Tappa inte sikte på målet och se verkligheten som den är

332 inlägg / 0 nya
Senaste inlägg
Anders 48
Hej AlkoDH

Jag läser alla dina inlägg - och tackar för de inlägg du gjort hos mig....-mycket kloka och tänkvärda saker! Tack för det! Jag tänker lite att den här "bubblan" du beskriver här - som en lucka i verkligheten, är ju faktiskt, för min egen del lite av det jag antagligen försöker uppnå när det brister - och jag ger mig in i ett fyllerace. Lite samma känsla har iaf jag de första dagarna som flyter på i fyllan: bubbla, flykt från verkligheten osv. Där jag är dag 2-3 är oftast en "bubbla" där jag (där och då) skulle kunna tänka mig att stanna kvar länge - rent krasst sett. Inga tankar på omvärlden, "måsten", konsekvenser, framtid, dåtid, ansvar, ångest. Just där och då är livet ganska bra m.a.o. En riktigt hermetiskt tillsluten bubbla. Sen går dagarna, och kroppen börjar tala om att det är läge att lämna bubblan - och sen gör man det, och då kommer det stora "paketet från Posten" - lastat med all abstinens, ångest och mycket smärtsamma "komma tillbaks till verkligheten"-syndrom. Då är det f-n ingen bubbla längre. Verkligheten slår till så hårt att man nästan inte kan stå på benen. Så härligt att läsa om en annan "bubbla" som du varit inne i. Så positivt, stärkande, upplyftande och härligt det låter. Jag vill bara vara i sådana bubblor i framtiden. Den bubbla jag beskriver är så oerhört destruktiv - även om den är "inbillat mysig" under 1-2 dagar. Finns absolut ingenting som skulle göra att det är "värt" det. Bara lureri, och en balansgång utan dess like - med alldeles för stora "kostnader".

Känns som att jag bara svamlar....:-)....eller tänkte högt. Nåväl, vill bara tacka för dina rader - och säga att din positivitet får anses som smittsam....:-)

Bedrövadsambo
Fin berättelse

Härligt att få läsa om dina tankar och känslor, önskar att jag hade en millimeter av din träningsglädje och kapacitet - då hade jag varit nöjd 😊

AlkoDHyperD
Ha, ha...önskar jag med ibland..

Att jag bara hade en millimeter av det. Hade räckt gott o väl. För mycket var ordet. Men jag gillar att vara för mycket av allt samtidigt som det är vanskligt när luften går ur och jag finner mig helt utmattad.
Träningen har räddat mitt liv x 1000. Just nu är jag inte inne på forumet så mycket och ser det faktiskt som ett gott tecken. Alkoholen börjar försvinna ur fokus för att ge utrymme för livet, glädjen, drivet, energin, och även starka känslor såväl tunga som glädjefyllda.
Anders43, svammel är bra när det beskriver precis det man i stunden tänker och känner utan att behöva formulera. Äkta.
Positivitet är smittsamt. Man kan till och med smitta sig själv 😄
Jag använder det hela tiden. I tunga tider som svart humor för att skapa distans till det svåra, och när det är en bra period kommer det liksom av sig själv.
Responsen på blogginlägget var kärleksfull, varm, fylld av respekt och jag ångrar inte för en sekund att jag skrev som jag gjorde.
Skammen måste bort för att vi alla ska kunna få den hjälp och det stöd vi behöver och raka i ryggen kunna se folk i ögonen. Vi behöver inte bara frigöra oss från alkoholens dragningskraft utan även från behovet av att dölja våra sår och skavanker.

Bedrövadsambo
Nästa gång...

... är det du som står och berättar om din resa 😊 Det är jag övertygad om. Du har ordens gåva i skrift, säkert också i tal. Och du har en enorm resa bakom dig. Du kommer enbart mötas av kärlek efteråt ❤️ Men var sak har sin tid och fokus för dig måste ju vara separationen, och träningen förstås. Varmt lycka till!

Bedrövadsambo
Eller?

Det var kanske inte du som skulle separera? Det är inte lätt att hålla isär allas levnadsöden 😬

AlkoDHyperD
Bedrövadsambo, jo, du har allt koll😊

Separationen är något av det svåraste beslut jsg någonsin tagit. Jag har inga problem med ord när det kommer till föreläsningar, debatter, argumentationer, stå upp för mina åsikter. Slå på den starkare gör jsg utan tvekan och rädsla. Men att såra någon, även om det är på ett respektfullt sätt, är så svårt. Min största broms här är mina egna skuldkänslor, inte för att jag gör fel, utan för att det sitter så djupt. Jag står lätt upp för andra, men när jag följer mitt hjärta och lyssnar på mina behov, väljer mig själv, tvekar jag.
Jag antar att det just nu är "låta vattnet bära" och använda kraften framåt som gäller.
I många fall måste den medberoende lämna förhållandet med "sin" alkoholist. I mitt fall är jag alkoholisten som måste lämna för att kunna fortsätta vara nykter.
Så, separationen och träningen är mina två ben till frihet. Från medberoendet och beroendet.

Bedrövadsambo
Styrkekram!

Det är en stor sorg att separera. Man minns de fina stunderna, sörjer att de aldrig kommer igen, och att man inte ska åldras ihop. Men vägen till beslut är allra svårast. Sen är det bara att bita ihop. Det blir bra till slut!

AlkoDHyperD
Tack, Vilja och bedrövadsambo

Tittade på hus igår och blev väldigt taggad, bokade in mig på visningar och började måla upp bilder om hur det skulle kunna bli.
Imorse när jag vaknade slog det mig att jag missat en massa viktiga saker att tänka på. Min 18-årige son, t ex. Var ska han ta vägen? Husen jag har råd med är på runt 50 kvm och har bara ett rum utöver sovrum. Inte kan han dela rum med tre småsyskon. Och alla barnens möbler o grejer... fan. Hur ska jag tänka nu?
Måste bo kvar i kommunen för en del av min inkomst kommer från politiska uppdrag. I en annan kommun skulle det ta åratal om ens någonsin att komma upp i en ledande position i lokalpolitiken vilket är en förutsättning för att jag ens ska vilja engagera mig.
Jag vill inte bo i tätort eller lägenhet, min hjärna kräver skogen och tystnaden. Jag har inte råd med större hus än de jag tittat på om jag bor kvar i kommunen...
Hmmm. Moment 22
Hyra hus kanske?

AlkoDHyperD
Hur terapi och medicin kan göra skillnad

Beskriver med en metafor...

Bussen var fulltankad och hyfsat städad. I fint skick för sin ålder. Motorn en V8. Chauffören hade gått på kurs och lärt sig välkomna alla passagerare med värme och vänlighet. Alla fick följa med och hen dömde sällan någon. De allra stökigaste bads vänligen sitta ner och gjorde det ganska ofta. Om någon betedde sig riktigt illa hade chauffören lärt sig att den snart lugnade ner sig om hen bad den vänligt. Ok, då och då glömde chauffören vad hen lärt sig och kastade brutalt av någon som var riktigt störande, men bad sedan om ursäkt. Chauffören hade även lärt sig rutten och visste vart hen skulle köra.
Problemet var bara att bussen, som för övrigt verkade vara i så gott skick, ibland skenade iväg okontrollerat och ratten hade en tendens att kärva lite så när bussen började gå för fort kunde chauffören inte styra. Det verkade vara något fel på bromsarna. Även gps:en var en aning opålitlig vilket ställde till med bekymmer, särskilt när det gick så fort att chauffören inte hann tänka själv. Passagerarna gillade sin chaufför, men kände sig lite osäkra och satt i ständig beredskap ifall bussen skulle krascha eller köra i diket.
Chauffören gick till många verkstäder för att få ordning på bussen, men ingen kunde hitta felet. Det fanns stunder då chauffören i sin uppgivenhet funderade på att säga upp sig och skicka bussen till skroten. Men vad skulle då hända med dem som stod och väntade vid hållplatserna, som litade på att bussen kom?
Till slut var det några duktiga mekaniker som kom på det alldeles uppenbara. Bromssystemet läcker och kan varken bytas ut eller lagas. Du behöver fylla på bromsvätska regelbundet!
Och så fort bromsarna fungerade blev färden säkrare. Det blev också lättare att styra trots kärvande ratt och opålitlig gps när farten var lite jämnare. Passagerarna kände sig lugnare. De skulle komma fram till sitt resmål även om chauffören då och då körde lite fel. När ingen av passagerarna längre var rädd för att bussen skulle krascha bråkade de inte lika mycket. Chauffören kände sig nöjd med sitt jobb och var mycket tacksam för att det fanns så duktiga mekaniker.

Bedrövadsambo
Hyra hus är bra

Köpa hus i kritiskt akutläge är nog inte bra. Hyra hus är bättre, då kan du landa och slicka dina sår innan du tar vidare beslut. Att inte ha rum till din 18-åring tror jag är riktigt dumt. En liten friggebod på tomten typ hade varit perfekt. När jag flyttade till lght delade jag rum med yngsta dottern så äldsta dottern fick eget rum. Nu har äldsta flyttat för att plugga på högskola. Hon tyckte att lillasyster då skulle få eget rum, det var helt och hållet hennes beslut. Annars hade nog rummet fått stå kvar som det var, det var ju hennes rum. Nu får hon sova på soffan de få gånger hon sover här. Men hon har ett rum hos sin pappa, och där sover hon oftast när hon är på besök. Vi har en kanonrelation ändå. Jag tycker att du ska involvera barnen i diskussionen, i alla fall 18-åringen.

Sisyfos
Lugn

Busshistorien var ju underbar. I med bromsvätskan bara. Gäller bara att hitta rätt sort. Tufft med flyttankar och ekonomi. Det är ingen brådska... det har tagit rätt lång tid redan. Är bromsvätskan påfylld?

Sisyfos
Aha

Slog mig just att jag själv använder a som just bromsvätska. Det måste vara den dummaste idé man kan komma på.

MondayMorning
Var är du? Är det OK med dig?

Var är du? Är det OK med dig? ❤️

Pi31415
Hoppas det är ok med dig AlkoDHyperD

och ditt uppehåll med skrivandet har en sund orsak.

Du skrev i något inlägg att ditt skrivande går i perioder.

Sköt om dig!

AlkoDHyperD
Tack för att ni frågar!

Ja, uppehållet har definitivt en sund orsak. Alkohol upptar inte mina tankar på samma sätt som för några veckor sedan och jag har inte känt något behov av att skriva här. Livet har innehållit så mycket annat. Känslor bubblar åt alla håll, både svåra och fina känslor i en enda röra. Jag kan ha dem alla, behöver inte fly in i dimman!
Men jag känner mig lite självisk i att inte gå in och stötta i andra trådar.
Våren lockar till utomhusaktiviteter. Simning i sjön, långa cykelturer, löpning i skogen. Hjärnan är upptagen med att spekulera om framtiden, oro och förhoppningar om vart annat.
Skrivandet pågår alltid, jag är en skrivare, dock inte a-relaterat.
Ha det fint!

Pi31415
Hörs tryggt ut!

Ha en fin söndag AlkoDHyperD!

MondayMorning
Oh nice AlkoDHyperD

känner mig lättad. Har saknat dina ord!
Fin fin Söndag till dig och alla andra såklart

<3

Dionysa
Det är lugnt,...

bra att vi får veta när du har det bra också!

Pi31415
Det verkar som att

du blivit tryggare och säkrare i din nykterhet när man läser dina senare inlägg/texter AlkoDHyperD.
Det är bra. Och det är så det fungerar om man arbetar med, eller bygger på, nykterheten.
Det går att nå ett tillstånd där man känner sig helt säker. Sedan rullar tiden på.
Då räcker det med att avdela nån promille av uppmärksamheten mot felaktiga tankar, när
det gått såpass lång tid att allt negativt med tidigare aktiva perioder börjar falla i glömska.

Så fortsätt att bygga på tryggheten.

Önskar dig en bra dag AlkoDHyperD.

Malta
Tack för att du delar

din berättelse! En fantastisk helg önskar jag dig.

AlkoDHyperD
Behöver inte fly, inte ens från mig själv

Lever rubriken på min tråd just nu. Verkligheten, om jag skulle beskriva den med två olika uppsättningar av glasögen, den ena problemorienterad och den andra utifrån acceptans.
Den problemorienterade är - mycket förenklad och kortfattad - ungefär så här:
Jag är alkoholist och har ADHD, behöver höga doser av medicin både för att fungera dagtid och för att sova. Jag är i en skilsmässoprocess där mannen i fråga valt att inte medverka till någon som helst planering, inte delta i barnen eller hushållet, ligger passiv och deprimerad i soffan, som en manifestation över mitt svek, och missköter sin hälsa. Som ett resultat av det är de två yngsta barnen mer konfliktbenägna och överaktiva än vanligt och det är jag som måste lugna, aktivera, stötta och medla.
Äldsta dottern får ingen hjälp från soc eller BUP när det gäller psykiskt mående, skolgång, mm och allt som har med henne att göra hänger på mig. Nu ligger det dessutom ett hot om LVU som skulle vara katastrofalt för henne och ta henne tillbaka där hon var för ett halvår sedan, krossa det hon och jag byggt upp i form av framtidshopp och känslomässig kontakt. Yngste sonen flyr in i datorspelen.
Framtiden är oviss. Jag vet inte om jag klarar ekonomin som ensamförsörjare och ensam låntagare till huset, som dessutom är i stort behov av renovering. Mannen är passiv så jag måste ordna boende åt honom om han ska kunna flytta. Arbetsbelastningen är hög genom många politiska uppdrag och heltidsjobb på annan ort dvs dyr och tidskrävande pendling.
Jag skulle kunna välja att se det så. Och måste se det så för att kunna göra det som krävs. Inte blunda för verkligheten.
Så kommer vi till acceptans, leva här och nu och gå i min värderiktning. Jag gör det! Mår bra, är nykter, tar tag i det som krävs en sak i taget.
Vilar när jag kan, djupa andetag, bara vara i nuet, tanka kraft. Får energi genom träningen, vännerna och närheten till barnen. Valen i vardagen föregås inte lika ofta av en massa tvivel och tankekaos. Frågorna jag ställer mig är "varför inte? vad behöver jag göra just nu och vad kan vänta? vad är viktigast?"
Igår mekade jag med min cykel och fick damp hundra gånger, vrålade i frustration för att sedan återgå till verket. Och klarade av det. Förra veckan var jag på banken för rådgivning och lärde mig sedan betala räkningar, hantera konton - något jag delegerat till mannen men egentligen kunnat hela tiden. Gårdagen fortsatte med att fungera som sambandscentral, köra iväg för att låna lite verktyg av en kompis för äldsta sonens bilmekande, gymma med yngste sonen (vi hade två timmar med fin samvaro på gymmet, jag coachade istället för att fokusera på att träna själv, vilket är nytt för mig som aldrig kan missa ett pass) spontanhandla kläder med mellanbarnen (också nytt för mig som avskyr affärer och får kaos i hjärnan när jag går i ett köpcentrum)
Väl hemma laddade jag grillen trots halvkasst väder och belönades med nöjda barn som åt sig proppmätta. Därefter tog jag en promenad till sjön för en simtur i skymningen. Ut från huset där musik dånade och mannen plötsligt var på tillkämpat och alkoholinfluerat gott humör. Lite sorgsen över att barnen var glada över den tillfälliga förändringen, men ändå visste att det var något som skavde. Avslutade dagen med att boka bostadsvärdering och beställa skor till sonen via nätet, nattning av yngsta barnen och lite snack med äldste sonen som kom hem vid tio efter att ha flytt fältet efter middagen, i egen fin bil som han lagt ner möda på. Stolthet och tacksamhet genomsyrar mig när jag ser på min fina kloka nyligen vuxne son, som tittade på mig med medkänsla i blicken innan han tidigare stack iväg.
När jag väljer att se på livet så som jag vill se på det innehåller mina dagar mångfaldigt fler glädjeämnen än bekymmer. Jag följer mina värderingar och mitt hjärta i det jag väljer. Gör sådant som får mig att känna livslust, utan dåligt samvete, för om allt hänger på mig är det även omsorgsfullt mot mina närmaste att göra saker för min egen skull. Som att träna, träffa vänner, dra mig undan för att vila.
Kommer på mig själv med att räkna tomflaskor och kolla utgiftsposter till systembolaget för mannens del. Den senaste tiden slår det mig att alkoholisten i familjen alltid kan hämta på kvällarna, lugnar äldsta dottern om hon är orolig över att lillasyster varit ensam med pappa som druckit genom att kolla läget och återkoppla till henne, är både mamma och pappa som hjälper till med bilmekning, läxor eller sminkval, den stabila, den man kan luta sig mot.
Trots mina återfall de senaste åren är jag i barnens ögon den som alltid är nykter, den som aldrig viker undan eller sviker. Kanske har återfallen inte skadat dem. Nej, tiden däremellan värderas högre. Nu kan jag inte, och det finns inte minsta spår av önskan, ta ett återfall. Vem ska då stå för tryggheten?
Ser med tillförsikt på den nya friheten som väntar och all energi jag kan slösa med utan att bli dämpad av tungsinnet i hemmaluften. Självförtroende har alltid funnits, nu känns det även som självkänslan växer till sig. Jag är värd detta.

napalosrot
Kämpa på med en sak i taget

Kämpa på med en sak i taget tänker jag. Ha en fin dag.

Malta
Styrkekramar 🌻

Vad tuff du är! Jag hoppas att det löser sig med boende och allt. Ha en härlig torsdag!

AlkoDHyperD
Reflektioner

Livet på gränsen. Farligt för mig, men just nu nödvändigt. Varningsklockorna larmar, det här kan leda till återfall om du inte stannar upp och vilar!
Men hur? Just nu inte möjligt. Det jag kan göra är att att tillåta mig själv känna. Ge mig själv förståelse för att det är tungt nu. Se på situationen med självmedkänsla. Och det kommer att ordna sig.
Jag är nykter. Stark. Det håller.
Om man försatt sig själv i situationen får man inte klaga, eller be om hjälp.
Varje gång jag suckar, oroar mig eller känner mig överväldigad av belastning kommer rekylen i form av den tanken. Självvalt=hantera det själv.
Jag ångrar inte beslutet om skilsmässa. Kunde leva så här längre. Men. Eftersom även detta är mitt "projekt" är det jag som bär allt ansvar och jag som måste ta konsekvenserna. Säger ingenting om det. Men jag får inte gnälla, inte kräva någonting, inte tycka det är tungt eller sörja. Jag accepterar läget, men jag gillar inte läget.
Och om jag nu inte skulle klara av det? Inte ha råd att behålla huset? Inte orka jobba 100%, kvällsmöten tre ggr/månad, ta hand om alla barnen själv och sköta räkningar, underhåll av huset, vägen, tomten...
Nej, jag kommer ändå inte att ångra mig.
De tankarna får finnas, för de kommer automatiskt och jag kan ha dem och förstå dem. Men jag tror inte på dem längre. Skuldkänslorna får inte grepp om mig. Jag måste inte klara allt själv. Jag har samma rätt att be om hjälp som alla andra.
Om man tänker sig en värdemätare där 0 är att svika allt som är en själv och 10 är att leva efter sitt hjärta och sina inre värderingar klättrar jag högre och högre. Tänker ofta tanken: om jag hade ett år kvar att leva, vad skulle jag då göra och välja som jag inte gör idag?
Eller: när jag om trettio år (givet att jag lever då) ser tillbaka på mitt liv, vad kommer jag att ångra och vad kommer jag att känna mig glad och stolt över?
Om jag hade ett år kvar att leva skulle jag välja att våga. Jag skulle inte vilja leva bakom en mur av rädsla. Jag skulle följa hjärtat. Söka mig till människor som fyller på mitt energi- och glädjeförråd, släppa kontroll över sådant jag inte kan kontrollera, ge mig själv tillåtelse att bara finnas.
Jag har slösat bort allt för många år på att vara jagad. Flytt från hålet i själen, den där känslan av ingenting, av rädsla för att upptäcka att jag är maktlös, värdelös, hjälplös, övergiven.
Jag är fortfarande ganska maktlös, ibland hjälplös och ofta övergiven. Aldrig värdelös. Och jag kan överleva ändå. Inte bara överleva, utan leva, varje dag, hela tiden. Nykter.

Dionysa
Varför ett par?

Det kanske inte är viktigt för dig att reflektera över just nu, eller så har du reflekterat färdigt, men hur kom det sig att ni två blev ett par och att ni hållit ihop så länge? Jag blir undrande, efter som jag själv befinner mig i en liknande situation med "projektledarskap", få eller inga fördelar med relationen, men desto fler nackdelar. Ett beroende som, i mitt fall, mest verkar bestå av slentrian och osäkerhet över hur det nya livet kan bli. Eller är det så att vi ändå kompletterar varandra?!

Rosen
Jag tänker ibland så här

Vem vill jag hålla i handen den dagen livet är över för min del?
En bra värdemätare.

AlkoDHyperD
Dionysa, jag vet faktiskt inte riktigt

Båda är/var känslomässigt "skadade. Vi har aldrig pratat om vår relation. Ingen av oss hade språk för det. Jag har nog aldrig förväntat mig kärlek, eller konkreta uttryck för kärlek, den känslan var allt för starkt förknippad med att bli sårad och övergiven. Ett skydd mot avvisande är att aldrig komma riktigt nära. Vara känslomässigt oberoende och självständig. Det är först på senare år som jag jobbat igenom allt med mig själv och förstått vad jag längtat efter och att det till och med skulle vara möjligt för egen del. Det diffusa obehaget fick konturer. Ensamhet, brist på kontakt och närhet hette det.

AlkoDHyperD
Ensam och trivs i mitt sällskap

Singel. Ensamstående med ansvar för fyra barn, varav tre minderåriga, och med ett alldeles för stort hus i behov av renovering. Jag tar det dag för dag. Paniken kommer då och då. Hur ska jag orka jobba heltid och ha extra uppdrag kvällstid och samtidigt finnas för mina barn? Och jag vet att jag kommer att orka!
Vaknade i morse med en sprängande huvudvärk och inser att det går lite för fort, det är lite för mycket. Jag behöver bromsa. Saknar de långa sommarledigheterna när barnen var yngre och jag kunde ta föräldraledigt nästan hela sommarlovet. Saknar de där dagarna av ingenting, av bara njuta av dagen och sommaren och dofterna och fågelkvitter. Jag räcker till, men nätt och jämt, och på marginalen finns ingen tid för "ingenting". Eller är jag på högvarv igen och ser till att inte skapa luckor för tomrum som även skulle vara den vila jag behöver?
För första gången på över en månad kom en längtan efter "att radera hårddisken" över mig igår. Det är ännu långt till återfall och bara omöjligheten i detta fungerar som mentalt antabus. Dricker jag rasar allt. Så jag dricker inte.
Prat om, och tankar på alkohol är ett varningstecken jag känner igen. Jag kan inte hindra att tankarna kommer. Igår när jag och en kollega gick förbi systembolaget under en promenad uttryckte jag både min längtan och fruktan. Sa att jag borde gå in dit nu och prata med alla som jobbar där. Se till att de kommer ihåg mig och be dem neka mig att köpa om jag någon gång kommer dit. Lite skämtsamt, men med ett allvar bakom.
Flera ensamma kvällar har passerat senaste månaden. Kvällar utan barn och utan jobb dagen efter. Jag har vilat då. Ingen alkohol, ingen längtan efter det. Så säker i nykterheten. Tills nu.
När det går för fort. När jag märker hur hjärnan kokar igen. När stressen tar över. Då är det fara.
Så hur hanterar jag detta?
Läser. Skriver. Tränar. Det kommer att gå bra. Kanske måste jag be om några extra semesterdagar för att förebygga.
Idag är jag ledig. Ska simma i sjön och köpa lite fröer och planteringsjord. Njuta av sommardagen med min yngsta dotter.

Bedrövadsambo
Härlig läsning!

Så skönt att höra att du landat i ditt singelskap, åtminstone fysiskt. Allt löser sig. Det värsta är över. Gå igenom din kalender och avboka allt som inte är absolut nödvändigt. Prioritera sådant som ger dig energi. En lugn och trevlig sommar önskar jag dig och dina barn!

AlkoDHyperD
Hängslen och livremmar

Hur jobbar jag med nykterheten i en vardag där den är så naturlig att jag inte behöver kämpa för den?
Genom att förstå mina tidiga triggers och förstå hur just min personlighet fungerar. Genom att gå igenom tidigare fallgropar och förebygga redan innan jag kan se faran. Och genom att ta alkoholberoendet på största allvar. Även om jag säkert skulle kunna dricka en cider, eller ta mig en punktfylla utan att direkt tappa kontrollen måste jag förstå hur mitt beroende fungerar och har fungerat tidigare. Aldrig väcka rovdjuret. Aldrig mata det med minsta lilla. Låt vara att min försiktighet kan verka överdriven - här kommer min mammas röst inom mig om att jag bara vill vara speciell och få uppmärksamhet (äh, slappna av, det kan väl inte vara så preciiiiis...) och jag lyssnar inte på den, vet att det inte stämmer efter åratal i terapi.
Livet just nu går fort och långsamt. Utmattning varvat med eufori. Då och då kommer tanken att jag ligger alldeles för nära gränsen. Jag märker det genom att det plötsligt kan komma ett starkt sug. Suget ser inte ut som lojt sippande på ett glas vin, utan hävande av ett dricksglas med sprit. Jag ser det framför mig, kan till och med känna smaken och känslan i kroppen, men det stannar där, för jag har kopplat ihop den tanken med en stor stoppskylt. Kan vilja hur mycket som helst, men gör det inte.
Ändå. Det är ett tidigt varningstecken att ta på allvar genom att täppa till alla tänkbara möjligheter.
Här hjälper det att redan vara färdig med skammen. Alla jag känner, inom alla områden, vet att jag är alkoholist. Att inte kunna dricka någonting någonstans utan att det blir reaktioner från omgivningen är en bra livförsäkring, även om alla vet att de inte kan stoppa mig om jag vill dricka.
Mina äldsta barn vet också. Jag kan dessutom använda mig själv när jag pratar med dem om deras egna alkohol och drog-"vanor".
Igår var det dryckeshelgen med stort d, och sonen på 18 skulle på fest. Innan hade vi varit hos min snart fd man (och barnens pappa) på midsommarlunch. Jag rörde inte ens 2.25% cidern som dracks av ungdomarna och dem som körde. Däremot förbjöd jag 9 och 12-åringen,något som det till och med höjdes på ögonbrynen åt. Vadå, det är väl inget i den? Jo, en burk motsvarar en halv starköl, och jag vägrar mata barnens såbara gener med detta!
På hemvägen ville sonen att jag skulle stanna till hos en kompis för han skulle hämta en grej. "Sprit,eller?" frågade jag. Jo, det var det ju. Moraliskt dilemma, sa jag till honom, jag vill inte att du dricker sprit och du vet varför. Samtidigt är han vuxen, så, jag lät honom hämta sin flaska.
När jag såg enlitersflaskan med vodka sa jag till honom att jag skulle ge vad som helst för halva. Han kunde ge mig halva, sa han, men nej, jag vill och ska inte. Därför är jag tjatig på dig, svarade jag, för jag vill inte att du ska behöva känna det begäret som så lätt väcks i unga år, under resten av ditt liv och jag vill att du ska kunna tvätta händerna med handsprit utan att riskera en suparperiod.
När vi kom hem hällde han över lite av spriten i en petflaska - då jag bad honom vara försiktig och inte ta med för mycket till festen. Så frågade han, ska jag behöva gömma resten nu också!?! Ja, svarade jag, jag vill helst att du låser in den i din bil och gömmer nycken. Jag är övertygad i att vara nykter och skulle inte stjäla av dig, men just nu vågar jag inte vara ensam en hel kväll med den.
Så han låste in flaskan.
Och det fina i detta är otvungenheten i samtalen. Jag är ärlig och det kommer naturligt. Det blir så enkelt. Så sakligt. Jag förminskar inte mig själv och jag vet att min auktoritet är intakt. Barnen har inte förlorat tillit eller respekt för mig. Och för tonåringarna finns det ingenting de måste dölja eller skämmas över när det gäller sina egna snedsprång. Sonen ringde vid midnatt för att bli hämtad, för att vara midsommar i rätt gott skick.
Vad vill jag säga med det här inlägget?
Respekt och ärlighet inför sig själv och utåt ger samma gensvar tillbaka. Att visa sårbarhet är en styrka och en nödvändighet för beroendepersonen i hjärnan lever och växer när den får verka i skymundan. Det är i hemlighet som tankarna får fäste och i det undangömda beroendet hittar sina kryphål.

Sidor