Då var jag tillbaka igen,

114 inlägg / 0 nya
Senaste inlägg
Tösabiten
Tiger

Har fortfarande inte sagt något. Nu när jag läser kommentaren här Nordäng67 så känns det rätt det du skriver. Varför lägga ner energi på bråk? Samtidigt tänker jag att han kanske tänker att allt är ok eftersom jag inget säger? Att han kan fortsätta som han gör och att han är bra på att smyga så jag inte märker något? Idag tog jag med mina hundar och gick en låååång promenad i det härliga vädret och rensade ur tankarna en hel del. Kan inte ens gråta längre, känner mig bara tom. Ibland hoppas jag på en lösning men för det mesta är jag rätt beslutsam över att lämna när barnen är i trygg hamn någon annanstans. Men det är jobbigt att gå runt och vara irriterad. Han känner av det och jag är ganska kort i tonen, men han vågar inte fråga vad som är fel för då vet han vad han får höra, så han låtsas som om allt är som det ska. Vi åt precis kvällsmat. Då drack han cola till maten. Det har knappt aldrig hänt. Var på väg att ge en bitsk kommentar men höll emot. Vet ju att hans öl är slut så det var väl cola eller grogg han kunde välja på.

Nordäng67
Försök...

skapa en slags mental gräns mellan er! Om han tror att hans problem är ok om inte du säger ifrån blir då HANS problem! Tror han vet din ståndpunkt i detta vid det här laget! Inget du skall behöva säga om och om igen! Vägra ta ansvar för hans drickande och vägra lägg energi på det! Bättre att ta ännu fler långa promenader! Motionerar själv som en smärre galning just nu! :-) Rensar bort dåligt humör, ledsna tankar, oro, man sorterar bättre mm!

Dionysa
Energislukaren

Håller med dig Nordäng, att efter ett tag så kan det vara läge att ta en paus i "kommunicerandet", – så kan det ju bli. Kanske ödsla sin energi på något meningsfullare?!
(I mitt fall så har jag en riktig energislukare till partner; han vill ha all uppmärksamhet, stå i centrum till varje pris! Men så är han kanske lite speciell...?!)

Tösabiten
Total tystnad

...är det som råder nu. Lite läskigt vad dåligt vårt förhållande är nu. Jag har inte tagit upp vad jag tycker om långhelgens alkoholkonsumtion fastän det bubblar av ilska i mig. Min man vågar knappt öppna munnen till mig för han vet att om han undrar varför jag är så tyst och inte säger något så kommer hans mängd öl i helgen upp. Därför så är det total tystnad mellan oss nu. Det enda som sägs är det nödvändiga för att dagen ska fungera, bara korta meningar med enkla ja eller nej svar. Känns konstigt att leva i samma hus som någon man inte ens kommunicerar med. Vårt äktenskap är utom all räddning känns det som.

Nordäng67
Den där ilskan...

är hemsk att bära inombords! Kunde nästan bli rent hatfull ibland! Sen började jag tänka annorlunda typ bry mig mindre, låta bli att engagera mig, inte ”nappa” när han ville ha igång en diskussion (provocerade mig) mm! Då ebbade ilskan ut på nåt sätt! Sorgligt också eftersom det är ”att börja lämna förhållandet”! Men man blir helt utmattad av att gå runt och vara arg! Och det är ju inte så ett förhållande skall vara heller! Varje stund kan ju inte vara bra men sammanfattningsvis så ska det ändå ge energi och glädje! Tänk på dig själv och försök göra små saker i vardagen för att du själv ska bli glad, nöjd, tillfreds!

Anxiete
Försök ta hand om dig själv

under denna tiden. Något litet varje dag ; en promenad, läs en stund, titta på någon bra film, gör något med grabbarna en fika på stan , planera inför studenten etc . Uteslut maken på ”ett snyggt sätt” låt han grubbla på varför du helt plötsligt inte lägger energi på honom !!

Fru Anhörig
Jag är också kvar - men inte länge till nu

Jag har följt dig och den här tråden sedan jag registrerade mig för ett år sedan ungefär.

I helgen blev det såklart värre här också, men nu har jag för sista gången - och den här gången har jag sagt att det faktiskt var det också. Om han inte tar tag i det här omgående och slutar helt så har han en väska packad. Då åker han ut.

Jag har fått nog och han tänker bara på sig själv och inte på familjen.

Efter många om och men har jag äntligen bestämt mig för att sluta tycka synd om honom för att han blev av med sitt jobb. Det har jag också blivit, men jag har kämpat och fått nytt jobb.

Jag slutar få dåligt samvete över att jag slutar hjälpa min man, jag har funnits här i många år och skyddat honom.

Hoppas du finner styrka genom alla oss som finns här ❤️❤️❤️

Tösabiten
Tack för att ni finns!

Det är så skönt att läsa det ni skriver. Jag känner ert stöd och får hjälp hur jag kan tänka och agera. Tyckte den här veckan varit smärtfri och tänkte som vanligt att jag säkert hara överreagerar på helgerna. Men sedan kom jag på att jag inte varit hemma förrän efter nio på kvällarna denna veckan. Han har ju haft fritt fram och jag har inte sett/sagt något. Gick och kollade i garaget i morse för jag visste att hans öl tog slut i lördags kväll. Visst fanns där öl. Han har ju haft all tid i världen att fixa nya när jag varit borta. Fem kvar i påsen, han köper alltid 12. Har han hävt i sig sju st halvliters mån-ons? Då blev jag så där trött igen. När jag kom hem från affären ikväll stod han i garaget. Behöver ju inte fundera på vad han gjorde där.
Men tack vare er mina fina anonyma vänner så har jag lugnat ner mig och försöker att inte bry mig. Jag bokar upp mig på aktiviter, kurser och går många långa promenader med mina hundar. Mina hundar är min räddning! Ovillkorlig kärlek, närhet, sysselsättning, kurser och vänner. Det hjälper upp det jag känner inombords.

Anxiete
Visst är de härliga!

Jag har också två hundar, de är värda guld för mej !
Jag läser in en positiv ton i ditt skrivande som jag inte läst innan , bravo 👏🏻👏🏻
Att komma ut och tänka på annat, möta andra människor , prata om saker som intresserar en själv är så bra , man ser att det finns glädje om man lyckas släppa medberoendet och lämna över problemet till den som äger det. Det är så sant som det är sagt: den enda man kan förändra är sig själv !
Hoppas du får en bra helg 🌸

Nordäng67
Så härligt...

att höra att du gör sånt du tycker om och som gynnar dig själv och ditt mående! Håller med Anxiete: man kan ana en annan ton och stämning i dina inlägg 👌👌👍👍 Fortsätt ta hand om dig själv!

Tösabiten
Att jag inte lär mig

...att hålla tyst och låta honom dricka ifred och vänta tills jag är redo att ta striden. Idag gjorde jag en jämförelse åt honom. Tänk om jag och våra två söner skulle dricka samma mängd läsk som du dricker öl. Ca 3 liter en fredags kväll. Då skulle jag duka upp 6 st 1,5 liters cola. Hur tycker du det skulle se ut? Men jag dricker inte läsk....Nä jag vet men du fattar väl vad jag menar? Men jag säger inget om hur mycket cola du dricker....Nä för det behövs inte för jag dricker 33 cl. Ja men du äter ju godis med....Jag gömmer ju inte ditt godis för dig.... Nä och jag gömmer inte dina öl. Kan du sluta komma med bortförklaringar och fatta vad jag menar? Men socker är inte nyttigt.....Nä det är inte alkohol heller......
Ja ni ser ju hur långt det går att komma i en konversation om alkohol i mitt hem. Varför låter jag inte bli så jag slipper bli förbannad och uppretad? Någon gång lär jag väl mig. Men han frågade om det var för att han drack som jag undvek honom på kvällarns och det svarade jag ja på. Jag sa också att det berodde på att han blir så korkad när han dricker. En konversation som inte gav något mer än att jag blev upprörd.

Anxiete
Det är sådana lägen

man skulle vilja ta fram brödkaveln och jaga dem genom huset som i gamla tecknade serier .... Skämt åsido, det är ju inte så konstigt att du försöker, man vill ju bryta igenom och nå fram !! Men att bryta igenom något som inte vill brytas är nästintill omöjligt

Dionysa
Tråkigt men nödvändigt

Tösabiten, Anxiete,... jag förstår precis hur ni känner och reagerar! Min slutsats är att jag måste vända mig bort så mycket det går från Hannen så länge han skiter i sig själv, – och därmed mig; oss.

Huskatten
Tugga, tugga, tugga ....

Hej Tösabiten,
jag fick ett gott skratt för den där dialogen du beskrev var precis på kornet! Så himla duktig är min man också på att reflexmässigt returnera frågan. - Och du bara tuggar, tuggar, tuggar och äter hela tiden, är hans sätt att försvara sig. "Jag kanske är alkoholist/beroende/dricker för mycket men du är minsann inte bättre du", typ. Klart att vi inte är bättre människor bara för att vi inte dricker. Det är ju inte det vi vill säga till våra nära som har alkoholproblem. Vi vill ju bara förklara hur det påverkar oss. Och hur frustrerande det är att inte riktigt kunna nå fram. Inte bara genom ruset, vilket är självklart. Utan också genom det där försvaret. Jag brukar tänka att beroendet skapar sin egen sanning. Sin egen orsak och verkan. Men i stunden av konflikt med min man, så har jag svårt att hålla huvudet kallt.

Nordäng67
Som en...

återvändsgränd man inte kommer ur är dessa diskussioner! Det tas fasta på fel saker, konstigt fokus och ologiskt resonemang! Man orkar inte bry sig till slut och det är kanske det som är meningen?! Kände ofta att jag pratade med en tre-årig pojke i trotsåldern fast det var en gubbe som passerat 50! Kände att mitt ex fick nån slags sjuklig energi av dessa diskussioner! Och själv blev jag helt utmattad! Tösabiten tror du gör bäst i att försöka undvika! Fast det är svårt, förstår att du hamnar i det inland! Kram

Btt
Sant Nordäng67

Borde finnas något som nollställer.
Tema debatt slutdatum !?
Som nu rörigt svårt att hitta början och flöde i ett ämne
Borde gå att ordna

Tösabiten
Behöver er hjälp

Hoppas någon av er kan hjälpa mig. Jag skriver här med jämna mellanrum. Oftast när jag är som mest ledsen och uppgiven. Ni som läst mina inlägg vet att jag lever med en i mina ögon alkoholist. Jag vill inte fortsätta leva så här men kan inte just nu lämna då jag har vuxna barn men de bor fortfarande hemma. Så länge de bor hemma bor jag kvar. Men jag måste få hjälp att reda i mina tankar. Är han alkoholist eller är det bara i mina ögon. Vill jag innerst inne lämna. På veckorna känns det för det mesta ok men när helg och ledigheter kommer vill jag bara bort, helst igår. Fixar jag bo själv med allt som måste fixas? Vill jag leva helt ensam? Vågar jag bo själv? Vill nämligen uppfylla min dröm och bo på landet. Vart ska jag i så fall bo? Har jag råd att köpa ett hus? Får jag lån? Kommer jag klara leva ensam när det gäller ekonomin? Orkar jag bryta upp? Ta tag i allt som det medför? Lämna vänner som vi har gemensamma?
Som ni förstår vet jag varken ut eller in. Jag behöver en terapeut eller liknande som kan hjälpa mig och som samtidigt förstår min situation som medberoende. Någon som kan reda ut mitt trassliga liv och vägleda mig. Jag har inte råd att anlita någon dyr fin privat rådgivare. Har en ryggskada och går hos naprapat för tusenlappar i månaden. Kan inte gå hos någon så dyr till. Fixar inte det ekonomiskt. Vill inte min man ska veta något om detta. Har ni något förslag? Vart kan man vända sig? Vet ni vad det kostar? Vore så tacksam om ni har några tips! Är en deppig lördag med groggar och öl. Jag måste ta hand om mig själv nu innan jag rasar ihop.

mulletant
Tösabiten

Bra att du håller fast vid att skriva här! Bra att du ser dig själv, hur meningslöst det är att argumentera och hur svårt det är att låta bli. Bra att du värnar om din dröm, håll fast vid den!
Jag som växte upp med önskan att min mamma skulle flyttat med mig och syskon bort från min alkoholiserade far, jag kan inte låta bli att undra... Tror du att era nästan vuxna barn mår bra i den livsmiljö du beskriver? Vad vill du skydda dem ifrån? Vad vill du värna?
Med all respekt, jag vet så väl att det är svårt att bryta upp. Kom att tänka på Margareta Ekströms lilla dikt ur Instruktion för skalbaggar:

För att man ska kunna flyga
måste det hårda skalet klyvas
och den ömtåliga kroppen blottas

För att man skall kunna flyga
måste man gå längst ut på strået,
även om det böjer sig
och svindeln kommer

För att man skall kunna flyga
måste modet
vara något större än rädslan
Och en gynnsam vind råda.

Håll taget om din dröm, fortsätt läsa här och fortsätt skriva! Gå gärna på Alanonmöte!
Jag önskar dig mod och gynnsamma vindar 🌾🐞🌿 / mt

Ullabulla
Håller med mulletant

Det är väldigt svårt att lämna.
Man kan komma med hot och ultimatum men har inte styrkan att genomföra dom.
Jag har också blivit väldigt hjälpt av alanon.

Det stärker en sakta inifrån och ut och ger en möjlighet att jobba med sig själv på djupet.
Det är ofta ett stort och bitvis tungt arbete.
Men allt man investerar i sig själv betalar på sikt.

Där kan man också få sponsor som kanske inte är jämförbart med en terapeut.
Men åtminstone ett bollplank för det som gäller just den bit som jag envist kallar "medberoendebiten"
Dvs man kan bena ut vad som är rimligt och vad som kanske sitter ihop med medberoendet som gör att man med jämna mellanrum tappar fokus och kraft på det som är rätt väg att gå.

Tösabiten
Mina barn fixar det.

Mulletant. Mina barn fixar situationen. De är 19 och 21 år gamla. De söker båda lägenheter där de går/ska gå i skola. Vi tre pratar öppet om deras pappas alkoholkonsumtion med varandra. De tycker inte att han är alkoholist då de har bilden av någon som sitter på en parkbänk med systempåse med en flaska renat i. Jag har förklarat för dem att det inte måste se ut så. De är nog rätt vana av hans beteende och bryr sig inte så mycket. Det vet jag för vi haft många långa förtroliga samtal. De hänger ju inte med oss på helger och kvällar. De är på sina rum och spelar datorspel. Men de vet att jag är ledsen och att jag inte mår så bra, det kan ju vara tungt för dem att bära. Men de stöttar mig och finns där. Utan dem vet jag inte vad jag skulle göra. Jo det vet jag. Utan dem hade jag inte varit kvar.

Nordäng67
Tösabiten...

Många av de frågor du ställde, ex om du innerst inne vill lämna, kan bara du svara på! Men det handlar nog mycket om att hitta styrkan och modet att våga svara sig själv ärligt! Man blir trygg i otryggheten på något konstigt sätt! Jättesvårt att ta sig ut ur men det går!
Andra, mer ekonomiska, frågor kan du få hjälp med på din bank! De kan hjälpa dig att räkna fram dina möjligheter!
När det gäller terapi så vände jag mig för ett antal år sedan till Vårdcentralen och fick terapi därigenom. Kostade 100kr/gång eller något sådant. Så skönt var det att någon som inte kände mig lyssnade helt fokuserar på mig och inte korrigerade, värderade, ifrågasatte det jag sa och kände! Lyssnade och sedan ställde frågor som jag själv fick hitta svaret på inom mig!
Om han är alkoholist eller inte? Känns ju ganska solklart att han är när man läser dina inlägg! Men egentligen, spelar det någon roll när du ska bestämma dig för att lämna eller inte? Trivs du med honom? Känner du dig älskad och respekterad? Trivs du med hans alkoholkonsumtion oavsett om han är alkoholist eller inte? Har du ett trivsamt liv med honom?
Sen lär man ju sina barn saker även genom att INTE lämna ett förhållande som inte är bra! Något jag själv funderar på och oroar mig mycket för just nu: vad har jag lärt/överfört på mina barn omedvetet! Kram och massor med styrka till dig!

Anthraxia
Ryser...

...När du säger att barnen tycker att pappans drickande är normalt; det var (så vitt jag fått fram) så det började för min partner...först var han bara en vanlig pojke, sedan drabbade ett trauma hela familjen, mamma började dricka VÄLDIGT mycket, och nu tycker han att en BiB om dagen är normalt. Skitförbannad blir han om jag ifrågasätter mamman också. Trots att hon själv pratar om vita månader hon inte "kan" ta, och att hon "måste" ta en drink för att laga mat, och att det ALLTID står ett glas vin i slasken hos henne.

Nå. Det skulle inte handla om mig nu - men är du Säker på att dina barn är ok, om de tycker att alkoholmissbruk är "normalt"?

Inte mycket du kan göra åt det, såklart :(

Tösabiten
Anthraxia

Jag skriver inte att mina barn tycker hans beteende är normalt. Det stör dem inte och de bryr sig inte så mycket. De bor hemma men spenderar inte så mycket tid med oss. Jag är deras mamma och vet hur de mår. Som jag skrev pratar vi jätteofta om detta. Min ena son dricker inte alls och den andre dricker vid enstaka tillfällen. Om jag ser till deras jämngamla kompisar så hanterar de alkohol på ett bra sätt. Avskräckta av sin pappa? Ja kanske det eller så har de mig, sin mamma, som förebild som knappt aldrig drcker, men det händer. Så nej de tycker inte hans beteende är normalt, men de är vana vid det. Jag blev nog lite ledsen av det du skrev.

Tösabiten
Tack Nordäng67

Du skriver alltid så kloka saker och ger mig så bra tips och råd. Dina frågor du ställer idag är så bra! Du förstår hur jag mår och om det beror på alkoholen eller inte det spelar ingen roll. Nu har mitt avståndstagande till honom börjat på grund av drickandet. Men hans beteende mot mig kan jag inte rå över eller styra. Jag måste bara göra mina val utefter det.
Mina barn är så pass vuxna att de förstår vad jag säger och menar när vi pratar om situationen. Jag hoppas att de lär sig att jag aldrig överger dem även om jag måste sätta mina egna problem åt sidan. Att jag älskar dem villkorslöst. Att jag alltid finns där för dem.
Jag ska nog kolla upp med vårdcentralen och se vad de säger. Låter som en bra plan.

Anthraxia
Du har rätt.

Förlåt - jag läste, eller snarare tolkade, fel.
"De tycker inte att han är alkoholist" betyder naturligtvis inte att de tycker att hans drickande är normalt, men av någon anledning tolkade jag det så. Jag ber om ursäkt för den blundern. Troligen jag som är lite överkänslig just iom den relation jag beskrev ovan med mor/son.

Tösabiten
Det är ok

Anthraxia. Jag förstår att du bara vill väl. Och jag är väl extra känslig där jag befinner mig i livet just nu. Fixar tydligen inte när någon försöker hjälpa. Samtidigt tycker jag att jag gör allt jag bara kan för mina barn. Då blir det jobbigt när någon tycker man gör fel. Men meningen är ju att vi finns här för varandra! Så jag lyssnar på vad du säger!

Anthraxia
Tyvärr

Jo, tyvärr så är det väl lite så för oss allihopa - vi lever med mycket stress och ångest och ilska och så vidare, då är det nog lätt att det blir fel. I alla fall så ber jag om ursäkt för att jag drog konstig slutsats. Och alla vi här på forumet finns till för varann i fortsättningen också :)

Blåklocka
Prata eller ej

Du verkar ha en plan och har gjort bedömningen att ett uppbrott just nu inte är vad du vill med hänsyn till att du har barnen hemma ett tag till.
Det är väl jättebra tänker jag, just att du funderat över vad, när och om du ska bryta upp och lämna din alkisman.
Jag håller med Nordanäng om att det verkar onödigt på något sätt att försöka prata med din man om hans drickande. Han vet ju vad du tycker och känner men kan inte ta hänsyn till dessa( dina) behov eftersom han är sjuk i sin alkoholism.
Släpp det, men börja rikta fokus mot dig själv och barnen. Hur vill och kan du leva DITT LIV under rådande omständigheter?
Släpp tanken och hoppet om att din man ingår i detta så länge han dricker.
On du kan frigöra all den energi och kraft som detta slukar kommer du att må bättre. Kanhända kommer din yngste son också han att må bättre om du kommer till ett läge där du kan bry dig om dig själv istället för att få mannen att vara något han aldrig kommer att vara- inte utan att han själv tar tag i sina alkoholproblem.
Försök att träna dig på att vara ärlig och mindre undfallande i din relation till mannen. Han dricker säkert många gånger för att fly undan sin känsla av att vara en värdelös make och pappa och det kan ev minska om du bara utgår från dig själv och vad du behöver. Han kanske då känner sig mindre dålig och möjligen kan möta dig på något plan.
Som det är nu, då han antagligen gör om sanningen så att det är ditt surande, ditt missnöje som gör att han måste dricka.
Detta är såklart bara undanflykter. Fast för honom är det en sanning och därmed ett skäl till att dricka hela tiden.
Praktiskt så tänker jag att du ska åka bort under din semester utan att räkna med din man. Säg bara ...”att nu behöver jag göra det här- du får göra det du verkar behöva, men då vill jag inte vara med dig”. Sen får du helt och fullt ta egenhjälo med tex terapi då du antagligen drivs av skult ich dåligt samvete osv. Men du behöver ta hand om DiG.
Kram och lycka till!
Gör ett statement redan idag. Det behöver inte vara något stort, men pröva!
Jag lovar dig att du kommer känna sådan frihet bara genom att värna dig själv och att du är huvudpersonen i ditt liv. I din mans liv är du nog tyvärr just nu en jobbig bromskloss som hindrar honom i det han valt som viktigast i sitt liv.

Tösabiten
Huvudet på spiken Blåklocka!

Visst måste han dricka p g a att jag är sur och otrevlig. Det tror jag till och med att han sagt på fyllan någon gång. Jag har bokat in några dagars vandring med mina hundar och en kompis från min tonårstid. Vi träffas varje sommar och går i 3-4 dagar med våra hundar, käkar gott och pratar. Hon är nog den enda vän jag har och henne träffar jag inte så ofta. Tyvärr. Önskar jag hade haft någon att åka på en semesterresa med. De jag känner och får anses som mina ”vänner” åker med sina familjer eller sina döttrar. Mina söner vill inte åka med sin mamma så då blir det själv. Det känns så där att åka iväg själv. Har valt att inte göra det än så länge. Min man ska åka på två golfresor, en i sommar och en i höst. Detta gör att han inte är intresserad av att göra något med mig. Kanske är ömsesidigt, men att sitta hemma hela semestern förutom min lilla vandring blir ganska tråkigt. Han spelar golf på dagarna och dricker på kvällarna. Min semester suger. Har dessutom inte råd att åka någonstans. Kag har också två hundar som jag inte lämnar ensam med honom på semestern.
Igår var vi bjudna till grannarna. Min man var rätt onykter redan när vi gick dit. Väl där blev han väl inte direkt nyktrare. Sedan höll han låda och pratade om sig själv hela kvällen. Sååååå tråkigt och jobbigt. Mina grannar ler och tittar på mig när den ena grodan efter den andra ramlar ur munnen på honom. Idag nu när han är nykter vill jag bara skälla ut honom och fråga om han inte skäms, för det gör jag. Men som ni alla tipsar om försöker jag låta bli att diskutera det. Men det är svårt. Jag vill göra honom illa genom att säga saker till honom. Fattar att det är barnsligt men så känns det. Trots att vi har det riktigt dåligt i vårt förhållande nu, även när han är nykter, så pratar han som om vi ska leva tillsammans för alltid när vi pratar med andra och han är onykter. Jag vill bara skrika rakt ut att jag lämnar dig så snart jag bara kan. Men en dag, då ska jag få vara lycklig. Är bara rädd för att jag kommer bli väldigt ensam.

Blåklocka
Arg

Förstår din ilska. Men vet du, det är du som sitter med makten i dina händer. Då du är redo kommer du att få ett fantastiskt liv där du slipper släpa runt på en man som är pinsam och inte ger dig så mycket stimulans.
Ang att han verkar tro / låtsas som om ni har något gemensamt så kan du ju börja träna dig i att säga till honom sakligt och utan att anklaga honom ” att jag har inget utbyte av att umgås med dig. Du får/ kan göra som du vill men jag har bestämt mig för att göra....” ja det du nu vill göra

Sidor