En liten dagbok.

Jag vet inte om det här är tillåtet. Jag känner att jag måste få sammanställa min vardag, mina känslor, och mina tankar - och ett forum för anhöriga ger mig dessutom chansen att få feedback, vilket jag knappast får om jag bara skriver dagbok privat.

Så; Hej!
Jag är egentligen en idiot - jag anade att han hade alkoholproblem redan innan. Men det var det vanliga; attraktion, personlig kompatibilitet, och slutligen kärlek. Han var full (alltså, plakat aspackad) dygnet runt de första två månaderna av vårt förhållande.

Det roliga är att det inte störde mig i början - han var sjukskriven på grund av arbetsskada, och jag själv har alltid druckit ganska mycket, så jag trodde att han bara tig chansen att "ha kul" när han ändå inte kunde jobba.

Tills jag hittade den gömda samlingen vindunkar längst in i alla skåp och lådor. 60 stycken. 80 spritflaskor. Flera hundra ölburkar. Och det liksom klickade för mig; han är helt enkelt alkoholist.

Konfronterade honom, och han 'erkände' att han har ett problem. Att hans beroende är psykiskt snarare än fysiskt. Att det här pågått i strax över ett år.

Jag är - tro det eller ej - ganska intelligent. "Strax över ett år" är en lögn. Det vet jag i magen. Någon månad senare bekräftar hans ex; TIO år. Inte ett.

Han kommer i alla fall tillbaka till jobbet. Dricker några glas dagligen, inte för att bli FULL, utan för att slippa vara nykter. Helgerna är rena fyllslag - men det är ju normalt, hävdar han. Och jag håller litegrann med. Jag är van att dricka varje helg. Skillnaden är att jag inte har problem. Jag kan vara nykter lika gärna, utan att blinka. Så fyra månader in i vårt förhållande blir jag nykterist. Han lovar att bara dricka på helgerna.

Det håller ett tag, sedan sjukanmäler han sig och super sig medvetslös i två dagar.
Jag ställer ultimatum; drick BARA på helgerna - ljug aldrig för mig - göm aldrig alkohol.
Han godtar.

Det håller i drygt två veckor. Sedan blir det helg - då han "får" dricka. Men den vindunk han köpt på fredagen räcker visst inte, och på söndag morgon vaknar jag av att han byter ut den nu tomma dunken mot en nyöppnad, i smyg. Jag gör slut på plats.

Han super sig dyngrak, och sedan följer tre groteska dagar där jag inte gör annat än gråter. Han frågar om vi inte kan glömma det som hänt och försöka igen. Och jag VILL ju inget hellre. Jag åker dit, och säger att OM han provar Naltrexone så försöker vi igen. Han säger ja.

Men han vägrar prata med läkare. Skammen sitter för djupt. Så vi beställer online.

Det var en månad sedan nu. Pillren borde komma vilken dag som helst. Han tänker fortfarande ta dem, men nu - efter hela TVÅ "vita helger" (Och de två senaste ALLT annat än vita...) hävdar han att han inte längre har något problem, och blir arg för att jag tar upp det "nu när det går så bra" ... Så jag behöver få skriva av mig, och logga hur det går för oss.

Jag älskar honom. Jag tänker slåss för honom - och för mig. Men någonstans måste jag dra en gräns - jag hoppas att mitt loggande här kan hjälpa mig se om den gränsen nås.

Profile picture for user Rosette

Du har hittat hit och tagit modet att starta en egen tråd, klok idé att göra den till en liten dagbok. En dagbok som du kan få feedback och återkoppling på från människor som läser och kan ge dig stöd. Säkerligen blir det också hjälpsamt för flera, att läsa hur det är för andra och känna igen sig. Ofta är det enklare än att titta på och försöka förstå andras situationer än sin egen. Mer än tillåtet med andra ord :) !

Din pojkvän har alkoholproblem vilket du misstänkte redan från start av er relation samtidigt har han andra sidor och attraktiva delar av sin personlighet du fastnade för. Så som det kan vara med kärlek. Inte alls konstigt.

Du har nu pratat med honom vid flera tillfällen, ställt krav, gjort slut med mera. Vad du jobbat i detta, för dig och er och honom. Omtänksamt och fint, samtidigt som det är bra att du är tydlig för att det måste bli ändring om ni ska vara i en relation.

Det har haft effekt han har tagit steg och påbörjat en förändring. Nu har han dock muntligen tagit tillbaka en del, eller pratar annorlunda om hur han själv ser på sin situation och det känns besvärligt för dig. Tilliten i relationen påverkas och du får svårt att lita på honom.
Du funderar över hur du kan fortsätta hålla dina gränser beroende på vad han väljer att göra. Du har hittat hit som en strategi, du får ner dina tankar och får lite feedback på dem. Som ytterligare en strategi vill du vara noga med att bibehålla dina ramar, vad som är viktigt för dig, så du mår bra i er relation och inte godtar att han återgår till sitt drickande. Klokt! Vad tror du mer skulle vara hjälpsamt för dig just nu?

Igen välkommen hit,
Hoppas du får många kloka tankar och sådant som blir hjälpsamt för dig!

Varma hälsningar,
Rosette

Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Profile picture for user Anthraxia

Jag känner mig hemskt "medberoende" idag - jag liksom letar något eller någon att vara ARG på...

Jag är till exempel arg på sjukvården; när han hade sin arbetsskada så var han på undersökningar VECKOVIS - full eller bakfull, han STANK så att kompisar kommenterade på det tillochmed - utan att EN läkare reagerade. Det gör mig arg.

Jag är arg på Systembolaget också; vi har det här monopolet för att FÖREBYGGA missbruk - och likförbannat har ingen i personalen nekat honom när han kommit in för sin DAGLIGA 3-liters bag-in-box.

Men mest är det nog frustration. Naltrexonet vi beställde har fortfarande inte kommit - risken finns att det fastnar i tullen, eller rent utav är sockerpiller. Vad gör jag då?!

Ska jag vara helt ärlig så stör det mig mest; att det ska vara så förbannat svårt att få tag på Naltrexone. Den går inte att missbruka, och med 78% success rate så visar undersökning på undersökning på undersökning att den eventuella lever-åverkan den kan göra är mycket mindre skadlig än fortsatt alkohol-missbruk.

Det är som att jag tävlar mot något. Idag är jag rädd. Och trött. Och arg.

Tanken lurar i bakhuvudet att JAG skulle kunna supa dygnet runt i några veckor, så kan JAG gå till läkare och få ett lagligt och giltigt recept. Jag blir ju inte alkoholist. Men tillochmed jag hör att det vore vansinne...

Samtidigt...Jag förstår honom. Jag har brottats med bulimi i över 20 år, och än idag är jag inte kapabel att säga det till någon. Jag skulle än mindre klara av att erkänna det för en läkare och behöva BE OM den vård jag vill ha.

Jag förstår honom. Och tänk OM han ändå gick dit, och de gav honom Antabus istället? Antabus BOTAR inget - jag HATAR det här, och jag är så jävla frustrerad, och jag vill bara att det ska bli bra...

Ingen bra dag idag. Dessutom blev jag blockad från ett annat forum för att jag efterfrågade metoder/vägar att få recept på Naltrexone online/köpa UTAN recept.
Ok, jag fattar; det är olagligt att göra så - men varför kan ingen bara förstå och HJÄLPA mig?

Jo. Som sagt; stark medberoende-känsla idag. Usch :(

Profile picture for user Johanna51

Om han tycker det är skämmigt att erkänna sin sjukdom kanske han kan göra det anonymt i AA? Där kan han få stöd och tips av andra hur han kan göra för att sluta dricka, och kanske så småningom våga söka hjälp i vården? Eller läsa i de andra forumen här?
Bra att du siktar in dig på att hålla dina egna gränser, jag gjorde detsamma innan separationen. Egen ekonomi, egen bil, egna fritidsaktiviteter ( om jag orkade....till slut blev det frustreande att hans drickande gjorde mig för trött för att göra kul saker) hitta någon att prata med (kommunen kan ha anhörigstöd till anhöriga till missbrukare, kolla kommunens hemsida, eller kyrkans diakon) Du är inne i en process, han är inne i en process. Det tar tid, Var rädd om dig under den tiden.

Profile picture for user Dionysa

Så bra att du kommer med några konkreta tips och råd, Johanna, hur man gör i denna djävulskt svåra sits! Lätt att man (jag) blir chockad, handlingsförlamad och till sist inte ser någon utväg, fast de ju finns!

Profile picture for user Anthraxia

Problemet är lite att han verkligen inte "kan" ta orden i munnen. Tillochmed när jag fick ur honom 'erkännandet' så var det efter timmar av lirkande och tålamod - han VET att han har ett problem. Men han tycker att det är HANS problem. Han har dessutom det här fåniga "kan själv"-tänket. Jag TROR det är lite därför han gått med på att prova Naltrexone (om skiten bara kommer snart...) Då gör han det ju fortfarande "själv"

Nu har han inte druckit sedan lördag morgon - den här 'psykiska' abstinensen är i full gång, med ångest och sömnsvårigheter och allmän rastlöshet blandad med håglös energibrist.

Och till helgen lär det bli supa igen; det har han ju "förtjänat" så "duktig" som han varit...suck...

Profile picture for user Dionysa

Visst, man kan hjälpa, övertala, förmå (manipulera!) den drickande att inse att en förändring är nödvändig; möjlig. Men i slutänden och för att det ska bli hållbart, måste den beroende själv känna och gilla att äga sitt problem!! En vuxen, myndig person är alltid ansvarig för sina handlingar, sitt liv. Enbart när den börjar inkräkta på andra människors liv och självbestämmande finns det skäl att ingripa, och det med alla medel. Sätta sina egna gränser är alltid nödvändigt och rätt, och det gagnar alla parter.

Profile picture for user Anthraxia

Bitter idag med. Av många små orsaker. Och svartsjuk på HUNDEN av alla jävla saker.

Trötthet, sömnsvårigheter och allmän rastlöshet regerar i hushållet. Jag skulle gärna göra något, men jag vet inte vad.

Sex vill jag ha också, men enda gångerna HAN tar initiativ till det är just när han är full - och då vill jag fan inte. Och försöker jag initiera så är han trött. Leka med hunden orkar han dock; därav svartsjukan.

Råkade dessutom kolla några kompisars Instagram och slogs av hur...LEVANDE...deras liv verkar. De shoppar, reser, fikar, solar, umgås, roar sig - och här sitter jag och är totalt oförmögen att tänka på något annat än att det är fredag imorgon, och huruvida det kommer betyda öppet supande, skåpsupande, eller om det faktiskt blir nyktert (oavsett vad det blir så VET jag ju redan att jag kommer sitta på nålar och kolla efter hur mycket/om han dricker)

Jag vill vara med den här människan - men inte när han är full ELLER abstinensig.

Nästan börjat glömma hur han ens är i de andra situationerna... "överspänd" säger huvudet. Funderat hela dagen på om han möjligen har ADHD - det klickar på så många sätt. Särskilt hans motiveringar för att dricka; han känner sig LUGN och avslappnad då. Fan, enda orsaken jag haft att dricka (när jag fortfarande gjorde det) var att jag blev pigg och energisk och uppåt av det.
Läser att 1/5 alkoholmissbrukare självmedicinerar och HAR just ADHD i grunden.

Inser att jag inte är läkare, inte kapabel att diagnosticera - att jag bara letar en LÖSNING - inser att även om han så hade ADHD så skulle han vägra söka hjälp för det också.

Precis som med missbruket, och benbrottet, och...allt - han är LIVRÄDD för att be om hjälp. Alls. Vad det än gäller.

Blir mer och mer säker på att han VILL bli bra, men att han BOKSTAVLIGEN hellre hamnar på en parkbänk än visar "svaghet"

Det blir upp till mig att visa honom en väg han KAN ta "själv" sålunda.

Jag undrar hur det ser ut i hans huvud.
Jag undrar hur mitt liv skulle sett ut utan honom.

Meningslöst att fundera på - vi kommer att fixa det här. Jag vet bara inte HUR än.

Profile picture for user Dionysa

utifrån! Det kan du, det visar sig i ditt sätt att reflektera, känna; skriva här! Fortsätt så! Det gagnar både dig och oss, det är jag övertygad om. Han får en gladare och säkrare partner och kanske – kanske! – hjälper det honom. Eller så blir han rädd när han inser vilken fin, ärlig och kapabel kvinna han "har"!

Profile picture for user Anthraxia

Jag pratar mycket med en väsentligt äldre och VISARE kvinna än jag själv - och hon säger något liknande; att jag är fucking beundransvärd i hur stark och stöttande jag är, och hur bra jag sätter gränser och PRATAR med honom.

I början var jag Hemskt arg på henne dock - hon pratade på ett sätt som fick mig att känna att jag har någon sorts Skyldighet att hjälpa honom komma till rätta med sitt problem; JAG är stark och JAG är duktig och TÄNK vilken CHANS han Har, som träffat mig.

Samtidigt så har hon en poäng; jag ÄR de sakerna och mer därtill. Det betyder INTE att jag är skyldig honom något - men det betyder att så länge jag VILL så kan jag hjälpa honom.

Jag kan inte ta över hans problem - men jag kan hjälpa. Han borde kanske vara lite tacksam, men det tänker jag inte säga till honom ;)

Profile picture for user Dionysa

Ja, det viktiga är ju att du (jag...) tar reda på och markerar våra gränser. Ge om vi vill och kan, fastän "motprestation och tacksamhet saknas...! Undvika att i slutänden bli bitter.

Profile picture for user Anthraxia

Lite optimism kanske inte skadar.

Han HAR verkligen varit nykter hela helgen! Idag grillade vi med en kompis, och de konstaterade att det hade varit gott med en öl. Tyvärr håller jag med; det kändes lite jobbigt att JAG ska offra något som faktiskt är gott för att HAN är sjuk. Men vad fan; han är helt klart mer värd än en futtig öl. Så vi grillade, åt, hade trevligt, och var nyktra :)

Jag vet...tisdag är röd dag - måndag kan alltså bli jobbig. Men just nu tänker jag tillåta mig att vara positiv.

...sa hon, men var samtidigt medveten om varje rörelse han gjorde i sömnen, beredd att smyga efter, kolla och kontrollera, om han vaknade och lämnade rummet.

Sova med ena ögat öppet, öronen på spänn, musklerna redo.

Men det tar vi Om det faktiskt händer. Tills dess; vi har haft en bra OCH nykter dag :)

Profile picture for user Anthraxia

Ny hobby verkar han ha skaffat sig; korsord. Det ryser i hela mig - av en löjlig och privat anledning; min mormor, som är en oerhört levande och aktiv människa har levt hela sitt liv med min morfar, och jag vet att hon är bitter. Hon ville något annat. Det gemensamma de funnit, som hon "nöjt" sig med genom livet? Korsord.

Men om det distraherar honom så är det Ok. For now. Jag vill inte bli stugsittare bara för att skydda oss/honom från alkohol-situationer - men samtidigt så har det bara gått åtta dagar sedan senaste fyllan. Han måste få lite tid.

Fan, åtta dagar - det känns som en evighet. Det gör mig rädd. Är det här mitt liv nu? Och hur blir måndag?

Profile picture for user Anthraxia

Fortfarande nyktert. Mirakel inträffade i morse; HAN ville ha sex. Naturligtvis kom hunden och satte sig bredvid sängen och YLADE tills vi gav upp. Det räckte för att jag skulle bryta ihop och gråta som någon jävla småunge - sååå naturligtvis blev det bråk och sura miner till frukost. Men inte alkohol. Och det är ju bra.

Profile picture for user Anthraxia

Det brukade vara en av mina favorit-högtider. Nu sitter jag bara och oroar mig.

Jag tror att jag måste acceptera att han kanske inte är en "vanlig" alkoholist, utan han kanske är periodare?

Är det bättre eller sämre?
Fan vet.

Profile picture for user Anthraxia

Nykter Valborg. Vi räknar 11 dagar nu. Är han - som jag misstänker - periodare, så hjälper knappast det. Jag önskar att han ville berätta för mig vilka mönster det brukar följa, men han bara säger att han inte vet, och blir upprörd över att jag tar upp det nu när det går så bra...

Nå. Har i alla fall haft en helt ok helg :)

Profile picture for user Anthraxia

Idag är det fredag. Efter 13 dagar nykter - där han just bara kommit från jobbet, duschat, ätit, fått ryggmassage, och somnat - så frågar han om det är "ok" att han sticker ut och super med "grabbarna" - det går ju så bra nu, liksom.

Känner mig som den vidrigaste subban i världen. Sa att det inte är ok. Sa att det känns som att alkoholen är hans jävla älskarinna - att jag också vill få tid och engagemang när han väl ÄR både vaken, nykter, och pigg. Men det är så; livet utanför fyllan verkar vara en nattsvart mardröm han bara sover sig igenom. Han må vara nykter - men han känner bara att han LEVER när han är full.

Så nu är han arg. Agget mot varandra bara växer, och jag vet inte hur jag ska vända det här...

Profile picture for user Mia80

Såklart att du blir arg! Du är en bra människa så bort med de negativa tankarna om dig själv!

Jag har också varit med om något liknande. Tydligast var det då efter han hade betett sig sämre än sämst. Han fattade att det var allvarligt nu.

Kommer inte ihåg om det var dagen efter eller ett par dagar senare. Han sa att han ville köpa dricka - jag blev rasande!

Då började han förhandla om alkoholen, först att han skulle köpa lite svagare alkohol, sen lite starkare, osv. Tror jag sa gör vad f-n du vill och var jättearg!

Det var efter det som jag hittade hit och jag även insåg att jag inte kunde påverka honom i hans val.

Så där är jag nu, funderar på vad det i längden innebär för oss om han inte väljer att sluta själv.

Hade visst inga råd, men medkänsla och en kram vill jag ge dig!

Profile picture for user Anthraxia

Jo, förhandlat har vi gjort förr också - jag hade bara förträngt det. Då alldeles i början när jag just bara krävde att han höll supandet till helgerna och inte ljög för mig. Då fick jag bestämma om han skulle köpa 3 liter Zumbali, eller en Marinella. Snacka om pest eller kolera...

Det känns "bra" på ett bittert och vidrigt sätt att så många delar min upplevelse - jag önskar dig, mig, och oss alla bättre än så här - men samtidigt så är det på något sätt en intygan om att det inte är jag som är ond och vidrig och överdriver...

Profile picture for user Anthraxia

Ja Herregud.

Naltrexonet vi beställde verkar ha fastnat i tullen - tror jag bryter ihop...

Men han har varit nykter i 15 dagar - tyvärr betyder det även att vi inte haft sex på 15 dagar. Det verkar vara hans nya förhandlingsmetod och han verkar inte fatta hur stört det låter; "om du låter mig supa så sätter jag på dig" - liksom va?! Lyckligtvis är förslaget så absurt osexigt att jag aldrig någonsin skulle ens överväga det.

Och så har han börjat säga att folk bjuder in honom på fest på helgerna, men i själva verket är det HAN som kontaktar sina alkis-vänner och FRÅGAR om han kan komma. Men det vet jag bara för att jag är "speed-reader" och SER vad det står på hans telefon varesig jag vill eller inte. Lustigt nog känns det helt ok att "snoka" på det sättet...en fingervisning om hur långt det gått :(

Jag tror jag behöver semester. Eller så behöver jag göra slut och FLYTTA, så jag slipper se honom supa ihjäl sig...

Jag bara begriper inte vad jag håller på med längre - Vad ska jag ens med honom till? Där sitter jag och tänker att "han är iaf bra när han är nykter" - men det är han ju inte. Då ljuger han för att hitta sätt att få supa, samt sexstrejkar som "förhandlingsvaluta". Vad fan SYSSLAR jag med?!

Och OM Naltrexonet ändå kommer fram - hur kan jag vara säker på att han tar det?

Jag TROR honom när han säger att han inte vill leva "sådär" - men samtidigt så vill han kunna dricka. Problemet är att det är ju inte "dricka" han vill, utan han vill få den där "kicken" som hans alkis-hjärna får av att dricka. På Naltrexone skulle han inte få den kicken. Skulle han ändå ta dem? Jag vet inte...

Och lögnerna och ursäkterna. Vi pratade igår och han lyckades få mig att känna mig skyldig för att jag "tvingar" honom att bara sitta hemma - men det gör jag ju inte. Jag tvingar honom inte ens att vara nykter. Jag bara säger att jag inte gillar det. Han säger att "då, när jag drack hela tiden, så var jag ju deprimerad - det är jag inte nu" och jag tror honom NÄSTAN. Tills jag kommer ihåg att han sa själv (då) att den fylle-perioden hade varat ett år. Att hans ex säger TIO år. Att det bara ÄR några månader sedan senaste dygnen-runt-fyllan.

Ett tag trodde jag honom nästa. Det är lätt att bli lurad.

Det jävligaste är att jag läst så mycket på beroende-sidan att jag inser att han faktiskt tror det själv; han söp bara för att han var deprimerad (att depressionen alltså gått över EFTER att han blivit nykter kopplar visst inte) och det är NORMALT att vara full 36 timmar i sträck bara för att det är helg (sittandes med sina sunkiga alkis-kompisar och deras BARN! Normalt?!) Att det är ju inte SUPA han vill - han vill ju bara ha ett socialt liv (hemma, ensam, på soffan, med 3 liter vin och en stor Marinella...)

Jag vet inte vad fan jag håller på med. Är det här värt det, eller är det bara att jag inte kan sitta och titta på medan han super ihjäl sig?

Jag vill inte mer. Men om jag gör slut så tar hans alkis-hjärna det som grönt ljus att supa bort livet.

Jag VET att jag KAN fixa det här. Frågan är just nu bara om det är värt allt jag får offra :(

Profile picture for user Anthraxia

Jag vet inte ens om folk läser - det spelar egentligen ingen roll; jag känner mig typ "bättre" bara av att skriva av mig lite...

Igår betalade jag tull för ett utlandspaket. Jag vet inte om det betyder att varan ifråga klarat sig GENOM tullen eller inte.

Dock hade vi en bra dag, tycker jag; 17 dagar nykter, duschade, bastade, hade sex (två gånger!!!) tittade på film medan jag gav honom ryggmassage, och sov.

Tyvärr vaknade han ändå runt 2 - sömnen är liksom inte återställd. Han säger att han "alltid" haft sömnsvårigheter, och att en del av vardagsdrickandet har varit just för att kunna somna. Jag tror honom, med tanke på hans konstanta rastlöshet, och jag vet att många missbrukare pekar på just sömnsvårigheter - och det här med att han beskriver att han blir LUGN och avslappnad av att dricka.

I helgen kommer jag vara på annan ort - han har redan bestämt att han ska till de sunkiga alkis-kompisarna och supa.
Jag sa ok - bara för att han ska slippa ljuga för mig. Han skulle ju dricka oavsett, men jag tänker att om jag säger att det är ok, så dels slipper han ljuga, dels så kanske han börjar känna att han KAN prata med mig om det här - och dels så slipper jag sitta och vara hysterisk hela helgen.

Men likförbannat hoppas jag att tullen är ok, och att posten kommer innan fredag...blä!

Profile picture for user Dionysa

Nu har jag inte läst hela den tråd, men undrar om "din" man är utredd för något annat, om han haft problem innan a. började ta över?

Profile picture for user Anthraxia

Han är inte utredd för något, och precis som med alkoholen skulle han NÄSTAN hellre dö än söka hjälp... (han skadade ryggen på jobbet en gång - spricka på ryggraden. Han VÄGRADE uppsöka läkare ända tills dåvarande arbetsgivaren sa att om han INTE gjorde det så skulle han bli av med jobbet)

Han tror visst att "klara sig själv" är manligt - men han saknar manliga förebilder (pappan dog när han var liten, och mamman skaffade ingen ny)

Nå. JAG (analytisk och jävlig som jag är) är helt övertygad om att han ligger någonstans på ADHD-spektrat. Dock tror jag att han har fler problem också, men just den är jag 100% villig att sätta rätt stora pengar på. Vilket han tolkar som "du bara letar FEL på mig hela tiden" så jag har slutat ta upp det...

Men han skulle behöva utredas, för sin egen skull; det finns SÅ mycket bättre mediciner än sprit att tillgå :(

Profile picture for user Anthraxia

Oerhört duktigt av honom. Han verkar inte ha haft en positiv stund under alla dessa 19 dagar. Så idag är det dags att sticka och supa med sunk-polarna.

Lyckligtvis ska han på jobb på måndag, där de mer eller mindre alltid gör blås-kontroll, så det blir nog MAX 48 timmar. Den tackar vi för.

Profile picture for user Anthraxia

19 dagar nykter, och jag har redan förträngt ångesten hans sessioner med alkohol utlöser.

Han åkte inte till alkis-kompisarna, utan hävdade att han skulle ut med några andra killar - han gick inte på Systemet.

Det här betyder att jag VET att han ljög i tisdags (när han stack någonstans på lunchen) då var han på bolaget. Det betyder TROLIGEN även att han inte varit med folk alls, utan bara suttit och supit själv...

Jo. Ångest.

Profile picture for user Ullabulla

Och om man bara kunde trycka på offknappen
Hans beslut,hans resa osv.
Men det är jättesvårt att koppla loss tentaklarna.
Om du kanske översatte det till:
Just nu är han dunderförkyld och smittar.
Jag ska hålla mig borta och höra efter när han är feberfri igen,typ.

För det är ju en sjukdom och han gömmer och smusslar delvis för att slippa stå för sina val.
Men kanske också för att skydda dig?

Profile picture for user Anthraxia

Jobba 12-timmars med regelbundna blås-kontroller vid entrén. Det här är underbart!

Snart är det slut med det dock - lagom till helgen. Vi får se hur det går. Vi är bjudna på middag hos en arbetskamrat också...vet INTE hur jag ska framföra att han inte bör servera alkohol :/

Profile picture for user IronWill

Jag påminner inte alls om din partner i mitt beroende. Mitt beteende är väldigt annorlunda men samtidigt väldigt dåligt för mig och min omgivning. Hur som helst så skriver du väldigt bra om er situation och det ger mig styrka att fortsätta. När jag kan se andra liknande men ändå olika situationer uppmålade så klart så får jag hopp. Att det finns personer som försöker hjälpa oss som är i skiten trots att vi kämpat emot. Men var rädd om dig, skiten har tyvärr plats för fler.
Jag tror inte att man kan hjälpa någon som inte vill bli hjälpt (tidigare jag). Fortsätt skriv, jag kommer att läsa.

Profile picture for user Anthraxia

Posten kom idag - med Naltrexone!!!

Bara 10 piller (av NITTIO beställda - som sagt; vi har förlorat MYCKET pengar på det här...men det Måste vara värt det. Jag vet inte vad jag ska ta mig till annars)

Han bad om att få börja med dem imorgon istället för idag, och med tanke på de möjliga bieffekterna så är det fullt rimligt; vi jobbar sista dagen imorgon.

Chefen vill också bjuda på grillat - och öl - som avslutning på de här 10 dagarna.

Tanken slår mig; hur FAN kan en DROG ha blivit det fucking traditionella sättet att fira saker?!?

Nå. Naltrexonet är framme - jag har lagt en ny beställning från samma säljare, eftersom den här visst KAN leverera.

Jag önskar att han ville gå till en läkare. Jag önskar att allt var LÄTTARE. Jag önskar att jag kunde få tag på en korrupt läkare så jag kunde SLIPPA köpa tvivelaktigt smuggel online.

Men just nu har jag 10 piller och en liten glimt hopp.

Profile picture for user Anthraxia

Det är för att han blåvägrar uppsöka läkare. Det finns några orsaker, och trots att jag är förhållandevis klar i huvudet så tycker jag att han har en poäng med några av dem (medan andra orsaker helt enkelt är skam och rädsla)

Summan är i alla fall att vi (dvs jag) gör såhär. Han är med på det, men hans google-fu och initiativförmåga SUGER. Jag tillskriver det till det faktum att även om HAN vill bli frisk så är en del av hans hjärna helt enkelt sjuk, och vill inte sluta. Han är alltså sliten mellan de två viljorna, och det blir min uppgift att göra det lättare för den delen som VILL bli frisk.

Skulle det visa sig att han vill sluta medicinera, och dricka utan att ens försöka...Ja, då kommer det att krossa mitt hjärta, men då måste jag ge upp.

Jag har redan lämnat honom - jag tog tillbaka honom på villkoret att han tar Naltrexone. Det låter rättvist i mina öron; jag krävde inte att han skulle sluta dricka; jag krävde att han ska börja jobba på det på allvar. Med tanke på de återfall nästan alla har innan de blir bra igen så är det det enda jag törs ställa ultimatum om...

Profile picture for user IronWill

Läste på lite om Naltrexon och det låter lite vanskligt att experimentera själv. Ni avgör ju givetvis själva men jag tänker på eventuella bieffekter och längd på behandling mm som en läkare kan hjälpa till med. Men det kanske är som du tänker, bättre att testa om han vägrar söka hjälpen själv.

Profile picture for user Anthraxia

Bieffekter ser man ju om de kommer - det finns bra listningar på vilka som innebär att man bör avbryta vs. Bara vänta ut.
Det är ganska många på Optionssavelives som kör utan läkare, av olika orsaker, och det går bra för dem. Förhoppningsvis gör det det för min pojkvän också.
Just bara önskar att jag kunde få tag på ett lagligt recept - skulle vara så mycket enklare och billigare. Men enda sättet att uppnå det vore att JAG super ner mig och sedan söker hjälp (jag verkar vara en sån där lyckligt lottad människa som helt enkelt inte blir beroende...något jag är vansinnigt tacksam för...)

Profile picture for user Carina

Du kämpar verkligen för en förändring hos din sambo och att han ska få må bättre utan alkoholens grepp om honom. Hoppas han vill uppnå förändring lika starkt som du.

När jag läser igenom den här tråden så blir jag lite fundersam. Att beställa mediciner olaglig väg är inget vi rekommenderar då det finns många risker med det. Nu skriver du att han vägrar läkarkontakt och det är ju naturligtvis inget som någon kan tvinga honom till. Det är synd på grund av flera skäl att han inte vill söka hjälp då det kan vara så att det finns ett underliggande problem som han behöver hjälp med som också är en orsak till alkoholkonsumtionen. En annan väg kan vara att han vänder sig till en privatpraktiserande terapeut om han vägrar kontakt med sjukvården.

En annan tanke jag får när jag läser är att du lägger pengar på att beställa mediciner olagligt för att han ska göra en förändring, och du skriver att ni tillsammans har förlorat mycket pengar på detta. Jag kan förstå att du vill lägga pengar och tid på detta då du vill det bästa för honom och du vill rädda hans hälsa.
Samtidigt har man sett i forskning om förändring att det är viktigt att personen själv känner att denne har tagit "ledning" över sin egen förändring. Att det är en förändring hen själv ser ett högre värde med detta och är beredd att satsa på det. Om de känner att någon annan driver deras förändring så är risken att förändringen inte blir så långvarig. Det kan ju vara så att din sambo känner att han äger den här förändringen och att detta inte liknar er situation. Jag hoppas att det är så.
Men om du tror att det kan ligga något i detta ovanstående i erat fall, då kan det vara läge att fundera på vad som skulle behövas för att han själv börjar ta makten över sin egen förändring?

Med hopp om en positiv förändring för er!
/Carina
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Profile picture for user Anthraxia

Tack för din feedback. Jo, jag vet - om jag leker arkeolog i lagren gömda flaskor så har han själv tagit steget att gå från 40% sprit till 20% sprit till 12.5% vin. Han vet att han har problem (eller som han ser det; har HAFT - han tycker att han är "normal" nu, vilket tyvärr beror mycket på att han bara har missbrukande kompisar kvar. Och då verkar hans egen konsumtion mycket mindre. Jämfört med dem.

Jag har stora problem med en gemensam bekant, som är passiv-aggressiv och spydig och hånar honom med uttalanden som typ "justja, du har ju blivit nykterist" och "fan vad du är f*ttpiskad nu för tiden"

Men jo; han har jobbat (ganska bra) på att minska sitt drickande - jag hoppas verkligen att han känner att det här är VÅR handling, och inte bara min...

Profile picture for user Anthraxia

...är nästan värst. Drickandet och ljugandet är det värsta, men bråken som uppstår...fyfan!

Nu knaprar han "uppvärmning" med Naltrexone. 1/3 Om dagen, för att vänja kroppen och undvika obehagliga bieffekter. Och naturligtvis kom vi ändå in på ämnet sprit. Jag vet ju att han har en dunk gömd i förrådet - jag vet hur länge den stått där, och jag vet...allt. Men han blåljög mig rakt upp i ansiktet till sista andetaget; det där när jag sa att jag sett den. Då blev han tyst, och sa att det var ju för min skull, så att jag inte skulle oroa mig, och så att vi inte skulle bråka...Och så blev det alltså bråk ändå.

Berättade för honom om min mammas kompis, som lever med en periodare. De har varsin lägenhet, men bor tillsammans under hans nyktra perioder. Och det fungerar jättebra för dem - för ATT han säger till när det skiter sig. Då kan hon flytta ut medan han super - vilket innebär att hennes liv inte cirkulerar kring honom, och samtidigt gör hans perioder kortare, eftersom han trots allt vill vara med henne. Frågade min pojkvän om han någonsin kommer kunna prata ärligt med mig om sitt problem. Han sa att han inte visste, och nu vet han inte om han alls orkar ha ett förhållande med mig.

Nå. Det är hans beslut. Jag vet att jag vill vara med honom. Vi får se. Egentligen misstänker jag att det är Naltrexonet han sparkar bakut på grund av. Jag får kanske släppa det och låta det vara upp till honom om han tar dem eller inte.

Mitt enda problem med DET är att just där flyttades en av mina gränser. Bara lite, knappt märkbart - men så är det. Hur ska jag veta när det är nog? :(

Profile picture for user Anxiete

totalt ! Jag har inget svar men jag tror att som så många andra så kommer du att känna:Nu är det nog ! Jag borde kanske inte uttala mej för mina gränser är sååå uttänjda ... Jag tror ändå att det är en känsla: nu räcker det

Profile picture for user Nordäng67

funderar över när det är nog ska du ta som ett tecken! Inga tankar och känslor man ska behöva brottas med i en relation! Att ens gränser flyttas gör att man känner att man sviker sig själv och det i sin tur stjäl energi och självkänsla! Var jätterädd om dig själv!

Profile picture for user Ullabulla

När man släper taget om kontrollen,kan vara svindlande.
Så att man får ångest och kramp i själen.
Men det kan också vara början på ett nytt sätt att vara tillsammans om det är det du innerst inne vill.
Jag inbillade mig att så länge jag kämpade,satte upp hinder,krav och ultimatum så hade jag kontrollen på relationen,drickandet och på mig själv.
Vilket ju inte var sant.

När jag till sist såg hur alla mina egna krav löstes upp för att de inte efterföljdes så släppte jag till sist taget och lät det vara som det var.
Sen kom då insikten i att jag inte längre orkade leva med alkohol i mitt liv.
Då hade jag en ny sanning att förhålla mig till som var enklare för mig att leva efter.
Dvs mina löften till mig själv som satt fast i mig.
Om du hänger med.

I vilket fall,hoppas att du kan finna ro i att det är hans drickande,hans problem.

Profile picture for user Anthraxia

I helgen hade han sin första fylla på Naltrexone. Han påstår att han inte kände någon skillnad alls, och att den enda effekten han upplevde var att han stannade en timme längre än vanligt hos fyllesällskapet.
Allt bra så långt.

Idag dock...Idag (alltså redan kvart över åtta på morgonen) så beter han sig spattigt och rastlöst och precis som han gjorde under abstinensen...

Jag bara hoppas han begriper hur livsviktigt det är att han tar sitt piller först, OM det blir en tripp till systemet. Själv måste jag jobba, och dessutom så Måste beslutet att ta pillret vara upp till honom.

Så här sitter jag och känner hur det bokstavligt talat värker i fingrarna efter att skriva till honom och påminna honom om att ta sitt piller om han ska dricka. Men jag måste låta bli.

Jag har visst lite att jobba på, jag med..

Profile picture for user Anxiete

Man önskar att de ska välja den kloka vägen som gör att de mår bättre i slutändan.
Själv blev jag totalt utskälld igårkväll. Jag behandlar honom som ett barn tydligen :gör det, ta den tabletten, glöm inte ge hundarna mat osv.... Och han har nog rätt till viss del , för när man beter sej som ett barn (läs full 7 dagar i veckan) då är det lätt att man blir behandlad som ett barn.
Naturligtvis är det kränkande men tyvärr hamnar man i vissa roller till slut där man vill väl men det blir bara fel. Så kan du låta bli att skriva till honom så gör du både honom och dej själv en stor tjänst !!

Profile picture for user Anxiete

Läs mitt inlägg på Min länk”står och stampar på samma ställe” Precis vad jag skrev !!
Idag börjar jag på dag 1 mot medberoende , det ska fan att va mamma till sin man!! Häng på så hjälps vi åt när det rycker i medberoendetarmen ! Kram

Profile picture for user Anthraxia

Jag brukar följa din tråd faktiskt - det är den jag känner igen migsjälv mest i, så jag hamnar lätt där.

Jag tror att jag provar; jag måste lära mig att släppa det här och LEVA igen. Det är fan pinsamt att tänka på allt jag offrar och undviker för att mitt LIV går ut på att hjälpa honom vara nykter.

Lite har HAN bett om det; det var så vi började sam-bo. Hos mig fanns det ingen sprit som stod och ropade på honom... MEN, oavsett det - jag måste kunna stötta honom UTAN att ta på mig hela ansvaret.

Första steget blir dock EFTER att jag skrivit ut instruktioner och förklarat allt det nya i skafferiet; L-glutamin och B-komplex vid sug och/eller abstinens, Naltrexone en timme innan alkohol.

Efter det så...är det upp till honom.
Det känns bara så jävligt i och med att han alltid skåp-supit och gömt spriten/tomflaskorna både från andra OCH sigsjälv...Hur ska jag veta om han bestämmer sig för att skita i det?

Jag vill lita på honom. Och jag begriper att det är en sjukdom. Och jag vet att det är HANS val.

Men jag vill veta vad han väljer, så att jag vet att vi i alla fall vill samma sak!

Profile picture for user Anxiete

jag lagt ut pengar på , han har tagit 2-3 ggr för att jag ska bli glad.... Helt meningslöst ! Varför? För att det är min idé , mitt googlande , inte hans ! Jag tror på detta med L-glutamin och jag var på väg att föreslå det igår, tur jag inte gjorde det, då hade jag nog blivit än mer idiotförklarad ..
Du kan aldrig veta om han gömmer . Jag håller med dej, det är nästan det värsta för jag känner mej förnedrad ” Tror du jag är så dum ?!?”
Jag ska försöka tänka så här : Om han gömmer så har han redan bestämt sej för att dricka , då kvittar det vad jag säger eller gör. Antingen kan jag bli orolig, ledsen eller arg ELLER så kan jag göra precis av jag känner för just då för han har redan gjort valet åt oss. Just då går alkoholen före och varför ska jag då sitta bredvid ? Nä, ut o träffa kompisar, läs en bok, ta ett bad.... vad som helst som får dej att må liiiiite bättre !

Profile picture for user Anthraxia

Jag misstänker att vi är ganska lika, du och jag :)

Jo, jag tror jag får göra ett tillägg här i min lilla dagbok; inte bara hur det går med hans beroende, utan även hur det går med mitt MEDberoende...

Profile picture for user Anxiete

Till och med här handlar det om deras tillfrisknande Slut på det ? Hur ska du och jag göra för att bli friska ?
Just nu är min man hos dr. Han ringde för en stund sen: Vad hette den tabletten du pratade om ? Naltroxen svarade jag , men jag är ingen läkare så ta det med honom, lycka till ! I vanliga fall hade jag påmint honom om vad han skulle fråga om.... Undra vem som är sjukast, han eller jag ?...
Ha en fortsatt bra oberoende dag ?

Profile picture for user Anthraxia

hjälpa det - jag tror och hoppas på Naltrexone så jag blir direkt BLÅ. Det jag personligen har störst problem med när det gäller just den är ju att...de bör dricka på det...

Dock upptäckte jag i helgen att FAN vad skönt det var...Ok, han drack, och det hatar jag - men han gjorde det med en blockering i skallen som (hoppas, hoppas) lär hans hjärna att alkohol inte alls är livsnödvändigt.

Jag har bestämt (Haha - jaja, ok då - jag ser själv hur kontrollerande jag är...) att han ska köra på Sinclair-metoden. Alltså måste jag vänja mig vid att han kommer att dricka - och jag måste finna mig i det....

Nå. Tack, och jag håller verkligen tummarna för att det går bra för din hane idag!

Profile picture for user Anthraxia

Funderade idag om jag borde hitta en psykolog. Då hörde en fd arbetskamrat av sig - och har bytt karriär. Nu för tiden är hon personlig coach, med KBT-cert i ryggen. Jag är lite tveksam till att prata om MIG med någon alls, men ska jag vara ärlig så känns det tryggt om det skulle vara hon...Jag får fundera på det.

In other news; var hem på lunchen. Han är arbetslös just nu - så han städar hela huset. Han sa att han måste erkänna att han var mycket sugen på att ta en starköl eller två. Jag kände mig konstigt lugn när jag sa att det avgör han själv, nu när han kan "skydda sig" med Naltrexone. Han ruskade på huvudet och sa att nej, han ska inte dricka på vardagar. Sååååå...Jag försöker förbereda mig på att bli besviken när jag kommer hem - samtidigt som jag försöker förbereda mig på att INTE bli det, UTAN att göra en stor grej av det. Samtidigt som jag försöker låta bli att tänka på det alls.

För det är inte upp till mig. Det är upp till honom.

Profile picture for user Anxiete

Du är på väg in i helt rätt tänk , tror jag iaf ? . Jag tror, som så många andra har berättat om , att kan man hålla sej lugn o resonera som du gör så blir det en positiv spiral isf negativ( säger jag idag) OM han nu har druckit när du kommer hem så kan du inte göra ett dugg åt det och som sagt , hans val, hans bekymmer..... Ditt bekymmer är om du ska göra en spakväll eller ringa en kompis och träffas någonstans i det vackra vädret ☀️
Har han inte druckit så tror jag inte jag behöver komma med råd ??
Oavsett vilket, jag hoppas DU får en ljärlig kväll !

Profile picture for user Anthraxia

Hade han druckit. Två öl, påstår han. Men han både vinglar och sluddrar, så troligen drack han mer än så, och väljer att vara halvvägs-ärlig (dvs "ljuger")

Nu är han på något jobbigt passiv-grälsjukt humör, vilket jag faktiskt tillskriver Naltrexonet; ingen kick = grinig karl.

Vet inte om jag är skadeglad, egentligen, men...lite kall/nöjd/missunnsam känner jag mig allt.

Samtidigt är jag glad. Nästan säker på att han faktiskt tog sitt piller. Stolt över honom.

Profile picture for user Anxiete

att han är besviken på sej själv för att han drack dem . Dels sa han till dej att han inte skulle (dumt att säga tänker han nog) och dels har han ju förmodligen ingen glädje av dem ( pillan) Inte konstigt han är lite bitter ? Låt honom inte bita på dej bara! Tala om att du blir glad för att han tar tabletten och försök nonchalera tjafshumöret som han är på( lätt sagt, jag vet)

Profile picture for user Anthraxia

Så hade jag inte tänkt - har jag tur så är han faktiskt besviken på sigsjälv. Nu ska jag nörda ner mig i lite dator-spel, så kan han få ligga där och vara lullig.

Profile picture for user Anthraxia

Pojkvännen är ute på sin tredje "pharmaceutical extinction"-session.

Jag påminde honom om att ta det lugnt och känna efter mellan varje glas, så att han inte fortsätter dricka "bara för att" - vi får se hur det går.

Själv sitter jag i lägenheten och tittar på sista avsnitten av How I Met your Mother, sen ska jag spela Skyrim på VR.

Tänkte egentligen övningsköra lite motorcykel, men det var en slang som gått av, och jag har ingen att reparera med. Surt...

Nå. Mindre ångest än vanligt. Han tog sitt piller. Nu håller jag tummarna, och njuter av kvällen :)

Profile picture for user Anxiete

som den kändes för dej !
Själv försöker jag hålla fingrarna ur syltburken , läs antabusburken , jag är till 99% säker på att han inte tagit dem de senaste dagarna MEN han är nykter !! Så .... mitt beroende gör ju att jag så gärna vill räkna tabletterna men jag inser att det har ingen betydelse om jag gör det eller ej
Kram på oss ?

Profile picture for user Anthraxia

Usch. Det är mycket med det där - tillochmed efter att de blivit nyktra och slutat ljuga så måste ju tilliten byggas upp också. Och då får VI bära det också, ty VÅR misstro gör livet svårt för DEM.

Haha, vilken jävla situation...

Nå. Nu ska jag hämta karln och försöka låta bli att gräva i spritskåpet. Jag skjutsade iväg honom, så fick han supa utan mig. Den rätten måste jag iallafall ha :)

Kram och trevlig lördag på oss!

Profile picture for user Anthraxia

Det finns fan ingen värre lukt än bakfylla. Speciellt bakfylla efter vin. Det STINKER ruttet och kompost och död.
Jag får på riktigt panik av det. Nu har jag suttit med den stanken i fem mil. Det gick något snabbare än hastighetsgränsen. Och sedan vevade jag ner rutan på hans sida. Jag vet att han tror att jag överdriver för att vara elak, men den där jävla stanken ger mig ångest i ordets grövsta bemärkelse.

Hur fan kan man lukta så och ändå vara vid liv?

Profile picture for user Anthraxia

Jag vet inte om det är till nytta för dig - eller skada, med tanke på hela medberoende-biten, MEN; såvitt jag vet tar man Antabus 2/3 gånger i veckan snarare än varje dag. Jag kan ha fel dock, men jag har för mig det.

Profile picture for user Anxiete

på tabletterna. Min man tar ( eller ska ta) 200 mg/ dygn , andra tar 400 mg/ 3 ggr i veckan dvs 1400 mg/ vecka för min och 1200 mg/ vecka för de som tar 3 ggr/ vecka. Antar att de har tänkt att det är lättare att få in vanan varje dag+ att biverkningarna bör bli något mindre med en lägre dos. Tack för att du bryr dej ❤️
Förlåt att jag skrattade åt ditt förra inlägg men jag såg det framför mej ? du med rutorna nere och fläkten på körandes i 150 bara för att komma undan ”likdoften ”?

Profile picture for user Anthraxia

Ok. Nåja, så länge karln din är nykter är det väl ok, antar jag.

Jag vette fan hur jag ska göra - känns som någon sorts vägskäl här, efter att ha insett att han som "inte vill leva sådär" druckit tre dagar av sju senaste veckan.
Så nu blir det "nu är det slut med vardagsdrickandet - och du VET att jag kommer på dig om du smyger - annars är det slut"

Jag hatar ultimatum, men jag är snart färdigutbildad, och kan flytta låååångt bort så jag slipper se honom supa ihjäl sig om han väljer det. Jag är trött...jag är beredd att stå för det ultimatumet.

Och du prickade km/h perfekt. Pojkvännen är åkrädd. Nå, det kan han gott ha...

Profile picture for user Anxiete

Hoppas du har sovit gott inatt. Jag har funderat på dej, jag känner inte dej men du påminner mycket om mej. Jag tror du är jämngammal med mina söner typ 25-30.
Du verkar vara en kvinna med stort hjärta som sååå gärna vill att din kärlek ska må bra. Du jobbar och pluggar och styr upp livet. Tappa inte bort dej själv i din iver att hjälpa!
Hade jag fått backa bandet 8 år så hade jag sagt tack men nej tack! Jag älskar min man och vi har haft många bra dagar men alkoholen och tvivel har överskuggat de flesta. Ändå flyttade vi ihop( det blir bättre) ändå gifte vi oss( det blir bättre ) osv.... Jag hoppas inte du kommer att lura dej själv på samma sätt !
Om jag har rätt om din ålder så har du hela livet framför dej, med eller utan barn, vill du vara fri och ha en sund kärlek ? Då tror jag att du ska låta din pojkvän göra sina val så gör du dina. Ställer du ultimatum så kommer han kanske att med vita knogar låta bli, ett tag, men kommer du någonsin att få ro och lita på honom?
Bara mina tankar, inget du ska ta hänsyn till. Jag bara känner igen viljan så väl : Nu jävlar ska jag fixa detta! Tyvärr vill inte allt bli fixat precis när vi vill, vissa behöver mer tid på sej och vissa vill inte bli fixade.
Ett spretigt inlägg, jag hoppas jag inte går över för många gränser !

Profile picture for user Anthraxia

Lite äldre är jag, men jag vet att jag är ganska omogen, så jag blir inte upprörd - 35.

Jag tycker inte du gör något övertramp. Det är precis vad jag skulle säga om det gällde någon annan. Tyvärr så vet jag ju det, men jag verkar inte vara kapabel att se samma sak när det gäller migsjälv...

Det sjuka är att jag egentligen VET att det inte kommer fungera - även om han så var nykterist så är vi så olika, och inte på ett sätt jag egentligen "tjänar" något på - jag är ungefär den mest LEVANDE människa jag känner, medan han mest är handlingsförlamad och osäker på vad han vill. Liksom bara glider med, på ett sätt. Väntar på att något ska hända, utan att han vet vad, eller tar aktiva steg för att komma dit.

Kanske är det bara just nu - han säger att han inte alltid haft det här problemet med alkohol, och det kan jag ju tro på.

Men hur ett liv mellan oss skulle se ut, utan alkoholen?
Jag vet inte. Jag vill resa, och åka på roadtrip, festivaler, skaffa MC-kort, köpa ett litet hus i skogen - som liten parentes; kollar jag hus-annonser nu så är det verkligen HELT SJUKT, men jag sitter och avgör om huset är bra eller inte baserat på "hur många gömställen för sprit finns det?" - och jag vill spela fiol och dansa och sjunga, jag vill uppleva och Göra.

Det ser jag mycket lite av i honom. Det är väl just det; hans HOBBY är att supa.

Det verkar vara en spridd åsikt att vi som väljer det här inte älskar och värderar oss själva tillräckligt, men jag är vansinnigt kär i migsjälv. Jag bara...är villig att ge av mig för att hjälpa honom vara lycklig.

Men jag verkar inte lyckas.

Jag tycker inte att du gjort något övertramp iom din text. Jag vet bara inte HUR jag ska kunna lämna honom. Jag vill ju vara med honom. Och visst, jag har varit galet kär förr - hittills har det alltid gått över med tiden...

Men jag vill inte.

Jag undrar om det är så han känner för alkoholen?
"Det här är inte rätt för mig, och det är inte bra för mig, och det skadar mig - men jag vill inte sluta" typ. Då handlar det bara om vem av oss som slår i botten först; han med sitt supande, eller jag med mitt medberoende.

Och trots att jag hoppas att han får nog av spriten först, så kommer det rimligtvis vara jag som går sönder först.
För han har MIG - jag har bara tvivel och ångest och ilska och lögner.

Kanske är det bästa för både honom och mig att jag lämnar honom. Jag får bygga upp mig igen, och han får nå sin botten och sluta utan mig...

Jag vet inte. Jag tänker i alla fall ge honom tills jag är klar med utbildningen. Jag vill se hur det går med Naltrexonet. Jag VILL att allt ska bli bra :(

Profile picture for user Anxiete

dej som omogen utan som ung och mogen - en väsentlig skillnad i positiv bemärkelse !
Vilka underbara framtidsplaner du har, förverkliga dem! Har du kärleken med är det ju kanon, hoppar någon av er av tåget så har du dina drömmar och planer kvar !
Huset i skogen, där bor vi , 200 meter till havet och skogen bak knuten. I söndags bevittnade vi en tvillingfödsel, rådjursmamman fick två små Bambi ... Det är livskvalité i finaste form !
Skogen i sej är ett utmärkt gömställe? finns många bra ställen att gömma på för att sedan ”gå en runda” Men om man inte bor i ett tvåmannatält på en asfaltsplan så finns det gömställe, skit i det !!
Någon frågade mej när jagsrparerade från mina söners pappa: Hur vet man mär man ska gå? Den dan det är dax, då vet man , svarade jag
Jag tror att följer man hjärtat så kan det inte bli mer fel än att det går att rätta till
Följ ditt hjärta , kram ?

Profile picture for user Anthraxia

Jag tror inte att han förstår hur viktigt det är just nu; sista Juni är jag färdig med min utbildning. Då måste jag avgöra om jag ska sikta på att skapa ett LIV här, 90 mil från vänner och familj, eller om jag ska flytta "hem" igen...ja, eller någon helt annanstans.

Fast egentligen vet jag inte var hem är heller. Lägenheten vi bor i nu är hans, köerna ligger på 10-15 år om man inte köper. Det finns JOBB här, men jag kommer inte vilja vara kvar om jag inte är med honom - vilket egentligen är en varning i sigsjälvt; det är ju inte här jag vill leva...

Det känns som att vi måste prata. Jag är fan rädd för hur det kommer gå.

Stor kram, och tack för att du bryr dig om mig - jag är inte så van vid det. Det är liksom alltid jag som fixar och styr upp och ger råd och tar hand om. Så har det alltid varit - typiskt för medberoende-människor, det med, vill jag minnas...

Profile picture for user Anthraxia

Karln är utkallad på jobb veckan ut. Så jävla stolt över honom att jag glömmer att vara bitter (Det var ett jobb vi konkurrerade om ;p )

Det betyder tolvtimmars, och blås-kontroller vid entrén. Jag kan sova lugnt och fokusera på migsjälv resten av veckan - men jag får även känna på hur det faktiskt är att vara utan honom.

Inte så att jag är rädd för att vara själv - jag är rädd för motsatsen. Tänk om livet känns bättre utan honom?
Nå. Isf är det så. Jag ska plugga, och skriva, och - get this - jag ska suga i mig en flaska vin.

Inte för att jag saknar att vara full, men det har blivit en sån här...negativ grej. Jag vill ta ett glas vin och se om JAG ens villig att leva utan det.

Vad sjukt det där lät, men min relation till alkohol här ju också blivit sjuk av det här. Så jag ska dricka vin och redigera min bok!

Profile picture for user Anxiete

riktigt härlig vecka ! Så bra att ni får ett litet uppehåll , ibland är det bra att tvingas känna efter... Njut av din egentid på precis de sätt du vill , rensa hjärnan och känn med hjärtat ? Ha det riktigt gott ?

Profile picture for user Anthraxia

Jag är rädd för rollerna vi klivit in i. Hans största skräck är att bli sedd som "svag" - han tolkar beroende som "svaghet" - trots mina ivriga förklaringar om hur beroende faktiskt fungerar.

Detta innebär att hans beroende är en svaghet i hans person, enligt honom - och en svaghet JAG känner till.

Självklart vill han hålla den hemlig.

I samma veva så är det JAG som tagit tag i det här - vilket troligen bekräftar hans "svaghet" enligt honom.

Och liksom...det första han gjorde när han fick jobbet var att gå och handla så att JAG ska ha mat hemma när han är borta.

Han VILL alltså vara stark och beundransvärd, och TA OM HAND, och hela den biten. Min misstro gällande hans beroende blir alltså raka motsatsen till vad han behöver.

Han behöver att jag tror på honom.

Då får jag väl göra det då. Och DET SKA vara den sista tanken jag ger detta för resten av veckan. Sådetså!

Profile picture for user Anxiete

Stäng nu den delen av (hjärn)kontoret och ta semester ?
Att bygga upp ett förtroende , att tro på någon tar tid. Att fördärva ett förtroende eller tillit kan gå på 3 sekunder..... Om du läser i min tråd så svarade Ullabulla till dej där, hon postade fel. Hon är en klok kvinna
Ha en skön vecka, kram ?

Profile picture for user Anthraxia

Karln är hemma igen, jag är nykter chaufför på cruising - och får samtidigt chansen att bevittna hans femte extinction session. Updates kommer imorgon, men hittills är jag ganska positiv.

Profile picture for user Anthraxia

Jag är inte odelat positiv.

Vid 13:00 åkte vi på systemet. Där köpte han 7 st 5.2 öl. Eftersom han i vanliga fall dricker vitt vin så visste jag redan att jag inte skulle få se en korrekt demonstration av hans drickande - vilket jag redan gissat; super gör han ensam, eller med alkispolarna.

Han tog sitt Naltrexone och sedan väntade vi en timme. Sedan öppnade han första ölen.

Inte helt nöjd, redan där. Fick verkligen slåss med migsjälv för att du komma ihåg att han HAR bara haft fyra sessioner hittills; det är ingenting. Naturligtvis vill han dricka.

När första ölen var slut lagade vi mat och åt. Sedan skulle jag sminka mig, så han tog en öl och bänkade sig framför Playstation. När jag var klar var ölen fortfarande oöppnad, ty då hade han börjat spela med VR-headsetet, och då kan man ju inte dricka öl.

Under kvällen drack han väldigt sakta. Det var bra, för Naltrexone fungerar BÄTTRE om man ger hjärnan en chans att känna att alkoholen inte "fungerar"
Men jag tror inte att han gjorde det på grund av medicinen. Eller ja; jag VET inte. Han fortsatte dricka i någon sorts LÅNGSAM "jakt" på att bli nöjd. Så kändes det.

Sen blev vi tyvärr osams, eftersom han råkade erkänna att han inte alls druckit bara två öl den där gången. Vilket jag redan gissat (finns ju tillochmed loggat här) men jag blev ändå upprörd och började fråga honom hur jag någonsin ska kunna lita på NÅGOT han säger när han ljuger hela tiden.

Sista ölen blev lämnad i bilen. Vi var inte sams när vi somnade.

Det är vi dock idag. Och inte är han bakis heller. Jag tror fortfarande på Naltrexone. Bara en eller två månader till så borde vi börja se resultat.

Profile picture for user Anthraxia

Idag kom jag på migsjälv med att höja volymen på musiken i hörlurarna, och innan jag visste ordet av så dansade jag som jag brukade innan jag träffade honom; fritt, glatt, och i någon sorts firande av livet och migsjälv.

Jag är sån; arbetskamrater och vänner och random främlingar har alltid kommenterat att när jag mår bra så springer jag runt och småsjunger och lägger in dans-steg i allt jag gör...lite skruvat, kanske.

Idag dansade jag, och kom på att jag inte gjort det sedan jag träffade honom. Alls. Jag har saknat det - min kropp har saknat det - att liksom bara försvinna in i musiken, låta musklerna jobba, typ som meditation. Det var så skönt.

Skönt att känna att jag hittat så mycket "frid" och tillit att jag kan slappna av och bara njuta.

Och då blev jag rädd. Alltså, panikslagen, så att jag höll på att börja gråta. För...ju mer jag litar på honom, ju mer jag vågar släppa taget...ju hårdare blir det ju OM det går snett.

Förvisso har jag sett tabeller på hur utvecklingen på Naltrexone normalt ser ut; de dricker mindre, SEDAN dricker de MER, sedan lite mindre igen. Upp och ner, men ultimately Neråt.

Jag väntar mig ett litet bakslag, men jag kan inte springa runt och vara förberedd på det hela tiden...

Och inte kan jag berätta för honom hur det kändes - han måste ju få känna att jag litar på honom.

Idag gör jag visst det tillräckligt mycket för att dansa, utan att ens TÄNKA på det. Och paradoxalt nog skrämmer det mig.

Profile picture for user saris

Man går på helspänn och vågar inte slappna av, man FÅR gråta ..det känns ju faktiskt lite bättre sen! hoppas du kan DANSA dig genom detta och må bra även om han får up n downs.

Profile picture for user Anthraxia

Idag skämtade han att jag får börja säga till en timme innan vi ska ha sex, så han kan "ta sitt piller"
Med detta menar han Naltrexone, eftersom det blockerar ALLA endorfiner - inte bara de från alkohol. Skämtet här är att jag enligt honom visst är en galen nymfoman, och att han VILL sluta med sex (inte sant; jag har bara högre sexdrift än han - plus att han är snyggare än jag ;p )

I alla fall så svarade jag "jahaaa, så du ska sluta tycka om sex, eller? Tycker du det har funkat bra på alkoholen, menar du?"
I skämtsam ton. För han har ju sagt att han inte känner någon skillnad alls.

Och så slutade han flina, och sa "ja"

Jag vågade inte pusha och fråga och be honom beskriva. Blir han arg eller irriterad så kanske det spricker. Så där satt jag i chockad tystnad.

Han sa ja!

Profile picture for user Anxiete

Njut flicka lilla ? Analysera inte isönder hans svar utan ge dej själv en stor klapp på axeln , du har kämpat för detta ? Ju fler positiva upplevelser han har av detta desto bättre för framtiden !

Profile picture for user Anthraxia

Det är helt sant; han må ha haft positiva effekter av det, men det är några månader kvar enligt siffrorna. Men...åh så bra det kändes <3

Profile picture for user Anthraxia

Det här har nog varit på G ett tag, men idag testade jag.

Jag har ju haft varenda ätstörning som finns, sedan jag var fasen sju år gammal. Nu, när jag är äldre, så har jag mestadels tagit kontrollen över det; jag svälter mig inte, och jag kräks inte. Det jag däremot fortfarande gör är något jag bäst kan beskriva som "tristess-äter" med inslag av tröstätande.

Nå. Jag har ju pluggat hur Naltrexone funkar rätt ihärdigt nu - och sprang på flera exempel där MAT-missbrukare behandlats framgångsrikt med det.

Så...Jag tog ett piller, väntade en timme, och åt DET godaste jag vet - Budapest-bakelse. Det trycker liksom på ALLA mina knappar: sött, gräddig, brödigt - mest bara snabba kolhydrater, och fett. Jag kan LÄTT trycka en fel Budapest-stubbe helt själv på under en halvtimme. I vanliga fall.

Och...fan. Jag kan INTE förklara det. Det smakade lika som det brukar. Det var förbannat gott. Och jag fick ändå knappt i mig hela.

Jag åt upp hela - men bara för att den FANNS DÄR! Två tuggor hade räckt. Hela upplevelsen kändes "flat"

Nu har det gått några timmar och jag sitter och är vagt medveten om att jag VILL ha bröd, och godis, och chips. Men...hur fan säger man då? Det brukar finnas två röster i mitt huvud; en som vill äta, och en som inte vill. Och den som VILL brukar övertala den andra (vilket resulterar i fullständig urspårning och hetsätning)

Den här gången så...Det är omöjligt att förklara. Rösten som Vill är inte undermedveten längre. Den här blivit en medveten tanke, som jag LÄTT kan skaka av mig.

...Är det så Naltrexone fungerar på alkohol så FUNGERAR det verkligen. Men man måste VILJA låta bli. Hade jag HAFT en tårta och en påse munkar så kunde jag ha VALT att hetsäta - men jag kunde lika gärna bara ryckt på axlarna och skitit i det.

Idag tror jag mer på Sinclair-metoden än någonsin tidigare. Om det känns lika att dricka på den som det gjorde att goffa socker så...då MÅSTE man känna efter; VILL jag dricka/äta, eller är det bara en VANA?

Man måste alltså vilja låta bli - men vill man, så blev det enkelt!

*DISCLAIMER
Jo, jag vet att sockermissbruk och alkoholmissbruk inte är samma sak. Men de är NÄRA besläktade i hur de påverkar hjärnan. Och nä, jag säger inte att alla är lika. Men OM det fungerar såhär på alkohol, då borde alla som VILL sluta missbruka faktiskt prova det.

Also; be gentle with me - jag är ALLT annat än bekväm med att prata om mina matproblem...

Profile picture for user Anxiete

hela ditt hjärta och engagemang åt detta, jag blir imponerad !
Jag känner så här, beroende som beroende, man kan alltid dra paralleller som hjälper en att förstå , inget fel i det !
Jag drar ofta paralleller med min rökning , ett beroende lika sjukt som alla andra ....
Kan din insats till din pojkvän hjälpa dej också så är det ju helt fantastiskt ?

Profile picture for user Anthraxia

Kändes ju vrickat att prova först, men sen kom jag på att...FAN vad jag lägger tid och pengar och engagemang på HANS problem - mina då? Är inte jag lika viktig? Jo, det är jag - och jag förtjänar minst lika mycket omtanke och engagemang som han ;)

Röker gör jag med - min lillebror beter sig ungefär som jag där; han har köpt en vape åt mig, och köpt olika smaker, och uppmuntrar och tjatar om att jag ska sluta röka.

Jag borde nog göra det! För hans skull, till att börja med, och sedan för min egen.

Profile picture for user Anthraxia

Känner mig bara missunnsam och dum i huvudet och värdelös idag.
Så jävla länge har mitt liv cirkulerat helt kring honom; han ska vara nykter, han ska vara lycklig, han ska sysselsättas, han ska stimuleras, han ska byggas upp, han ska få bra sex, han ska få god mat, han ska få välja kvällsnöje. Han, han, han, han.

Nu går det bra.
Han har fått ett återkommande jobb - om än inte heltid - han får fortsätta utbildningen resten av tiden - han håller sig nykter.

Det handlar FORTFARANDE bara om HONOM!
Och jag vet ju egentligen att jag är patetisk, men det är så jävla orättvist!

JAG kunde ha fått det där jobbet, JAG kunde ha fått förlängning på utbildningen för certifikat, JAG kunde ha haft någon som satte något som helst värde i att tillfredsställa mig, socialt eller intimt, JAG skulle för fan gärna vilja vara huvudperson i MITT liv.

Men ja...Jag fick inte jobbet, för jag är objektivt sämre än han. Jag fick inte förlängt för chans på certifikat, för jag är objektivt sämre. Jag får inte någon som helst engagemang när vi knullar, för jag är liksom inte sexig och bra.

Det är ju inte HANS fel.

Jag har bara migsjälv att skylla.

Jag hatar det här och jag vill vara någon annan - någon som är lyckad och lycklig och inte KONSTANT försätter migsjälv i den här jävla skiten.

Profile picture for user Anxiete

se dej själv genom andras ögon ..... Då hade du upptäckt helheten och alla små egenheter som gör att din pojkvän och dina vänner och din bror älskar och uppskattar dej !! Istället letar vi små jäkla detaljer som bara vi själv tänker på ( finnen på näsan när man var 15, ju mer man tittade desto större blev den ?)
Du har lagt ned sååå mycket energi på att hjälpa din pojkvän så jag tror att du är lite dränerad just nu .När då jobb och allt annat också jävlas då kan man väl få lov att va låg, arg och tycka synd om sej själv ett tag ?? Kram på dej ?

Profile picture for user Anxiete

När min man har en ”bra” period och inte dricker, när jag slappnar av och ”allt ska vara bra” då kommer ofta min ”låga period” . Förmodligen för att när det är som värst är man så fokuserad på hans mående att man skjuter sitt eget mående åt sidan och när man sen kan andas ut kommer ens egen trötthet och uppgivenhet fram. Jag tror det är en naturlig reaktion du har

Profile picture for user Anthraxia

Jag tror du har rätt.

Googlat lite, och det jag upplever verkar kallas "recovery resentment" - och det låter ju rimligt.

Googlade ytterligare - av ren pervers nyfikenhet - efter råd för den BEROENDE om hur DE kan stötta sin partner.

Det finns ingen sådan information.

Allt handlar visst om den beroende; hur man hjälper dem, hur man pratar med dem, hur man hanterar dem, hur man bygger upp och uppmuntrar dem, hur man hjälper dem undvika återfall.

I den medberoendes fall finns det EN typ av information; hur man hjälper sigsjälv.

När man lagt allt man är och har på att "laga" någon annan så ska man fortfarande orka laga SIGSJÄLV också. Medan DE får beundran för sin styrka och sitt mod och sin självkontroll och det ena med det tredje.

Jag får verkligen SLÅSS med migsjälv för att komma ihåg att det var JAG som valde det här - ingen tvingade mig. Jag får skylla mig själv.

Och jag då...Jag är så jävla trasig i huvudet att jag knappt orkar stå upp, fan jag började GRINA för att jag inte lyckades med ett moment i skolan idag. För det känns ju bra.
Och inte kan jag liksom säga att "ursäkta att jag överreagerar, mitt liv är ett living hell och all min styrka har gått till min alkoholiserade pojkvän - men KOLLA vad BRA det går för honom nu!"

Emedan han traskar vidare i livet, helt blind för vad JAG gått igenom här. Helt jävla nöjd med situationen, skulle aldrig DRÖMMA om att ge mig ens HÄLFTEN av vad jag gett honom.

Nej, varför skulle han?

Det här var ju mitt val.

Profile picture for user Anxiete

Årets Vardagshjälte, du kommer inte på någon gala i TV och får guldkonfetti i håret. ”Nu när jagär nykter ska du väl vara glad? Men nä, det går inte att förstå dej, du är aldrig nöjd..... jag kan lika gärna dricka för du grinar i alla fall” typ.......
Lika lite som vi kan förstå en alkoholist till 100% lika lite kan de eller omgivningen förstå den psykiska press en medberoende lever under. Jag har t.o.m hört från grannarna(som vet om vår situation) ”Nu är du väl glad” WTF.... Så lätt går det inte. Det som gått sönder måste repareras , dvs ens eget mående. Det är ingen som säger till en person vars partner varit otrogen: Nu är du väl glad, han har slutat kn...a henne?! Alkohlism är en form av otrohet mot partnern och du har blivit bedragen . Du väljer att stanna kvar men det tar tid att läka.
Eftersom de flesta medberoende skäms över sin situation så finns det lite hjälp att tillgå, det jag kan komma på är al anon och terapeut... Och skriva här ?
Men du får den största guldmedaljen jag kan hitta av mej ??

Profile picture for user Anthraxia

Vi är på semester. Igår gick vi ut med några av mina kompisar. Förvånas att se hur de dricker, det hade jag glömt. Har alltid sett det på ett helt annat sätt, men efter att ha träffat min pojkvän så ser jag saker annorlunda verkar det.

Inte sagt att de är alkisar hela bunten, men två av dem verkar ha spårat ur lite... jobbigt, men jag orkar inte ta upp det.

Igår drack vi båda två. Det gick ganska bra, men jag var såklart inte avslappnad, och blev inte lullig i huvudet, utan bara i kroppen. Hade dock ett bra samtal, som han tyvärr troligen inte minns.

Naltrexonet tog han av sig självt, utan att jag påminde honom. Bra.

Idag är vi pigga och glada och ska ut och äta med min mamma och hennes partner.

Profile picture for user Anthraxia

Det går ganska bra det här. I förrgår var vi dock ut med några andra av mina kompisar och skulle ta "en öl"

En blev till fem, och sedan blev jag den där tråkiga kossan som bara förstör...

Jag förstår honom - det fanns en tid då han tömde typ en dunk vin om dagen, nästan varje dag. Nu dricker han (om han inte ljuger) NÄSTAN bara på helger, och då bara typ två liter vin.

Han har gjort så vansinnigt stora framsteg, och han tar sitt piller utan att jag behöver tjata - och likförbannat bara gnäller jag...

Grejen är väl att det fortfarande känns lite som att det enda han ser fram emot är just när han "får" dricka. Och han säger själv att han dricker helt annorlunda när han är ensam; då handlar det om själv-förintelse. Att supa tills HAN inte finns mer.

Jag tycker inte om det, och allt drickande hamnar under samma rubrik. Även om jag var imponerad att HAN sa det - han brukar aldrig, aldrig, aldrig dela med sig av hur hans drickande fungerar. Nu gjorde han det, och bekräftade det jag trodde...

Suck.

Profile picture for user saris

Det kanske är så hans resa börjar...att han gradvis med hjälp av tabletterna minskar och sen förhoppningsvis slutar..känner igen känslan dock. man vill inte de ska vara nära alkohol överhuvudtaget..men vilka framsteg han har gjort. hoppas att det fortsätter på denna banan för att sen sluta helt... kram

Profile picture for user Anthraxia

Det "vi" gör nu kallas Sinclair-metoden, och tanken är att det ska fungera precis som du säger; intaget ska minska gradvis tills det är ungefär lika eftertraktat som typ...virkning.

Men de flesta märker ingen egentlig förändring förrän efter 3-4 månader. Att uppnå målet kan ta över ett år. Då pratar vi dock folk som fortfarande dricker dagligen. Så det är spännande nu.

Men jag har höga förhoppningar på det här - bara att hålla tummarna för att han sköter sina piller även när jag inte är där. För det kan jag ju inte vara dygnet runt och jämt - jag måste ju hinna leva också.

Profile picture for user Anthraxia

Då var det slut på semestern då. Tvärförkylda och trötta bägge två.
Men innan post-semester-deppen sätter in så måste han på Arbetsförmedlingen. Det blir imorgon.

Insåg en sak igår, som känns lite obekväm, men som jag undrar om han ens reflekterat över. Nämligen:

Jag är en gudinna - en jävla urkraft värdig epos och ballader. Det borde finnas TEMPEL i mitt namn!
Här har jag tagit en daily-drunk alkoholist utan driv och mål, och "plötsligt" så:
1. Dricker han i SNITT en dag i veckan (jo, det blir mer ibland - men han har haft flera hel-nyktra veckor också, så det jämnar ut sig)
2. Dricker han inte till blackout längre.
3. Har han fullföljt sin utbildning - och blivit DUKTIG.
4. Får han jobb - som han TÖRS ta, ty Någon har byggt hans självförtroende sten för sten. (OCH jagat ut honom på det första jobbet som ledde till resten)
5. Tar han ansvar för sitt missbruk genom att ta medicin (som samma Någon hittat åt honom)
6. Har han börjat STÄDA och behandla sitt hem som ett HEM istället för ett gömställe.
7. Har han börjat utveckla andra intressen.
8. Har han börjat röra på sig mer.
9. Har han tagit tag i att skaffa körkort.

Om han väljer bort MIG för alkohol så...Nej, då ÄR han inte värd mig.

Jag är ju helt sjukt underbar.

Jag hoppas att han aldrig inser det här. Det vore inte nyttigt för hans självkänsla - han själv ÄR ju svinbra på nästan allt, bara att han fastnat i klorna på ett beroende.

Men jag fick lite lust att fira migsjälv - allt det där har jag dragit igång, MEDAN jag samtidigt hållit i min egen utbildning, bibehållit kontakt med vänner och familj, klarat av jobb, och i stort hållit mig flytande.

Jag är en urkraft. Fan vad jag älskar mig <3

Profile picture for user Anthraxia

Något i mig vill samtidigt ursäkta sig. Jag är inte "bättre" än någon annan här - vi är fantastiska allihopa, som ger och ger och ger och ORKAR.

Jag tror att det egentligen är poängen jag vill dela; insikten där på slutet - OM någon aktivt väljer att sumpa allt det fina vi är och ger...Då borde vi kanske låta dem gå, och använda vår magi någonstans där den uppskattas...

Also - seriöst; ni som lever med "kroniker" som VILL bli friska, prata med dem om Naltrexone, och Sinclair-metoden. Det kan verkligen inte skada att prova. Jag hade bara tur som hittade Claudia Christian's TedTalk, men jag önskar att fler kände till det här...Jag tror på riktigt att det fungerar!

Profile picture for user Anthraxia

Och en sak till; jag tror att det hjälper MIG att min omgivning VET.
Han vet inte att de vet, utan det är helt för MIN skull jag valt att berätta för min familj och mina vänner. Att jag vägrar skämmas och gömma.

Profile picture for user Carina

Härligt att ni upplever så många positiva förändringar din sambo och du! När det sker förändringar till det bättre händer det att de som står nära känner sig som en del av framgången - ”det var jag som hjälpte till så hen blev nykter”. Ofta kan det förstås vara en del av sanningen, de som står nära är självklart väldigt viktiga.

När jag läser det du skriver så tänker samtidigt att det är lite "risky" att du tillskriver hans förändringar som dina bedrifter. Betyder det att om han ex. skulle börja dricka mera igen, eller inte städa hemmet, inte ta sin medicin eller inte ta körkortet - att du har misslyckats då?

Det kanske verkar stöddigt att jag skriver så, men det är av omtanke. Jag har nämligen träffat andra anhöriga som tänkt att det är tack vare dem som personen med beroendeproblem har gjort förändring. Det kan gå så långt att man bygger en del av sin självkänsla på det. Så om den andre personen faller, då faller den anhöriga också och känner sig inte värd någonting - för man har kopplat ihop sitt eget självvärde med någon annan persons ageranden. Stämmer det in på din situation eller har jag missuppfattat dig?

Önskar dig en fin kväll och tack för att du delar med dig här på forumet!

/Carina
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Profile picture for user Anthraxia

Jodå, jag förstår hur du menar - och det ÄR ju klassiskt medberoende; nu har JAG gjort, alltså har JAG ett värde.

Det är lite det tänket jag försöker undvika - och lite det jag menar när jag säger att jag hoppas att HAN aldrig tänker i de banorna. Men jag tycker verkligen fortfarande att jag kan kosta på mig lite kärlek och stolthet över migsjälv.

För faktum är att jag HAR lyft honom och hjälpt honom ta tag i det här. Men arbetet i sig är HANS - precis som eventuella misslyckanden blir hans.

Och det är det jag menar i mitt andra inlägg här; det spelar ingen roll om det går BRA eller DÅLIGT för "våra" beroende-personer - VI är fantastiska allihopa. Men medan vi kan påverka positivt så misslyckanden (Om/när de kommer) inte VÅRT fel.

Jag tror att det är det närmaste jag kommer just nu; jag har gjort så vansinnigt mycket för honom. Nu är det dags att låta honom vara vuxen och ta hand om resten själv.

Det är en "löskoppling" jag känner att jag måste göra för att vårt förhållande ska kunna utvecklas i takt med hans framsteg, så att jag inte FORTSÄTTER vara "mamma" åt honom.

Men det är fortfarande sant att det ÄR jag som lyft och uppmuntrat den här utvecklingen. Om jag nekas känna stolthet över att ha varit på rätt plats vid rätt tillfälle, med just min personlighet, så blir allt jag givit meningslöst. Och det är det inte.

Jag drar litegrann paralleller till att just uppfostra ett barn från hjälplöst knyte till självständig vuxen.
I DEN utvecklingen - i just det här - befinner han sig i något som motsvarar de sena tonåren.

Det är nu jag liksom måste våga släppa taget om "barnet" och möta honom - och vårt förhållande - som vuxen.

Profile picture for user Anxiete

för din pojkvän , resten är upp till honom ! Det just han behövde kanske, en person som ställde in kursen och styrde rakt mot målet och som trodde på att han skulle eller iaf ville fixa det !
Kanske du kan kolla husannonser utan att tänka gömställen nu ?
Stor kram ?

Profile picture for user Anthraxia

Vi har faktiskt fått världens chans nu, bägge två - jag pratade ju om en certifiering jag missade; det kostar drygt 20 000, vilket är mer än jag har just nu. Men - min föredetta lärare (tillika pojkvännens) har helt sonika bestämt att vi ska få tillgodogöra oss diplom som vi egentligen var för sent ute för (lite komplicerat upplägg det här...) så nu blir det så. Och med ett sånt diplom (beroende på resultat/"betyg") så lurar vi på att flytta.

Jag vill ju inte bo här egentligen ändåså, och han skulle må bra av lite miljöombyte.

Jag håller tummarna. Det är ju flera månader kvar tills jag kan börja TRO på att Naltrexonet FAKTISKT gör det det ska, men som idag; istället för att springa på Systemet så är vi ute och övningskör till seeent ikväll. Mycket Nice ^_^

Profile picture for user Anthraxia

Jo, han har rätt - det går bra nu. Och DÅ dyker den här konstiga känslan upp igen; det är ju inte det här livet jag vill ha. Men nu skulle jag aldrig våga lämna honom, eller leva som JAG vill, eftersom han sagt rakt ut att nuvarande nykterheten är 75% för min skull, och 25% för hans egen. Han anser fortfarande inte att han HAR några problem nu, men erkänner att han haft det "förr"

Om jag skulle lämna honom så skulle han alltså rassla i backen och börja supa igen. Och det vill jag ju inte.

Och inte är det han som använder det som utpressning heller - men han sa en så jävla konstig sak idag att jag varken vet ut eller in. Nämligen:
Jag: xx lämnade sin alkoholiserade pojkvän förra veckan. Han har varit nykter sedan dess och vill att hon ska komma tillbaka - varför fattar folk inte innan det är försent?
Han: Ja, alltså, slutade han dricka när hon lämnade så var det väl troligen på grund av henne han drack.

Och så såg han helt nöjd ut och det var DET mest "alkoholist" jag hört honom säga på länge. Det är någon annans fel, någon annans ansvar - det är inte HANS fel att han dricker, utan någon annans.

Avtändande. Tragiskt. Och inte en åsikt någon jag ska leva med kan ha...

Jag behöver distans. Jag behöver paus. Men jag har inte den möjligheten.