elände.
Du behöver inte alls ha dåligt samvete. Du är förmodlingen i chock, detta är dock sant: du behöver inte ha dåligt samvete för att hans handlingar har fått dessa konsekvenser.
Han har förbrukat sin rätt till ett liv med dig. Han har överhuvudtaget ingen rätt. Om du inte vill ha honom mer så är det bara så.
Det är bra att hans anhöriga är där med honom i alla fall. Någon tar hand om honom. Det är deras uppgift, ingen kan förvänta sig det av dig.
Du svarade så bra att var och en får ta ansvar för sina handlingar. Hans dotter verkar redig.
Du har väl någon hos dig? Så du inte är ensam.
Kram till dig

är i en lugn miljö och har djuren med dig. Och så skönt att hans dotter fattar hur det är ställt. Du ska känna dig förvissad om att det inte är ditt fel att han super ner sig nu. Lika förvissad ska du vara om att du inte kan göra ett enda dugg för att hjälpa honom ur detta. Du har gjort allt du kan och det har ju inte hjälpt honom?! Det kan faktiskt vara så att det här gör att han i slutändan tvingas till medicinsk hjälp och därigenom får möjlighet till behandling och tvingas möta verkligheten på nyktert huvud. Det skulle vara det bästa som kunde hända honom men det är inget du kan påverka.
Starkt av dig att ordna dig bort och få hästarna med dig! Håll dig lugn och se till att du är i säkerhet. Gör ett nytt försök med Kvinnofridslinjen idag - bra att de finns, synd att de behövs och förfärligt att behovet är så stort. Och - just nu händer det, just nu gör du det... du håller på att ta makten över ditt liv! Det är stort / mt

SkåneTösen

Du ska inte ha dåligt samvete. Han har ansvar för sitt eget liv och handlingar. Han är alvarligt sjuk och det handlar inte bara om alkoholen. Spara sms och spela in era samtal om du pratar med honom ifall det blir nödvändigt att ta hjälp av polisen så finns det svart på vitt att han hotar dig.

Livrädd

Ja, jag har skaffat en app till telefonen som spelar in alla mina samtal. Han säger att han snart inte vet vad han tar sig till och att även min kompis som har hjälpt mig ska passa sig.
Jag ska inte förneka utan att jag har tänkt tanken att åka hem igen, bara för att få ett slut på detta. Jag lever i ständig ångest, men när jag stänger av telefonen och går ut i skogen med min hund eller hästarna så kan jag slappna av en stund. Jag pratade med Kvinnofridslinjen och de sa att om jag får dessa tankarna så ska jag ringa dem direkt. Visst har jag dåligt samvete! Jag vet t.ex. att hans mamma alltid varit tacksam för att jag har tagit hand om honom. Hon har ju själv levt tillsammans med en alkoholist i många år, så hon vet hur det är att stoppa huvudet i sanden. Det verkar som att hon lever i total förnekelse över hur hennes son bär sig åt. Visst lyssnade hon på vad jag berättade, men hon sa bara att hon tycker att det är tråkigt att det ska bli så här efter så många år.
Idag jobbade jag. Han ringde hela vägen in till jobbet, därefter försökte han ringa på mitt jobbnr. När jag skulle hem var jag livrädd att han skulle dyka upp och förfölja mig så jag slutade tidigare. SYND att jag inte fick honom efter mig för jag blev stoppad i en poliskontroll. De tog varenda bil för alkotest. Hade han kommit efter mig så hade det bara varit att lugnt köra vidare för de hade behållit honom.
Jag gjorde misstaget att försöka prata med honom i eftermiddag. Nu säger han att han ju får försöka lösa ut mig ur huset. Då sa jag till honom att jag lika gärna kan köpa ut honom. Men han anser att jag har bestämt att jag inte vill bo där, så jag ska helt enkelt bara komma hem och hämta mina grejor nu säger han. Precis som att jag lämnade mitt hem frivilligt! Jag har bott kvar där i så många år för att jag vill ha kvar mitt hem och mitt stall, men gränsen är nådd nu. Kvinnofridslinjen rådde mig att kontakta advokat, men jag vet inte om jag har råd, det kan ju kosta vad som helst. Hon tyckte också att jag ska byta tfn-nr. Men jag är nog lite för feg för det. För varje gång jag inte svarar i telefonen blir han bara argare och argare och jag klarar inte det.
Nu sitter jag här helt förgråten igen och solen skiner ute. Ångest är bara förnamnet...

SkåneTösen

god ide att du skaffar en advokat. Kolla upp vad det finns för alternativ, kanske finns det så att man kan få juridisk hjälp om man inte har pengar. Du ska absolut inte åka tillbaka, vem vet vad han kan ta sig till... Vad bra att du har kontakt med kvinnofridslinjen, jag tycker du ska lyda deras råd. Dom har ju en enorm erfarenhet av sådana här situationer medans du förståligt är helt slutkörd och rädd. Dom är proffs. Du behöver nog en advokat som ser efter dina rättigheter, ditt ex lär göra allt han kan för att försvåra allt som behövs göras nu när du lämnat honom. Du är väldigt modig och stark även om du inte känner dig så. Önskar att jag kunde ge dig en lång riktig fysisk kram men det får bli en cyberkram som vanligt. KRAM. Glöm inte att du har rätt att leva ditt liv som DU VILL HA DET. Det har alla rätt till. Inget är ditt fel, du har haft ett helvete, det är väldigt starkt av dig att våga ta dig ur det. Ha det bra och lyssna på vad kvinnofridslinjen säger till dig.

Ni har väl en hemförsäkring där har man ju rättshjälp. Jag tycker att du ska kontakta polisen om han drygar sig. Låt honom köpa ut dig ur huset då är du av med problemet men djuren är ju ett bekymmer.

Livrädd

Ikväll skickade han ett sms "Fy fan vad tomt och tråkigt det är här!!!" Jo, han skulle kanske tänkt på det långt tidigare. Men ikväll är han kanske inte redlös i alla fall.
Vore det inte för att jag så gärna vill ha huset och stallet så hade jag hämtat alla mina grejor och aldrig åkt tillbaka. Nu sitter han där och har tillgång till alla sina grejor och ett komplett hushåll. Jag sitter i ett slitet gammalt hus och har bara grejor så jag överlever dagen ungefär.
Jag tror att jag måste kontakta vårdcentralen eller nåt. Jag mår verkligen inte bra. Vem hade trott att man skulle hamna i en sån här situation? Jag nästan hukar mig när jag går ut och det var riktigt jobbigt att sitta på jobbet.
Mina föräldrar har sagt att de ska gå in och hjälpa mig med pengar när det gäller huset, men det är ju knappast säkert att han tänker flytta på sig frivilligt. Sen sa han att "hur tror du att du ska kunna sköta huset ensam?" Då sa jag till honom att han som inte ens kan ta ansvar för sig själv kan ju knappast ta ansvar för huset. Jobbigt för honom, han vet inte ens hur man startar diskmaskinen eller hur man betalar en räkning...

Tulipa

Ibland har kommunen gratis juridisk rådgivning, det kanske finns i din kommun...

Tänk på att:
Han är galen
Inte du

<3

Blåklocka

Grattis till det du har gjort nu!
Du har gjort något mycket viktigt och något mycket modigt.
Då det gått en tid kommer du att se tillbaka på det här med ett annat perspektiv. Du kommer antagligen att se mera nyanserat på vad som är dina val utifrån vad du verkligen vill, och vad du gör för att hålla din man lugn. Det jag menar är att han har trängt in dig och genom hotfulla beteenden utövat makt över dig. Inget av det här är något du behöver i ditt vidare liv.
Ett råd från mig, utifrån egna erfarenheter, lämna huset till honom starta på ny " kula". Självklart ska du låta värdera fastigheten och han ska köpa ut dig.
Om du lägger energi på att strida om att få bo kvar ger du honom utrymme att utöva makt över dig. Visa honom att du inte behöver, vill ha något från honom och att du så småningom kommer att känna dig fri och lycklig.
I ert gemensamma hem finns så många projektioner av ert liv med en massa rädsla och andra negativa känslor.
Gör dig fri! Du kommer ju att få pengar från er gemensamma fastighet och tänk att nu är nu, om 6 mån är det helt annorlunda och du är fri!
Läs inga sms från mannen, låt någon annan göra det och avgöra vad som du verkligen behöver ta del av. Du är fortfarande i kris och ditt alarmsystem är överkänsligt och allt han säger, gör osv har alldeles för stort inflytande på dig.
Du är värd något mycket bättre. Han förtjänar inte dig.
Du har visat detta genom att flytta.
Och han får gå vidare i livet utan dig.
Tuff skit, men han har haft tusen chanser tidigare utan att ta dessa.
Lycka till!

Livrädd

Nu har det gått ungefär en vecka sedan jag stack hemifrån. Som Ursula skrev så är jag nog i chock. Detta var ju inte särskilt välplanerat, men väldigt välbehövligt. Jag har faktiskt haft stunder i veckan då jag känt mig lugn och trygg eftersom i princip ingen vet var jag är. Sen är jag fullt medveten om att det finns mängder att ta tag i, men det har ju faktiskt bara gått en vecka! Han tjatar om grejor och huset och han vill träffa hunden. Jag vet att jag inte kan sticka huvudet i sanden, men jag känner mig inte stark nog att ta några livsavgörande beslut. Han å andra sidan vill få ett snabbt avslut eftersom han verkar förstått att jag inte kommer hem igen.
Igår var en tjej från kommunen här. De har något samarbete mellan socialtjänst och kvinnojour, tror jag. Kvinnofridslinjen tipsade mig om att kontakta kommunen. Hon var jättebra på att förklara och beskriva mönster. Jag känner ju fortfarande att jag är osäker på mig själv och att jag kanske har överdrivit allt, men jag vet också att jag inte vill uppleva den där ångest- och obehagskänslan jag levt med så länge. Nu när jag sitter här ensam är det en annan sorts ångest, den handlar mer om pengar och att jag får tvivel på att jag klarar mig själv, trots att jag har skött i princip allt hemma under så lång tid. Det enda skillnaden nu när jag bor ensam är att jag gör vad jag vill när jag vill, utan att be någon om lov. Men jag har nog fått fruktansvärt dålig självkänsla efter så lång tid. Eftersom jag inte velat berätta för någon hur jag har det så har jag ju mer eller mindre trott att det är normalt att leva så.
Nu kan han kalla mig för "min älskling" och "min bästa vän" i sina sms. Det är något han ALDRIG har gjort tidigare, han har överhuvudtaget haft väldigt svårt för att visa någon som helst uppskattning.
Hon från kommunen beskrev så bra för mig hur han avskärmar mig från omgivningen mer och mer. Och jag känner ju att det stämmer! Likaså den här cirkeln vi lever i som vi aldrig kommer att bryta. Hur allt sakta men säkert trappas upp tills det smäller, därefter "smekmånad" då allt ska vara så himla bra, därefter börjar det trappas upp tills det smäller igen. Och jag har ju känt att smällarna blir värre och allvarligare för varje gång, det oroar mig.
Han är fortfarande väldigt arg för att jag inte sa att jag skulle flytta, men jag har försökt förklara varför. Det förstår han inte, han förstår heller inte varför jag blev så rädd för honom "för han menade ju inte så illa och han är ju egentligen så snäll".
Som jag känner mig idag så förstår jag inte hur jag ska kunna ta mig vidare. Jag har inte orkat ringa vårdcentralen, jag vet inte vad jag ska säga. Tjejen från kommunen var inne på att jag kanske skulle sjukskriva mig, åtminstone delvis för att inte bryta ihop helt.
Nu är det ingen från hans familj som har ringt mig under hela veckan. Dottern pratade jag med sista gången i måndags. Det är kanske så att de har valt att ställa sig på hans sida, trots allt. Men det är ju deras val. Det är ju bara jag själv som vet vad jag har upplevt.

Nu har han i alla fall sagt att han är tveksam till att bo kvar i huset. Då finns det kanske en chans att jag kan få tillbaka det, det är just nu det enda jag önskar mig. Visst sitter det mycket ångest i väggarna, men det är ändå mitt hem som jag värderar så högt. Djuren och huset är det som har betytt mest för mig under de senaste åren.

Jag känner ändå att jag kanske inte är så vek trots allt, jag klarade ju faktiskt av att göra slag i saken och packa mina viktigaste grejor och mina djur och ge mig iväg. Trots att jag tvekade in i det sista. Klarade jag det, så kan jag kanske ta mig igenom detta också.

Det känns så skönt att han inte vet var jag finns, här kan jag känna mig säker på att han inte dyker upp.
Detta blev rörigt, allt känns som kaos och jag tar en timma i taget...

Blåklocka

Skönt att höra från dig och att du har kontakt med personer som är " proffs" på sånt här. Jag vet själv av egen erfarenhet att då man levt isolerad pga dysfunktionella familjeförhållanden, då är det inte alltid man kan ta de bästa besluten. Hur konstigt det än kan verka så kan man då det blir för jobbigt att bryta upp och hantera en ny vardag vara lockande att liksom bara " gå tillbaka" och glömma alltihop bara man är sams igen. Det är ju naturligtvis inte sunt på något enda vis, men man är så nednött och trasig så det gäller att sova på saken och prata med någon utomstående i de lägena förvar få rätt perspektiv igen.
Du skriver att han kallar dig kärleksfulla saker och att han längtar efter dig osv. Det kanske han gör, men om du går tillbaka så har ingenting förändrats. Han hänger upp sig på att du lämnade på ett ( enligt honom ) abrupt sätt. Ja, och än sen? Du är inte skyldig honom någonting. Han har fått sina chanser och nu fick du nog. Du kommer att klara dig utmärkt själv, som du skriver, du skötte ju allting.
Fortsätt så här, och låt tiden göra sitt. Känn lättnaden över att du tog steget. Du har kommit en god bot på väg!

Livrädd

PRECIS så har jag tänkt flera gånger senaste veckan! Om jag går tillbaka så slipper jag ju obehagskänslan jag har nu, och han kanske verkligen skärper till sig denna gången. Men jag VET ju att det inte kommer att bli någon skillnad! Dessutom har han förstört så mycket som aldrig går att reparera igen. Vi har visserligen varit tillsammans i över 20 år, men det kvittar ju om det så vore 120 år! Livet är för kort för att gå omkring och vara nedtryckt och må dåligt och känna sig rädd.
En kompis sa till mig: ta en tandkrämstub och tryck ut innehållet på en tallrik. Sedan stoppar du tillbaka innehållet i tuben igen. Precis så är det med sådant man säger, det går inte att ta tillbaka. Allt fult han har kallat mig, det har verkligen fastnat. Vissa saker glömmer man bara inte.

Tack för allt stöd! Era kloka visdomsord är verkligen till stor nytta! Och som jag läste i en tråd häromdagen; det verkar som att vi är flera här som delar samma man! Så sant!