Är det han eller jag?

5 inlägg / 0 nya
Senaste inlägg
Pomperipossa
Är det han eller jag?

Hej!
Jag ska försöka skriva det här inlägget, eller frågan/undran som det egentligen är, opartiskt. Anledningen är för att jag verkligen inte vet om det är jag som är överkänslig eller han som har alkoholproblem..?

I bakgrunden finns min uppväxt med en alkoholiserad pappa. Familjen lämnade honom när jag var 11 år men innan dess var det vardag att han kom hem berusad, att man hittade gömda öl, och ibland även spritflaskor, lite överallt hemma. Han blev aldrig någonsin våldsam men däremot fanns ett obehag hos hela familjen då pappa var hemma och var berusad.
Denna uppväxt, och det faktum att min pappa enligt mig ”valde” alkohol framför att få behålla sin familj gör att jag har låg förståelse för alkoholister och ofta ser på berusade med visst förakt. Jag är själv inte absolutist men känner obehag över att bli berusad eftersom jag då är rädd att andra ska se med förakt på mig (enkelt förklarat).

Nu till mitt problem. Jag har levt i tidigare förhållanden med män som kunnat dricka alkohol utan att det varit några problem för mig. Men den man som jag nu lever ihop med, och som jag älskar enormt mycket, har jag jättesvårt för att umgås med när han dricker. Anledningen är för att han, när han druckit, påminner mig om och väcker känslor och minnen från förr.
Han sätt att prata (det sätter sig väldigt fort på tungan för honom), lite tomma blick, hans ryckiga gester, tom hans lukt påminner om min berusade pappa. Detta gör tyvärr att jag då han druckit börjar förakta honom och helst inte vill prata med honom alls. Ytterligare en sak som problematiserar detta för mig/oss är att han blir väldigt snabbt synligt påverkad och att det hänger kvar ovanligt länge för honom. Detta faktum gör att jag inom mig själv börjar misstänka att han dricker mer än det jag ser eller det han säger till mig när jag frågar. Jag är ganska säker på att han inte har något gömt eftersom jag tror att jag skulle ha hittat någonting någonstans i så fall, det har jag aldrig gjort. Däremot har jag kommit på honom med att ljuga om att han druckit mindre än han i själva verket har gjort när jag frågat. Detta har han förklarat med att han ville undvika att göra mig sur, vilket han antagligen har rätt i att jag hade blivit, men nu blir det istället ett ännu större problem för mig att jag inte kan lita på att han är ärlig mot mig och aldrig dricker i smyg.

Vi har pratat mycket om detta. Han säger sig ha förståelse för mina känslor men samtidigt vill han inte att jag, pga min historia, ska begränsa hans, enligt hans egna åsikt, normala alkoholkonsumtion.
Hans åsikt om en normal konsumtion är att dricka några glas vin/några öl varje helg. Han lagar gärna mat och vill gärna dricka ett glas eller två under tiden. Detta gör att han då pga sin låga toleransnivå är småberusad redan när vi sätter oss vid matbordet vilket i sin tur leder till att jag blir sur och inte vill att vi dricker något mer till maten. Jag mår också extremt dåligt av att barnen kanske märker av hans berusning eftersom jag vet hur jag själv uppfattade det. Fast det kanske är skillnad på hur barn uppfattar en berusad pappa som kommer hem från jobbet och en som sätter sig vid middagsbordet en fredag-/lördagkväll...? De kanske inte ens märker av det? Det kanske är jag som har en ovanligt stark radar...?
Eftersom alkohol aldrig förekom öppet i min familj då jag växte upp har jag själv ingen uppfattning om vad en ”normalnivå” är och fortfarande känns inte alkohol som någon självklar måltidsdryck under helger för mig utan kanske mer som vid festligare tillfällen bara.

Finns det någon som kan bidra med reflektioner eller råd i vår konflikt?

Ps. Jag vill förtydliga varför jag slänger in en undran om varför han skulle kunna ha alkoholproblem. Mitt resonemang är att han istället för att respektera mina problem med att se honom berusad hellre väljer att dricka de där glasen och ta min ilska och besvikelse än att gå med på min kompromiss om endast till maten varannan helg (=barnfria helger). Ds.

Ullabulla
I början

Är diagnosen viktig.
Är han eller är han inte alkoholist.
Behöver han eller behöver han inte din hjälp eller andras att se sitt drickande ur ditt perspektiv.

Men om du läst runt lite så kanske du börjat se.
Att det enda som spelar roll och som du kan påverka är dig själv.

Vill du inte och accepterar du inte hans drickande så bör du fråga dig själv om hur du vill leva och ha det.

Vad vill du "utsätta dig själv och dina barn för.
Är det ok eller inte?

I början när man på allvar börjar se detta så är det ofta så att man går från ena änden till den andra.

Är det normalt att dricka såhär?
Borde jag ställa upp på det här?
Är det hans rätt att få dricka?

Det kan bara du svara på.
Och nästa steg:
Har du rätt att kräva?
Ställa ultimatum?

Egentligen inte om du inte är beredd att acceptera hans svar.
Eller kan ta att han har rätt till sin åsikt.
Eller är beredd att fullfölja dina krav eller ultimatum.

Jättesvårt.
Men mitt råd är att du först ska ta på dig tänkarmössan om hur du vill ha det.
Sen se hur långt ifrån det ni är.
Till sist se om ni kan mötas.

Nordäng67
Och också....

viktigt att bearbeta sådant man har upplevt i barndomen som varit negativt och fått negativa konsekvenser! Svårt för någon annan, ex din man, att förstå hur oerhört djupt saker kan sitta och påverka en! Många har en uppväxt utan skav och sår i själen! Märker att de har svårt att förstå vidden! Och jag kan förstå att de har svårt att förstå! Hoppas ni kan mötas och kompromissa på ett sätt som känns bra för båda! Hans konsumtion av alkohol kanske rent generellt inte skulle betecknas som problematisk! MEN nu lever han med dig och du har problem med den! Prata med varandra men till sist och ytterst handlar det ändå om var din gräns går och hur du vill ha det i ditt liv!

Pomperipossa
Tack!

Tack för fina reflektioner!

Visst handlar det om en krock mellan mina och hans värderingar, av vad som är normalt eller okej.

När jag hade läst igenom vad jag själv skrivit kom jag att tänka på att vi kanske inte skulle göra rätt i att aldrig någonsin dricka något inför barnen heller då man i så fall inte visar dem att ett glas vin till maten inte är farligt.
Jag hade ormfobi när jag var ung och den jobbade jag på när jag fick barn för att inte föra den vidare. Lite samma sak med detta tänker jag nu...? Varför vill jag föra min rädsla och något restriktiva syn på ”normal” alkoholkonsumtion vidare till dem?
Det var ändå skönt att ni bekräftade att det i slutändan handlar om hänsyn både från min och hans sida.
Vi kämpar vidare och försöker hitta en kompromiss och en gyllene medelväg.

Ullabulla
Nej

Då tolkade du mig fel.
Det är inte ok att dricka framför dig och barnen om du tycker att han förändras i beteendet och du känner obehag.

Det är inte att visa hänsyn och respekt.
Mängden i sig kanske inte är så stor.
Men är du inte ok med det så blir det inte bra.

Dina misstankar om att han dricker mer än han visar tyder ju också på att det inte är en vanlig konsumtion med ett eller ett par glas vin.
Så förringa inte det du ser.
Så gör man ofta för att man inte har "bevis

Och så börjar man leta dessa bevis och cirkusen är igång.
Välkommen hit förresten😊