Nykterist och alkoholist i en kropp

1176 inlägg / 0 nya
Senaste inlägg
Lim
Hej...

Hej...

Jag kan inte somna.

Ikväll, sent, avslutade han vårt förhållande. Han har viljat ha mig kvar som sin fru eller flickvän men ikväll eller snarare inatt så skrev han att det är slut nu. Att jag får träffa nån ny om jag vill och att jag inte ska bli arg om han träffar nån ny.

Sedan ringde han mig för att säga att han inte träffat nån men han ville bara göra allt klart för framtiden. Jag hörde på hans röst att han druckit. Men jag tror att det han sa ändå stämmer. När han var här så kände jag att nåt var annorlunda mellan oss. Och jag kunde inte ens fakea nåt.

Det är lite ironiskt nästan. Jag fullföljde skilsmässan för att han hade en fest där det bjudits in tjejer. Det var liksom droppen bara. Och nu vill han försäkra sig om att jag inte kan bli arg om han träffar någon. Och det ska jag inte bli heller. Jag fick nog bara tjejer var på besök hos honom och där och då ville jag inte ens försöka en sekund till att reparera nåt.

Jag hoppas att detta var ett riktigt slut för hans del. Det är det jag väntat på. Att han ska vara klar med mig. Det som gör det osäkert är det faktum att han druckit. Det stör mig så mycket att han tar stora beslut på fyllan såhär. Jag önskar mig ett nyktert beslut och ett nyktert framförande. Men å andra sidan är det ju exakt det han inte kan ge mig. Det är ju alltid fylla mer eller mindre. Det räcker att någon dricker ett par öl för att besluten ska bli fyllebeslut tycker jag.

Men i alla fall. Nu har han sagt det och jag tänker inte låta honom ta tillbaka det. Nu måste det vara dags att gå vidare.

Jag har dock inget intresse över huvudtaget att träffa en kille. Det är en helt absurd tanke. Jag ska läka mig själv och hjälpa mina barn att läka. Jag måste lära känna den här nya singeltjejen jag blivit efter 16 års relation. Jag har dessutom mina barn på heltid och de kommer före allt annat. Och efter dem kommer jag själv ❤️ Så jag har redan tre personer att vårda och ge kärlek. Och så lilla vovven förstås 🤭

Om han mot förmodan tar tillbaka det han sa och skrev inatt så ska jag verkligen försöka stå på mig och säga att nu är vi skilda och han har sagt att det är helt slut och att han vill vara fri att träffa någon ny. Det går inte att hålla på hur många månader som helst och vela fram och tillbaka.

Det är så rysligt att jag faktiskt måste stålsätta mig såhär. Han har haft mig som en nickedocka känns det som och det är så sjukt svårt att ta sig ur det. Jag menar, tänk alla gånger han slitit upp mig ur sängen och fullkomligt struntat i att jag sagt att jag snart ska upp och jobba. Och jag har fått lyda bara. Alltid lyda för att slippa bråk.

Jag har inte ens kunnat se vår relation som slut för att han inte viljat det. Jag bara väntar på att han ska träffa nån ny så att jag får vara fri. Det räcker inte att jag inte vill vara ihop med honom utan det blir bara helt slut när HAN vill det. Och jag har inte vågat annat. Däremot har jag vågat dra mig undan allt mer och hålla distans mer och det är nog det han känt och tillslut fattat kanske? Han börjar nog sakna äkta närhet. Han är nog redo att träffa nån ny snart.

Det blir tungt på sitt sätt när det väl sker men jag vet att det är rätt. I över 9 månader har jag grävt väldigt djupt i alla dåliga minnen. Sällan kommer fina minnen fram men när de gör det så smärtar det. Men då försöker jag tänka på allt det andra igen. De fina minnena finns nånstans och kan tas fram igen när det värsta är över. När såren är läkta. Men just nu måste jag hålla dem gömda.

Godnatt ❤️ hoppas ni kan sova. Känns som detta kan bli en lång natt för mig.

miss lyckad
Det tar tid med läkning..

Kanske ännu mer med ”speciella” förhållanden..Jag är absolut ingen specialist på medberoende..Tror det finns personer med den erfarenheten på Forumet..Men om jag förstått någonting av det så är det att man alltid låter den ena partnerns behov gå före ens egna, man vill vara till lags, man vill göra personen nöjd, om personen är tyst, då undrar man vad som är fel, men man vågar inte fråga, man kontrollerar personens förehavanden för att vara beredd på än det ena än det andra, man gör eventuella barn medberoende också genom att inte väsnas när personen behöver ”vila” eller annars vara i fred, barnen får alltid veta att kanske är alltid den andra personens svar och man väntar in ett eventuellt klart svar in i det sista, personens mående och hälsa styr övriga familjen..Jag har förstått att det finns olika typer av medberoende, att det kan vara på olika sätt..Men det jag kommit underfund med är att den medberoende vänder in och ut på sig själv för att vara till lags..Värst av allt är nog att man visar sina barn hur ett förhållande ser ut..Som tur är går det att bryta mönster..Man kan bli frisk och då ser barnen hur man agerar, och tar tillbaka sitt eget liv, och gör friska val igen..Det konstiga är tycker jag att man ger den andra partnern mandatet att göra slut..Det är ju den medberoende som ska slå av Bojan för att visa att man gjort sig fri..Eller , jag tycker att det vore det ultimata i alla fall..Stor varm Sommarkram till dig lim..Du börjar nog tillfriskna nu..❤️🍃💫..

Andrahalvlek
Kram Lim ❤️

Du jobbar på så otroligt bra med det här svåra, och du sätter så bra ord på det dessutom. Jag är säker på att dina inlägg hjälper en massa människor att också bryta sig loss.

Kram ❤️

Lim
Tack miss lyckad och

Tack miss lyckad och andrahalvlek ❤️

Andrahalvlek jag hoppas det kan hjälpa nån. Ofta känner jag att jag svamlar men det är så skönt att skriva av mig! ❤️

Ellerhur miss lyckad, det rätta vore ju verkligen om det är den medberoende som gör slut. Att vilja det och göra det men bara nästan är väldigt jobbigt. Det var jag som tog upp skilsmässa men sedan har vägen till att få den klar varit lång. Jag behövde bli riktigt arg för att våga be honom signera sista pappret. Eller jag behövde bli så arg att jag krävde det. Innan det sa han typ "har du bråttom att skiljas? " om jag sa nåt. Och det ville jag verkligen inte att han skulle tro (risk för konflikt då tänkte jag) så då sa jag nej och lade det på is igen. Men det har hela tiden stressat mig. Efter ett år räknas man som fortsatt gifta och det hann gå 9 månader innan vi gjorde klart det.

Jag ska verkligen ta fasta på det som sades inatt. Jag ska visa att jag tog det på 100 procent allvar och att vi nu enbart är föräldrar ihop och inget mer. Det handlar ju också om självrespekt. Jag vill inte låta honom säga något sånt och sedan ändå kräva av mig att jag ska bete mig som en flickvän när han har lust.

Usch vad jag är trött på att anpassa mig efter honom. I allt. Jag är sååååååå trött och less och färdig.

Kram ❤️

Lim
God kväll.

God kväll.

Nu är jag här igen, i min nära på dagbok. Behöver det trots att jag faktiskt ventilerat massor med två nära personer idag. Det har varit en underbar dag. Känt mig så ovanligt fri.

Har inte ens smsat mannen idag. Skrev nu på kvällen bara för att typ tala om att dagen gått bra. Inte för att han frågat.

Jag har en sån skum upprymd känsla i mig. Jag vill verkligen att han ska bli kär i någon annan nu. Funderar på om han redan är det trots att han påstår annat. Han har säkert nån tjej i tanken i alla fall. Och det känns så skönt?! Det blir så definitivt då och det är exakt det jag behöver.

Om varje litet "tänk om" blir helt omöjligt att tänka så är det verkligen ett nytt kapitel nu. Precis vad jag behöver.

Träffar han någon ny är jag livegen plötsligt. Min egen person och han kan aldrig hävda annat igen.

Jag veeeet att jag säkert bryter ihop helt fullkomligt när det väl sker. Men jag har brytit samman hundratals gånger redan pga honom.

Om två dagar åker vi hem från den här semestern. Det ska bli både tråkigt och skönt. Har haft det så skönt här och verkligen kommit in i semestermode. Älskar att leva enkelt ibland och tvätta håret i havet. Och det känns som att jag återvänder hem som en ny människa nästan.

Och vet ni. Det är min fjärde helt nyktra sommar i rad! Tänk vilken äkta återhämtning jag får. Hade jag druckit nu hade jag förmodligen druckit lite varje dag här? Det hade lätt blivit så. Farligt egentligen eftersom vi är omgivna av vatten. Nåväl. Verkligheten är tack och lov att jag bara dricker vatten, kaffe och då och då lyxar till det med ett glas cola.

Kram och godnatt kära vänner.

Lim
God morgon 🌞

God morgon 🌞

Har varit vaken ett par timmar. Dricker kaffe och funderar över vår sista natt här. Det känns lite vemodigt att den här lilla resan snart är slut. Den här resan som jag och barnen längtat efter i ett par månader och sett fram emot så himla mycket.

Tänker att vi ska fira lite ikväll med extra god mat.

Man växer som familj av att spendera tid tillsammans på en liten yta. Barnen mår bra av att jag är närvarande hela tiden utan att fokusera på massa saker runtomkring. Det är en egenskap jag tror jag fått just av att jag alltid varit den som brytt mig om barnen mest och därför har deras glädje hängt på mig på nåt sätt. Jag har lärt mig att lägga saker åt sidan ganska bra. Jag prioriterar alltid att göra något med barnen före att t.ex tvätta kläder. Kläderna finns kvar att tvätta några timmar senare, var så säker.

Men det som gjort att jag kan skjuta upp exempelvis tvätten utan att blir stressad av det är just separationen. Om jag och barnen drar ut nånstans så finns det ingen kvar i huset som ägnar timmarna åt att röra till det och riva i smutstvätten eller ösa ur all torr ren tvätt på golvet i jakt på en tröja. Det finns ingen där som lagar lunch till sig själv och lämnar disken till mig. Ingen som klampar runt inomhus med leriga skor. Förr när det faktiskt var så så var jag förstås ganska stressad hela tiden. Jag gjorde saker med barnen men visste också vad jag skulle komma hem till. Hade jag otur kom jag hem till högljudd musik och lukten av öl. Plus massvis av disk! Och röra. Och om jag så mycket som suckade åt det så blev mannen galen på mig och tyckte att jag var otrevlig.

Minns en gång av alla de tusentals gånger jag kom in till ett enda kaos i vardagsrummet. Jag började plocka disk. Jag suckade rätt högt. Då kommer mannen i trappan helt vansinnig. Han hade hört min suck! Han tog en boll och kastade den på mig, alltså argt! Inte på skoj. Barnen bara gapade. Det var väldigt förnedrande. Jag minns att jag lite senare bad honom om ursäkt för att jag varit irriterad. Fan så sjukt.

Han städar sin nya lägenhet väldigt ofta. Önskar ibland att han fick prova städa ett stort hus som jag alltid gjort och att jag var där i det huset och röjde hela tiden. Han hade blivit utbränd efter några dagar. Men så levde jag i åratal. Och jag vet att massvis av kvinnor gör det nu med. Vilket slöseri på liv att vara en annan vuxen människas obetalda hemhjälp.

Jag var en stor förlorare i vårt äktenskap.

Nu när barnen börjat bli stora och de till och med klarar sig ensamma hemma så hade jag varit en ännu större förlorare om jag fortsatt leva med honom. För nu behövs han inte ens för att "passa" barnen. Förut tjänade jag åtminstone något på att bo med honom... Han fanns där när jag jobbade sent. Men det behövs inte längre. Och han var ju absolut inte intresserad av att umgås med mig. Så om han bodde med mig nu hade jag verkligen inte vunnit något alls på det.

Jag fick en släng av goda tankar om honom igår sent på kvällen. Fina minnen ploppade upp och det gjorde mig ledsen. Så idag tänkte jag plocka fram såna här dåliga minnen litegrann. Det gör mig inte på dåligt humör att tänka på det utan det ger mig styrka. Jag blir så peppad när jag inser förändringen i mitt liv. Och samtidigt helt bedrövad över att jag vet att massvis av andra lever exakt sådär som jag levde.

Att få äga sina egna saker, fylla sina skåp hemma med sina egna saker, ha egna rutiner för allt, alltså den känslan är helt otrolig. Det känns som att jag aldrig kommer kunna leva med en man igen. Jag vill inte gå miste om den här känslan att klara sig själv. Att bestämma över sig själv.

Jag levde ju med nån som dessutom hade helt andra rutiner än både mig och barnen. Att få tillräckligt med sömn var omöjligt för mig. Mannen ville, de kvällar han var hemma, att jag skulle lägga barnen och sedan gå upp till honom och se på film eller nåt. Men det var så jobbigt för mig. Jag ville bara sova. Jag skulle upp till jobbet tidigt varje morgon medan han kanske började kl 15 dagen efter. Att jag behövde sömn fattade han aldrig. Han valde alltid att vänta på mig sådär istället för att faktiskt umgås med mig de timmar på dagen jag orkade.

Nu lägger jag mig samtidigt som barnen och vi har det så mysigt. Och somnar jag så är det bara bra. Förr satt han och väntade i vardagsrummet och jag låg spänd i sängen bredvid barnen. Och de nätter han var ute låg jag spänd i väntan på att han skulle ramla in full.

Om han träffar en ny tjej hoppas jag att han kommer att behandla henne bra. Förmodligen gör han det så länge de inte skaffar barn ihop. För så länge de är barnlösa så kan de fokusera på varandra. De kan festa ihop och inte ha det så tråkigt som han haft det med mig som inte dricker.

Ahhh japp. Dags att starta denna härliga dag.

Ha det fint allihop och LÄMNA RELATIONER SOM SKADAR ER. Om jag klarar det så klarar ALLA det för jag har varit så feg och rädd och orolig. Ändå gjorde jag det.

Kram!!

Lim
God kväll 🌹

God kväll 🌹

Nu sitter jag på "min" uteplats och dricker kaffe. Har haft en helt underbar dag. Är helt slut nu. Och så blev jag plötsligt och oväntat så himla gråtmild.

Jag är en sån känslomänniska så att det ibland gör mig tokig. Jag känner hela tiden så mycket åt alla håll. Imorse jag var så glad och nu vill jag åka hem till mitt hus och lägga mig i sängen och gråta. Helst till en sorglig film så att det inte blir så personligt sorgligt. Vill gråta till nåt annat bara för att ladda om eller nåt.

Det blir ibland en sån krock i mig när jag jämför förväntningarna jag hade på mitt liv och vad jag fick.

Jag är verkligen en familjeorienterad person. Jag har gett allt till både min exman och mina barn. Prioriterat dem. Så att inse att de enda som uppskattat det är ens barn blir lite snopet.

Här är jag på semester helt ensam med barnen. Jag som ville ha en stor familj och en trygg punkt i min man. Men så valde jag en man som inte alls prioriterar sin familj. En man som bara ville ha oss där hemma som en slags reservplan och reservsällskap. Som inredning eller som en låda med leksaker man kan ta fram när det är tråkigt.

Mina barns uppskattning räcker ju egentligen. De är mitt allt. Men det är så sjukt att jag har de här fina barnen med en man som skiter i allt som jag tycker är viktigt. Som skiter i dem 90 procent av tiden.

Det blir smärtsamt att känna att man inte duger och inte räcker.

Skaffar han en annan tjej så undrar jag vad den tjejen behöver göra för att hålla honom nöjd? Ingenting säkert.

Jag känner samtidigt fortfarande samma som imorse. Men det kom en våg över mig av lite ledsamhet.

Jag jobbar hela tiden på min egen självkänsla och på mitt självförtroende och jag har kommit långt. För några år sedan var jag knäckt mest hela tiden. Grät väldigt ofta pga känslan av övergivenhet. Så är det inte nu men det kommer små vågor av det ibland. Som nu.

Tror också att jag saknar att faktiskt ha en partner att gråta ut hos. Mycket av min gråt sväljer jag ju bara. Eller så gråter jag ensam. Då blir man ju aldrig tröstad. Och det är rätt sorgligt.

De gånger jag gråter inför mina barn känns det nästan skönt. Jag gör det inte med flit men de tröstar mig precis så som jag tröstar dem när de är ledsna.

Det är inte min exman jag saknar egentligen utan det är drömmen om det familjeliv jag aldrig fick.

Det finns nog nån mening med att jag ska få uppleva min trettioårsålder som singel. Det kanske gör mig till världens starkaste.

Och dessutom får jag inte glömma att jag faktiskt lämnade honom pga att han är en aktiv alkoholist i förnekelse och han gjorde mitt liv till en plåga. Det här livet jag har nu är ju ljusår bättre. Jag hade inte ens viljat vara med en familjeorienterad alkoholist heller.

Kvällarna här har verkligen blivit grubbliga för mig. Jag har ingen tv att slå på och inga direkta hushållssysslor att göra. Så det blir mycket tankar.

Om vi åker hit nästa sommar också, undrar hur mitt liv ser ut då. Jag skulle vilja sätta upp några mål. För att ha nåt att jobba för och för att inte känna att jag fastnar.

Det kan vara små mål eller stora. Ska grunna på det. Det ska inte vara nåt som adderar stress utan det ska vara inspirerande saker.

Jag vill växa och gro och känna att jag gör det bästa av det jag har.

Kram igen ❤️

Lim
God morgon.

God morgon.

Nu är vi hemma från semestern. Känns lite tomt måste jag säga. Eller väldigt tomt. Både jag och barnen grät lite igår av vemodet. Så är det alltid för mig när resor och semestrar tar slut. Jag blir väldigt sorgsen.

Önskar jag hade bokat en vecka till. Det hade faktiskt varit skönt.

Kanske jag känner så extra mycket för att mannen ville komma hit till mig sent igår. För att vara med mig, inte barnen. Han kände sig ensam. Men eftersom att han tydligt "gjorde slut" för några dagar sedan så kände jag att jag ville säga nej. Dels ville jag gå och lägga mig och dels så borde han kommit flera timmar tidigare och träffat barnen.

Mitt gamla jag hade sagt ja ändå för att jag tycker synd om honom när han är ensam. Men sedan tänkte jag att han kunde varit med oss hela veckan som var men han stack hem. När jag sa att han borde kommit tidigare svarade han att han varit ute då. Jag ska alltså vara redo när HAN vill. Om det är kl 22.30 spelar ingen roll.

I alla fall så sa jag att jag inte orkar. Och han blev väldigt stött. Han skrev igen att nu är det slut mellan oss på riktigt. Jag svarade inte utan stängde av ljudet på telefonen och lade mig. Som tur är hade han inte smsat mer sedan.

Han kanske kommer hålla på såhär ett tag nu. Men jag tolkade det som att vi redan har gjort helt slut medan jag var på semestern. Och tack vare att jag fick den veckan där så orkade jag stå fast igår vid att säga nej när han ville komma hit.

Direkt efteråt började jag förstås tvivla igen. Kände mig elak som avvisat honom när han sa att han kände sig ensam. Kände mig dum som kanske startat en konflikt. Osv osv. Men nu känns det rätt såhär dagen efter. Han kan inte hålla på och leka med mig längre. Det är inte elakt att avvisa någon sent på kvällen när man vill sova. Men han lyckas alltid få mig att känna mig just elak.

Om han väljer nu att inte vilja träffa mig så ska jag verkligen försöka att inte skylla det på mig själv.

Han har ju själv sagt att jag inte får bli arg nu om han träffar en ny tjej? Varför ska han hem till mig jättesent på kvällen då för? Helt ologiskt. Tur att jag har semester nu så att jag slipper gå igenom det här sista uppbrottssteget samtidigt som jag försöker jobba.

Önskar att det fanns en knapp när det gick att stänga av sin empati ett tag. Orkar inte tycka synd om honom just nu när jag försöker bygga upp mig själv efter ett helvetesår.

Andrahalvlek
Suck

Han ville både ha och äta kakan. Idiot. Förlåt, men han är faktiskt en idiot och jag hoppas att du snart inser det inifrån och ut.

INGEN skugga ska falla över dig, tvärtom. Du ska visa dina barn att du står upp för dig själv och inte låter någon annan trampa på dig.

Om du har svårt att göra det för din egen skull så ska du göra det för dina barns skull. Barn gör inte som vi säger, de gör som vi gör.

Du vill absolut inte att de hamnar i en liknande sits som vuxna, du vill att de då vet hur de ska stå upp för sina egna behov. Och att de lärt sig det av att se hur du agerat.

Kram 🐘

miss lyckad
💕

💕..Som jag skrivit förut..Du är jättestark och duktig..❤️..Ett steg i taget..Försök se situationen utifrån..Dvs att ”din bästa vän” hade en likadan relation som du har..Vad hade du rått henne att göra? Allt blir bättre med tiden..🍃💫Stor varm kram💕💫

Lim
Andrahalvlek och miss lyckad

Andrahalvlek och miss lyckad ♥️♥️ hjärtan till er.

Verkligen Andrahalvlek... Han vill ha kakan och äta den. Och än så länge har han det också. Formen på vår relation är ofta upp till honom känns det som. Jag sitter fast.

Men ju fler dagar det går mellan att vi ses desto mer hinner jag bygga upp en inre motståndskraft. Det kanske tar tid att stå emot face to face men jag är på väg åt rätt håll i alla fall. När jag känner frustration över att inte komma vidare så hjälper det lite att tänka tillbaka i tiden. Då har jag ändå kommit ganska långt. För ett år sedan hade jag inte ens kommit fram till att vi behövde skiljas. På ungefär 10 månader har jag ändå lyckats driva igenom en skilsmässa och flyttat isär och jag vågar säga ifrån mer. Nu handlar det mycket om att vakna mentalt och att sätta gränser men det tar tid att ändra på hela sitt beteende. Jag har ju dansat efter hans pipa i många år.

Jag uppskattar verkligen att vi har flyttat isär i alla fall. Jag har skapat rutiner som funkar så bra för mig och barnen. Vi mår bättre alla tre.

Det är en ganska otrolig sak just detta med barnen. De pratar aldrig om ifall jag och deras pappa ska bo ihop igen. De uttrycker ingen saknad av livet vi hade förut. Min ena son tyckte ofta förut att det var stökigt här osv men nu säger han ofta att vi bor så fint. Att vi har det mysigt och att vi har sån bra baksida och sån fin framsida osv. Och så tänker jag tillbaka till förr... Det låg ju mer eller mindre alltid en bakis man och sov här förut. Det gjorde att jag knappt kunde dammsuga huset förrän på eftermiddagen. Så mycket förfall pga hans ovanor. Och så gjorde han inga hushållssysslor och jag var nära att bli utbränd.

Jag lyckas dölja för dem när jag själv mår dåligt och grubblar en del. Men ofta hjälper det att ta en långpromenad med hunden för att jag ska må bättre.

Lördagar har i många år varit nästan den värsta dagen på veckan för mig. Särskilt kvällar. För då har mannen varit ute och druckit och min ensamhet och utsatthet har varit så påtaglig. Det sitter fortfarande i. Igår kände jag mig ensam och så kom jag på att det var lördag.

Sedan kom tankar jag själv nästan känner är tabu. Men kanske tillåter jag dem komma eftersom vi är lagligt skilda snart (har inte fått bekräftelse på det än men allt ska ju vara klart väldigt snart) och för att han sagt att han kan träffa en ny. Men i alla fall så börjar jag sakna att vara kär. Att vara i en kärleksfull relation med någon som vill vara med mig.

Tänker absolut inte träffa någon. Jag behöver läka och jag har barn som behöver mig heltid. Och jag är väldigt rädd för att hamna i en dålig relation igen. Plus att jag vill isåfall träffa en person som inte dricker men som gillar att vara ute, att träna och göra saker ihop. Ska jag träffa nån så vill jag ha en hälsosam och aktiv man.

Samtidigt ryser jag nästan av tanken på att ha en man igen för jag har så svårt att se framför mig att jag kommer lyckas träffa en nykterist. Och det är det absolut ända jag vill ha. Jag hatar bakis män. Det är det mest ofräscha som finns. Usch. Jag mår fysiskt dåligt av att tänka mig det ens.

I alla fall. Vill skriva ner detta bara för att kunna gå tillbaka sedan och se när och hur jag kommit till olika faser. Att jag ens kan tänka mig en ny relation nångång är ju liksom ett steg år nåt slags håll tänker jag mig. Att jag tillåter mig att tänka det ens. Att jag ens vill tänka det och att jag tycker att jag har rätt att tänka det känns ändå ganska sunt. Jag känner mig inte otrogen av att tänka det och då har ju mannens grepp om mig släppt några procent i alla fall.

Kram till er alla ♥️

Andrahalvlek
Fina Lim ❤️

Kram 🐘

miss lyckad
Låter som du..💕

En hälsosam man som luktar gott, och som kan och vill ta ansvar..Låter som en kille för Lim i framtiden..🍃..Man behöver inte ha bråttom, men man kan ju fundera vad man är ute efter..😉..Det finns många fina män därute, som vill träffa en riktigt fin kvinna, som dig lim..En dag så...Varm kram..❤️

Lim
♥️♥️ Till er andrahalvlek och

♥️♥️ Till er andrahalvlek och miss lyckad.

Jag funderar hit och dit. Temat för juli verkar det som 🤪

Jag kanske borde göra mitt sällskap mindre lockande? Men det är inte så enkelt eftersom att vi måste ha en relation för barnens skull. Men jag märker att jag saknar honom ibland. Och det känns skadligt nästan för faktum kvarstår att han fortfarande gör allt det som jag ville skiljas för.

Jag blir på sämre humör av allt det här grubblandet. Ibland får jag för mig att det är jag som valt det här. Att han kanske hade ändrat sig om jag gav honom en till chans?! Men det är ju absolut inte sant. Det är bara min hjärna som snurrar för många varv.

Jag blir ibland ledsen över att han bor ensam. Att han lägger sig ensam och att han vaknar ensam. Som om jag valt det åt honom.

Men så var jag där igår en sväng med barnen. Och insåg att han efter snart ett halvår i sitt nya hem inte har fixat nånting som lockar barn att vara där. Inga spel, inga ritpennor, inget litet krypin man kan vara i. Ingenting. Inte ens en extra säng. Han har en stor gård men ingenting där. Ingen liten pool, studsmatta, hängmatta eller skön solsäng. Han har inga bollar eller gatukritor. Ingenting alls som gör det roligt för barnen att vara där. Jag insåg alltså det igår!! Jag har bara tänkt att det är synd om honom när barnen inte vill gå dit. Men igår fattade jag varför. Han har ju inte gjort nåt för att de ska trivas där. Om jag bodde där hade jag till o med slagit upp en vägg för att kunna göra ett barnrum! Allt mitt fokus hade varit på att göra det så lockande som möjligt för mina barn.

Mitt gamla jag försöker ta sig fram igen och jag tänker att jag ska minsann fixa! Jag ska ordna det åt dem. Men så kommer jag på att det är inte mitt jobb. Jag skulle kunna göra det men om inte mannen vill det så är sakerna nog borttagna snart igen. Och det krävs äkta engagemang för att nåt ska hålla. Gör jag det åt honom är risken bara att barnen ändå inte vill gå dit men att han då också kan bli sur för det eftersom att det finns saker där till dem.

Jag vill inte bara klanka ner på honom. Jag är ju nöjd med att barnen bor hos mig. Jag vet att det är den bästa lösningen. Men det hade känts bra om jag visste att det fanns underhållning hos honom när de väl är där. Några barnsaker i alla fall...

Nåväl. Jag längtar tills jag kan sluta tänka så mycket på saker jag inte kan ändra på.

miss lyckad
Sådana föräldrar kallas Ego..

Minns när jag flyttade ifrån barnens pappa..Jag handlade saker till barnens (okey dom var 13 och 20) rum..Dom var jätteglada för lite nytt..Barnens pappa köpte en svindyr säng till sig själv, men inget till sina barn..Han följde aldrig med till simhallar eller andra utflykter..Antingen tyckte han inte att det var hans grej! Eller så ville han dricka..Förutom fotbollsträning och matcher, som sonen hade..Det var han ju själv intresserad av..Jag var nöjd med det lilla..Tills jag fick nog..Tycker dina funderingar och tankar framåt är jättebra lim..Verkar gå i lagom takt också..Du får insikter om dig själv framåt, men även om det förflutna..Jag är så glad för din och barnens skull..Stor varm kram..❤️🍃

Lim
Samma här miss lyckad. Han

Samma här miss lyckad. Han har inte följt med på aktiviteter för att han tycker de är tråkiga. Men jag gillar tydligen att frysa i badhus och att sitta på lekland och höra hundratals barn skrika. Jag gillar tydligen också barnkalas och att kallprata med andra jag inte känner. Jo jag har gillat det för att barnen har kul. Men lite avlastning och vuxet sällskap hade inte skadat mig direkt. Särskilt inte på badhuset!

Igår ville mannen träffas. Så han kom hit. Han hade saknat mig. Han frågade om vi kan bli ihop igen om han slutar dricka. Jag sa att det kommer ta ett år eller mer av nykterhet. Han lät nästan lite förvånad. Sedan sa han inget mer. Efter ett tag gick han hem igen. Han fick inte det han sökte riktigt.

Det han fick var mitt och barnens sällskap framför en film vi valde ihop. Men han ville nog egentligen bara vara med mig och typ återförenas. När det inte blev så så tyckte han att jag var kylig och så ville han inte stanna.

Grejen är ju att även om han slutar dricka så har han redan förstört allt. Jag litar inte på honom. Och dessutom kände jag att han druckit lite igår. Han var inte berusad så att det märktes för andra men jag vet. Hur han luktade och även vissa reaktioner mot barnen. Det var helt enkelt inte så trevligt att ha honom här 😪 och det gör mig ledsen. För han ville ju komma hit och känna sig som en del av vår familj antar jag. Men så passar inte hans beteende in.

Jag tror också att han hade fått sin dos av alkohol den dagen så att det var därför han kunde tänka sig att sluta dricka för att vara med mig. En vecka nykter och det låter inte likadant längre. Det är ju i princip alltid på fyllan han sagt att han ska sluta. Eller när han varit ordentligt bakis.

Det är egentligen inget att grubbla på för min del för även om han blir nykter så är vårt förhållande förstört sedan länge. Skulle jag vara med honom igen så kommer jag aldrig nånsin slappna av. Plus att jag har så många traumatiska minnen pga honom att jag inte ens vill vara ihop med honom. Det skulle krävas år av parterapi och han skulle behöva gå i behandling som jag ser det. Och inte ens då är prognosen särskilt bra. Och det är förstås sorgligt. Jag ville ju lösa allt för ett år sedan. Pratade med honom ofta om vad jag behövde och vad vi som familj och par behövde. Men då var det inte intressant för honom. Fan!!

Jag får inte låta mig själv tro att det nånsin kan bli bra.

För några år sedan var vi så nära att skiljas. Vi flyttade tillfälligt isär till och med. Men han fick mig att ge honom en ny chans. Han lovade att inte dricka och att börja vara med oss som en familj. Det höll några (kanske 2?) månader bara. Varför skulle det bli annorlunda den här gången?

Jag tror att jag ändå måste prata med honom om allt ordentligt. Jag har undvikit det pga att jag verkligen inte vill ge honom en till chans. Men jag blir alldeles tokig av att fantisera och tänka hela tiden på vad han kanske vill och kanske inte vill.

Jag måste spalta upp för honom:

Sluta dricka. Egentligen ta medicin för det, typ antabus.

Sluta gå på krogen förstås.

Gör saker med barnen. Även utan mig med.

Fortsätta bo isär för jag klarar inte att vara en husslav längre.

Höra av sig varje dag och inte bara kräva att jag ska göra det.

Inkludera mig. Berätta vart han ska och var han är. Vilka han umgås med. (Jag vet seriöst inte ens vad en fjärdedel av hans kompisar heter).

Alla dessa saker kommer få honom att känna sig fullkomligt fängslad. Och jag i min tur kommer inte lita på att han håller det. Det går alltså inte att laga detta. Men det kanske är bra att spalta upp det så att han ser framför sig att han kommer behöva göra saker som för honom är uppoffringar.

Och de här sakerna är ändå inte allt som jag önskar mig ärligt talat. Det finns fler saker egentligen.

Det skadar mig att tro att han skulle vilja försöka ändra på sig för då börjar jag ändå hoppas litegrann plus att han får ett övertag. Jag blir den elaka om jag säger nej till att prova. Så därför måste jag vara rak och ärlig med kraven. Så rak att han kommer backa. För jag vill inte ge honom en enda chans till. Och jag ska inte.

Det var bra att gårkvällen gick så dåligt för det kanske stoppar honom från att vilja komma hit nästa gång han får för sig att vi ska prova igen. Barnen är nummer ett och han kan inte komma för att umgås med mig.

Lim
Hej.

Hej.

Nu har skilsmässan gått igenom helt.

Mannen var inte glad. Han var chockad i princip. Han har trott att jag ska avstyra det i sista sekund. Trots att han vet att jag postade de sista papprena. Trots att han frågade mig om jag gjort det och jag svarade ja.

En svår sak med honom är att när han mår dåligt så blockerar han. Han utövade ju alltid "silent treatment" mot mig i flera dagar förr när vi varit osams. Och nu med också bara det att jag inte märker det lika extremt när vi inte bor ihop. Men nu antar jag att han inte kommer höra av sig på länge. Hans ego är sårat. Han är besviken och sårad säger han.

Det är svårt för mig att förhålla mig till hans reaktioner. För jag lider av att han mår dåligt. Jag vill på riktigt att han ska må bra. Men samtidigt är jag häpen över att han blir sårad och besviken. Han har haft 10 månader på sig att rätta till alla fel. Men sedan vi skickade in skilsmässoansökan har han fortsatt dricka. Fortsatt göra slut med mig. Fortsatt att inte vara med på familjeaktiviteter. Fortsatt sova bort lediga dagar och semester och varit bakis istället för att vara med barnen. Han har blivit LOB:ad nyligen igen. Han spelar bort pengar. Det enda som ändrats är ju att jag slipper se mycket av det eftersom att vi är separerade. Men beteendet har ju fortsatt i exakt samma grad.

Däremot har jag kunnat lurats till att tro att det är bättre eftersom jag inte bor med honom. Och jag förmodar att han tror att jag verkligen är lurad. Att han kan få mig att tro att han inte dricker ofta. Men jag vet ju. Jag känner igen varje litet tecken.

Han fick alltså över 9 månader på sig att ändra sig innan vi fullföljde skilsmässan. Istället för 6 månader bara. 3 månader extra hade han på sig.

Det är så frustrerande att han inte inser att alkoholen är orsaken. Han vägrar tro mig.

Jag känner mig ledsen och hemsk. Och förvirrad. Hur kan en person tänka och vilja spendera hela sitt liv med mig men absolut inte vara villig att ändra på det som gör att jag vill gå isär?! Han får det att låta som att jag lämnar den person som älskar mig mest i världen. Att jag stöter bort en människa som vill ge hela sitt liv till mig. Att jag förstör vår framtid. Jag är alltså en familjesplittrare. Men mitt enda krav är att han ska sluta dricka. Hur ska jag lyckas behålla mitt psyke intakt?!

Han inte bara drack utan han psykiskt misshandlade mig när han drack. Mitt i nätterna. Jag har tappat räkningen på hur ofta jag sjukskrivit mig från jobbet pga såna nätter. Barnen drogs ju till och med in och vi spenderade nätter rädda för honom.

Visst, det händer inte längre men det är ju enbart för att vi flyttat isär. Han hade fortsatt med det annars, det är jag 100 procent säker på. Verkligen 100 procent.

Om han nu vill fortsätta vara gifta så undrar jag också varför han kan låta det gå flera dagar utan att han hör av sig? Det är ju inte normalt.

Jag ska finnas där för honom enligt hans världsbild. Och jag har accepterat det hittills så till den grad att jag inte kan tänka på annat än honom. Tänker jag bakåt i tiden så är det tankar om honom och tänker jag framåt är det tankar om honom. Jag har ingen bild av mig egen framtid. Den känns bara så otroligt oviss och tom.

Jag har ju alltid varit så konflikträdd i vår relation eftersom att han kunnat ignorera mig i flera dagar efter en dispyt. Jag har varit rädd för hans reaktioner och jag har hatat dålig stämning hemma. Jag har mått fysiskt illa när vi varit osams. Så har det varit i alla år. Jag har alltid varit rädd för att han ska vilja lämna mig också för det hotade han ofta med förr, innan jag själv började känna att en separation kanske var det enda rätta.

Nu är jag mitt i stormens öga känns det som och jag mår fysiskt illa igen. Vi är i konflikt nu men jag kan inte göra nåt åt det. Hur ska jag lära mig att leva med att han inte gillar mig? För det är ju så det är nu och jag måste acceptera det istället för att vilja lösa allt.

Det som blir tydligt är ju verkligen att alla ultimatum man ställer genom åren verkligen inte betyder ett snack förrän man på allvar genomför dem. Han har alltså trott ända tills nu att skilsmässan bara var ett hot från min sida. Ända tills den har vunnit laga kraft har han tänkt att jag fortfarande är hans ovillkorligen. Trots att han dricker och festar och gör ALLT jag bett honom sluta med.

Och aj. Aj aj aj. Det gör ont att jag skriver så hårda saker. Ont att det gått såhär långt att jag sällan tänker goda tankar om mannen jag gifte mig med 😢 Tänker jag goda tankar om honom så blir jag bara så fruktansvärt ledsen.

Han har haft sin chans ju 😔 hade han ändrat sig direkt så hade jag till och med viljat få fler barn och flyttat till ett större hus. Han hade kunnat fixa det. Men nu?! Han kan inte säga nu att han ville leva resten av sitt liv med mig.

Jävla skitliv.

Lim
Jag ska inte måla fan på

Jag ska inte måla fan på väggen. Det kanske blir bra allting. När känslorna lagt sig lite kanske vi båda lyckas gå vidare på ett positivt sätt. Önskar verkligen det. Och att vi kan vara vänner.

Kattsingen
Grattis till skilsmässan!

Grattis till skilsmässan!
Jag har inte ett ex som dricker, det är mitt problem. Men jag känner helt igen den där gaslighting-effekten från mitt ex. Han vägrade också inse hur djupt hans psykiska problem gick, och skadan han gjorde mig. Jag har spenderat månader av min tid med honom förklarandes, gråtandes, skrikandes. Jag gav tusen exempel, jag ställde ultimatum. Det är fruktansvärt när ens partner inte tar en på allvar, inte tror på vad en säger. Och nu sitter han där ensam och säger att han saknar mig. Jag har skrivit långa email om alla våra problem till honom, men han låtsas liksom som att det regnar. Det får vara nog nu! Du måste inte önska honom väl, glömma och förlåta. Du har gjort helt rätt med skilsmässan. Nu är det dags att släppa taget och gå vidare.
Styrkekramar!

Andrahalvlek
Du har gjort rätt!

Och det vet du, men just nu faller du in i gamla mönster där du tar ansvar för hans mående. Han har ansvar för sitt liv, inte du.

Börjat lyssna på boken ”Djävulsdansen” som handlar om medberoende, vore kanske något för dig också.

Låt honom sitta hemma och tjura, du och barnen har det bättre utan honom.

Styrkekramar i massor ❤️

Kram 🐘

Adde
Grattis

till ditt nya liv !
Som en present till dig själv så hoppas jag att du släpper exet och bara bryr dig om dig själv. Nu har du ett helt nytt spännande liv att börja med och där du kan skämma bort dig själv med bra grejer för din egen skull !

Ta vara på den chansen !

Lim
Tack ❤️

Tack ❤️

Jag känner igen mig katsingen, i det du skriver. Jag har också både pratat lugnt, gråtit, skrikit och förklarat. Försökt så mycket. Men inget har fungerat.

Tack för tipset andrahalvlek. Jag inser att jag kanske måste börja jobba med mig själv en del. Tack och lov har själva isärflyttandet gjort jättemycket nytta även om jag har lång väg kvar.

Tack Adde. Jag ska försöka så gott jag kan att släppa. Men herregud vad det är svårt 🥴 Så sjukt svårt.

Vi är i alla fall sams och har bestämt att vi ska vara vänner. Och jag ska försöka att inte försöka tolka vad han egentligen menar med allt och ingenting.

Inatt hade mina barn nattgäster. Och imorse kände jag ett sting av irritation över en dålig natts sömn och över att de kom i säng så sent osv. Men så satte jag mig i soffan med en kopp kaffe nu och kom på hur det var förut. Då kunde barn knappt sova över här för jag var så rädd att mannen skulle dricka och komma hem full mitt i natten. Jag längtade så otroligt mycket till att kunna säga ja till sånt när som helst. Jag kände mig också väldigt stressad kring det för då för ett år sedan visste jag ju inte att vi skulle skiljas än. Jag såg flera år framför mig av risker. Risk för att barnens kompisar skulle möta deras pappa full på natten. Risk för att barnens kompisar skulle känna sig otrygga i vårt hem. Risk för att barnen skulle börja må dåligt osv. Risk för att mina barn aldrig skulle kunna leva normalt och öppet.

Men nu har jag blivit så van vid att slippa det där att jag till och med kan unna mig att vara lite irriterad över röran med nattgäster istället.

Jag har insett också att det inte spelar sån stor roll om mannen erkänner sitt missbruk eller inte. Jag upplever att jag har levt i många år med en aktiv alkoholist och hans drickande har förstört för hela familjen. Han ser det inte så men det behövs inte för min egen del. Det är så lätt att tro att man överdrivit allt, särskilt när den andra inte erkänner sitt problem. Men jag har bestämt att det inte ändrar på nåt. Jag vet exakt hur vi levde och hur oerhört dåligt vi mådde pga hans drickande. Såklart hoppas jag att han ska komma till insikt. Men om han inte gör det så betyder det inte att jag har tänkt och känt fel.

Kramar till er alla ❤️

miss lyckad
Lim💕

Som du vet så tycker jag att du är jättestark och målinriktad..När jag läser dina inlägg, så påminns jag av mina egna erfarenheter..Jag ser och hör att du växer och blir mer och mer fri från X..Jag skulle nog lämnat mitt förhållande för en massa år sedan, men så blev det inte..Nu är jag starkare och blir mer beslutsam med det mesta med tiden..Har några gånger känt mig liten, ensam och svag..Men ju mer jag klarat av desto starkare blir man..Vet att du kommer bli det med..Stor Varm Solskenskram från Norge..❤️

Lim
Tack snälla miss lyckad för

Tack snälla miss lyckad för att du stärker mig i min tro på mig själv ♥️

Mannen fortsätter att dricka så fort han är ledig. Han jobbar igen efter sin semester och jag undrar jag om hans drickande nästan blir värre då. För då är han trött och utarbetad och ska maxa sina två lediga dagar på nåt sätt. Han ska hinna dricka och vila. Och i veckorna dricker han också... Det vet jag ju. Ska han jobba kväll dagen efter så dricker han dagen innan för han hinner ju ändå vila.

Han blir lite mer aggressiv i sitt drickande också. Hamnar oftare i bråk osv. I vårt liv ihop jag ju alltid tyckt att det varit värst från oktober och framåt vintern. Då brukar han bli destruktiv. Och vi är ju på väg åt det hållet.

Igår sökte han nästan gräl med mig över telefonen samtidigt som jag hade gäster hemma. Jag var riktigt irriterad för han förstörde för mig. Men det positiva var att jag var beredd att säga ifrån om det skulle krävas. Han ville komma hit senare men jag vågade stå på mig och säga att det inte funkade riktigt. Jag måste så gott jag går se till att vi inte träffas när han dricker.

Min ena son var förbi honom på kvällen för att göra en sak och sedan sa han till mig att hans pappa hade druckit. Han ville inte att han skulle komma hit till oss sedan. Då blev det lättare för mig att se till så att han inte kom hit.

Och då var han ändå snäll mot sonen. Men full. Och det räcker. Även en snäll full förälder är en läskig förälder... Det ska alla som dricker veta om.

Han var svartsjuk igår också och han berättade för sonen att han kände sig ensam. Då kände jag att om han kände sig ensam borde han hållt sig nykter och bjudit hem sina barn. Då hade jag dessutom kunnat umgås med mina gäster helt ostört.

Det är så viktigt att jag fokuserar på mina framsteg för det är lätt för mig att börja oroa mig för vintern nu och vad det ska göra med hans humör. Jag måste fortsätta stå emot och stå på mig och sätta gränser. Tydliggöra att när han är det minsta berusad så ska vi inte träffas utan det måste få bli dagen efter eller nåt. Jag har lämnat honom exakt för att slippa möta honom full.

Det är nästan så att jag får ha några planer redo och kanske till med vara beredd på att kontakta socialtjänsten om det skulle bli lika illa som i höstas. Nu skulle det vara enklare för mig tror jag. I och med att vi inte bor tillsammans. Alltså jag menar om han låter allt gå ur över barnen. Om han bara skadar sig själv låter jag det vara men om barnen skadas så vill jag göra nåt.

Jag har insett att jag egentligen bara har en vän som jag berättar allt för. Många av mina vänner vet mycket och jag kan prata men igår när mannen ringde och störde mitt i att mina vänner var här så sa jag inget. Egentligen hade jag behövt säga det för att må bra. Berätta varför jag var ofokuserad och tyst ibland. Berätta att han dricker och att han stör mig. Men jag kan inte. Det är så tabu. Och de skulle inte förstå ändå. Säkert försöka förstå och stötta men har man inte levt i det här så vet man inte hur svårt det är.

Men jag är glad att det finns en person i alla fall som jag kan säga allt till. Jag hade blivit tokig annars tror jag...

Det är en skam i att inte kunna bryta sig loss heller. Skulle jag berätta för alla hur jag har det så skulle jag behöva skämmas över att jag ändå har honom så mycket i mitt liv. Ingen skulle förstå. Jag inser ju det. Hur puckat det är att jag ens bryr mig om hans åsikter osv. Men jag önskar att jag en dag kan sluta bry mig. Jag är så trött på honom. Hur han tar sig rätten hela tiden till att styra mig på nåt sätt.

När man har barn ihop går det ju inte heller att bryta helt. Egentligen skulle jag vilja flytta till en annan stad och börja om nästan. Glömma honom. Men det går ju inte så därför tar allt sån tid.

När barnen är vuxna.. Då kan jag bli fri på allvar. Då behöver jag inte ens svara hans sms om jag inte vill. Allt beror på hur dessa kommande år kommer att vara. Om jag ens vill ha honom i mitt liv eller inte. Just nu måste jag ju.

Livet fortsätter och han är en del av det hur jag än vrider och vänder på det.

Lim
God morgon allihop.

God morgon allihop.

Jag har varit vaken lite över en timme tillsammans med lilla hunden. Jag sitter ute och dricker kaffe medans barnen sover vidare. Härligt med sommarlov.

Det flög just förbi några fiskmåsar högt uppe i himlen och de skränade. Det lät så somrigt.

Den här sommaren har varit så annorlunda. Lite för mycket regn. Men den har varit skaplig ändå kanske. Kanske jag tycker den varit annorlunda också pga att det är min första sommar "ensam". Det har å ena sidan varit väldigt avslappnande å andra sidan kanske ändå lite tomt. Jag vet inte faktiskt. Jag skulle ju inte vilja ha det som förut heller. Det tomma kan ju helt enkelt vara tomrum från dåliga saker också. Kanske är jag ovan vid att det är så lugnt.

Jag skulle nog egentligen vilja ha honom nykter och hjälpsam om jag fick välja just i denna stund. Men jag kan ju inte välja det tyvärr. Men jag har lekt med tanken litegrann. Önskat att det hade slutat så. Att han hade förändrat allt och vi kunde fortsätta i trygghet som en enhet med våra barn.

Jag själv då... Jag har inte druckit på 3,5 år. Barnen säger ofta till mig att det är så bra att jag inte dricker. De minns inte att jag nånsin gjort det och kan inte tro det. De verkar tycka det är som att jag en gång i tiden åkte till månen på helgerna och jobbade extra som mångubbe. Lika osannolikt 🤪 Om jag började dricka lite vin eller nåt nu skulle de verkligen bli ledsna. De mår så bra av att veta att varesig deras pappa dricker eller ej så har de sin mamma som aldrig gör det åtminstone.

Jag håller i min träning bra också. Har fått en rutin i den och det hjälper psykiskt (och fysiskt såklart). Träningen får mig också att uppskatta att bo själv med barnen för rummet jag tränar i brukade vara mannens tillhåll. Men nu är rummet mitt och då finns det alltid möjlighet att träna när jag vill.

Nästa vecka är min semester slut och jag blir lite vemodig nu. Så mycket tid med barnen som jag haft.... Kommer att sakna det. Nästan så att jag skulle kunna gråta lite nu.

Ha en fin dag där ute ♥️ kram!

Andrahalvlek
Fin summering ❤️

Jättefin summering och reflektion av din första ”ensamma” sommar. Lite vemod, lite sorg, men mest glädje och stolthet!

Jag älskade verkligen din liknelse med mångubben 😂

Kram 🐘

miss lyckad
Separationer..🍃

Du skriver och reflekterar så fint lim..Jag har ju bott själv 3 år i augusti..Minns att jag hade lite liknande tankar som du tidigare..Gjorde ju t.o.m ett litet återföreningsförsök..Men med tiden fattade jag att mitt x är i en utförsbacke när det gäller alkohol, och ingen tanke på att sluta..Även om han gjort det så har min kärlek till honom tagit slut..Visst minns jag många bra sidor hos honom, men hans dåliga beteende överskuggar med råge dom bra minnena..Tänker att du har lite liknande situation..Med tiden så sorteras allting, så det mesta klarnar..Det är så härligt för våra barn att ha en nykter förälder iaf..Mina barn har väldigt lite kontakt med detas pappa..Det blir så, när man inte minns telefonsamtal och sms man ringt och skickat..Inte heller hälsar på och umgås med sina barn.Hoppas din semester har varit givande..😃💕..Kram..🌺💫🌺💫🌺💫🌺💫🌺💫

Jullan65
Javisst är det sorgligt när

Javisst är det sorgligt när det går utför med den man älskat och byggt upp sitt liv med, jag har gjort den resan 2 ggr. Båda gångerna med missbrukande fäder. Summan är ju barnen och barnbarnen ( som jag har). Det är kärlek på den högsta nivån tycker jag. Och den högsta vinsten oxå. Så fint du berättar om ditt liv och dina tankar. Blir en aning rörd. Och vilken resa du gjort, 3,5 års nykterhet wow säger jag bara.

miss lyckad
Ett tips..🌺

Om du inte lyssnat på alkispodden lim, så testa..Dom tar även upp medberoende i något avsnitt..Intressant och lärorikt..Hoppas allt är väl med dig kompis..Kram..🌸🍃🌸🍃🌸🍃🌸🍃🌸

Jasmine
Lim💙

Du skriver så fint och du gör det så bra med barnen! Du är stark! Det är sorgligt att leva ensam med barn, att inte ha vuxensällskap, inte ha någon att dela barnens upplevelser med, inte någon att umgås med när barnen somnat, inte ha någon som ligger bredvid... Tycker jag i alla fall... Men, alternativet att leva med någon som ändå inte är närvarande på samma plan är ju sämre.

Kram! Önskar dig en fin dag!

Sidor