Nykterist och alkoholist i en kropp

1151 inlägg / 0 nya
Senaste inlägg
MondayMorning
LIM nej nej det här håller på att ta skruv nu

Han håller på att rasa helt mentalt. Om han går ut och du misstänker att han
kommer att dricka ta dig från huset. Dels för att sätta dig i skydd dels för att barnen
inte ska behöva bli så skrämda.

Du måste gå därifrån. Eller låsa honom ute. Tror dock att åka därifrån är det bästa.
Även om det är jobbigt så är mammas soffa bättre än att ni tar sådan skada.

Det där är ett farligt beteende. Han är på ruinens brant och har börjat fatta vad som händer.
Tillsammans med en drogad hjärna så kan det bli riktigt allvarligt.

Var inte rädd för att ta hjälp av din mamma, hon är din mamma och
hon är förmodligen mer oroad över din situation än du tror. Mammor
ser igenom. Hon förstår men vågar kanske inte fråga.

Åh Lim. Lova att du inte stannar kvar när han dricker?
Kan du försöka ha en plan hur du ska agera när det händer igen?

MondayMorning
Som kloka Mulletant skriver.

Som kloka Mulletant skriver. Du får inte förminska och negligera mannens
hot och agerande. Du måste ta hoten på allvar Lim. Det händer att det fullständigt
rasar i en människa hjärna. Han är extremt labil nu när han börjar förstå
att han har förlorat sin familj. En orosanmälan vore på sin plats - eller att
att polisen kommer och tar honom därifrån med anledning av hot och våld.

Det är fruktansvärt jobbigt när det händer för alla men på ett sätt bra att allt kommer
upp till ytan. Tänker mest på ert skydd i det läget. I andra hand hans vårdbehov som
kan leda till en nykter pappa. Tyvärr tappar han SÅ mycket tillit till barnen på vägen
dit. Denna tillit tar lång tid att bygga upp igen.

Ullabulla
Jag låste också

Men det hjälpte inte.
Han klippte telefonledningar och dyrkade upp låset.
Och skulle till varje pris in för att vi skulle tala ut.
Då flydde jag genom fönstret och han stod kvar i hallen och gapade.

Och aldrig under hela vår relation så lyfte han sin hand.
Men där och sen därefter förstod jag att han var kapabel att skada.

Han plockades in av förståndig polis som näckade och kroppsvisiterade honom och sen fick han sitta en natt i arresten.

Likafullt stod jag där med skuld efteråt.
Att jag gjorde honom så illa så att han "behövde" flippa ut.

Det tog länge innan jag vågade tro att jag var fri från relationen.

Jag skriver ur eget perspektiv.
Inte för att på något vis förminska ditt här och nu.
Men för att jag stått där du står med en förtvivlad människa som tappat kontrollen och inbillat mig att mitt lugn skulle kunna minska lindra eller avhjälpa situationen.
Det gjorde den inte.

Adde
Jag

instämmer helt med de andras inlägg !!!

Ta dig därifrån med barnen innan det snurra till helt hos mannen !! Du hade sannolikt tur denna gången att han inte fullbordade tanken !

Och ring polisen UTAN att lägga på !! Du har inget alls att skämmas för, det är ditt och barnens liv i bokstavlig mening här !!!!

Styrkekram !!!

Javelin
Det är NU det gäller!!!

Jag har en klump i magen efter att jag läste dina inlägg. Det här kan sluta riktigt illa, en trängd desperat människa som dessutom är påverkad av alkohol och redan tidigare uttalat hot... ALLA varningsklockor ringer! Han balanserar på en tunn tunn linje nu och de flesta som gått över gränsen och fysiskt skadat en familjemedlem har aldrig för sitt liv kunnat tro det om sig själv innan. "Det bara slog slint" är en standardfras...

Oavsett vad så är den psykiska och verbala misshandeln nog. Ta dina barn och fly om du inte kan låsa om dig. Kämpa för ensam vårdnad tills han fått behandling, han kan ju inte ens ta hand om sig själv i nuläget, era barn är värda trygghet.❤

Lim
Hej alla. Tack för er omtanke

Hej alla. Tack för er omtanke och oro.

Jag och barnen har varit med min mamma idag. Jag berättade lite om natten (inte allt) och vi kom överens om att jag kan komma och sova där med barnen om det behövs. Så hon är standby.

Vi ska vara med henne imorgon också.

Min man går runt här som ett spöke.

Jag ska leta fram en nyckel att ha i sovrumsdörren. Och ska han ut och dricka så ska jag åka med barnen till mamma. Vill inte ta en enda fyllenatt här.

Jag håller med er alla som skriver. Samtidigt vill jag kräkas. Är det såhär vi har det?!? Jag kan inte fatta det.

Vill förtydliga en sak jag skrev om att jag inte ska vara rädd för hans idéer och humör. Jag menade att jag inte ska vara rädd så att det hindrar mig från att skiljas. Jag ska våga ändå. Rädsla ska inte stoppa mig.

Jag har en klump i magen. Hur kan han ens tycka han har rätt att fortsätta bo här. Han borde krypa ut med svansen mellan benen.

Jag gör mitt bästa för att få bort mina barn från detta. Jag lovar.

mulletant
Bra att du har stöd omkring dig Lim

och klara strategier. Jag önskar dig en lugn natt❤️ Kram / mt

Knaskatten
Åh Lim!

Vilken hemsk upplevelse för både dig och barnen. 💗💗💗
Bra att du har gjort upp en plan och pratat med din mamma!
Kanske kan du prata med mannen när han (förhoppningsvis) är lite ångerfull och komma överens med honom om att det är bäst att han bor hos en kompis tills han har hittat något? Han borde ju förstå att ni inte kan ha det såhär. Ut med honom, byt lås och skaffa larm. Och ha inte dåligt samvete för att du ringde polisen.

Mirabelle G-S
Herre jösses

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva Lim... Blir helt skräckslagen när jag läser om din och barnens natt. För jag har sett på nära håll tillräckligt många förhållanden där mannen slutligen tar till våld när kontrollen över frun sakta glider honom ur händerna. Det finns inget behov att använda våld mot en redan kuvad och hukande partner. Men en partner som hittar sin integritet och börjar en frigörelseprocess.... det är en helt annan femma. Bra att du ringde polisen. Bra att din mamma finns där. Jag ber för dig och dina barn. Stor kram!

miss lyckad
Bra att ta stöd!

Jättebra att din mamma blir insatt i hur ni har det..Du är stark🙏🏻Det kommer att bli bra..Sikta framåt..Varm omhändertagande kram💕💫✨

Lim
Mullentant, knaskatten,

Mullentant, knaskatten, mirabelle och miss lyckad ❤️ Tack igen till er. Och kram ❤️

Igår grät jag för första gången på länge över mitt kraschade äktenskap. Har hållt in allt så hårt denna månad som gått sedan beslutet.

Min man var hos en kompis hela natten. Flydde iväg när jag kom hem från jobbet. Men det är okej för det är egentligen det jag vill på ett sätt. Vara ifrån honom och samtidigt veta att han är med någon som bryr sig om honom. Han kom hem imorse en halvtimme innan jag skulle vakna för morgonen.

Han hade pratat med barnen igår om att inte bråka med oss igen. Hoppas han kan hålla det.

Snart ska vi åka iväg till jobb och skola.

Jag har hittat en lägenhet som skulle kunna passa min man. Smsade honom den men vågar inte prata om det öppet än. Han verkar så låg.

Jag öppnar mig för fler och fler om min hemsituation. Känns som en klok sak att göra för då stänger jag alla dörrar till att stanna i det här. Det är väl som med drickande. Säger man till alla att man ska sluta dricka så stänger man dörren till att behöva dricka igen. Samma med att vara i ett skadligt äktenskap. Man stannar kvar i åratal och längre blir det när man håller det dåliga hemligt. Men börjar man öppna upp så blir det svårare att stanna.

Men mitt hjärta värker. Så är det bara. Även om jag gör rätt och detta faktiskt helt och hållet är min mans fel (faktiskt).

Livet är tungt just nu men å andra sidan.. Det hade jag ju förstått redan. En skilsmässa är en livskris.

Hunden hade kissat inne imorse. Det blev väl så för att mannen väckte honom men tog inte ut honom. Så han fick vänta på mig. Detta är också en detalj som är jobbig när ens partner kommer hem konstiga tider. Det drabbar till och med hunden.

Jag vill köpa en till hund egentligen men ska vänta tills jag bor själv med barnen.

Ha en fin dag allihopa 🌺

Knaskatten
Bra!

För mig har det varit skillnaden med nykterheten - att berätta för folk och göra det svårare att gå tillbaka. Stänga dörren till eländet. Så jättebra att du gör detsamma och faktiskt öppnar dig om din situation! Det är så enormt mycket tyngre att bära saker när man gör det ensam, och du har ju verkligen STÅTT UT - så otroligt länge dessutom. Och utan att öppna upp eller berätta för någon. Jag tror att det måste ut, även om det är fruktansvärt jobbigt och sorgligt förstås. Så det är en bra process du har startat.
När du kommer ut på andra sidan kommer du att vara fri.

Sisyfos
Lim

Har följt dig under lång tid, men kanske inte på de senaste månaderna ser jag nu. Brukar gå in och läsa i din tråd för att det känns skönt med en sån övertygelse om att alkohol inte är aktuellt och ni gör så trevliga och vardagliga saker, du och barnen.
Och nu när jag går in och läser så är det en helt annan historia. Jag har ju fattat att det har varit problem, men inte vidden av dem. Du gör så rätt Lim som har bestämt dig för att lämna. Ni kan inte ha det som ni har det. Allt du skriver tyder på att han ännu inte har fattat nåt. Han förtränger hur illa det faktiskt ät och saknar insikt. Han bryr sig inte om att han skrämmer barnen och får dem att må dåligt. Hoppas att det ordnar sig snabbt nu för ni får ett bättre liv utan honom. Och det är ju inte bara alkoholen som är galet... du skriver att han gillar att reta dig tills du får nog och blir sur. Det är respektlöst och det skulle inte förvåna mig om han snart behandlar barnen likadant. Han verkar redan ha börjat genom att irritera sig på dem så fort han kommer hem. Nej, ett bättre liv får ni nog om du lämnar.
Du har imponerat förr Lim när du slutade dricka, jag är helt övertygad om att du med din insikt nu gör precis det rätta.

Lim
Hej alla.

Hej alla.

Ja precis knaskatten. Det är lättare att hålla kursen när andra vet vart man är på väg. Mycket lättare även om det fortfarande är en svår process. Både det du går igenom och det jag går igenom.

Sisyfos 😊 hoppas du mår bra. Ja historien har liksom vänt från ett försiktigt hopp om en bättre framtid med min man till detta oundvikliga. Tack och lov står jag OTROLIGT stark i min egen övertygelse om att ett vitt liv är det enda rätta.

Hur som helst.

Mina känslor går som i en berg och dalbana från dag till dag. Igår kände jag ingen livsglädje alls. Tänkte att om jag inte hade barnen kunde jag lika gärna dö. Idag kom jag hem från jobbet med lite pirr i magen av tanken på att jag snart är fri (?). Kände mig glad. Men jag kan lika gärna lägga mig ikväll med en enorm ledsamhet eller uppgivenhet. Det kan snarare svänga från timme till timme. Påfrestande.

Häromdagen anmälde vi intresse på några lägenheter. Tittade på möbler. Jag fick hålla mig från att inte gråta. Helvetes jävla skitfan att alkoholen har tagit min man. Jag är så jävla ledsen. Men jag kan inte gråta bredvid honom. Känns som att det skickar fel signaler om jag gör det (som om jag inte vill skiljas) men samtidigt vill jag att han ska veta att jag är ledsen. Men inte för mycket.

Jag kämpar varje dag mot att se honom som om han vore min son. För då vill jag ta hand om honom. Gråta med honom. Försöker inte tänka på oss förr i tiden. Hur det var de första spännande åren. Då skär det i mitt hjärta och jag vill stanna med honom.

Jag kan inte vara min mans oroliga mamma längre men jag kan lova att det är ovant.

Och det är en sorg att ge upp vissa drömmar om framtiden. En stor stor stor sorg. Men det är bortom min kontroll... Kan inte rå för att han väljer detta..

miss lyckad
Det är svårt att skiljas..

Men som du säger..Valet att bli nykter har funnits länge..Är man inte som man och pappa intresserad av det, så är det bäst att lämna..För mig har det varit en process..För varje steg närmre ett eget stabilt liv, har jag fått styrka och kraft..Idag är mina barn jättestolta över mig och det jag åstadkommit..Även jag själv naturligtvis..Vi gör vårt eget liv bättre, då måste vi lämna dom som drar ner oss..Stor varm kram💕✨✨

Lim
Ja miss lyckad. Han har haft

Ja miss lyckad. Han har haft så lång tid på sig. Och dessutom har det inte ens gått åt rätt håll med ens ett successivt minskande av hans drickande. Förr om åren kom han ofta hem och kräktes. Det har han slutat med. Det måste ju vara för att hans tolerans ökat också? För han har absolut inte minskat mängderna.

Jag hittade ett kvitto från systembolaget för nån vecka sedan. Det låg på köksgolvet. 12 starköl hade han köpt. Det kan förstås ha varit till hans kompis också för de dricker ju alltid ihop. Men ändå. Det kan också ha varit bara till honom själv. Oavsett så är problemet att det över huvud taget kan ligga ett kvitto från systemet på mitt golv ☹️

En annan sak som jag kämpar med är att inte ha kontroll över allt. Nu när han ska välja lägenhet och bostadsområde och allt... Jag är så van att styra i sånt där. Vill hans bästa på alla sätt men det kan också göra att det drar ut på hela flytten om jag ska lägga mig i för mycket. Jag vill att han ska ha stort nog och fint nog osv. Men hans behov kan ju vara att ha nära jobbet främst av allt medan min tanke är nåt annat. Måste lära mig att han ska ta egna beslut. Och om jag "dissar" hans val av lägenhet gör jag egentligen mig själv en otjänst för det bästa vore om han flyttar så snart som möjligt. Men jag kan inte låta bli att vilja hjälpa honom välja. Och han vill ha min hjälp och mina råd och frågar efter dem. Men ändå. Samtidigt måste jag också inse att han kanske inte kan få den perfekta lägenheten utan att behöva vänta alldeles för länge. Och det är faktiskt inte rätt mot mig att fortsätta leva allt för länge såhär. För hur det än är så fortsätter han dricka och jag får fortfarande en klump i magen.

Men också. En av lägenheterna är så liten. Det finns ingen plats för barnen. Å ena sidan är det ju bra just nu för det betyder att de kommer att bo med mig. Och det är nog det bästa. Å andra sidan känns det tungt att veta att de inte har en plats. Och hur kommer det kännas för min man i längden? Men det är exakt här jag måste stoppa mig själv. Jag KAN inte ta ansvar för honom i det här valet. Hade det varit illa för barnen hade jag behövt lägga mig i men faktum är att de vill bo med mig. Och jag vill att han flyttar inom några månader åtminstone.

Det är i och för sig bra om han kan bo billigt. För är det nåt han verkar må bra av så är det att ha pengar.

Sedan om han nångång ordnar större lägenhet kanske barnen är stora nog att bestämma själva vart de vill bo. Och så länge de är för små så blir det automatiskt med mig. Det är egentligen jättebra för barnen. I alla fall så länge han dricker. Dagen han slutar (hoppas den kommer) skulle jag inte ha nåt emot att de bor med honom alls.

Det som skrämmer lite är om han plötsligt blir bitter av att inte bo med sina barn. Men då är det upp till honom att hitta större boende samt ändra sin livsstil en hel del. Och man kan umgås även i små hem. Barnen kan sova där ibland ändå.

Han har inte prioriterat barnen nånsin framför sig själv ärligt talat så jag undrar varför jag tänker mig att han skulle göra det nu vid en flytt? Jag vet att han egentligen vill ha plats för dem.. Men inte på samma sätt som jag vill. Jag skulle också behöva bo lite billigare egentligen men för barnens skull vill jag inte bo mindre. Medan han tänker lite tvärtom nästan. Det är lite märkligt hur han som förälder till två barn faktiskt tycker att han kan bo helt utan plats för dem. Men jag vill inte säga det till honom. För jag tycker att det under omständigheterna egentligen är det bästa.

Förändringen kommer inte bli så stor för barnen då. De är vana att deras pappa sällan är hemma med dem. Och nu kan det bli så att de åker till honom ibland men de behöver inte bo där varannan vecka eller liknande. Så egentligen är detta kanske det absolut bästa sättet. Och kanske är det även så min man tänker. Han vet själv att barnen skulle sakna mig jättemycket och att han själv inte har förmågan/orken/lusten att sköta barnen själv en vecka åt gången. Så egentligen kanske jag borde ge honom cred för att han faktiskt ser på situationen på rätt sätt. Jag vet inte.

Många tankar kring det mesta är det. Och det känns som att jag är i ett väntrum till nåt jag inte vet ett dugg om. Rysligt är det.

Lim
Ah. Undrade varför jag

Ah. Undrade varför jag plötsligt tänker så mkt igen. Men insåg nu att det är ju för att min man är ute nånstans. Vi har haft kontakt under dagen men när jag kom hem var han inte här. Men han har inte sagt att han skulle nånstans. Men ja. Nu är han nånstans. Och jag vet inte vart. Eller hur länge. Så det är därför mina tankar går i 120. Det är en oro helt enkelt.

Jag var ute med hunden nu. Mörka tankar och ensamhetskänslor.

Tycker också det är så sjukt av min man att inte säga vart han är. Undrar barnen kan jag inte svara. Inte för att de så ofta undrar.

Och detta är inget nytt efter vi valt att skiljas. Han har alltid bara gått när och vart han vill. Utan att säga nåt innan eller så. Utan att fråga om det är okej för mig eller om jag har planer. Ska jag fika med nån måste jag planera in det noga.

Nu känner jag att jag vill att han tar den lilla lägenheten om han får den. För då flyttar han så snart att det är dags att packa nu direkt egentligen. Å käre gode gud gör så att han får den. Så att jag slipper sova fler nätter med oro i magen.

Jag vet att jag skrev här att jag skulle sticka med barnen om han drack igen. Men nu blev jag tagen på sängen. Vet inte om han dricker men anar ju det såklart. Men ska jobba tidigt imorgon. Måste lägga mig helt snart. Och jag kan inte kräva kanske att han ska vara hemma hela hela tiden heller... Det har han aldrig varit förr så det vore ju en skum tid att starta.

Jag har i alla fall städat köket jättenoga. Kan se framför mig hur fint det ska vara här sedan. Och hur harmoniskt det kommer kännas.

Ibland känner jag mig närmast ytlig som så ofta tänker på hur städat jag ska ha det. Men när man lever i ett känslomässigt kaos och ett kaos i hemmet om man inte städar varje vaken minut så är drömmen om ordning och reda så stor. Att få lämna ett städat hem på morgonen och slippa komma hem till disk och grus... Det kommer ta bort en stor stress i mitt liv. Jag kommer inte ens behöva vara pedant för att ha god ordning. Utan det är helt enkelt för tungt att vara städerska till andra samtidigt som man jobbar heltid.

Lim
Jag har blivit ett

Jag har blivit ett kontrollfreak. Skyndar hem varje rast och tar ut hunden. Även om mannen är hemma. För jag vet inte hur länge hunden får vänta på att gå ut annars.

Är barnen hemma sjuka med honom åker jag hem ändå för att se till att de fått nåt att äta.

Vet inte om jag överdriver men såhär har livet med någon som dricker blivit. Jag släpper ingenting nånsin.

Imorse vaknade jag tidigt efter en rätt orolig sömn. Mannens skor var i hallen och han hade lagt sig. Hörde inte när han kom hem. Det var positivt.

Nu blir det helg. Ska han ut kanske jag borde ordna en natt hos mamma. På helgen verkar han tycka det är mer legitimt att väcka mig. Vet dock ej hans skick idag. Han kanske blir hemma.

Kram kram

Nordsaga
Du beskriver klockrent!

Kära Lim!
Du skriver så bra. Du gestaltar på ett sätt som ger liv åt personer, känslor rum och händelser. Jag tycker du ska skriva en bok när du fått perspektiv. När du äntligen äger ditt liv igen.

Du är så stark och klok. ❤️ Jag är övertygad om att dina ord, ditt sätt att sätta ord på det svåra i att leva med en alkoholist, kan hjälpa många människor.

Hoppas du mår någorlunda bra just idag. Att den här dagen får vara en fin dag för dig och barnen.

Lim
Å men tack snälla nordsaga.

Å men tack snälla nordsaga. Vad glad jag blir av ditt fina beröm. Känner ofta att jag skriver rörigt och tråkigt men det är så skönt att få ur sig allt. Från stora hemska problem till fjuttiga saker som disk. Tack igen ❤️

Min man har pratat i telefonen rätt länge. Lågmäld röst på en annan våning. Jag var ut med hunden men han tog ut honom igen (sker mkt sällan att han går ut med hunden) för några minuter sedan. Tittade ut och såg att han fortfarande pratar med nån. Alltså det är inte ovanligt att han pratar i telefonen men det är ovanligt att han pratar med så låg röst. Min fantasi skenar iväg. Ren och skär fantasi bara men tänk om han träffat nåt. För han har helt slutat närma sig mig fysiskt... Det gjorde han till relativt nyligen. Och jag har bara så svårt att se honom utan en fysisk relation. Kan bara inte föreställa mig det faktiskt.

En del av mig känner ett sting av svartsjuka av tanken på att han skulle göra så redan. När han ännu bor här och fortfarande låter mig utstå det negativa av vårt äktenskap. Medan en annan del av mig skulle bli lättad. Då kan han läka såren snabbt och jag kan slippa oroa mig för att han blir arg för att jag inte vill vara kvar i detta längre.

Kan ju säga också att sedan jag kom hem har vi inte sett varandra. Skulle gå för att hjälpa honom med en lägenhetsansökan men han var ute och rökte ena stunden, upptagen i telefon de andra och plötsligt hade han gått ut med hunden.

Jag vet att allt jag skriver nu är hittepå bara. Han pratar säkert med nån killkompis. Men ja... Att han tog med sig hunden på en promenad självmant utan att säga till mig. Med nån i örat. Det känns bara... Udda.

Han skickade foton till mig häromkvällen. Foton från vår första date. Foton på barnen när de var små. Foton på honom och barnen. Han skrev att han sparade ner allt och sedan ska han starta sitt nya liv. Det var den kvällen jag grät. Det kändes så sorgligt. Men samtidigt lite orättvist? Det lät som att det var han som blivit drabbad av en tragedi och nu ska han sopa av sig och starta om. Men i själva verket är det jag som genomlidit ett helvete under så lång tid och äntligen vågade säga ifrån. Han väljer alkoholen framför mig och det är därför han ens behöver "börja sitt nya liv". Ah menar inte att låta arg. Men jag blir lite ledsen av att han fick mig att sörja allt. Och känna att jag gör detta mot honom. Att jag gråter för hans skull. Det gör mig ledsen att det på nåt sätt alltid handlar om honom och hur svårt han har det. Men detta svåra vi går igenom hade han kunnat stoppa. Men valde annorlunda. Och nu har han det svårt?

Men det gör inget. Han får sörja och han får tycka synd om sig själv. Han får träffa andra. Han får göra vad han vill. Det enda jag inte kan hantera är om vi är ovänner. För det är då det kan drabba barnen. Det är då han säger saker som att han skulle kunna ta barnen och sticka. Så det är ilska jag är rädd för. Så det kortet spelar jag så bra jag kan.

Lim
Nu stack han ut. Denna gång

Nu stack han ut. Denna gång sa han iallafall vart han skulle. Det var ovant.

Skulle egentligen hjälpt honom med en lägenhetsgrej men det blev inget. Störande för jag vill komma vidare...

Är så sjukt less. Mitt liv känns som ett ekorrhjul. Inte det där vanliga ekorrhjulet man alltid pratar om utan på ett annat sätt. Till och med ledighet och helger har sitt eget vidriga ekorrhjul.

Skulle kanske ta tag i att rensa ur vårt förråd. Då får jag tänka på annat plus att jag gör mig trött. Men samtidigt blir jag som apatisk nu. Egentligen vore det vettiga att jag och min man gjorde sånt här ihop. Men jag kanske får lov att våga ta steget nu. Rensa ut och kanske göra ordning lådor som min man ska få ta. Med sängkläder etc. Har inte vågat än pga risken att han ska känna sig utkastad och bli arg. Men det känns ju absurt att skjuta upp allt när han ändå inte gör nåt eller ens är hemma.

Att han anmält sig på lägenheter kanske jag får se som signalen till mig att det är okej att börja rensa och packa. Jag mår inte bra av att inte sätta igång med nåt. Vill egentligen möblera om hela huset och tycker det är jobbigt nog att vänta på det ens..

Nordsaga
Början, utrensning!

Lim,
Jag tänker att du inte är van vid att rå om dig själv och dina behov. Tror det vore bra för dig, hur smärtsamt det än är, att försöka tänka på ditt bästa. Vad du önskar, vad du vill, vad du har. Du skriver ”min man”, såklart är han det... ett tag till... bokstavligen. På papper. Men han har valt alkoholen framför dig. Han är inte värdig att kallas ”min man” tycker jag. Du har lidit för mycket för det.

Det tar tid och det kräver distans innan du kan släppa taget om den bilden, er som ett par och en familj. Jag tänker på allt du skrivit, om kampen att bli sedd, om hur han trängt undan, om hur han psykiskt och emotionellt pressat dig. Allt detta för att INGENTING får stå i vägen, mellan honom och flaskan. Så fungerar alkoholismen när den får blomstra.

Det är inte du som förlorar. Fastän han har en stark förmåga att försöka få dig att tro det. Det är han som förlorar - dubbelt dessutom - både dig och sig själv (mot spriten).

Jag tror att det han gör i telefon är ytterligare ett fult spel för att få dig ur balans. Går ut med hunden.... Que? Han gör medvetet oväntade saker, för att han vet att du uppmärksammar det direkt. Det väcker din nyfikenhet (som alltid) och öppnar för frågor (som alltid?). Då återtar han makten. Låt honom inte få den!

Om (om!) det nu vore en kvinna där i luren (högst otroligt, men ändå), så är det patetiskt från hans sida och mycket synd om henne.

Om du alls orkar eller har lust: Börja rensa ut! Det hade jag gjort! Rensa och möblera om! Gör vad helst du känner för! Bjud hem någon. Återta vardagsrummet, duka upp!

Kram! ☺️

Knaskatten
Jaaa, håller med Nordsaga.

Jaaa, håller med Nordsaga. Helt och hållet! Ni har bestämt att ni ska skiljas, han har skickat in papper och nu tittar han på lägenheter. Det är inte så konstigt om du börjar styra upp hur DITT hem ska vara framöver. Börjar packa och rensa lite. Kanske kan det få honom att komma ut ur huset fortare...?
Du har stått ut med så himla mycket, servat och fixat. Han är kanske van vid det - precis som du skriver - och väntar på att du ska ta tag även i detta.
Det låter helt klart som det bästa om han kan flytta till den lilla lägenheten. För alla inblandade.
Jag ÄLSKAR att ha det ordnat och rent runtomkring mig. Blir helt deprimerad av stök och smuts. Så tycker inte alls att det är ytligt att du tänker på det - han verkar ju ha noll respekt för att du precis har fixat och han skitar ner. Skönt för dig att slippa framåt.
Kram!

Lim
Ja nordsaga, jag är så van

Ja nordsaga, jag är så van vid att tänka på mig själv som gift. Att jag är någons fru och har en man. Saknar att ha vigselringen på mig men mest för att den verkligen är min stil och jag haft den i så många år. Känns jättetomt utan den och önskar jag kunde ha den ändå. Men det blir ju konstigt.

Knaskatten, jag är likadan. Tycker det är så skönt och mysigt med rent och fint. Står ut med lite stök också för sånt är livet men att hela tiden städa efter en annan vuxen människa är inte kul alls.

Det blev inget rensande idag ändå. Jag mår inte bra. Har mest legat i sängen och haft ångest.

Vågar inte hoppas för mycket på lägenheterna heller.

Känner mig så ledsen igen. Får för mig att alla andra har män bredvid sig som älskar dem över allt annat. Som engagerar sig i sina barn och älskar att spendera tid med dem. Som bidrar till mys och trygghet. Känner mig så oerhört ensam. För på ett sätt är jag det. Jag håller fortfarande så mycket inom mig. Samtidigt som jag ligger här och har det såhär svårt så skickar min syster med man massa gulliga familjefilmer till mig. Det får mig att känna mig så misslyckad ☹️ och ensam.

Just nu känns det som att jag så småningom kommer behöva gå i nån slags terapi för att bearbeta allt. Känns just nu som att jag kommer bli osams med min familj och släkt om de dricker i mitt sällskap igen. Jag är så jävla trött på att folk knappt kan umgås utan att göra sig själva berusade. Det är äckligt!!

Mina nerver ligger utanpå kroppen. Men jag är 100 procent säker på att jag inte skulle känt såhär nu om jag bodde själv med barnen. Jag hade varit helt lugn nu. Hade inte stört mig på allt och alla och haft en stor klump i magen.

Även om han inte drack... Det är ändå inte ett normalt jävla beteende att vara ute hela jävla nätterna?!??!? Jag STÅR INTE UT!!!!!!!!!!!!!!!!

Jag orkar inte ens en månad till känns det som. Tänk om det dröjer till våren innan han kan flytta. Vad ska jag ta mig till då?

Jag isolerar mig för mycket också. För att inte min man ska tro att min familj styr mina val så har jag medvetet försökt träffa dem ovanligt lite den senaste månaden. Men det här ingår nästan i hans kontroll över mig. Han skyller alltid saker på mina vänner och min familj när jag väljer saker som inte passar honom. Och för att göra honom nöjd slutar jag träffa vissa vänner. Isolerar mig. Medan han träffar vänner precis hela tiden. Då sitter jag ensam hemma. Trots att det funnit vänner där förut som gärna träffades.

Vissa vänner har jag tack och lov kvar ändå. Vänner som han antagligen inte sett som hot.

Knaskatten
Håll ut

Det går upp och ner. Att skilja sig är ju en extremt påfrestande sak. Låt dig själv vara ynklig och liten ibland, borsta av dig och dansa och sjung ibland. Resten av livet är DITT. Du kan återuppta allt med vänner och familj, bjuda över folk på fika eller middag utan en droppe alkohol, bestämma att över sin tröskel kommer det inte. Du kan hitta något nytt intresse, gå en kurs, träffa nya människor. Allt kommer att bli annorlunda. Och bättre.
Och det där med att känna att ”alla andra har det bra”... jag skulle snarare säga att alla har något som är jobbigt. Det är väl närmast omöjligt att leva i en relation utan att känna sig ensam ibland. De flesta relationer är nog betydligt bättre än den du beskriver att ni har haft de senaste åren, men de flesta har det inte sockersött varje dag. (Hade själv ett storbråk med min man igår, fy tusan.)
Håll bara ut, Lim. Det är okej att vara ledsen. Och det är okej att vara glad också. Snart börjar livet. 💞

Lim
Ja knaskatten jag vet ju

Ja knaskatten jag vet ju egentligen det. Oftast tycker jag ju faktiskt att det verkar skönt att vara singel. Avundas oftare ensamma mammor än mammor i par. Men just igår kändes det sådär att alla myser och myser och har det fint.

Idag är jag på så dåligt humör. Och mina barn frågar vad det är med mig. Försöker skärpa mig men jag är inte glad. Måste få ta nästa steg och bo ifred. Denna väntan gör mig irriterad.

Mannen kom hem nångång innan 5 imorse. Började laga mat. Kom inte in till oss men när han gick och lade sig tog jag ut hunden så tyst jag kunde för att det inte skulle bli en till kissolycka inne.

Nyligen vaknade han. Och jag blev på ännu sämre humör. Det tar på krafterna att vara neutral eller trevlig mot någon man egentligen är arg på. Men jag ska absolut inte bråka. Men det gör mig irriterad att hålla inne allt.

Om några timmar ska jag med barnen på kalas. Måste först till stan. Och det irriterar mig att mannen inte gör sånt här för barnen nånsin. Tänk om han kunde göra det så att jag fick lite egentid. Men varför skulle jag nånsin få slippa ta ansvar... Suck.

Allt detta ansvar kan jag ta egentligen och har alltid gjort men det gör mig förbannad att det ligger en vuxen man och latar sig på soffan och inte bidrar med nåt förutom besvär.

Blä.

Knaskatten
Ja precis

Det är ju helt okej att ta ansvar när det inte finns någon annan som kan göra det. Men när man tar ansvar och någon annan slipper, då känns det inte lika kul. I alla fall inte när det alltid är så.

Lim
Jag är så labil.

Jag är så labil.

Har nära till gråt. Nära till att bli irriterad. Nära till att vara självkritisk och få ångest över saker jag gör eller inte gör.

Jag har gått ner i vikt den senaste tiden. 5 kg bara sådär. Och nu var jag hungrig. Åt två skedar ris. Klar. Ska dricka kaffe nu. Och en liten djävul sätter sig på min axel. En djävul som suttit där förr och gjort mig underviktig. Jag ska sluta äta. Folk ska få se på mig att jag mår dåligt. Så säger djävulen. Och den säger att slutar jag äta kommer jag att ha en kontroll som kommer att kännas så bra att ha.

Men jag ska försöka inte lyssna. Jag ska tvinga i mig mat om det så krävs. Det sista jag behöver nu är näringsbrist. Men jag behöver få känna att jag har kontroll. Men jag måste ha det på andra sätt.

Jag var på kalaset med barnen. Efteråt var jag så ledsen igen. Det är som att alla år av ofrivillig ensamhet i mitt äktenskap kommer ikapp mig. Alla år jag helt själv åkt kors och tvärs med barnen. På grejer jag själv vill slippa men gör för deras skull.

Han har legat i soffan HELA dagen. Vi kom hem nu och han sover. Jag skiter i om han sover NU men alla minnen äter upp mig. Alla dagar, kvällar och nätter som det varit såhär samtidigt som jag så intensivt önskat att han bara ska inse vad han har framför sig.

Jag känner mig patetisk i efterskott på nåt sätt. Och patetisk nu med för den delen som sitter på kalas och svarar på frågor om hur min man har det på jobbet. Vill skrika "han är inte min man snart!! Han har supit bort vårt förhållande och han ligger bakis hemma just i denna stund som jag sitter här och gör min föräldraplikt". Men jag svarar artigt "ja han trivs på jobbet".... Tänker för mig själv "men jag trivs inte. Varken hemma eller på jobbet... Men det viktigaste är och har alltid varit hur min man har det"..

Kände mig otrevlig när vi lämnade kalaset för vi blev erbjudna att stanna och äta mer. Har ångest över det nu. Men jag klarade inte av att stanna med alla par. Alla som garanterat anat i många år hur jag har det men som precis som jag låtsats som ingenting.

Känner mig verkligen som definitionen av patetisk. Känner mig dum i huvet. Som en idiot. Som ett pucko. Så jävla helvetes dum som levt såhär i så många år men låtsats som ingenting. Fan!!!!!!!! Känner mig förnedrad. Förnedrad inför alla som sett oss i alla år och garanterat tyckt synd om mig för min ensamhet har ALLA sett. Men som inte fattat att jag stannat för jag varit rädd att förlora mina barn. De har nog bara tänkt att jag är naiv och blåst. De har inte vetat hur jag haft det. De vet fortfarande inte.

Jag vill att han flyttar nu!! Jag vill få visa världen att jag har en ryggrad. Att jag egentligen inte är dum i huvudet. Jag är ingen dörrmatta. Men jag har varit förtryckt.

Imorgon är det söndag. Veckorna bara går och går utan förändring. Jag orkar inte längre.

Jag mår dåligt över att barnen märker att jag mår dåligt nu. Men eftersom jag är den enda föräldern som tar hand om dem och är med dem så kan jag inte fly. De ser allt. Och de känner mig. De märker att jag mår skit nu. Men jag kan inte gå undan. De är med mig hela tiden.

Nästa lördag ska jag bort några timmar. Ser fram emot det. Samtidigt är det svajigt att lämna barnen. De har suttit fast vid mig denna svåra period och söker min närhet mycket varje dag. Men det är inplanerat sedan länge och jag tror jag behöver det för att inte krascha mentalt.

Det är dock ett krav mannen inte dricker då. Annars ordnar jag barnvakt istället om det går.

Kram från det stora deppet

miss lyckad
Tillåt dig..

Att må dåligt, det är okey..Jag minns när jag hade liknande situation som du är i nu..Mina barn var otroligt lojala, dom månade om mig och tröstade mig när jag var ledsen..När separationen väl var klar, kände jag en lättnad och en smygande glädje i bröstet..Ett lugn började infinna sig mer och mer..Mitt ex söp ju jättemycket på slutet av tiden, dels för att det var semester, men även för att visa att han kunde bestämma över sitt supande..Minns att jag mitt i stressen åt mindre, men började äta bananer..Mättar och lätt att ta med sig..Äter fortfarande en massa bananer..Tycker det är gott och smidigt..Du är jätteduktig lim..Allt kommer att ordna sig, allt blir bra..💕🙏🏻✨✨✨

Fundersam dotter
Lim♥️

Hej Lim, jag tror inte jag skrivit till dig förut men jag har följt din fantastiska tråd länge. Du skriver på ett sätt som träffar mig rakt i hjärtat. Jag hittade det här forumet när jag valde att bryta med min pappa efter att uthärdat, slätat över och anpassat mig till hans supande och dåliga mående i 20 år. Din tråd har varit till sån hjälp för mig. Det fantastiska med det nyktra livet, barns rätt till nyktra föräldrar. Din enorma och outtröttliga kärlek till dina barn. Jag önskar så att du nu ska få börja ditt liv. Det är inte konstigt att inte orka under det som du beskriver. Jag undrar om det inte skulle kunna finnas någon du kan öppna dig för och berätta hur du haft det? Någon som kan stötta dig? Det är ju inte på något sätt för att smutskasta din man, utan bara för din skull(och då också dina barn)0.. Jag skämdes så jag höll på att dö i början när jag berättade(för allt jag gjort/inte gjort/inte klarat, för att jag "hängde ut" min pappa, för min pappa) men det var ändå så som jag till sist fick distansen jag behövde och klarade av att skapa mitt liv så som jag ville. Jag önskar dig allt det bästa Lim, och jag hoppas du fortsätter skriva. Du och dina ord är så viktiga. Tack.

Sidor