En liten dagbok.

Jag vet inte om det här är tillåtet. Jag känner att jag måste få sammanställa min vardag, mina känslor, och mina tankar - och ett forum för anhöriga ger mig dessutom chansen att få feedback, vilket jag knappast får om jag bara skriver dagbok privat.

Så; Hej!
Jag är egentligen en idiot - jag anade att han hade alkoholproblem redan innan. Men det var det vanliga; attraktion, personlig kompatibilitet, och slutligen kärlek. Han var full (alltså, plakat aspackad) dygnet runt de första två månaderna av vårt förhållande.

Det roliga är att det inte störde mig i början - han var sjukskriven på grund av arbetsskada, och jag själv har alltid druckit ganska mycket, så jag trodde att han bara tig chansen att "ha kul" när han ändå inte kunde jobba.

Tills jag hittade den gömda samlingen vindunkar längst in i alla skåp och lådor. 60 stycken. 80 spritflaskor. Flera hundra ölburkar. Och det liksom klickade för mig; han är helt enkelt alkoholist.

Konfronterade honom, och han 'erkände' att han har ett problem. Att hans beroende är psykiskt snarare än fysiskt. Att det här pågått i strax över ett år.

Jag är - tro det eller ej - ganska intelligent. "Strax över ett år" är en lögn. Det vet jag i magen. Någon månad senare bekräftar hans ex; TIO år. Inte ett.

Han kommer i alla fall tillbaka till jobbet. Dricker några glas dagligen, inte för att bli FULL, utan för att slippa vara nykter. Helgerna är rena fyllslag - men det är ju normalt, hävdar han. Och jag håller litegrann med. Jag är van att dricka varje helg. Skillnaden är att jag inte har problem. Jag kan vara nykter lika gärna, utan att blinka. Så fyra månader in i vårt förhållande blir jag nykterist. Han lovar att bara dricka på helgerna.

Det håller ett tag, sedan sjukanmäler han sig och super sig medvetslös i två dagar.
Jag ställer ultimatum; drick BARA på helgerna - ljug aldrig för mig - göm aldrig alkohol.
Han godtar.

Det håller i drygt två veckor. Sedan blir det helg - då han "får" dricka. Men den vindunk han köpt på fredagen räcker visst inte, och på söndag morgon vaknar jag av att han byter ut den nu tomma dunken mot en nyöppnad, i smyg. Jag gör slut på plats.

Han super sig dyngrak, och sedan följer tre groteska dagar där jag inte gör annat än gråter. Han frågar om vi inte kan glömma det som hänt och försöka igen. Och jag VILL ju inget hellre. Jag åker dit, och säger att OM han provar Naltrexone så försöker vi igen. Han säger ja.

Men han vägrar prata med läkare. Skammen sitter för djupt. Så vi beställer online.

Det var en månad sedan nu. Pillren borde komma vilken dag som helst. Han tänker fortfarande ta dem, men nu - efter hela TVÅ "vita helger" (Och de två senaste ALLT annat än vita...) hävdar han att han inte längre har något problem, och blir arg för att jag tar upp det "nu när det går så bra" ... Så jag behöver få skriva av mig, och logga hur det går för oss.

Jag älskar honom. Jag tänker slåss för honom - och för mig. Men någonstans måste jag dra en gräns - jag hoppas att mitt loggande här kan hjälpa mig se om den gränsen nås.

Profile picture for user Tösabiten

Som svar på av Anthraxia

Det där tror jag är väldigt vanligt. Att det är någon annas fel att de dricker. Min man sa en gång till mig att han drack för att jag var så elak mot honom, att han sökte tröst i spriten. Att han satt i garaget och drack öl och grät. Jaha! Anledningen till att jag var kort i ton mot honom och kanske snäste av honom var ju just att han drack hela tiden. Så jag sa att om han slutade gömma, ljuga och smyga så skulle jag vara trevligare. Har det hänt? Nope! Var det då mitt fel? Nope! Men det tar tid att inse att det inte är mitt fel. Många som dricker tror nog det beror på någon annan för inte kan det vara dem det är fel på! Nä stå på er alla som lever med en alkoholist. Det är inte ert fel! Slutar de efter ni har lämnat så kanske de har insett vad de måste göra! Jag är fortfarande kvar men vill egentligen inte. Den styrkan har inte kommit till mig ännu!

Profile picture for user Anthraxia

I helgen tänker jag besöka min lillebror. Mycket till "besök" blir det kanske inte, för jag tänker bara sitta i "mitt" rum och vara ifred. Utom på kvällarna, för då ska vi äta och titta på film. Och så ska jag nog promenera lite. Och kanske gå och bada.

Under tiden så ska karln sitta med sin mamma i deras stuga, och eftersom bägge två är inkapabla att umgås utan alkohol så vill inte jag vara där.

Så länge han sköter Naltrexonet så ska väl det gå bra. Funderade på dramat som skulle uppstå OM jag ville ha barn...förvisso har även jag gränser, och skaffa barn med någon jag VET att är alkoholist går helt sjukt bort - och inte vill jag ha några ändåså.
Men OM; hur skulle hans familj reagera när jag vägrade fira någon högtid ALLS med dem, bara pga deras alkohol-vanor?

Snacka om drama DET skulle bli. Tur att jag inte vill ha barn.

Profile picture for user Anthraxia

Känner mig så jävla elak och orättvis.
Vi är i stugan med hans mamma, och ska grilla.
Han frågar om det är ok att han tar sitt piller och dricker en öl till maten.
Nä, visst, säger jag. "Men fundera på om du verkligen vill ha den, eller om det bara är gammal vana och 'det ska vara så' och kom ihåg att då blir det inget sex på ytterligare 24 timmar"

Han väljer - naturligtvis - att ta den jävla ölen, och jag blir sur och bitter.

Naltrexone stänger av hjärnan - dvs saker man BRUKAR få endorfin-påslag av ger bara en "meh"-känsla. Därför bör man inte ha sex när man tagit dem - för då lär sig hjärnan att sex är tråkigt.

Nu är vi uppe i TRE VECKOR utan sex. Inte bara för att han druckit (det håller han till helgerna) utan...bara en massa jävla undanflykter; det är varmt, han är trött, han har ingen lust, blablabla.

Så JÄVLA less. Under arbetet med hans missbruk har vi på något sätt blivit RUMSKAMRATER och inget annat.

Jo, jag vet att "recovering alcoholics" ofta har kvaddade hormon-nivåer och avliden sexlust, men vad fan...Han väljer EN ÖL över att sätta på sin flickvän.

Och inte kan jag klaga heller - det är ju jag som säger att han måste ta Naltrexonet. Men det måste han ju. Det funkar såpass bra att jag inte ens bryr mig om att rota i skåp och lådor längre; jag börjar LITA på honom.

Synd bara att all form av intimitet (både psykisk och fysisk) visst gått förlorad.

Fy fan :(

Profile picture for user Anxiete

Allt blir lite avslaget..... Och jag vet inte, jag hade nog blivit riktigt avtänd om jag skulle fråga ” går det bra..”. eller...” är det ok om jag tar en öl” Inte hade jag blivit sugen iaf....
Det är likadant här , jag känner mej som allt utom just älskarinna.
Kanske man skulle köpa en sjuksköterskedräkt ..... ??

Profile picture for user Anxiete

Det jag menar är att de ”vanliga” rollerna i förhållandet ändras. Man får så många andra roller som medberoende, roller som man egentligen inte ska ha: ”mamma”, vårdare, psykolog .... jag vet inte allt.... när man egentligen bara vill vara kvinna/man, partner, älskande
Det är svårt!!

Profile picture for user Anthraxia

"Fångvaktare" är det enda jag känner mig som - men jag blir ju lika inlåst jag...

Nu har vi pratat om att jag ska hitta ett separat boende till om/när han vill dricka. Han skulle fortfarande ta Naltrexonet, för det "erkänner" han att han numer gör för SIN skull, snarare än för att jag tjatar.

Men det känns lite surt att ha dubbel hyra bara för att han prompt måste dricka EN öl hela tiden.

Å andra sidan så är ju tanken att han SKA kunna göra det...Jag måste ju låta medicinen göra det den ska.

Han grät och var ledsen när vi pratade om det, för han VILL ju inte vara alkoholist - han vill ju bara få dricka "normalt"

Meh. Det visar sig...

Profile picture for user Ullabulla

Man vill hjälpa och ändå blir man till slut boven.
En ögonöppnare för mig var Carina bångs bok.släpp kontrollen-vinn friheten.
Tydlig och bra och man känner hur flipperkulorna sakta lägger sig på plats istället för att irra omkring.

Profile picture for user Anthraxia

Åh jippie.
Nu är han i stugan med familjen. Jag åkte dit och skulle överraska - och hittar en halvdrucken öl i skafferiet, tomburkar i olika påsar, och - det värsta - han har inte tagit Naltrexone på två dagar. Men han ljög om det, såklart.

Så jag åkte igen, och han får fundera på saken till söndag när han kommer hem igen. Då är det slut - antingen på drickandet, eller förhållandet. Det är HANS tur att välja nu - jag har rattat det här så länge, jag orkar inte mer. Ja, det har gått bra - och ja, han dricker uppenbarligen MYCKET mindre än förr (vilket kan bli ett problem; om han tänker att "det var ju bara några öl" - närmare bestämt 4, på 2 dagar i ensamhet - hur mycket han druckit med de andra vet jag inte, men troligen mer än så)

MEN han LJÖG; han tog INTE sin medicin, trots att han lovat att han ska.

Så ja. His move...jag är rädd, men jag accepterar hur det än blir. Jag har inget val - jag kan inte offra migsjälv för honom längre...

Profile picture for user Ullabulla

För att strö salt i dina sår.
Jag blev grundlurad i många år av världens snällaste man.
Han hade tex cirka 10 ggr druckit med mig i huset trots att han var "nykter.
Och jag har en blodhunds väderkorn men anade ingenting.
Efter att vi båda kommit överens om att det var enda vägen.
Alkoholism är en sjukdom som innehåller lögner och smussel.

Bre ut alla fakta och fråga dig själv om du vill leva i detta?

Profile picture for user Anthraxia

Förstår hur du tänker, men nej, han har inte lurat mig där - det låter möjligen naivt, men vi går samma utbildning, på samma tider, och bor två pers i en etta; han har inte smygsupit så att jag missat det. Tillochmed när han har "tillåtelse" att dricka så går det via mig, då det är min bil och mitt körkort. Att han dessutom övningskör med mig dagligen gör att jag kan bekräfta att han är nykter.

Han har haft episoder när han jobbat, strax innan jag satte honom på Naltrexone, då han varit på systemet i smyg med arbetskamrater - men det har inte hänt sedan Maj.

Det är väl lite det som är problemet, på ett sätt - vi har NOLL tid ifrån varandra, Och det BEHÖVER både han och jag, men när det väl dyker upp tillfällen (som nu) så måste han ju ta den chansen att visa att jag KAN lita på honom (med vår vardagssituation har han ju inte direkt många såna tillfällen...) och då väljer han ändå att ljuga.

Då fortsätter det ju såhär; vi i princip sitter ihop, och blir mer och mer olyckliga bägge två. Jag ser liksom ingen utväg just nu. Jag orkar inte längre, och han skjuter sigsjälv i foten om igen...

Profile picture for user Anxiete

ansvar för hans mående, det är ju så vi gör, och glömt bort ditt eget mående.
Kommer du någon gång att lita på honom? Åkte du för att överraska eller var det ditt medberoende som undermedvetet ville kontrollera? Vad händer om du säger till honom ” hädanefter gör du dina egna val och utifrån dem gör jag mina”?
Hur vill du leva?
Många krångliga frågor, en del kanske utan svar men fundera .... Jag tror nyckeln finns där , börja fokusera på dej själv ! Vad vill du och hur vill du må ?
Kram

Profile picture for user Anthraxia

Det var faktiskt för att göra hela familjen glad; de bygger bastu, och det är tajt som fan med tiden, så jag tog fredagen ledig och tänkte åka och hjälpa till över helgen (fast jag egentligen håller mig borta när han dricker, men ja - de behövde ju hjälp...)
Det var när jag höll på att packa upp min väska jag hittade den halvdruckna ölen, då blev jag misstänksam och kollade pillren. Kanske ljuger jag för migsjälv, jag vet inte ens - men så kändes det då...

Nå, i alla fall; nej, jag vill inte ta ansvar för hans sjukdom längre. Det har jag klargjort för honom nu, och han har till söndag att fundera på hur han vill göra. Jag har sökt några jobb på annan ort; fixar det sig kan jag tacka nej om jag får dem, annars så...well, då får jag väl börja ett nytt liv då.

Profile picture for user Anxiete

hur det hela slutar så tycker jag att du verkar vara genuint omtänksam och en ”problemlösare” låt det inte äta upp dej bara !

Profile picture for user Anthraxia

Haha, jag tror det är mycket där mitt problem ligger; jag är just "problemlösare" - i mitt huvud är det typ det ENDA positiva drag jag har; jag löser problem. Ja, åt ANDRA...

Jag har skaffat mig en samtalskontakt nu, där vi lite kommit fram till att jag förefaller leta reda på människor med POTENTIAL, och försöka 'hjälpa' dem att bli det bästa de kan.

Nu kan man ju undra varför jag inte lägger den energin och uppenbara talangen på migsjälv? För att - enligt någon röst i mitt undermedvetna - så är JAG värdelös. Och varesig DET är sant eller inte så har den rösten en helt objektiv och rimlig poäng: jag har inga talanger att utveckla, så mitt enda existensberättigande är att hjälpa andra.

Låter ju rätt sorgligt, men tyvärr så är det sant också; jag kan ingenting, har inga talanger, och inget värt att utveckla. Jag har arbetat inom ett område hela mitt liv, och HATAT varje sekund - jag har försökt andra områden och hittills alltid hamnat beklagligen efter i utvecklingen, det har visat sig att jag slösat både tid och pengar på hopplösa drömmar - det blir ingenting.

Jag kommer få gå tillbaka till ett yrke jag hatar, för alltid ha låg inkomst, vara deprimerad, och hata mitt liv. När jag går i pension kommer jag få absolut minimum, och bo i en etta i någon mardröms-stad i miniatyr, och äta kattmat. Alla mina drömmar, alla mina planer - allt - är liksom omöjligt bara för att jag är värdelös.

Så ja, jag har ETT existensberättigande; att jag KAN lösa problem - att jag KAN hitta lösningar, och hjälpa människor som INTE är värdelösa.

Och uppenbarligen funkar inte ens det, ty de jävlarna måste VILJA bli hjälpta också.

Ja. Så va det med det.

Låter ju ynkligt, men jag har levt 30+ år med det här, jag har provat allt - jag har slutat tycka synd om migsjälv, accepterat fakta, och gått vidare. När jag var yngre var jag ganska säker på att det bästa vore att ta livet av mig, men vad fan - jag kommer ju dö förr eller senare ändåså, så varför skynda på?

Blä. Lite så; jag har ju minst 30 år till att slänga på den här människan EGENTLIGEN - det är ju inte som att jag kommer lyckas bättre med något bara för att han tas ur ekvationen.

Profile picture for user Där igen

Tänker på dig Anthrax! Kanske ni har varit för nära varandra och behöver distans, precis som vi? Har du funderat över dina gränser om ni går vidare? Så lätt att flytta på dem tycker jag.

Profile picture for user Anthraxia

Absolut behöver vi det - men när vi väl tar distans så skiter sig allt, eftersom han ALLTID väljer att dricka, och oftast även att ljuga om det...

OM vi ska fortsätta ha kontakt efter söndag, vilket känns otroligt just nu, så kommer gränserna bli tajtare - men det måste vara utan min övervakning. Rent praktiskt vet jag inte hur det ska se ut, vilket innebär att vi troligen INTE kommer fortsätta efter söndag - men, han kan ju ha någon idé som jag missat, så jag väntar tills dess...

Profile picture for user Ullabulla

Över din roll som problemfixare.
Också över att din syn på dig själv är på minus.

Du har haft bitvisa framgångar med att få en annan människa att må bättre=du mår automatiskt också bättre.

Hitta en enda bit i dig själv som inte hamnar i ta hand om syndrom.et.
Eller motsatsen offerkoftan.
Var är mittemellan där du är helt Ok?

Jag känner så igen mig själv i detta.
Offerglorian och martyren.
Också hjältinna som fixar allt och känner sig oövervinnerlig.
Något som hjälpt mig mycket är att gå till min lilla flicka som faktiskt bara är.

Hon tycker och känner en massa men behöver inte göra så värst mycket för att ha rätten att existera.

Vad vill hon just nu.
Hur mår hon.
Vad behöver hon?

Stor kram på dig anthraxia

Profile picture for user Ullabulla

Kanske hellre ska släppas.

Missbrukare eller inte så är han framför allt människa och behöver samma respekt som du kanske också ska öva på att ge dig själv?

Släpp släpp även om det känns helt omöjligt.
Kanske bara över tankarna om vad han gör just nu.
Låt sen fokus glida över på dig.
Vad vill du äta till middag.
Var ska du förlägga promenaden.
Vad vill du se på tv ikväll.

Profile picture for user Anthraxia

Nej, gränsen kommer inte släppas; antingen har vi ett förhållande, och då måste hans mål vara att vara/bli/agera friskt.
Eller så har vi inte ett förhållande, och då får han göra hur han vill.

Den gränsen finns, och jag kommer inte ta bort den; han kan inte hjälpa att han är beroende - men han KAN avgöra om han är ok med det, eller om han tänker försöka "bli frisk"

Enda skillnaden - OM vi hittar något sätt att få det att gå ihop - är att det blir HAN som får ta ansvar för det. Och det blir ju svårt för mig att veta, utan att agera super/a-(haha)kontrollant. Dvs han får göra som han vill - minsta tecken på att han inte sköter sig, då är det slut.

Detta, som sagt, är ändå OM vi alls fortsätter.

Vad det gäller saker JAG vill/inte tänka på honom/whatnot - det går inte ihop. Det finns ingenting i hela världen jag kan gå så helt upp i att jag inte kan tänka samtidigt.
Jag har ätit gott (och NYTTIGT, för ovanlighetens skull - det är ju annars mitt eget missbruk, som jag bestämt mig för att ta itu med på allvar) dansat, sjungit, pratat med min lillebror, gått på promenad, duschat - rubbet - hjärnan blir inte tyst för det. Ytterligare en "talang" jag faktiskt har, antar jag - så jag är inte Bara problemlösare ;)

Profile picture for user Anxiete

Och antingen är jag korkad som tycker att du verkar vara intelligent eller är du korkad som inte ger dej själv en chans.
Du är en problemlösare, finns inte ett yrke som inte behöver det! Använd din talang som problemlösare inom ett yrkesområde som passar dej.
Du kommer inte sluta som ensam pensionär i en etta! Du kommer att bo i ett underbart litet hus i skogen med din kärlek , det slår jag vad om ?

Profile picture for user Ullabulla

Det svåra för mig har varit att jag liksom drunknat i problemet/känslan och inte tagit mig ur och upp.

Jag förstår också vad du säger om gränser.
Om de går runt dig,istället för honom så är det ju där de bör sitta.

Grattis till att du kan agera för dig själv.

Profile picture for user Anthraxia

Jag har jobbat som "problemlösare" - det enda okvalificerade yrke där det ÄR arbetsuppgiften är kund/teknisk support. Såvitt JAG vet :/

Jag kommer inte riktigt på några andra, som inte skulle innebära flera års studier, men faktiskt - jag växte upp i en låginkomst-familj där visioner för arbetsmarknad helt saknades; antingen blev man bra gift, eller så blev man, om man var kvinna: lärare, telefonist, eller försäljare, eller om man var man: mekaniker, svetsare, eller plåtslagare.

Ni, som kanske faktiskt vet mer - vart kan hyfsat intelligenta problemlösare som pratar flytande engelska, men inga andra språk, samt som avskyr "kund"-kontakt passa in?

...har ju ingenting med alkohol att göra, men ni kanske vet något :)

Profile picture for user Anxiete

att komma undan men det finns olika sorters kundkontakt . Jag tänker logistik när jag läser din fråga och sedan tänkte jag resebyrå (även om de börjar bli färre och färre) ,biluthyrning, då måste man vara en problemlösare,
Du har ju gått en utbildning, kan inte den ta dej vidare?
Du är 30+ , du har minst 30 år kvar att jobba så även om du är 45 innan du vet vad du ”vill bli när du blir stor” så är det lugnt!! Jag är 55 och jag hade en dröm när jag var barn-tonåring men jag följde inte den, det kan jag än idag ångra. Jag kommer också från ett låginkomsthem där ambitionen var att få ett fast jobb .
Så plocka fram din barndomsdröm och go for it !!
Ha en skön sommarlördag ?

Profile picture for user Anthraxia

Barndoms-drömmen - eller ja, allihopa, det fanns flera - har plockats fram.
Brist på talang, fysiska "defekter" (inte överkomliga; går inte ens att operera) och bristande förmåga har stoppat allihop.
Så jag hamnade i kund-support och spenderade 16 år med att hata varje dag. Utbildningen jag går nu, och har lagt ett år på, är ett hantverk - där det återigen visat sig att jag helt enkelt inte håller måttet.

Jag vet fasen inte vad jag ska göra - och arbetsförmedlingen här har ingen "karriär coach" och alla internet-test bara säger att jag borde bli författare (det har jag OCKSÅ redan provat - 6 böcker skrivna och själv-publicerade, och ingen av dem säljer...heh)

Litegrann kört fast, tror jag - och kundsupport KAN jag inte gå tillbaka till :(

Profile picture for user Anxiete

Fortsätt att skriva , det lossnar någongång ( tänk på Harry Potters ”mamma”)
Vilka jobb inom ramen för dina drömmar finns det? Om du ville bli ex polis men inte kom in , vad finns det som du kan jobba med som civilanställd inom polisen och på så sätt ta en bakväg in ? Måste finnas karriärcoacher på nätet , annars får AF skicka dej till en annan kommun?
Jag vill egentligen bara säga att du inte ska ge upp! Sök jobben du vilk ha även om du inte har behörighet till dem . Ett jobb fick jag genom att erbjuda mej att visa vad jag kunde gratis i 2 dagar, jag blev kvar i 10 år,
Du har jobbat i kundsupport, använd dej av den erfarenheten! Ring på jobb du kanske saknar någon behörighet till (ofta skriver arbgivaren ut mycket högre krav än vad som krävs för att få ned antalet sökande) och övertala dem att även om du inte har papper på det så är du en jävel på just detta ?

Profile picture for user Ullabulla

Att se dig skriva om dig själv
.även om du är självkritisk så har du följt din inre dröm.
Skrivit 6 böcker.
Ägnat ett år på att förkovra dig inom ett hantverk.

Så nog finns antraxia där inne?

Får liten berättelse i huvudet.
Jag var in på en presentbutik
Ägarinnan kom efter en stund och hjälpte mig.
Kraftigt överviktig men så självmedveten på ett bra sätt.
Långa vårdade naglar,välklädd och klackeskor.
Bildskkön i riktig menimg ar hon inte heller.
Men pampig.

Jag fick mig en rejäl tankeställare.
Där går då Jag,nedklädd med trumpen min och i betraktarens öga förmodligen både vackrare och smalare.

Vem utstrålade livsglädje och självförtroende.
Ja inte var det då jag..

Profile picture for user Anthraxia

...har fått veta orsaken till att han inte tog Naltrexone; det blev tråkigt att dricka.
Jag är så jävla lycklig så jag går sönder, för det är ett DIREKT BEVIS för att han är i de 78% som kan botas!

Pratade länge och väl, och vi försöker igen. Lilla skillnaden; den här gången får han ha en kontaktperson på C3 foundation; det är HANS jobb att bli frisk.

Vägrar han prata med någon på C3 får jag tänka om. Meeen tills de kan boka ett datum så kör vi!

Profile picture for user Anthraxia

Alltså jag blir galen på FOLK!
Igår var det födelsedagskalas, och "barnet" firades med vinprovning, och mer vin.

Som tur är så jobbar pojkvännen nu, så han var helt fast besluten att inte dricka - och det gjorde han inte heller - men TJATET från de andra!!!

"Är du SÄKER på att du inte ska ha?"
Jo, det var han.
Fem minuter senare.
"Men det är klart att du ska ha vin, herregud, ett glas skadar ju inte"
Nej, han skulle fortfarande inte ha.
Så börjar vinprovningen, och de ställer på fullaste allvar fram glas åt både honom och mig, som om de inte hört ett ord.
"Men...ska du inte ha? Kom igen nu, du kan ju spotta ut om du inte vill dricka"
Nej. Han skulle inte ha.

Vi gick ut och rökte, och en av gästerna kommer ut, och börjar - oombett - förklara att lite vin är inte så farligt; hon och hennes make dricker minst tre glas om dagen, och det har då aldrig varit några problem, och det blir ju så tråkigt om man är nykter, och är det månne så att JAG (Anthraxia) är dålig på att slappna av?

Eftersom min pojkvän inte vill att någon ska veta om hans problem så fick jag ta den fighten. Vi ska jobba, och jag sover dåligt om jag dricker.
"Men då är det ju bara att dricka mer" svarar tanten, "Då sover man bättre"

Nej. Vi ska inte ha. Vi ska jobba. De har blåsprov i entrén.

VARFÖR gör ni det så svårt?
För mig? För honom?
Varför kan ni inte bara respektera vad fan vi säger?

När vi gick upp till oss så han, surt, "jag vet vad du tänker säga nu; att hela min familj är alkoholister"

Men det vet han ju egentligen redan själv.

Profile picture for user Jasmine

Tycker ofta att firande av barn innehåller alkohol och har inte tänkt på det så mycket, men det är ju egentligen helt galet! För du menade att det var ett "barnkalas"? Alltså då man bjuder släktingar till typ 1-års kalas och bjuder på mat och tårta... och vin. Det har jag alltid själv gjort för övrigt. Hur kul är det för barnet?

Fint att ni stod på er i alla fall! Jag har nog varit en sån där som frågar flera gånger (men högst två;)), men det ska jag sluta med nu! Och jag laddar för att säga nej under firandet av min mamma i helgen som kommer att innehålla alkohol i olika former.

Profile picture for user Anthraxia

Nej, my bad - det var inga faktiska barn närvarande, utan "födelsedagsbarnet" är en vuxen människa, och likaså gästerna. Tänkte att citationstecknen skulle visa på det, men erkänner att det nog var tokigt av mig... Det är - i MIN värld - otänkbart att blanda alkohol och små barn, så jag glömde att alla inte har det fullt så bra :(

Men nej, det här var vuxna människor - jag är ändå fly förbannad över bristen på respekt :(

Profile picture for user Anthraxia

Efter förra veckan har han helt själv börjat ta pillren så jag kan se det - är jag inte fysiskt närvarande så gör han en video och visar.

Jag inser såklart att om han vill så kan han spotta ut dem efteråt, men det är lite hjärtskärande ändå, att han så gärna vill att jag ska lita på honom.

Frågade honom i fredags, innan vi åkte tillbaka till fyllefamiljen i stugan, om han ville dricka under helgen. Han tittade bara rakt fram och sa att "Jag vill vara med dig"
Jamen det var inte det jag frågade, sa jag, utan VILL du dricka?
"Jag vill vara med dig"

Men, naturligtvis, vill han dricka - han är ju alkoholist. En del av honom VILL dricka.

Det som gjorde mig extra ledsen idag var när han (klockan 14) tog sitt piller. Jag smög på honom innan och föreslog att vi kanske kunde ha lite sex först. Och det "roliga" var att han stod och FUNDERADE på det (och såg ganska lustig ut, med tanke på att EN DEL av honom var i alla fall HYFSAT entusiastisk till förslaget...) innan han konstaterade att drickandet i familjen kommer börja snart, och han måste ha tid att vänta en timme. Finns ingen tid till sex. Sååå han tog sitt piller, och jag blir liksom...Så ledsen. Inte, egentligen, för att vi inte hade sex - utan för att tillochmed när han själv SER hur han prioriterar så gör det ingen skillnad...Han väljer alkoholen. Han väljer alltid alkoholen.

Enda skillnaden är väl att han tar pillren, för "Jag vill vara med dig"

Tänker på Mulletant, och början av hennes och makens resa; hans nykterhet var på grund av henne i början, innan han alltså valde nykterhet för sin EGEN skull.

Det är nog dit alla alkoholister måste komma; att de gör det för sin egen skull. Tills dess blir det lögner och svek så fort tillfälle ges.

Så glad för Naltrexonet idag - Då KAN jag slappna av, trots att han dricker...

Profile picture for user mulletant

Jag har inte läst din berättelse, så här långt, men råkade läsa det här inlägget och hann tänka några tankar innan du nämnde mig och min och mannens resa. Det jag tänkte var din fråga till honom: vill du dricka? Antagligen ville han det, precis som du skriver. Men han svarar att han vill vara med dig. Jag läser in en insikt där om att han vet vad som gäller ... för att vara med dig.
Jag påminner mig början av min mans (självvalda men förvisso krävda) nykterhet och med början menar jag då dec 2010 - sista april 2012. Jag hade min 'räkneramsa' här i min tråd där jag bokförde nyktra dagar (vad jag uppfattade och trodde på - jo, jag trodde nog). Jag minns hans små återfall när jag kom på honom och konfronterade honom. Jag minns den första julen, nyåret (då vi avtalade om två glas vin vilket direkt följdes av öl följande dag), midsommar... Idag tänker jag att han många gånger måste ha gått igenom ett helvete.

Och ja, det är nog förutsättningen för stabil nykterhet, att den blir ens egen. Och att vi vid sidan släpper ansvaret. Och är klara över våra egna gränser. I vår relation händer ännu 'saker' som hör till 12-stegarbetet. Just nu en stor form av gottgörelse. Idag när vi pratade om det, när han sa att 'nu är det din tur och jag gläds över din glädje' blev jag störtledsen och förstod själv, eller tolkade det som att det var många besvikelser från länge sen som vällde fram. Och de blev mottagna, min ledsenhet blev mottagen. Vi har gått igenom mycket sådant och ibland har vi inte kunnat förstå varandra och det har blivit helt fel. Men hittills har vi kunnat reda upp det vi mött.
Oj, det blev långt! Jag önskar dig en bra fortsättning på helgen! Vi ska faktiskt på konvent imorgon, gemensam för AA och Alanon. Ser fram emot det. Kram / mt

Profile picture for user Anthraxia

Jo. En skillnad, som jag har svårt för, är att planen för vår del inte är nykterism, utan kontrollerat drickande med hjälp av Naltrexone.

Jag har önskat mig att familj och vänner ger bidrag till C3 foundation, istället för födelsedagspresent till mig, nu när jag snart fyller år, och jag tror att han är rädd att någon ska koppla ihop det med honom...

Han är uppvuxen i en familj där det liksom SKA drickas hela tiden; ingen social sammankomst utan alkohol - ingen lugn hemmakväll utan minst ett glas vin - ingen skön dag vid stranden utan öl - de dricker bokstavligt talat hela tiden. Jag tror att en stor del av hans skam bottnar i att han är övertygad om att DE klarar det utan att bli beroende (istället för det mer logiska; att inse att ingen av dem skulle klara ens en vit VECKA)

Han vill inte att de ska titta snett på honom - och det förstår jag. Alltså blev lösningen att hitta något som, i långa loppet, kommer låta honom ta en öl/ett glas vin/en whiskey UTAN att vakna med sug efter mer.

Jag är hoppfull, men samtidigt rädd. Om det fungerar så kan jag släppa taget - men livet kommer isf för alltid cirkulera kring om han tagit sitt piller eller inte...

Fast, ja - det är ändå bättre än alternativet.

Samtidigt skulle jag gilla om han gick på AA, eller Länkarna, eller något liknande - för att lära sig Alternativ till det där evinnerliga drickandet.

Han behöver nya vanor och hobbies, och han behöver Verkligen nya vänner...

Men det kanske kommer, det med :)

Profile picture for user Anthraxia

Nu väljer karln bort alkohol konsekvent. Jag vet inte om han inte litar på Sinclair-metoden, eller om han bara försöker bevisa för sigsjälv att han KAN låta bli att dricka, men jag vette fan...

Känns som att DET kommer sluta med att han säger "Jag är inte alls alkoholist - jag har kontroll" och sedan går det åt skogen igen.

Det låter så sjukt, men faktum är ju att han måste dricka på Naltrexone, om hans hjärna ska bli "botad"

Jaja, hans liv, hans val, hans metod...

Profile picture for user Djävulsdansen

Att jag inte alls har någon kunskap om medicinen du nämner men...
Måste man verkligen dricka? Det låter ju helt galet att hälla i sig alkohol för att man måste!? Den metoden hade jag nog inte heller velat förlita mig på..
Trodde den hade till uppgift att när man väl dricker får man inte den "kicken" och dricker på så vis förhoppningsvis mindre

Profile picture for user Blade Runner

Jag vet och tror att du är intelligent. Bara någon i samma situation vet hur det är. Det du skriver hade kunnat bara en ”rip off” på ett inlägg från mig. Har inga goda råd då jag själv har så svårt att omvandla kunskap till handling. Försök fokusera på dig, känn lycka med vänner utan att behöva hans ”kärlek”. Sakta med säkert bygger man en distans som behövs för att kunna lämna. All kärlek och styrka till dig.
Blade Runner

Profile picture for user Anthraxia

Som svar på av Djävulsdansen

Ja och nej.

GROVT förenklat:
Sinclair-metoden baseras på att alkoholism är ett "inlärt" beteende, alltså att man bygger upp ett beroende över tid. Låter ju rimligt; vissa känner att de blir "hela" första gången de dricker, men Beroendet sker inte över natten.

Det är ju redan påvisat att alkohol utlöser endorfiner, dvs "må bra"-hormoner.

Endorfiner KÄNNS egentligen inte, som så, men det är de som "belönar" människor när de gör något kroppen gillar (socker, vatten, sex, kryddig mat, och - alkohol)

Dvs efter ett tag tror alkoholistens HJÄRNA att alkohol ingår i de basala fysiska behoven (känslan "törst" finns t.ex inte - man blir torr i munnen/halsen, men "törst" är inte en fysisk känsla på samma sätt som t.ex hunger, utan det är endorfiner som belönar oss när vi väl dricker vatten, och säger "Det här är BRA - det här DÖR jag utan"

DET är alltså "signalen" bakom alkoholism; hjärnan tror att den kommer att dö om den inte får alkohol, och signalen är ungefär lika omöjlig att stå emot som just "törst" oavsett hur mycket man intellektualiserar den.

Naltrexone, om man tar det en timme innan man dricker, blockerar de här signalerna, så när man dricker så får man ingen "belöning"

Under en längre period så innebär det att hjärnan LÄR sig att den visst inte dör utan alkohol. Alkohol blir alltså raderat från listan av saker som är Livsviktiga. Men för att hjärnan ska lära sig det så måste man dricka. Hur kontraproduktivt det än låter.

Det här med "kicken" stämmer iofs också; många alkoholister har så kvaddade signalsubstanser och receptorer att de inte KAN känna "lycka" eller "frid" utan alkohol (också forskat på; varje gång en människa - alkoholist eller ej - dricker, så säger hjärnan "fan, jag producerar ALLDELES för mycket av alla dessa glädjehormoner - jag måste dra ner produktionen" - för en människa som druckit mycket så tar det drygt (väldigt lös siffra) 18 månader innan hjärnan har reglerat den produktionen - tills dess är alkoholisten inte kemiskt KAPABEL att känna glädje och avslappning som en "vanlig människa"

Dvs med Naltrexone slutar hjärnan tro att den kommer att dö om den inte får alkohol - med det tar ett tag att återfå normala signalsubstanser igen.

Det är nog lättare att kontrollera det om man INTE styrs av signalen att man är "döende" dock :)

Så, på Sinclair-metoden så fortsätter man dricka som vanligt - enda riktiga skillnaden är just att hjärnan gradvis Tröttnar på alkohol.

De som saknar "kicken" (bland annat min pojkvän) är de som löper störst risk att inte ta sina piller. Det hände ju honom för någon vecka sedan...

Så det kräver viljestyrka - men använder man det rätt så är det 78% success-rate. Forskning och grejer finns att läsa på C3 Foundation online :)

Kolla Claudia Christian's TED-talk på Youtube också - hon är MYCKET mer insatt än jag, eftersom hon är föredetta (inte "nykter" utan "föredetta") alkoholist och har använt Sinclair-metoden själv :)

Vet man någon som Vill sluta missbruka och har provat "allt annat" så borde man tipsa om det här med.

Profile picture for user Djävulsdansen

Menade såklart inget illa m mitt inlägg. Frågade av ren nyfikenhet. Känner mig lite hjärntrött för tillfället så förstår fortf inte riktigt ?Men strunt samma! Bra att det finns olika metoder och på så sätt kanske något som passar alla ??
Om det är så att han verkligen inte vill dricka och inte klarar det på egen hand finns det ju andra mediciner att tillgå.
Jag vet hur frustrerande det är att stå bredvid, att vilja hjälpa, stötta och bota men som du skriver är det ju till sist hans/ alkoholistens liv och val
Hoppas det löser sig på bästa sätt för er ❤

Profile picture for user Anxiete

att medicinen har gjort det den ska, dvs ha tagit bort ”belöningen” av att dricka? Att det känns +-0 att dricka och att han därför lika gärna kan låta bli tänker han ? Isf är det ju fantastiskt för er, kan han bara motivera sej att ta Naltrexon när han någon gång känner för att dricka så har ni kommit jättelångt !
Nu är det din tur att fokusera på dej och att du mår bra, kram ?

Profile picture for user Anthraxia

Som svar på av Anxiete

Det har gått alldeles för fort för det - däremot KAN det ha minskat tillräckligt för att det ska vara hanterbart. Bra poäng. Jag hoppas det ligger något i det!

Jag har en "life coach" nu (vann en gratis månad på Facebook, av alla jäkla saker) som frågade mig hur mina dagar ser ut, och det var fan vansinnigt...aldrig tänkt på det förr, men jag PLANERAR mina jävla TOALETTBESÖK tillochmed, för att minimera hans möjligheter att smygdricka.
Samtidigt drömmer jag om ett förhållande där bägge parter är "självständiga" - kontraproduktivt och dumt.

Hennes hemläxa till mig den här veckan är att ta EN TIMME om dagen då jag gör något JAG vill.

Jag kommer alltså tillbringa en timme om dagen på balkongen med min laptop och kaffe. Jag har en bok att skriva klart.
120 tusen ord i första utkastet - jag har ingen aning om hur jag ska lyckas slappna av såpass.

Kanske får börja dricka ;)
(Förlåt, det var smaklöst som FAN...)

Profile picture for user Anthraxia

Det är nog det. Humor, alltså :)

Och så det här som jag fastnar på hela tiden; nu jobbar han, och han är stenhård på att inte dricka.

Problem 1:
Han blir grinig på mig när jag frågar om han borde ta Naltrexon innan han går till sin mamma för att hjälpa henne bära in halva Systembolaget från bilen till lägenheten (tanten har alltså köpt så mycket sprit att hon inte orkar bära hem den själv...) trots att både han och jag vet att det inte alls vore något nytt om hon bjöd honom på vin som "tack" - det händer ganska ofta - OCH att han envist hävdar att det är Sååååå normalt att dricka sig bara liiite berusad till vardags.

2. Han har så LÄTT att hålla sig nykter när han ska jobba - jobb är alltså SÅ mycket viktigare än jag är :/

----

Lösning:

1. Han börjar inse att det ÄR något knas med att dricka varenda dag, men han är inte bara beroende själv - han är dessutom medberoende/lojal mot sin mammas drickande. Snacka om att han måste känna sig kluven...

2. Som jag en gång så i Anxiete's tråd; det är inte att jobbet är viktigare än jag - men det håller honom upptagen, det finns ingen dötid då alkishjärnan kan gå i spin.

Jag måste FORTFARANDE försöka förstå och ursäkta, litegrann. Han är ju inte bara alkoholist - han är människa också, med tankar och känslor och saker han tror på.

Håhåjaja...

Profile picture for user mulletant

att du fick en månad med lite coach! Jag tänkte precis skriva och fråga efter ditt fokus på DIG! Och så ser jag att du gjort viktiga insikter och ska öva på det! Jättebra! Det är faktiskt bara dig du äger makten att förändra. Och det är 8nte så lätt som det låter:) det vet du redan. Heja dej ! / mt

Profile picture for user Anthraxia

Imorgon fyller jag år.
Karln har risk2 inför körkortet, och sen är det jobb och skola.

Borde inte jag ha vänner och familj att fira med?

Imorse låg jag och klappade migsjälv på axeln och funderade på varför jag inte har en partner som kramar på mig på morgonen. DET har knappast något med hans missbruk att göra.

Är jag i fel förhållande, och stannar bara för att han INTE ska börja dricka igen?

Jag vet inte...kanske är jag som är klängig och krävande också...

Profile picture for user Anxiete

att rollerna i ett beroende-förhållande blir skeva. Så mycket energi går åt till missbruksproblematiken att kärleken kommer ”på skam” man tappar bort den.
Gällande din födelsedag så är det många födelsedagar jag inte firat men den bästa presenten är att det kommer en ny chans nästa år ?
Visst önskar man nära o kära runt sej .... kanske du blir överraskad av karln imorgon i alla fall ?

Profile picture for user Anthraxia

PMS på födelsedagen. Det här är ju inte bra.
Jag har väl egentligen PMDD, så det blir lite extra misär veckan innan mens - men att livet kunde vara så jävligt PÅ MIN FÖDELSEDAG...

Nå, så nu sitter jag här och är övertygad om att jag ska göra slut idag. Inleda mitt 36e år UTAN en asexuell alkoholist som fan inte VILL ta tag i sina problem.

Nykter i två veckor nu - jag undrar varför den siffran matchar två veckor utan sex.

Grejen är att jag bestämt att jag INTE ska fatta beslut under PMS, för jag tänker inte rationellt då. Samtidigt så vet jag ju att jag förtjänar bättre än såhär.

Jag förtjänar ett lyckligt och harmoniskt och tillfredsställande förhållande.

Jag förtjänar inte att gå på äggskal dygnet runt, eller vakta så att han inte dricker - och tar sin medicin om han ändå gör det - jag förtjänar inte att känna mig värdelös och oälskad hela tiden.

Om han iallafall ville PRATA med mig om skiten, om vi kunde ha någon form av kommunikation och tillit - men det finns ju bara inte.

Varför i helsike är jag i det här förhållandet?

För att jag vet att han börjar dricka igen om jag gör slut. Och, tyvärr, för att jag älskar honom och vill att vi ska LÖSA våra problem...

Meeen det verkar jag vara ensam om.

Profile picture for user Ullabulla

Tänker att.
Men han försöker ju faktiskt nu.
Jag måste ha tålamod osv..

Du och bara du kan ta beslut om vilka behov du vill ha tillfredsställda i ditt liv.

Närheten (och kontrollen)
På den man du älskar och hoppas få ett vettigt liv med.
Möjligheterna och hoppet som ligger där just inom räckhåll.

Om han bara..

Självklart är du värd.
Problemet blir ju också att man till slut försöker vaska guldkorn där det är snustorrt.
Nöjer sig med mindre och mindre.

Tvingar fram beslut som kanske kan hjälpa.

Allt i syfte att få det man vill och som är rimligt.
En nykter karl och ett tillfredsställande förhållande.

Kolla sannolikheten och oddsen och våga titta ärligt på dom.

Ta sen ett stort kliv ut från allt om du kan.

Använd de sannaste glasögon du förmår bära
Och släpp sen taget om resultatet som är hans att ordna med.

Fortsatt nykterhet och tillfrisknande eller fortsatt svajigt drickande med redan sedda resultat.

Jag önskar dig en fin födelsedag och jag har suttit där du sitter många många gånger.
Det är inte roligt någonstans?

Profile picture for user Anthraxia

Drickandet fortsätter - igår sa han att han tänkt fråga hela veckan, men inte hittat något bra tillfälle, men han ville ut med kompisar.

Jo, det är väl ok - det är ju inte JAG som bestämmer det.

Tog sin Naltrexon och åkte.

Kändes helt ok - jag körde bil och tittade på Nashville (jag gillar inte country-musik, men jag älskar den serien)

Idag känns det fortfarande ok, även om det kliar i hela kroppen just för att jag vet att han kommer ringa videosamtal när han tar nästa dos Naltrexon - men hur ska jag veta att han inte dricker Innan dess?

Det kan jag inte veta. Han måste göra det för sin skull. Så bara är det.

Profile picture for user Anthraxia

Juliette Barnes i Nashville är förresten som Medberoende 101; hela hennes beteende är avskyvärt större delen av tiden, tills man inser VARFÖR hon är som hon är, då lyser det igenom varje sekund.

Briljant skriven karaktär, och otroligt välspelad dessutom.

Profile picture for user Anxiete

videosamtal för din skull eller för sin egen? Vad händer om du inte svarar utan lägger hela ansvaret på honom? Vill han kanske visa att du kan lita på honom och isf gör du det?
Nu till en roligare fråga ? vad tycker du om livscoachen? Hjälper det? Har funderingar på att erbjuda min äldsta son det i present. Han har kört fast tycker han och tycker livet är allmänt trist, hela han är låg och har varit det under sommaren

Profile picture for user Anthraxia

Just nu tror jag det mest är för att visa att jag visst kan lita på honom - jag kan inte påstå att jag lyckas till 100% men jag försöker.

Coachen är bra, men egentligen säger hon inget jag inte redan vet - iofs visste jag redan att det funkar så; de kan inte tala om för en vad som är rätt, men de kan hjälpa en att inse vad "rätt" är för en själv, genom att ställa rätt frågor och ifrågasätta svaren.

Personkemi är nog helt vansinnigt viktigt dock; jag GILLAR människan jag har, men jag förstör för migsjälv genom att inte vara helt ärlig med exakt hur illa saker är :(

Den tilliten byggs nog inte upp på en månad...Men jag tycker helt klart att det är positivt att få testa det här :)

Profile picture for user Anthraxia

20e har jag en jobbintervju - vänligen håll tummarna för mig ^_^

Dessutom har jag äntligen bytt batterier i min våg, så efter att ha gråtit och förbannat migsjälv i någon timme så inleder jag denna sekund Operation LCHF.

Jag har gått ner 30 kg på det förr, och nu är det dags igen!

Profile picture for user Anthraxia

Jag är så jävla arg på migsjälv...

Pojkvännens ex är i stan och vill träffas. Samma ex som bekräftade att hans missbruk sträcker sig minst 10 (Nu 11) år bakåt i tiden.

Naturligtvis (varför är jag inte förvånad) föreslår fruntimret att de ska gå ut och supa. För det är ju så man umgås. Suck.

Så jag säger "visst, ta din medicin, och go for it"

Han lånar en flaska vin av sin mamma, eftersom systemet stängt. En flaska. Inte ens nästan den vanliga ransonen.

Exet kommer hit, och jag blir bara så äcklad över hela situationen; dels att man aktivt föreslår supande till en alkoholist, men...främst hur han lyser upp när han fyller första glaset.

Så jag sitter i vardagsrummet hela kvällen. De går på krogen. Han dricker några öl, skickar meddelande att han saknar mig och snart kommer hem, klockan 00:50

Klockan 01:50 kommer han hem. Träffade en gammal kompis och glömde tiden.

Går och borstar tänderna innan han sätter sig och kramar mig.

Exet hade frågat om jag var svartsjuk för att han skulle ut med henne. Jag blir så arg så jag fan vill explodera - hur FAN kan hon få det till att handla om HENNE när hon VET?!

Och han är ledsen. Jag hade ju sagt att han fick, han drack ju bara två glas vin, han kom ju hem, han ville ju bara ha trevligt. Det var inte ens HANS idé att dricka.

Så arg på migsjälv för att jag gjort honom ledsen ikväll. Han gjorde allt rätt. Den här gången är det jag somär ett svin...

Profile picture for user Anxiete

för att jag överreagerade men det är en del av min sjukdom medberoendet. Vidare förstår jag inte varför exet vill att ni ska dricka när hon vet om ditt problem” etc etc.....
Så länge du är medveten om att det blev fel från din sida och står för det så är det väl ok?? Sluta slå på dej själv ?kram

Profile picture for user Anthraxia

Gjorde precis det när han vaknade. Verkligen bad om ursäkt och förklarade att jag helt bär skulden. Han sa att det var ok, och att exet nog hade uppskattat att få vara ensam med honom ändåså, eftersom hon har killproblem hon ville prata om ;p

Men jag ska försöka lära mig av det här, faktiskt. Inget blir bättre av att jag klänger fast vid det förflutna (om än "nyligt förflutet") Jag vill ju inte att han ska vara alkoholist, med allt vad det innebär - så få får jag ju vackert ge FAN i att "straffa" honom när han är ärlig...

Funderade seriöst på att göra slut i morse, för HANS skull - men min mamma hann först, och gjorde mig glad :)

Hon vet hur det ligger till, eftersom jag berättade det väldigt tidigt för henne - och i egenskap av mamma så tycker hon INTE om honom. Trots det så jublade hon inte alls när jag sa att jag kände att jag borde dumpa honom för HANS skull.

"Ska du göra slut ska det väl vara för DIN skull - och det är väl upp till HONOM om han vill bli av med dig eller inte" var lektionen från min kära mor.

Det kändes bättre. Han förlät mig, jag KAN skärpa mig, och...allt SKA bli bra!

Tack :)

Profile picture for user Anxiete

Kikar in och önskar dej lycka till med jobbintervjun imorgon !
Vill du ha en referens ??
”En klok, stark och empatisk kvinna som inte ger sej en millimeter när hon bestämt sej för något ” Tummarna hålls !

Profile picture for user Anthraxia

Och, faktiskt - nu är det någon på "rätt sida" som tipsar om det - det betyder att fler kommer testa! Fler kommer bli friska! Jag vill krama hela världen!

...här går det mindre bra. Han släpper alkoholen mer och mer, men det tar bara fram i ljuset allt som alkoholen maskerat; han har inget självförtroende, han kan inte hantera sina känslor överhuvudtaget, han är rädd att "göra fel" hela tiden. Och jag börjar tro att han hellre offrar vårt förhållande än litar på mig och "öppnar sig"

Och inte fick jag jobbet heller...

Profile picture for user Ullabulla

Jag känner mig så dubbel i att skriva till dig.
Jag ser hur mycket du behöver hoppet och tron att han ska klara detta.
För utan det,inget vi som du så gärna vill ha.

Men om du klarar att släppa taget bara lite om situationen,vad händer då?

Dvs om du antingen accepterar läget som det är,du har en man som både vill och inte vill släppa sitt eget grepp om alkoholen.
Han är rädd för bieffekterna,vad händer om han gör slut med sin drog.
Orkar han med den resan osv.

Och vad gör det med dig,de scenarion att han slutar/inte slutar oavsett vad du tycker och försöker påverka.

Vad händer om din resa bara blir din och hans resa hans.

Dvs du släpper den stora kram du vill ge honom i att ge honom din kärlek och ditt stöd.

Bara backar lite och ser vad du kan göra med ditt liv utan att han är involverad.
Inte så att det måste vara antingen eller.
att du måste gå,eller stanna kvar.

Jag vet att man så gärna kommer i en antingen eller situation när man sitter och resonerar med sig själv.

Om du bara helt enkelt låter allt vara som det är och beklagar när det går dåligt och är glad när det går bra.

Men utan de ytterligheter som jag vet brukar finnas med i detta.
Hans misslyckanden blir dina och hans framgångar blir dina.

Vad kan du ha för framgångar själv utan att han är ikopplad i det?

Profile picture for user Anthraxia

Vi pratade igår. Mycket om att han är bitter på mig för att jag "tagit ifrån honom allt han kände till"

Trots det så hävdar han att han inte skulle börja dricka igen om jag lämnar honom.

Och jag vet inte, men det kanske börjar bli dags för det.

Han dricker liksom inte längre, utom till helger (varannan, ibland varje, och nästan alltid bara en dag, med kompisar) och Naltrexonet verkar göra sitt.

Men JAG får fortfarande inte det jag behöver i det här förhållandet, och medan jag liksom faktiskt tycker att det varit värt det, så ÄR vi kanske faktiskt inte kompatibla.

Kanske vore det bäst att lämna honom nu, så att han kan hitta en tjej som INTE vet om att det här problemet någonsin funnits, där det INTE ligger bitterhet och gror, där de kan ha ett fungerande sexliv och harmoniskt vardagsliv.

Det kanske vore snällast mot honom. Det vore definitivt snällast mot mig.

Samtidigt så VET jag ju att det kommer ta drygt 12-18 månader innan hjärnan och kroppen balanseras och blir friska - men kan jag verkligen leva på det här sättet i 18 månader till?

Utan tillit, utan sex, utan nöjen och utan...Jag vet inte.

Å andra sidan...Jag har inget bättre för mig. Och är jag helt ärlig så är det verkligen bara sex och gos och random hånglande jag saknar. Fysisk kontakt. Uppskattning. "Uppmärksamhet"

Det känns fan löjligt att dumpa någon över DET, när vi gått igenom allt det här...

Profile picture for user Anxiete

är ju vad som gör ett förhållande till just ett förhållande. Utan intimitet på alla sätt så är man i en annan typ av förhållande, kompis, släkt , kollega osv. Så jag förstår dej. Vad händer om du helt enkelt hånglar upp honom när ni sitter o tittar på tv, utan krav på sex? Vad händer om du berättar för honom vad det var du föll för hos honom ? Vad föll han för hos dej? Vad händer om du släpper över kontrollen ang alkohol till honom( nu utmanar jag dej ?)
Vad händer om du dricker ett par glas vin en kväll ? Jag tror vår rädsla för att göra fel får oss att framstå som martyrer för den beroende och att det låser för dem. Vi måste ju framstå som jättefarliga med vår perfektion jämfört med dem. Kanske de vill känna sej som ” den bättre hälften” ibland... så är det här hemma iaf, jag har tagit över nästan allt och förstår om min man ibland känner sej ”värdelös” Bara mina tankar, inget du behöver ta åt dej eller svara på . Kram ?

Profile picture for user Anxiete

säga en sak till . Han är bitter på dej för att du ” tagit ifrån honom allt han kände till” Nu förringar jag inte vad han känner eller så och jag har bara din version av detta men ..... Väx upp, pojk !! Hade han inte velat förändra sitt dryckesmönster så skulle han gjort det klart för dej från början, detta är jag och vad jag vill, gilla läget eller gå! Jag förstår naturligtvis att det tar lång tid för psyket att hinna ikapp , att lista ut vem man är bortom alkoholen men det måste väl vara positivt om än skrämmande ?!

Profile picture for user IronWill

Man känner så till och från. Att det är partnerns fel. Att man vet att så inte är fallet spelar ingen roll. Det är en känsla. Precis som att man blir sur på en p-lisa fast man eg har sig själv att skylla, eller på polisen som ger en fortkörningsböter. Man vill hitta någon som är ansvarig för att man lider. Ta inte åt dig av det. Det är en försvarsmekanism.Tyvärr är det skönt att skjuta budbäraren ibland. Givetvis inte shysst men han vet hur det ligger till och vem som eg bär skulden. Det vet vi alla.

Profile picture for user Anthraxia

Hej :)

Nu blev jag lite varm i magen - det går ganska bra här. Fått tillfälligt jobb med att byta däck i en månad, inför vintern. Stressigt och hårt, så jag har ont överallt och är konstant trött.
En fördel är att det kommer bli pengar, och en annan är att jag jobbar med pojkvännen - jag tycker om att jobba med honom; det syns så väl hur kunnig och begåvad han är när det gäller.

Idag fick vi en låda öl av några rumäner som hämtade kasserade däck - ganska skön känsla att vi inte tog några, utan lämnade dem åt arbetskamraterna.

Helt nykter är han dock inte - 6 öl förra helgen - men det är ju det som är meningen. Att det ska bli 'normalt' - vad nu DET är. Själv drack jag ett stort glas Southern Comfort förra helgen. Det var inte så gott som jag mindes det, och att vara berusad kändes bara obehagligt.

Nu ska jag kolla in din tråd!

Profile picture for user Anxiete

med däckjobbet ! Jag arbetade som biluthyrare för ett antal år sedan och höll på att slita ihjäl mej under däckbytar-perioderna, framförallt buss-och skåpbilsdäck, då använde man en vanlig säckkärra att köra däcken på. Jag orkade inte få upp kärran på hjul så jag kunde köra ut dem ur verkstan så killarna fick hjälpa mej att balansera däckkärran så jag kunde komma iväg ?? Finns bättre kärror nu ?
Skönt att höra ifrån dej ?kram

Profile picture for user Vigselringen

Hej!
Jag lider med dig och vad du går igenom.
Tyvärr tror jag den enda vägen är att antingen
1) slutar han dricka helt, och då helt. Inte ens en löttöl! Det behöver han hjälp för. Han måste vilja själv, och sjäkv söka sig dit - det är viktigt att du alltså inte "kollar upp" ett ställe. Ett sådant missbruk som han har kan omöjligen gå över i ett normalt bruk. Det är endast en illusion han vill få dig att tro på.
2) Du lämnar honom. Ni kan alltid bli ihop igen om han blivit nykter.

Genom att "micro-styra" honom och förhandla om varje öl förgiftar ni förhållandet, och missbruket förvärras. Du uppmuntar honom också till att ljuga då han tjänar på det.

INGEN har blivit av med sitt beroende utan en cold turkey på minst ett år.

Profile picture for user Vigselringen

Han kan alltså inte "släppa taget om alkoholen mer och mer." Alkoholism fungerar inte så. Det blir bara återfall och fler besvikelser. Han måste igenom den hårda vägen. Ju längre det tar för dig/er att inse detta, desto längre kommer du slösa bort ditt liv med att vara medberoende.

Profile picture for user Anthraxia

Som svar på av Vigselringen

Fast det där är ju inte helt sant. Jag vet att det är en vedertagen sanning att en alkoholist aldrig kan dricka mer, men jag tänker ändå ge Sinclair-metoden minst ett år innan jag drar slutsatsen att det inte fungerar för honom.

Det har fungerat för så många, och jag har regelbunden kontakt med två av de som "botats" (en dricker socialt, en är spiknykter och driver C3 Foundation i Europa idag)

Det finns ju botemedel - det funkar inte för alla, men för så många att det är värt ett försök.

9 månader tar det, i genomsnitt, att uppnå "extinction" - fem månader har vi/pojkvännen använt det nu. Jag ser ju tydligt att han blir bättre - det enda som kan sabba det är om han låter bli att ta sina piller...så nu för tiden är det DET jag vaktar, snarare än drickandet. Och det är jobbigt det med - faktiskt ännu jobbigare, på ett sätt - men jag ger inte upp än :)

Profile picture for user Vigselringen

Som svar på av Anthraxia

Jag säger inte att de ALDRIG kan dricka mer - men det behövs ett uppehåll. Ett långt uppehåll för att kroppen och psyket ska lära sig fungera utan alkohol. En människa med ett beroende KAN inte lösa problem eller gå till djupet med sina känslor eller ha roligt utan alkohol. Det är omöjligt att BLI AV MED beroendet om man inte sätter stopp - först då kan psyket läka och hitta tillbaka till sin egen serotoninbalans. Jag märker på dig att du är djupt inne i medberoende då du tar på dig att vara kontrollinstans för hans drickande. Det är inte kärlek - det är något helt annat. Believe me I have been there too. Jag önskar dig lycka till, men tror tyvärr att det kommer inte att funka förrän han slutar helt och det måste han glra själv. Att du ska vakta på honom, är inte en sund relation. Ett boktips, Unni Drougges Andra sidan Alex. Dör hon flrklarar väldigt bra hur medberoendet funkar, att genom att vakta i minsta detalj tror man att man har kontroll, fast man i själva verket är slav under någon annans beroende. Låt mig fråga dig: vad är så farligt med att sluta helt? Vad är han/du rädda för?

Profile picture for user Vigselringen

När du skriver att du ska lämna honom, så HAN kan hitta en tjej och ha ett fungerande sexliv...
Men du då?
Vad vill du, vad drömmer du om? Singelliv, en ny man, en ny typ av förhållande?

Sen är alkoholism en sjukdom man aldrig blir av med. Han kommer aldrig kunna "dra ett streck, hitta en ny tjej och keva som ingenting"
Det kommer alltid att finnas där.

Profile picture for user Anthraxia

Grejen är att han är såpass mycket bättre nu att om han skaffade en ny tjej, och fortsatte med Naltrexonet, och höll sig till varannan helg som han gör nu, så skulle denna nya tjej aldrig märka att något var fel - det skulle inte förpesta deras förhållande på det sättet som det gör vårt. Då skulle han få en ny chans att välja ett bättre liv.

Själv vill jag egentligen inte mycket - jag vill vara ekonomiskt oberoende och sitta och skriva hela dagarna, samt bo i hus, och resa mycket. Det verkar vara helt omöjliga drömmar - om jag inte gifter mig rikt, vilket jag inte har varesig intresse av, eller förutsättningar för.

Så vad JAG vill är förlorat och kommer inte komma - och påverkas inte av honom.

Det enda i vårt förhållande som egentligen behöver förändras är att jag vill att han ska ta mer initiativ och ansvar för sin medicinering, och mer sex.

I övrigt är jag ju liksom nöjd. Det är det som suger litegrann; han kan ju inte bevisa att jag kan lita på honom utan att VISA att han gör det han ska. Och då är vi tillbaka på rutan där jag blir "övervakare" och det är just därför jag ibland känner att det vore bättre för honom med en annan tjej.

Profile picture for user Anxiete

Du låter uppgiven.... Ekonomiskt oberoende låter fantastiskt , ingen ovanlig dröm tror jag ?
Har du kollat upp alla möjliga och omöjliga fonder som finns, där man kan ansöka om pengar , tidigare kunde man vända sej till biblioteket och få hjälp att leta upp passande fonder. Vem vet, kanske du kan få stipendium så du kan sitta och skriva ?!
Och när du skrivit bestsellern så är du både ek oberoende och husägare ?
Om , jag vet hur svårt detta är som jag skriver nu, du låter bli att ta ansvar för hans medicinering, om du talar om att du vill ha en annan balans i förhållandet där hans mående ligger på hans ansvar, vad händer då ?

Profile picture for user Vigselringen

Som svar på av Anthraxia

är alltid alkoholist, oavsett hur han kontrollerar sig för tillfället. Det dyker upp förr eller senare därför att alkoholister bär på en känslomässig obalans och en smärta och ett beroende. Han håller förmodligen på med tabletterna för att DU vill. Men blir han inte av med alkoholismen, så kommer du alltid få vakta på tabletterna och agera polis. För varför dricker en alkoholist? För att uppnå ruset och känslan. Att då frivilligt ta tabletter för att INTE känna det han vill känna går ju emot hela grejen. Då kan han lika gärna sluta dricka eller hur?
Tänk inte på vad som är bäst för honom. Du är viktigast!

Profile picture for user Anthraxia

Läst mer och mer om HUR man blir som jag. Egentligen är det uppenbart; psykiskt sjuk och känslomässigt misshandlande mamma, samt frånvarande och fysiskt misshandlande pappa - då blir man som jag.

Jag tycker bara inte att den vetskapen GER mig något. Bägge mina föräldrar är ju bra IDAG, och vi har bra relationer NU - då kan jag ju inte gå och älta det de gjorde mot mig för 25-30 ÅR sedan!

Samtidigt borde jag helt klart söka professionell hjälp. Ingen jävla AlAnon och gud-kvittrande, utan en riktig, faktisk psykolog.

Men jag litar ju inte på människor, och blåvägrar visa "svaghet" - så jag kan inte prata med en psykolog.

Moment 22? Vad fan GÖR man?

Jag vill ju bli frisk jag med...helst innan hela livet passerat.

Profile picture for user Ullabulla

Både och.
Medberoendeterapeut som fokuserade både på barndom och nutid.
Hjälpte mig att se destruktiva egna mönster och verktyg för att klara att inte falla tillbaka för dom.
Också alanon som hjälpte mig mellan mötena med terapeuten.

Jag fick liksom lite syrgas av mötena.

Men det viktigaste av allt.
Vill du bli frisk?
Är du beredd att göra jobbet som handlar om DIG och inte om din älskade.

Jättesvårt.
I början så gled jag hela tiden över till allt annat.
Men till slut så orkade jag fokusera och fick sakta tillbaka kontrollen över hur jag ville leva.

Lycka till i hur du än gör.
Det är en spännande och jobbig resa om du väljer att ta den.

Profile picture for user Anthraxia

"Bäst att hålla regeringen nöjd?"
"Ja" säger mannen jag lever med, och skrattar.

Det är jag som är "regeringen" i vännernas munnar, den där sura, jobbiga, kontrollerande fittan som förstör deras party.

Igår var det kaos på Systemet i hålan vi bor i. En kabel hade grävts av, så bara en kassa fungerade, och den kunde bara ta kontanter.

Det var två timmar kö, flera varv runt butiken. De hade öppet två timmar längre än vanligt, ty om folket inte får sin sprit så blir det fan upplopp.

Vi var också där. Köade lydigt för att köpa en flaska vin åt "svärmor" som satt med döende mormor, och inte kunde gå själv. Men HEMSKT viktigt med det där vinet var det.

Ändå kunde jag inte låta bli att le när vi äntligen kom ut; för EXAKT ett år sedan skulle han ha stått där och köat själv, bakis, skakis, och skamsen, för att köpa en dunk vin och en stor Marinella för att klara helgen.

Igår köpte vi en flaska vin åt hans mamma. Sedan gick vi på buffé, där vi drack exakt en öl var.

...enda smolket var ett att efter allt det köandet så var "svärmor" inte alls med mormor; hon stod i entrén till buffén, hade grundat med en whisky, och fick mig att känna mig utnyttjad. Sköt du ditt missbruk SJÄLV, och ge FAN i att fortsätta normalisera dagligt drickande inför din son.

För han TROR ju på det - och om man påpekar att hon faktiskt dricker varje dag så blir han ARG, för man får inte förolämpa hans mamma - men det är ju ingen förolämpning, det är ju sant; varje gång vi kommer dit så står det ett nytt vinglas, hon luktar vin, hon pratar alltid om att "när jag kommer hem ska jag ta ett glas vin" - hon döljer inte ens att hon dricker varje dag. Och eftersom hon behandlar det som fullständigt normalt så tror han att det ÄR det - och om man föreslår att hon kanske faktiskt har ett beroende själv, då blir han arg - trots att hon själv sagt att hon borde ta en "vit vecka" men inte KAN, för hon måste ju dricka på semestern, och festen, och träffen, och tv-kvällen.

Det finns ett ORD för att inte KUNNA låta bli att dricka...

Profile picture for user Anxiete

att kunna se en så klar förbättring på ett år ! Och du , bättre en regering som bestämmer än ingen alls ?.... Kanske vi ska skicka dej till talmannen för sonderingsuppdrag ??

Profile picture for user IronWill

Jag måste bara stilla mitt väldigt paranoida sinne (jobbskada) men det är inte så att du är en lobbyprofil kopplad till läkemedelsindustrin och speciellt Naltrexone?
Jag ställer frågan eftersom du i varenda tråd jag stöter på dig direkt föreslår Naltrexone som lösningen. Och de har en väldigt aktiv lobbyorganisation. Det är heller inte ovanligt med fejkade profiler med hela livsöden uppfunna för att driva frågorna. Det är legitimt betalt arbete idag att driva fejkprofiler med olika syften.

Men jag inser att du lika väl kan vara i behov av en lösning och att det faktiskt är som du säger att det fungerar bra för er. Så jag tänker inte ”hoppa på dig” mer!

Men som försvar om jag har fel så är det allt för ofta så att sjukvården försöker medicinera bort problem för att de inte har resurser att hantera de faktiska problemen. Exempelvis skriver man allt som oftast ut anti-depp utan att erbjuda terapi. Naltrexone ska erbjudas tillsammans med terapi för att ge bäst effekt. Man dricker ju av en orsak? Om det blir ”tråkigt” att dricka så måste man hitta andra lösningar på problemet och det finns en risk att dessa lösningar blir lika eller mer destruktiva...

Ber återigen om ursäkt om jag har fel, men jag är paranoid med goda skäl bakom.
(Och utan alkohol har jag för mkt tid att tänka ;)

Profile picture for user Anthraxia

Nej, jag är ingen lobbyist. Jag kanske borde bli? Om jag kunde tjäna pengar på något jag faktiskt tror på så vore det ju lysande ;)

Skämt åsido;
Naturligtvis försöker både jag och C3 Foundation (som de heter) tala om för folk att det här alternativet finns - om något tagit en från nattsvart hopplöshet till...en framtid, typ - självklart vill man då dela med sig.

Förövrigt är inte Naltrexone proprietärt eller märkesvara, så det finns egentligen ingen som tjänar pengar på att folk provar (C3 tjänar iofs på donationer - jag gjorde själv en Facebook-insamling till dem när jag fyllde år...så lite lobbyist är jag kanske?)

Må så vara.

Säg såhär då; för minst EN person har det gett goda resultat.
Jag PERSONLIGEN har aldrig sett resultat av NÅGOT annat, inklusive "viljestyrka" - inte ens Antabus (som två nära vänner gått på, och bägge "lärde" sig dricka genom det medelst lättöl och upptrappning)

Frågar du folk som rekommenderar AA om de är lobbyister också? För AA tjänar ju också rätt grova pengar...Och inte har de någon direkt lysande statistik heller.

Men jo, jag rekommenderar Sinclair-metoden (undviker helst att rekommendera Naltrexone i det format svensk vård tenderar att göra, för DET vet jag inte om det fungerar) alla chanser jag får.

För i mitt liv är JAG huvudpersonen, men om bara EN person till testar och har framgång pga det, om EN partner slipper det här helvetet, då är det nog fasen värt lite misstro :)

Jäpp. Sen håller jag med; om det finns bakomliggande problem utöver beroendet i sig, då måste man såklart söka hjälp för det. Men jag inbillar mig att det också är lättare när man väl är nykter. Hjärnan brukar funka bättre då.

Profile picture for user IronWill

Det är väldigt kostsamt att ta fram medicin. Ingen tas fram om det inte går att räkna hem. Forskning, tillverkning mm. Därför får många med ovanliga sjukdomar ingen medicin. Så jo, någon tjänar grova pengar på det, skälvklart. Vivitrol (R) tillverkas av Alkermes bla, som givetvis tjänar massor med pengar på det eftersom de är börsnoterade och lägger stora summor på lobbying. ReVia(R) tillverkas av Teva Pharm. Och nej jag brukar inte fråga AA förespråkare eftersom de ganska självklart framgår vad de representerar. Och möjligen tjänas det pengar där med. Jag är inget AA fan, men jag har sett det både fungera och fallera.
Naltrexone har som alla andra mediciner en ganska lång lista med biverkningar, fysiska (muskelkramper) som psykiska (hallucinationer), samt att det inte finns några långtidsstudier på Naltrexone som det gör på flera av de andra medicinerna och det bär vägas in i bilden, av en läkare som tar ansvar för och behandlar dessa.

Ja visst funkar hjärnan bättre nykter, men i sin obehandlade form så tog den ju oss dit till problemet till att börja med. Viljestyrkan funkar i mitt fall och den är väl vad som får en att ens ta medicinen? Men andra behöver ge viljestyrkan en skjuts av någon form av medicin eller gemenskap (AA) men jag tror inte att det går att sluta över huvud taget utan viljan till att börja med.

Men jag vill inte ta ifrån någon att det fungerat för dem! Det funkar säkert för många! Men det gör antabus, viljestyrka, terapi, rehab, 1-year-no-beer mm för andra.
Och när det gäller C3 så är det säkert ett resultat av att det fungerat bra för någon och då blir det lätt den slutgiltiga lösningem. Huvudsaken att man försöker tills man hittar sin lösning.
Toppen om det fungerar för din kille! Jag är glad för alla som kommer undan skiten.

Profile picture for user Anthraxia

Vad less jag blir på teknologin ibland...

Skrivit ett lååångt och BRA (tyckte jag) svar, och så publiceras det inte...

Vi får ta en kort-variant iställlet...

1.) AA tjänar pengar på precis samma sätt som C3; genom donationer. Det sitter ingen "chef" och drar in de pengarna - men det har jag heller aldrig påstått. Bara att de tjänar pengar. Och det gör de.

2. Det faktum att de dessutom är så etablerade som den "korrekta" lösningen att de tillochmed anvisas som del av "straffet" vid fyllkörning (iaf i USA) visar ju rätt tydligt att de är den utsedda "rätta" lösningen.

3.) AA har naturligtvis hjälpt skitmycket folk - även om min enda personliga erfarenhet är negativ (personen i fråga fastnade på "jag är maktlös, jag kommer aldrig bli bra - jag kan lika gärna "ge upp" och supa ihjäl mig") men det var bara en person - jag har inga problem med AA, jag bara stör mig på att det är så totalt accepterat som den enda "rätta lösningen"

4.) Vivitrol används inte i Sinclair-metoden. Den går ut på att ta Naltrexon ENBART när man ska dricka. Resten av tiden ska man INTE ta det. Detta för att opioid-receptorerna blir "överkänsliga" ungefär ett dygn efter att medicinen gått ur kroppen, och detta kan utnyttjas till att avsiktigt och målmedvetet lära in NYA, helst positiva, vanor. Vivitrol är time-released och aktivt hela tiden - raka motsatsen till målet här.

5.) ReVia säljs inte i Sverige längre. Och Naltrexon är fortfarande inte proprietärt - det finns inga pengar att tjäna för bolagen att investera i forskning kring det, eftersom ALLA som kan tillverka det kan sälja det med SAMMA chans att tjäna pengar på det.
BRA EXEMPEL:
Hur många företag säljer mediciner med ibuprofen som aktiv ingrediens?
Det enda de kan sikta på är att marknadsföra SIN medicin, dvs göra reklam för (till exempel) IPREN eller ALINDRIN. Vilken köper folk oftast?
Troligen Ipren - men de gör inte reklam för "ibuprofen" - de gör rekam för SIN tablett. De ÄGER inte ibuprofen, så tillverkaren av Ipren tjänar inte en spänn när någon köper Alindrin. Och vice versa.
Och som kan ha noteras så är det inte ReVia jag föreslår; det är Naltrexone. Dvs den aktiva ingrediensen - dvs den som Ingen tjänar pengar på i sigsjälvt, utan enbart sitt eget märke med den ingrediensen.
OM jag sa "prova ReVia" DÅ kunde man möjligen börja dra öronen åt sig - men det är inte det jag säger.

6.) Naltrexone VAR proprietärt en gång i tiden - DÅ tjänade någon på alla piller, oavsett märke, som såldes. Så är det inte längre.

7.) Sinclair-metoden var OCKSÅ prorietärt en gång i tiden; David Sinclair klantade sig och tog ett patent, vilket ledde til motsatsen av vad han hade hoppats - dvs INGEN använde metoden, och INGEN läkare föreskrev den.
Det patentet har gått ut. Och Sinclair är död. Han tjänar heller inte en spänn.

8.) Long-term studier på Sinclair-metoden...
Det beror väl på vad man menar med det - den har (totalt sett) inte existerat vidare länge. Drygt 40 år, vad jag fattar (men jag kan ha fel, det kan vara 30) De studier Sinclair gjorde sträckte sig - har jag för mig - över 3-5 år, och det var där de påstådda 78% success rate uppstod. I Kalifornien, där det använts under kortare tid, hävdar de 81% - vilket antyder att det funkar bättre initialt än i längden. Oklart om det beror på att folk slutar ta dem, eller att hjärnan bygger NYA receptorer för endorfin. Hjärnan ÄR plastisk, så jag lämnar den frågan öppen. Det får någon annan forska i.

9.) Jo, Antabus fungerar, Campral fungerar, AA fungerar, Selincro fungerar, Nalmefene fungerar, avhållsamhet fungerar, KBT fungerar - att aldrig ens börja dricka fungerar. För olika människor.

10.) I de trådar du sett mig REKOMMENDERA naltrexone så har det rört sig om människor som redan provat annat (oftast Antabus) och inte klarat det. Nu senast en kvinna som drack TROTS Antabus - viket är dokumenterat livsfarligt. Då skulle det mycket väl kunna vara så att hennes driv att dricka är starkare än hon kan hantera. Istället för att riskera att ta livet av sig med Antabus och alkohol, så SKULLE hon kunna prova en medicin där man SKA dricka. Där själva boten ligger i att Fortsätta dricka. Hon dricker ju likförbannat; varför inte göra det med en CHANS iaf?
Där har natrexonet en KLAR fördel jämfört med andra mediciner; det krävs inte att man sutar dricka och går igenom abstinens och annat eände; det händer av sigsjälvt.

11. Jag tror att vikten av "mentala probem" är klart överdriven bland alkoholister. Jo, naturligtvis finns det de som dränker sina sorger - det har jag också gjort, flera gånger, under mitt liv. En redig fylla är typ katharsis. MEN - jag har aldrig bivit beroende. Varför blir vissa det och andra inte?
Jag vet inte - jag är inte ens i närheten av intelligent nog för att spekulera i det.
MEN - andra har gjort det, och gör det än idag, så jag överlåter det åt dem.

12.) Däremot är det ett konstaterat faktum att
a. varje gång man dricker skickar hjärnan endorfiner, vilket får en att må bra. Ju mer endorfiner man får, ju mer blir man "beroende" av saken som utlöste dem. Oavsett om det är VATTEN, sex, träning, mat, spel, heroin, eller alkohol.
b. varje gång man dricker reglerar hjärnan NER produktionen av dopamin och serotonin, just för att dessa överstimueras av alkohol. Dvs efter att man druckit producerar man MINDRE glädjehormon, och enda sättet att uppnå "normala" nivåer igen är att dricka. Detta upprepas varje gång man dricker.
c. dvs; hönan eller ägget? Blev man alkis första gången man drack, eller var det ett inlärt beteende som baserade sig i - antingen redan existerande BRIST på dopamin/serotonin/endorfiner (dvs t.ex klinisk depression, dvs "dricka bort sina sorger") där hjärnan sa "herregud, jag har aldrig mått såhär bra förr - gör MER av det här" eller var det en gradvis nedgradering av prouktionen av nyss nämnda ämnen, där alkoholen tillslut blev det enda som fick hjärnan att må (tillfälligt) bra?

Vad kom faktiskt först? Alldeles oavsett så är det ett faktum att alkohol ORSAKAR depressioner.

13.) De biverkningar du nämner är - vad jag läst mig till - Väldigt ovanliga. Jag skulle inte ha vågat ta pillren annars, men det har jag gjort. Jag har aldrig varit alkoholist, men jag kan säga att tillochmed för mig var det en noterbar skillnad i hur det kändes att dricka; jag fick aldrig den här rushen av avslappning och uppåt-känsla som tillochmed jag associerar med alkohol. Jag har provat det i samband med mat/efterrätt också, med samma effekt - det är fortfarande gott, jag blir fortfarande mätt, men "kicken" uteblir. Och det ROLIGA är att trots att JAG VET, intellektuellt, att om jag trycker i mig en öl/tårta UTAN pillret så kommer jag gilla det igen, så är jag inte intresserad. Hjärnan glömmer gradvis hur det känns.

14.) Naltrexone skrivs ut som "sugdämpande" i Sverige - men det är fel; det dämpar inte ett skvatt - det är Placebo-effekt vi pratar om då. Naltrexone GÖR nämligen ingenting förutom blockerar receptorerna för endorfiner. Så de måste försöka aktivera sig innan skillnaden märks.

15. Om hjärnan inte FÅR de här signalsubstanserna när man dricker, då SLUTAR den med den onda cirkeln att nedregulera produktionen - dvs tillslut har man "normal" produktion igen. Dvs själva handlingen ATT sluta dricka kan leda til att en depression man inte ens hade, utan som utvecklades under TID, när man drack och gradvis slutade tilverka dopamin, kan försvinna av sigsjälvt helt enket för att hjärnan fungerar som den ska igen.

16.) Jag tror att människor är rädda. Och jag förstår dem - jag vile inget hellre än att han skulle SLUTA DRICKA. Att säga åt honom ATT dricka verkade helt vansinnigt, och FAN vad jag har fått slåss med migsjälv - det får jag FORTFARANDE - för jag HATAR när han dricker. Hatar det. Men jag måste lita på 2 saker:
a. han skulle dricka oavsett
b. det fungerar
Hittills har jag inte blivit besviken.

Sammanfattningsvis; vetenskapen bakom det här är så solid, och förlitar sig inte på känslor, utan på att behandla kroppen som den "biologiska maskin" den faktiskt är. Alla depressioner och mentala problem uppstår inte ur motgångar; ofta - verkar det som - tar man till alkohol för att döva en Tillfällig känsla, och GÖR den därmed Permanent.

Ytterligare sammanfattning; nej, jag lobbyar inte för någon. Nej, INGEN tjänar pengar på Naltrexon i sigsjälvt, utan Enbart på sina egna märken (vilket jag aldrig rekommenderat) Nej, Vivitrol används inte i Sinclair-metoden. Nej, jag rekommenderar inte Naltrexon willy-nilly till alla jag ser. Nej, jag tycker inte att jag ska behöva bli ifrågasatt för att jag försöker tipsa om något jag sett med mina enga ögon att det kan fungera. Nej, jag tycker inte att AA och terapi nödvändigtvis är lösningen på ett kemiskt probem - men jag TROR definitivt att det KAN hjälpa, och tillochmed vara nödvändigt för många - och jo, jag tror att man är mycket mer trolig att söka den hjälpen när man väl ÄR nykter, om man fortfarande behöver den.

Nu blev det ganska långt ändå, men mycket kortare än original-texten - och tyvärr även lite "elakare" i tonen, men det tänker jag inte orka gå igenom och skriva om IGEN.

Tjipp!

Profile picture for user IronWill

Min huvudpoäng var att vem som än sätter substansen (även om den i sig är gratis) i piller/sprutor tjänar pengar oavsett märke. Och det är ju det man tar i slutändan?

Eller det blev min huvudpoäng, det var ursprungligen att kolla om du finns på riktigt :) och du försvarar det starkt så jag backar. Vill inte landa här (borttagen länk admi) (menar inte att jag har rätt, utan att det där blir oss båda :)

Men du har en del bra poänger och en del resonemang jag inte alls håller med om, men jag orkar i ärlighetens namn inte djupdyka i det mer, jag fick svar och är nöjd med det. Man kan ju fråga sig dock när något man sett själv fungerar? Dvs hur många månader/år gills?

Jag tycker dock inte att det var ett ”påhopp”? Man måste väl kunna ta att någon ifrågasätter ens agerande då och då? Dessutom när man är anonym på Internet. Då om någonsin måste vi ju kunna vara lite kritiska mot vissa typer av information. Men jag ska inte ta upp det igen, du har gett mig svar på tal och det tackar jag dig för!
Hoppas som sagt oavsett att det fungerar för din kille!
(Mitt nästa inlägg kommer bara att vara hejja!)

Profile picture for user Li-Lo

Såg i en annan tråd att du känner dig lite otrygg här just nu. Vill bara säga tack för att du stannar och att du fortsatt skriver det som är av vikt för dig. Det här är "din" tråd och som du döpte den till, din dagbok. Det händer naturligtvis att andra vill dela med sig i trådar samtidigt så är det av stor vikt att visa respekt och ödmjukhet för att vi kommer hit med olika bagage och syfte. Forumet är framför allt en mötesplats för berättelser.

Passar även på att önska dig en fin torsdagskväll.

Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Profile picture for user IronWill

Kan ni ta bort alla mina inlägg i denna tråd så Anthraxia kan känna sig hemma i den igen.

Profile picture for user Anxiete

alla på detta forum.Precis som i verkliga livet så reagerar vi ibland starkt på något som inte var illa ment och ibland rinner det av oss. Negativt med text är att det är svårt att få fram nyanser. Jag har ibland fått sms där jag tänkt ” Vad i hel..te”jag har ringt upp och ifrågasatt och då fått en helt annan förståelse för vad han/hon menat. Ännu svårare i ett anonymt forum där man inte känner personen bakom och vet inte hur hon/han brukar uttrycka sej. Själv kan jag få höra att jag är hård och kritisk , inte alls min mening många gånger men det kanske blir så för den som läser, själv tycker jag att det jag skriver är glasklart ?
Vet inte vad jag vill ha sagt egentligen mer än att jag tycker alla här tillför något !
Kram ?