Det är mig och min son det handlar om....

770 inlägg / 0 nya
Senaste inlägg
Bedrövadsambo
Hurra!

Fortsätt skriv om din häftiga resa mot eget liv och självbestämmande fullt ut. Vi vill höra! Och gratta ❤️

Sisyfos
👍

Toppen! Det fungerar inte och du gör ändå allt + tar hand om honom. Oroar dig, går på tå, agerar krockkudde.., Du kommer att ha det så mycket bättre nu! Starkt av dig! Och viktigt för dig och dina barn.

InteMera
God jul allihop!

..fastän julen idag känns som nåt jag vill fly från, i år igen.

Det är som om jag är förföljd av otur och elände. Har letat bostad nu ett tag, varit och tittat och ringt runt. Bara för att råka ut för märkligaste tänkbara bostäder, hyresvärdar och mäklare som aldrig ringer tillbaka. Varje gång nåt dyker upp och jag pratat med dem som hyr ut känns det bra, bara för att varje gång krascha tillbaka till verkligheten av de märkligaste anledningar och dagarna stretar på.

Vi har haft några lugnare veckor sen han fattat jag på riktigt tänker flytta och han har med vita knogar hållit sig ett tag. Tills idag. Jullov. Jippii vilken jul vi har att se fram emot, fylla innan barnprogrammet på tv redan fredag eftermiddag. Jag som sett fram emot att äntligen få vila från jobbet några dagar, bara för att inse jag ska tvingas vara hemma och gömma hans fylla för barn och släkt hela julhelgen. Eller gömma går inte men försöka ignorera elefanten i vardagsrummet. Ni fattar.

Men min beslutsamhet består, jag ska ur dethär. Igenom, över, under, förbi eller bara rätt över men bort från dethär. Sista julen jag ska ha förstörd av fylla. Sista gången jag pyntar granen med tappert försök att dölja tårarna för mina barn.

Tänk om det finns en jul i framtiden, där juldagarna är gläde och vila och samvaro. Inte ångest, krav och irritation och skådespel. Sänder en tanke till alla er andra som sliter med de näras fylla nu till jul, vad långa dagarna kan bli när missbruket äter upp syret i hela hemmet.

Men god jul på er alla där ute, ta hand om er!

Ullabulla
Tänker att

Det är så lätt att kliva in i den förväntade rollen.
Han dricker,alltså ska jag agera såhär.
Finns det något alternativ till den rollen som tar mindre kraft av dig.

Inte att bortse elefanten utan kanske införliva honom.
Typ,Jo pappa dricker nu pga sin sjukdom,han kan inte låta bli.
Men vi kan göra såhär istället och låta pappa vara ifred med sin flaska.

Poff så spricker elefanten och kvar blir bara din fulla man som får ta ansvar över sitt drickande och sin julafton.

Istället för att bli den tappra starka så blir du istället den som ser bekräftar och agerar på ett annorlunda sätt än du brukar?

InteMera
Jag försöker låta elefanten

Jag försöker låta elefanten stå där och skämmas utan min medverkan men det är så svårt att försöka agera som om det inte finns nåt problem inför barnen när elefanten snarkar högljutt i vardagsrummet eller far runt i huset och pratar osammanhängande och smäller i dörrar. Tack och lov har juldagarna gått utan alkohol efter fredagens dunderfylla men det fick min julstämning att krascha för gott. Dagen efter skulle ju allt vara som vanligt enligt honom och min besvikelse ska jag bara svälja tycker nog han.

Frågade honom lugnt på lördag morgon hur han själv tycker det går med hans plan att inte ha alkohol hemma för att inte kunna dricka hemma. Som vanligt bara stirrar han tomt på mig och säger ingenting, som att han låssas inte förstå vad i all sin värld jag pratar om. Det blir så vansinnigt svårt att komma vidare eller försöka lösa nåt av det, när han är expert på att låssas som inget hänt dagen efter han druckit, vägrar varken prata om det eller be om ursäkt ens. Och det gör mig rasande. Att hans drickande på nåt sät alltid bara blir mitt problem, jag som går runt och är stressad och irriterad och sur. Väntar på nästa fylla. Sen kan han skylla på att det är dålig stämning hemma pga mig som drabbar barnen. Vad som är orsaken till mitt dåliga humör diskuteras liksom aldrig. För enligt honom är det då jag som förstör för alla. Men jag klarar liksom inte av att knyta näven i fickan mera, mitt humör går i botten för en vecka varje gång han druckit och jag hatar att han alltid lyckas få det till mitt fel, att jag inte har rätt till mina känslor så fort han nyktrat i. Ett evigt balanserande i en vågskål som aldrig väger till min fördel. Snart kommer nyår och det vet man hur den helgen brukar se ut, då heter det väl att han hade lite dricka kvar som förståss måste drickas istället för att hällas ut. Det förklarade han en gång tidigare sin fylla med, efter han lovat att inte ha sprit hemma mer och jag frågade om han tror det spelar mig och barnen nån roll varifrån eller när spriten kommit hem om konsekvensen att den finns är att han dricker sig aspackad. Då tyckte han det var lite orättvist av mig att bli arg, han hade ju tänkt hälla ut det. Men hällde ju alltihop i sig istället! Skulle jag tycka det var duktigt han ens tänkt på att hälla ut spriten när han ändå inte gjorde det? Missbrukar resonemang!

Märker när jag skriver vad mycket ilska som bubblar ut, vanmakt över den andras problem och ilskan att tvingas stå mitt i det för att man har barn som förväntar sig en vanlig jul. Längtar till vardag och att världen öppnar igen, så bostadsletandet kan gå vidare. För dethär är inget liv!

Ullabulla
Nu är jag och petar igen

i ditt öppna sår.
Men om man väljer att agera och känna på samma sätt en fylla kommer så kommer aldrig något att förändras.
Vare sig din eller din mans.

Visst är det förskräckligt,tråkigt ledsamt osv att din man väljer att förstöra både sin och er jul med att dricka.
Men om du betänker att han har sjukdomen alkoholism och varken förmår eller kan bryta alkoholens kraft.

Inte så att han behöver din medkänsla och förståelse.
Mer kanske din acceptans.
Han är sjuk,han dricker och du och dina barn är kvar i miljön och vill och hoppas så innerligt att läget ska förändras.

Men varken han eller du förmår ändra läget just nu.
Där kanske du kan vara den som ändrar kurs tänker jag.
Mot något mer energigivande till dig.
Du skriver själv att du i dagsläget inte har någonstans att flytta eller gå och då blir ju bördan ännu större.

Men kan du välja att inte låta förbittringen och ilskan bo i dig.
Att han ska skämmas över sin sjukdom är inte heller något som kanske är så uppbyggligt.
Varken för dig eller honom.

Att den som dricker visar skam vid tillnyktring är liksom våra anhörigas lön för att vi stått där och sett det hända.
Vårt bevis på att det vi står ut med inte är riktigt.

Och visst kan den få finnas där,men den hjälper inte.
Varken dig eller din man eller dina barn.

Det låter som att du och dina barn ställer er utanför bubblan som din man befinner sig i och ser på eländet medan det händer.

Men skulle man låta en sårad ligga utan att försöka plåstra om,försöka hjälpa eller lindra plågan.
Förmodligen inte.
Men eftersom det är "självförvållat" och man med all rätt blir förbannad så låter man den som dricker ligga där och blöda bäst de vill.
Och förbannar ödet och alkoholen som ställt till livssituationen för er allihop.

Med mitt svar till dig menar jag,kan du se på din man med förlåtelse och förståelse och någonstans inse att detta är inte vad han innerst inne vill vara i heller.
Men han förmår inte mer.

Och med det kunna agera rätt och riktigt.
Sätta en livsplan som du sen håller fast vid så länge han inte aktivt söker hjälp vilket han inte verkar vara på väg att göra.

Tänk om du kan se på honom som den han är.
Den som är sjuk,dricker och inte tar sig ur sin cirkel.
Beklaga att det är så och liksom ta ett stort kliv över problemet och fokusera på dig själv och dina barn.
Inte låta din energi gå åt till att vara förbittrad.

Så länge du lever kvar i situationen så är det förmodligen såhär det kommer att se ut.

Jag har också levt högt på min förbittring och ilska.
Anklagat min dåvarande för både det ena och det andra med all rätt.
Men det hjälpte inte ett smack och det enda som gick åt var en massa energi.
Jag kände mig bitvis bättre just för att jag fick ur mig min ilska på den som ställde till det,dvs sambon.

Han hukade sig och lovade bot och bättring och försökte verkligen bitvis.
Men klarade det endast ett kort tag och sen var vi där igen.

Ett cykelhjul som liksom bara snurrar runt runt och gräver allt djupare spår i en och framför allt inte rör sig framåt.

InteMera
Du har så rätt i så mycket av

Du har så rätt i så mycket av det du skriver Ullabulla. Och ja det går rakt in i ett öppet sår det du säger.

Jag vet det inte hjälper jag är arg, han dricker ju oavsett hur arg jag är. Jag vet det inte hjälper jag vill att han ska skämmas, för det gör han ändå aldrig. Och egentligen är det en sak som gör mig ännu argare: att han aldrig visar någon form av ånger. Jag kan inte känna empati och förståelse för någon som aldrig uppvisar minsta tecken på ånger, som inte verkar förstå eller ens bry sig i hur illa han gör mig och barnen med sitt beteende. Han vill helt enkelt inte sluta dricka och han struntar i konsekvenserna av det. Det ser jag nu.

Men du har rätt i att jag borde sluta slösa energi på att låta cykeln snurra i samma spår som hittills för med det kommer vi bara få mer av det vi haft. Jag tror ändringen kan komma först när jag hittar ett boende, så det också för honom plötsligt blir verkligt vi inte tänker sitta kvar här och se på när han lever sitt liv som han vill utan minsta hänsyn till vad vi vill. Han lovar inte bot och bättring och skulle han göra det är det ändå inte uppriktigt menat utan bara nåt han säger för att blidka mig. Ett genomskinligt försök att få mig att stanna men utan något hopp om att han ändå skulle sluta dricka. För det tror jag inte han vill. Han ser inte det som nåt problem. Han ser det som sin rätt att koppla av,en verklighetsflykt när jobbet tärt på. Att hans avkopplingsval håller på att kosta honom familjen verkar han blind för. Men lika lite som han kan låta bli att dricka, lika lite kan jag låta bli att känna obehag och rädsla när han är full och de känslorna kan jag inte koppla bort för att det vore mindre energitagande. Jag kan låta bli att vara arg eller ledsen över hans drickande men att det vållar mig ett väldigt obehag, både psykiskt och fysiskt, när han dricker kan jag inte bortse från. Hans drickande gör också mig fysiskt sjuk och det är väl ett skäl nog att inte vilja stanna kvar. Den medberoendes förbannelse, som den man är som velat och försökt fixa allt och alla bara för att inse jag var den enda som försökte och håller på att gå under på kuppen. Alla andra fortsätter ju oberört som de alltid gjort.

Mentalt har jag redan flyttat, det är bara kroppen som är kvar och på nåt sätt ger det mig styrka. Att orka tiden nu tills allt är ordnat.

Ullabulla
jo jag förstår dig så väl

Det är just vanmakten ilskan och sorgen som ibland gör att man överhuvudtaget känner att man lever och reagerar på en situation som är så fel och så osund.

Men försök,ibland kan det faktiskt gå och om du lyckas så blir det lite lättare att leva.
Det är bara därför jag skriver till dig. Inte för att du ska börja tycka synd om din man.
Jag hoppas att nyår kan bli lite lättare för er.

InteMera
Jag fortsätter försöka

Jag fortsätter försöka Ullabulla, kanske det lyckas en dag. När tiden är mogen, när jag är mogen. Försöker vara snäll och tillåtande mot mina känslor, iaktar dem och låter dem komma och gå utan att fastna i någon av dem. Kanske ett steg i rätt riktning i alla fall?

Ullabulla
Ja

Som min medberoendeterapeut sa:
Du har öppnat ögonen.
För din egen situation,dina egna behov.
Verkligheten du har runt dig.

När man slutar fly in i drömmar hopp eller annat som gör att man slipper leva i verkligheten.

Så från att ha kisat allt jag orkat så har jag börjat se.
Och det är nog där du är.

Sen att känna in det och till sist ha styrkan att agera för att kunna må bättre i en onormal situation.
Det är en lång och mödosam väg.

Jag tror att skrivandet här.
Där jag fått slå på både mig själv och min omgivning,för att till slut acceptera realiteten och också förlåta har varit viktigt för mig.

Men vi har alla vår väg att nå bättre lösningar och bättre mående.
Jag önskar dig sinnesro.

Btt
Alla måste få må bra i ett hem inget annat är ok !

Inte mera : Så smärtsamt att läsa din och dina barns situation.
Den är ju sjuk , det är din man också håller jag med om.
Men även om man är sjuk får man väl inte bete sej hur som helst och skylla på det.
Få alla andra att gå på tå , må dåligt, på spänn för att inte veta vad som händer i nästa minut eller timma.
Nej alla har ett ansvar att behandla varandra med kärlek och respekt speciellt i en familj.
Så självklart ska du ställa krav på din man. Hans sjukdom är behandlingsbar.
Det som han utsätter er för smärta och sår resulterar också i ohälsa.
Rädda dej själv och dina barn visa dem var gränsen går. Det är inte alls okey att misshandla oss varken psykiskt eller fysiskt.
Sträck på dej,ställ krav,fast det är svårt.
Många kramar

InteMera
Nyår. Denna alkoholens högtid

Nyår. Denna alkoholens högtid. Mannen har redan somnat, läs slocknat, och det är bara eftermiddag. Försöker hålla humöret uppe och har varit ute med barnen. Några gäster har vi inte bjudit heller detta nyår, litar liksom inte på att han ens hålls vaken tills middagen skulle börja. Så vi äter tidigt på nyår och sen kan han sova och resten av oss sysslar med vårt utan hans medverkan. Ett helt vanligt nyår hos Familjen Alkoholist kan jag bedrövat konstatera.

Gott nytt år till er alla och envar på detta forum, må 2018 bli ett år av insikter och handling mot ett bättre liv!

Renée
Gott Nytt År

Hej InteMera

Tack, jag önskar dig detsamma;
"må 2018 bli ett år av insikter och handling mot ett bättre liv!"

Tack för alla dina kloka och vänliga ord här på forumet.
Kram /R

MCR
Jag hoppas det nya året

Jag hoppas det nya året kommer ge dig och barnen den utväg som ett eget boende innebär. Så innerligt önskar jag det. Så att ni kan få den frid och det lugn som ni förtjänar.

För du har redan tagit ditt beslut. Och att vägen fortsätter att vara lång känns orättvist.

Du är stark och jag tror på det nya året!

Kram

InteMera
Det är som om jag lever med

Det är som om jag lever med två olika män. Idag är det den hurtiga som skojar, lagar mat och tränar som är hemma. Han kom hem sent igår kväll, denhär hurtiga, när den andra som var full och vresig sovit av sig eftermiddagens ensamma dryckesparty i garaget på dagen. Men jag förväntas alltid vara lika glad oavsett vem av Jekyll och Hyde som råkar hålla mig sällskap. Är alla alkoholister såhär, känns som personligheten byter oftare än jag hinner ställa om numera.

Tär på nåt fruktansvärt, även om jag börjar bli bättre på att konstatera jaha när ändringen kommer utan att låta det nämnvärt ändra mina planer eller agerande. Vill bara försöka skona barnen från det värsta, själv har jag slutat bry mig i det avskred till ord som kommer ur honom på fyllan. Men sen när den hurtiga är hemma skäms man nästan över sina planer att flytta. Men jag inser jag själv kommer bli galen av att leva vidare med denna personlighetsklyvning framför ögonen, som ställer till det när man minst anar det.

Blev ett rörigt inlägg dethär men skrivandet är en ventil att släppa ut all röra i huvudet så man kanske lättare kan sortera det som finns där när man släpper ut det?

InteMera
En vecka har gått utan fylla

En vecka har gått utan fylla och nu har han blivit träningsfanatiker istället. Jag kommer på mig själv med att skämmas för att jag letar boende. Tänk vad fort man inbillar sig problemet är borta för att det varit lugnt några ynka dagar. För mig har liksom inget ändrat ändå, för jag vet nästa fylla kommer tids nog. Kanske blir en längre paus nu på några veckor, kanske till och med en månad, men den kommer. Han verkar tro vi har det bra nu. Han har ju börjat träna. Som om det skulle lösa problemet. Men spriten har varken diskuterats eller några löften från hans sida avgivits. Och jag mår illa av bara denna väntan även om allt skulle vara bra egentligen. Jag har blivit sjuk av hans beroende. Så enkelt är det. Jag kan inte förmå mig att tycka om den nyktra personen mera heller, när den fulla sidan av honom behandlar mig så illa däremellan. Och det är nog det som avgör att vi inte kan fortsätta denhär dansen längre, stegen bakåt är alltid fler än stegen framåt och det orkar jag bara inte med mera. Behöver ro. Tid att vila. Tankerum. Andrum. Glädjerum.

Och att jag ens sitter här och försöker skriva nån sorts försvarstal till varför jag vill flytta förklarar väl en hel del också, den medberoendes förbannelse och den godtrognes eviga tro på att det ska ordna sig. Vilket det inte ofta gör när det är alkoholism man har att göra med tyvärr. Om jag kan få in det i min skalle, att jag inte behöver motivera mig: att jag Vill ska vara mig tillräckligt motiv!

InteMera
Kort efter mitt senaste

Kort efter mitt senaste inlägg brakade hans kulisser, han hade gjort saker han inte minns på fyllan och jag blev kontaktad av okända mänskor som tyckte jag skulle veta vad som pågått bakom ryggen på mig. Länge tydligen och alltid på fyllan. Han fattade då själv att det gått för långt och ville gå till missbruksvården och få hjälp. Det besöket blev sen aldrig av, försvann i ett töcken av ursäkter och uppskjutningar. Men han höll sig faktiskt nykter för en gångs skull, 38 dagar. Tills idag. Spring i garaget, snarkningar på soffan och småvinglande vid kastrullerna när jag kom från jobbet. Han försöker så hårt verka normal så det blir fånigt, när jag känner lukten av sprit så fort jag öppnat ytterdörren.

Tur jag hunnit vara lite glad över en piggare man som varit glad och trevlig en tid, nu är vi tillbaka på ruta ett och jag längtar bara bort.

Nordäng67
Låter som mitt ex...

Gör och säger också helt sjuka saker på fyllan och minns inte i efterhand! Nykter i några veckor för det blivit för mycket av allt till och med för honom! Efter nån månad sätts det igång igen med ”ursäkten” ska bli normaldrickare! Så less att jag kan spy på det! Skämdes också emellanåt för att jag var misstänksam och inte så positivt inställd! Han blev som manisk med något annat under sina nyktra perioder, promenader, husprojekt eller nåt annat som passade för stunden! Bra saker men i överdos! Varje gång blev man hoppfull och tänkte nu äntligen! Har fått nog nu! Står bara inte ut med eländet! Han kan supa bäst f-n han vill! Orkar inte ha överseende, förlåta, lukta diskret om det luktar sprit och allt annat man tvingades in i! Förstår att du längtar bort!

Nykteristen
Varför varför varför gör dom

Varför varför varför gör dom såhär! Borde dom inte själva känna att under tiden som de är nyktra så är livet mycket enklare, livet består inte av enbart bråk, lögner och evigt smygande! Är det så mkt bättre att låta alkoholen bedöva alla tankar om livet, om den goda stunden...eller är det bara då de mår bra? När de får knäcka den där ölen? Jag lider med dig att du inte fick njuta längre!

InteMera
Ja hur svårt kan det vara för

Ja hur svårt kan det vara för dem egentligen, att leva med en glad familj eller hellre som du säger välja smygande, lögner och bråk. Min man tog sig en rejäl fylla i veckan som gick också, såg lite skamsen ut när han tidig eftermiddag kom in vinglande från garaget på vår gemensamma lediga dag när han bara skulle fixa en grej i garaget som igen då slutade med brakfylla inom en och en halv timme. Jag förstår inte ens hur man kan bli så redlöst full på mindre än två timmar! Och vad i tusan går i honom så fort han går in garaget när det ska drickas så fort han ens går in där? Bränner snart ner garageeländet om det stoppar honom från att dricka!

Nykteristen
Hej igen

Oj oj oj och oj va länge sen d va jag va härinne! Mkt har hänt, både positivt och negativt. På nåt sätt skäms jag att jag själv inte kommit längre, fast ändå har jag kommit jättelångt i min insikt och nåt jag ändå är stolt över.

Nu förtiden är det ju inte bara jag och min son det handlar om utan jag, min son och dotter. Mina älskade barn som jag bara vill det bästa för.

Ska ge er och mig själv en update om läget. För ett år sen va dottern nästintill nyfödd och graviditeten hade varit allt mat än lätt. Kroppsligt va d helt okej trots foglossning och grejer men sambon hade sen vi fick reda på graviditeten gått totalt crazy på alkoholen och med den blivit väldigt aggressiv, mot mig! Han knuffades, slogs o va allmänt grov i munnen och kör detta framför sonen också. Detta fortsatte dock utan d fysiska våldet när dottern anlänt och i vintras gjorde han sig osams med allt o alla i sin omgivning, han lovade där o då att nu va d nog med alkohol. Familjen först o den ville han inte förlora. Hela våren och hela sommaren gick han omkring och smygsöp var o varannan dag för att var dagen efter ”va ångerköpt” o be om min förlåtelse, vilket gick en stund. Vi åkte iväg på semester och han lovade att inte supa till d med två små barn i närheten plus hans bästa vän med familj som också va med. Tror han hade en spritfri kväll under hela 2 veckor....
När vi kom hem fortsatte d ungefär varannan till var tredje dag som han dricker sig apfull.
Så nu är d nog oavsett vad, jag har ringt et hyresföretag som ska hålla koll på lägenhet till mig o barnen, jag har även pratat med eTt anhörigcenter som då även har samtalsgrupper för barn dit jag ska ta med sonen...mitt värsta scenario är att sonen kommer få lida mer än han gjort! Så dessa steg har verkligen stärkt mig och nu får han dricka hur han vill och jag har t.om slutat kontrollera hans drickaställen efter flaskor. Bara d känns som ett stort steg för mig då kontrollerandet va en stor grej för mig innan...
Men jag har sjukt långt kvar och medberoendet sliter tag i mig från ingenstans ibland och skriker ångest och självömkan för denna individ till sambo jag har. Att allt är mitt fel och att jag borde kunnat göra mer o allt d där...ja ni vet! Men ofta när d händer så försöker jag lyssna på poddar (alkispodden bla, grym podd) eller läsa här på forumet för att komma tillbaka till min tankegång och hitta motivationen igen....

InteMera
Vad tråkigt att höra det

Vad tråkigt att höra det fortfarande är motigt men hit till forumet är man alltid välkommen tillbaka 😊 Det tar tid att bearbeta sig själv och hitta orken och modet att göra saker annorlunda, var snäll med dig själv och låt saker ha sin gång! Tids nog hittar du kraften att bryta dig allt mer ur det destruktiva och ta dig vidare.

Jag har själv jobbat hårt med mig själv i flera år för att äntligen börja få rätsida på mig själv. Jag har eget boende men bor också med mannen när han är nykter, så jag har inte lämnat helt men hittat ett sätt som fungerar för mig och barnen genom att ha ett eget ställe att växla mellan. Jag har en egen tråd Nu ör det dags om du vill läsa om min resa senaste dryga året. Allt är inte svart eller vitt och några standard lösningar finns inte så fundera vad som funkar för dig och hur du vill ha det ett år, fem år från nu. Och under tiden kan du lassa av dig frustrationen här på forumet 🙂

Nykteristen
Jag har kommit så långt att

Jag har kommit så långt att jag bara är så arg pch förbannad nästintill jämt när jag ser honom, hör honom eller ens tänker på honom. Kan knappt titta på honom o än mer prata med honom eller om honom. Jag litar inte ett uns på ett enda ord han säger till mig och jag räknar timmar tills han öppnar en nästa öl så jag kan bli än mer säker på att det enda jag vill är att försvinna ifrån honom. Jag får ont i magen av att öppna ytterdörren och veta att han finns innanför, eller när jag ser honom komma gåendes uppför uppfarten och vet att han snart kommer in i huset.
Ändå så är jag förbannad på att jag älskat honom, men troligtvis och innerst inne mest för att han faktiskt är mina barns pappa. Mest och troligast är jag också arg för att han gör såhär mot sina barn! Usch för denna kraftiga hatkärlek jag har inom mig som helst av allt skulle vilja banka skiten ur honom

Nykteristen
Mitt i allt detta nu när han

Mitt i allt detta nu när han står därnere och skriker för full hals efter en utekväll igen så ångrar jag att jag inte gått tidigare att jag inte öppnat ögonen för allt som är och varit i 13 år. Jag har kämpat för en man som inte vill bli kämpad för, som nu står därnere och gång på gång på gång skriker över hur synd d är om honom att han bara vill ha kärlek men att den stora fula kossan däruppe bara tänker på barnen och aldrig på honom längre. Konstigt då, känns ju sådär att ha ett kärleksfullt liv med en man vars bästa vän och älskarinna är en flaska....den kärleken och åtrån glöder då inte här längre!

InteMera
Det blir allt svårare för dig

Det blir allt svårare för dig att alls motivera varför du ska ge honom ytterligare en chans. För ja vi ”kossor” tänker till slut bara på barnen och oss själva, då de minsann inte slösar en tanke på oss när de står där och gapar. Vet inte och förstår inte hur de tror de ska få nån kärlek tillbaka när de beter sig såhär? Vem tror de att glåpord, påhopp och elakheter motiverar att visa kärlek? Hur tror dom familjen ska kunna känna trygghet eller samhörighet när elakheterna åker ur munnen på dem så fort flaskan är korkad?

Hur tror du att du kunde vända din ilska och bitterhet till handling istället som skulle leda dig ens ett litet steg i en bättre riktning? Som du redan märkt så är det mest du själv som mår dåligt av att vara arg, han tar ändå inte åt sig. Vänta inte på en ursäkt och ett förlåt som aldrig kommer från hjärtat. Åk bort med barnen om du bara kan och låt honom gorma åt tomma rum istället! Du förtjänar ingen skit och han är en idiot om han inte ser vad han gör med er och förtjänar inte att ha en familj så länge han vill vara tyrann och inte pappa och make.

Stor styrkekram till dig från en som vet exakt hur det känns..

Nykteristen
Behöver ert råd och

Behöver ert råd och funderingar kring detta. Jag har varit i kontakt med ett anhörigcenter som tar hand om och ger stöd även till barn med föräldrar som har olika missbruk. Just för sonens skull så vore det bra att ”fånga upp” honom innan hans medberoende blir för starkt. Va där och pratade med dom och allt verkade superbra och de har en minigrupp som han kan få vara med i och som som tror skulle va perfekt hans del. Problemet? Pappans godkännande...det här kommer aldrig gå, han kommer vägra och säga tvärnej till detta. Vad ska jag göra? Hur ska jag göra? Jag känner redan min egna frustration komma över mig pga detta....F-N att han ska sätta käppar i hjulet jämt!

InteMera
Kanske du kunde fråga centret

Kanske du kunde fråga centret hur dom brukar göra i sådana fall, vart man kan vända sig för att sonen ska få sina rättigheter tillgodosedda när pappan inte vill kännas vid problemet? Du kan inte vara den första som kommer till dem och ställer frågan. Men ja tyvärr generellt ska bägge godkänna om vårdnaden är delad, hur fel det än blir många gånger i just dessa fall.

Nykteristen
Frågade dom om just d för att

Frågade dom om just d för att sa nämligen att han kommer att motsätta sig det här direkt...vilket nog alla ändå tycker är fel att han gör då det ändå handlar om sonen och inte om honom i sig. Men de sa bara att då kunde de bjuda in honom o prata möjligheter...jo tjena som att d är enklare då eller?
Jag vet inte, allt är så känsligt nuförtiden...vi kan liksom inte prata knappt förrän det blir bråk på nåt håll......ohållbart jag vet, men tror bådas bägare har tippat

Nykteristen
Idag är hans födelsedag och d

Idag är hans födelsedag och d har då inte undgått nån redan o då är vi bara en timme in på den. När vi kom hem igår så va han plakat redan vid 18-tiden. Vi hade varit borta hela dagen och då hade han kunnat supa ifred, skönt för honom mindre skönt för oss....
Jag hoppas så innerligt att vi får en lägenhet snart för d börjar bli ohållbart. Måste ringa till dom på måndag igen och ”tjata” lite. Sonen grät ikväll för han va rädd...d är inget kul att se. Men vi pratade lite o d kändes som att han faktiskt kunde öppna upp sig lite för mig, vilket han inte gjort innan. Vi pratade om att pappa är sjuk och att han inte mår bra och d är därför han gör som han. Jag började även smått prata om att det är nog bäst om pappa bor själv snart eftersom han mår som han gör. För man ska känna sig trygg i sitt hem och just nu hör vi inte det och då är d bättre att man bor enskilt så alla kan försöka att få må bra men ändå träffas. Det höll han med om och han sa att då skulle han bo med mamma o lillasyster för där kände han sig trygg och inte med pappa.....

Nykteristen
Han ringde igår när han va på

Han ringde igår när han va på jobbet, tyckte d va tråkigt att vi ”lämnat” honom under helgen för att hitta på saker själva.....han ville ju faktiskt också vara med! Han ville också hitta på saker med sina barn och inte lämnas åt sitt öde hemma på soffan! Pinsamt säger jah! Inte vill jag eller för den delen vi ha med honom på nåt sånt längre för antingen är han full eller bakis, hur som ingen mysig människa.
Sen kompletterade han med att han också vill att vi ska bli lyckliga, men på nåt sätt har den båten börjat segla ut från hamnen....jag vet inte om jag verkligen vill d! Jah har kommit så pass långt med mig själv nu att frågan om att han skulle eventuellt möjligtvis ändå sluta dricka för att vi ska bli en lycklig familj är svår att offra denna gången för mig denna gången. Allt känns som ett hopplöst fall och d enda oavsett vad ör att gå vidare själv med mina barn, att få starta om och göra rätt.

Just nu känns d som ett fängelse och jag tror min kropp håller på att märka av d. Så många blodsockerfall och nästan små panikångestattacker så där att man känner sig instängd i sin egna kropp har jah inte haft nångång förut som nu! Men jag måste måste måste bita ihop o klara av d hör för barnens skull

Sidor