Dax att vända blad.

260 inlägg / 0 nya
Senaste inlägg
Ullabulla
Jo ibland

Tänker jag så.
Att det är en oförmåga pga trötthet eller utmattning.
Eller en önskan om likformighet så jag slipper anpassa mig.
Men jag tror inte att det är så enkelt.
Kanske jag helt enkelt har en kärna av fördömande som jag maskerar väl🙄

Mirabelle G-S
Nja

Om din kärna var fördömande tror jag inte du skulle reflektera så som du gör... Blir du lika fördömande mot dig själv när surtanten vinner mark? Jag brukar bli det. Jag tror att mitt fördömande av andra startar just i fördömandet av mig själv, på något vis. Min obarmhärtiga självkritiker spiller över på omvärlden. När jag är nöjd med mig själv är jag däremot väldigt förstående och förlåtande.

Ullabulla
Så sant

Nu när jag rätat ut en del krumelurer i mitt liv så slappnar jag av och blir mer vidsynt.
Det gäller nog att komma upp ur dikena man gräver åt sig själv.

Tack för fina svar mirabelle.
Började skriva ett svar i din tråd efter ditt vinglas.
Men det är svårt att låta bli de goda råden.
Ville väl i stort sett säga:
Du föll och det kanske var ditt beroende som vann.
Var tog du vägen när begäret fick överhand?

När man lyckas hålla sig själv i handen så brukar livet rulla på bättre.
Men ibland blir man ju bara ett redskap och ens egenvärde sjunker.
Och även ambitionen om att sätta sig själv främst.
För just där och då låter det sig inte göras.
För mig är det så enkla käpphästar som möjligt som blir viktiga.

En 20 min promenad.
Ät en frukt
Kolla hur en vän har det.
Eller vad det nu kan vara.
Då blir livsbalansen bättre.
Men ibland så gör man för många avsteg och vips där var diket.

Mirabelle G-S
Tack Ullabulla

Det blev nog för många avsteg från mina livbojar, allt det där man gör för att ta hand om sig själv och leva i balans. Tror jag måste skaffa fler livbojar, sådana som funkar även helger då jag är ensam med allt ansvar hemma. Enkla saker, som att dricka en kopp te och öva på att vara helt mentalt närvarande i den lilla obetydliga handlingen.

Fint att du lyckades reda i krumelurerna. Då går nog surtanten och drar nåt gammalt över sig på obestämd tid 😊

Ullabulla
Platå

Är ett ord som fastnat efter läsning av boken djävulsdansen.
Cirklar är ett ord som används i Carina Bångs bok.
Dvs det som ska bära mig och bara mig och inte inbegriper någon annan.
En sorts sund självständighet som inte bygger på egoism utan bra gränser som jag klart kan definiera.

Detta var helt omöjligt för mig i början av mina insikter i att jag var medberoende/relationsberoende.
Att jag i egen hög person hade egna önskemål och egna värderingar osv fanns nog med.
Jag är inte och har aldrig varit slätstruken och har alltid tyckt till om saker som hänt mig eller mina nä'rstående.

Problemet för mig var att det flöt ihop.
Men just ordet platå har fastnat och jag har börjat tänka mycket på ordet och vad det betyder för mig.
Att våga orka och vilja känna efter,magkänslan eller det ordlösa som faktiskt gäller bara mig.
Som vuxet barn så har det knepat till det ytterligare eftersom jag inte tillräckligt blev bekräftad i det jag var som liten.

Att nu identifiera och införliva de enklaste egenskaperna som för andra är självklart.
Jag gillar köttfärssås och spaghetti.
Jag föredrar blått framför rött eller vad det nu kan vara.

Smått löjliga betraktelser som för mig blir nog så viktiga dagliga reflektioner.
Har jag varit mig själv trogen idag?

Eller har jag klivit av min platå och inkräktat på någon annans för att min platå var så tråkig,ångestfylld eller tom farlig för mig idag?
Vad gör att jag drivs att kliva av min egen platå och in på någon annans?
Vad kan stoppa mig för att göra det?

Hur gör jag mig själv tillräckligt trygg och platån tillräckligt stor att det alltid finns en bra eller frisk bit att stå på.
Jag börjar få kläm på det nu,men inte alla dagar och alla stunder.
Ibland kastar jag mig handlöst iväg och får ta stora hopp för att liksom greppa tag i någon annans plats där jag inte har något att göra egentligen.
Men jag känner det tydligt nu.
Min platå har då liksom krympt eller svajar så rejält så jag kan inte stå kvar på den.

Och vad gör jag då?
Jo stannar upp,identifierar konstaterar och använder mina verktyg.
Detta går över,du ska inte agera på känslan.
Ta kontrollen över dig själv och dina impulser eller rädslor som vill styra ut dig mot kanten.

Ullabulla
Lyssnade på

Medberoendepodden.
Det var en kvinna som beskrev hur hon formligen klev in i andra människor och led med dom/kände med dom osv.
Det gick så långt att hon tom visste vad de tänkte och tyckte.
Sån är ju också jag.

Sorgligt förstås att man tar på sig någon annans mantel och tror sig veta.

Och samtidiigt tänker jag.
Kan det vara så enkelt att vi som funkar på detta sätt helt enkelt är mediala?

Att vi på riktigt har förmågan att känna in andra människora energier och tar oss rätten att vara språkrör.

Vi som medberoende ska ju då lära oss att backa ur negativa människors energifält just för att vi tömmer oss själva.
Ger oombedda råd osv.

Men om grunden i oss är sån.
Hur så använda denna kraft på ett konstruktivt sätt?

Denna eventuella " sanning" blev tydlig för mig nu då en nära anhörig igger för döden.

Jag har varit mycket sänkt och fick häromdagen beskedet att timmarna är räknade.

Då sa min kloka sambo.
Du bär på hens dödsångest.
Han har varit med om detta själv.
Just detta med energier/ kraftfält osv är ju outforskade områden.

Nåväl, bara lite filosofier denna novemberlördag..

Ullabulla
Det är mitt fina ex som

Ligger för döden.
Han har på bara två månader gått från frisk med eventuella gallbesvär till att nu bara ha timmar kvar.

Vi fick ett sista samtal igår och hans anklagelser och bitterhet lyser igenom.
Jag förstår att det är dödsångest och sorg över val som vi båda gjorde.

Han att fortsätta trösta sig med flaskan när livet var motigt.
Och jag med att gå in i min flyktvägar för att vi inte länge kunde mötas.

Min lycka och välgång i mitt nya liv har varit svårt för mig att ta emot.
Någon sorts sympati för exet som visserligen trampat på i sin nykterhet sen drygt två år.

Men underförstått fortsatt hoppas och sörja att vi gled isär.

Igår fick jag allt uppdukat.
Istället för att han skulle ligga och dö så skulle vi ha haft ett fint liv tillsammans.
Om vi bara hade lyssnat på varann.

Jag vet som ssgt att det är ångest som han kanske vill projicera.
Jag försökte vända samtalet till att jag var så tacksam för de många fina år vi fick.

Innan hans alkoholism och mitt medberoende och kontrollbehov gjorde vår relation mycket svår att fortsätta
.
Vi har fortsatt att vara goda vänner och stöttat varann i svåra stunder.
Kanske fel,kanske rätt.

Ni därute som lever kvar i en anhörigsituation, sök hjälp.
Det är omöjligt att klara av situationen själv utan att bli bitter och oresonlig på sin partner.

Nu ska jag försöka knyta ihop denna säck och hoppas att han får en fin resa mot vila.

MondayMorning
Plocka ner alla fina minnen

Mina varmaste tankar till dig.

Förstår sorgen att bara kunna stå och se på, maktlös,
när en människa väljer alkoholen framför en själv.
Fruktansvärt....

Och för var dag som går ta ett kliv närmare slutet.
För så är det med alkoholism.

Jag blev väldigt berörd av ditt inlägg men fick också
en ny påminnelse om varför.

Jag hoppas du får knyta ihop er säck på ett
vackert vis. Trots allt. Plocka ner alla fina minnen.

MM

mulletant
Blir också djupt berörd

Det kunde varit jag... och den nyktre mannen jag ännu lever med. Utan det stöd jag fick här och kraften att i handling visa att jag menade allvar skulle livet sett annorlunda ut. Jag önskar, som MM ett möjligast gott avslut på hans jordeliv - i frid för er båda.
Jag vill också tacka dig Ullabulla för allt du bidrar med! Det betyder och det gör skillnad.
Kram, kram / mt

Ullabulla
Tack mulletant och mm

Ja de band man får när missbruk och medberoende finns med är tajta.

Också i vårt fall när vi båda var under tillfrisknande var det svårt att bryta helt.

Nu har han i alla fall fått ro.

mulletant
Ullabulla - Skönt, på sitt sätt, att han fått ro nu.

Jag kan inte låta bli att återkomma, jag fäste mig vid meningen du skrev att det kunde vara ”ångest han kanske vill projicera”. Kanske att ordet ’vill’ mera handlar om att han inte kunde bättre.
Av en händelse fick jag för flera år sen höra om Harmbönen som finns på AA:s sidor. Den har hjälpt mig att hantera mina känslor i situationer när de är nära att svalla över - samtidigt som jag ser med förnuftet att det är bäst att ta ett steg tillbaka. Helt ur minnet och i korthet (jag lämnar bort det ’gudliga’): ’Den här människan kan inte bättre just nu. Hjälp mig att bevara mitt förstånd.’ I original är den längre och slutar ’ske din vilja’. Första gången jag hade hjälp av den var jag i en väldigt utmanande situation som jag inte visste varken hur jag skulle komma ur eller klara att hantera. Jag hade nyligen hört om och googlat på Harmbönen så jag gick till ett annat rum och läste - det hjälpte mig att fungera och bevara min värdighet. Och situationen löste sig. Sen dess har jag använt den otaliga gånger med mänskor som.... ja, som gör mig illa - men som jag inte kan, eller vill, bryta kontakten med. Men jag ser det meningslösa i att argumentera. Och hetsa upp mig själv. Kanske jag kunde förklara.... annars bara lämnar du. Tack för allt klokt du delar❤️
Jag önskar dig en vilsam och underbar adventstid🌟 / mt

Ullabulla
Jo och samtidigt

Är det hans känsla som han måste få hålla fast vid.
Han valde att resa sig upp och säga -vi bryter,jag flyttar ned till stugan.
Han var glad och lättad,nu kunde han få dricka som han ville och ha sitt utmattningssyndrom ifred.

Jag var förkrossad,men insåg att jag inget kunde göra.
Sen återkom jag flera gånger under året med en utsträckt hand och ett-Kan vi inte försöka OM du väljer att sluta för gott med alkohol.
Han valde alkoholen eller den valde såklart honom.

Jag stod kvar och försökte tom få till en sorts relation där han fick dricka men vi träffades ibland när han var nykter.
Men han fortsatte nedåt på stegen och till slut lyckades jag med hjälp av medberoendeterapeut släppa taget om själva relationen.

Vår vänskap och omsorg om varann fortsatte och tre år efter vår brytning så fick han hjälp av behandlingshem som jag bekostade och skjutsade honom till.'
Under den tiden hade jag också träffat min nya man som jag sen dess konsekvent valt även om jag ibland känt en vilsenhet i om jag gjort rätt eller inte.

Problemet eller rättare sagt hållhaken mitt gamla ex hade var att han alltid till 100% ställt upp för mig,mitt företag och min handikappade dotter.
Han gjorde det av kärlek,inte av något annat driv.

Därför har jag känt sån skuld i att jag valt att leva med min nya kärlek tom efter exet lyckades bli nykter.

I takt med hans tillnyktrande så vaknade också hans gamla känslor till liv för mig och han fortsatte sörja och hoppas fram till sin död.
Han var aldrig påstridig eller krävande,utan höll det så mycket för sig själv som han klarade.
Han lyckades på något sätt upprätthålla en illusion av en relation och jag lät honom göra det.
Vår kontakt var ganska tät både för att vi båda behvde det och att vi var väldigt goda vänner.

Så det var en tudelad känsla av band som ingen klarade eller kanske ville bryta.
Som inte längre handlade om kärlek mellan man och kvinna,utan mer om en sorts solidaritet mot det som varit vårt gemensamma liv i 20 år.

Så han hade på sitt sätt rätt till sin bitterhet,och tog väl inte helt ansvar för sin del i att vi gick isär.

Men så får det vara,han är död nu och jag ångrar inte mina beslut även om jag önskar att jag hade räckt till ännu mer...

mulletant
Så insiktsfullt

och så sorgligt...kan känna igen delar av det där. Tack för din delning! / mt

Li-Lo
Ullabulla

Vi tänker på dig.

Varma hälsningar Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Ullabulla
Rädslorna i passagerarsätet.

Jag har tidigare skrivit om hur vi som gärna ger upp oss själva i förmån för andra kanske borde kravla oss över till förarsätet över våra egna liv.

Jag har många rädslor,den ena mer befängd än den andra.
Kombinerat med riktiga rädslor som de flesta av oss känner av till och från

Att bli övermannad och insnärjd av dessa rädslor är hemskt.
Detta händer oftast vid inaktivitet eller passivitet.
Dvs fortsätt simma.

Men ibland så måste ju även doris sova och då hinner det ikapp.
Detta är ett mönster som följt mig sen tonåren.

Sen har jag nu i några år varit duktig och stannat upp.
Känt in rädslorna och ångesten och försökt att inte agera.

Problemet med det är den bergochdalbana som jag skapar alldeles själv.

Där jag liksom kastar mig ut och hissas upp och ned ganska viljelöst.

Fast allt egentligen händer inne i mitt huvud.

Kanske om jag skaffar en bra bilbarnstol och spänner fast bredvid mig i passagerarsätet?

Där får de sitta och vara med mig.men jag ska köra och fortsätta kära fast de likt krångliga småbarn kämpar för att ta sig loss.

Då får jag bestämma när de får komma ut ur bältet en stund och när det är dags att spänna fast de igen.

Så får det bli.

Mirabelle G-S
Stor igenkänning på ditt

Stor igenkänning på ditt senaste inlägg. Inaktivitet är min bane. Det är då oron tar över och passiviserar mig. Jag gör ryckvisa stötar då jag sliter mig loss, sätter mig i förarsätet och kör av bara fa-an. Men det är så svårt att sitta kvar där över tid. Hur gör man?

mulletant
Fantastisk beskrivning Ullabulla

Och inte mindre fantastisk lösning! Jag ser det ’framför’ mig, för min inre syn. / mt

Ullabulla
Jadu mirabelle

Ibland går det bra. Ibland mindre bra.
Jag tror att man måste hitta parkeringsplatserna och låta det komma.
Kanske boka en kvart till halvtimme varje dag hur motigt det än känns.
Och släppa loss skramlet i själen.
Låta de fäktas med varann kanske tom utan ord.

Jag har i många och långa perioder försökt tankestyra mitt känsloliv, för stt ge mig själv illusionen av kontroll.

Men om jag orkar låta allt vara och kännas precis som det är utan att försöka göra paket av dom så brukar jag komma närmare något sorts här och nu.

Mirabelle G-S
Bra beskrivning

Att försöka tankestyra sitt känsloliv... Det är ju vad vi ständigt matas med, att positivt tänkande är det enda rätta. Men det är det inte, har jag kommit fram till. Man gör bara sig själv illa när man bannar sig själv att tänka positivt, fast känslan skriker tvärtom. Känslan som varnar att något är fel, att man går åt fel håll, eller står ut med sådant man inte ska stå ut med. Jag gillar tanken på att parkera en stund och sedan köra vidare. Litet som ”bryt ihop och kom igen” 😊

Sidor