10 dagar 20 timmar 23 minuter.
För ungefär två veckor sen så kom den där dagen som jag fruktat i flera år men ändå struntat i. Botten. Absolut botten.

Många nära missar då jag kommit undan en hårsmån från katastrof. Somnat på hallgolvet, gjort bort mig, blivit dumpad i en taxi av polare, nästan varit otrogen, haft minnesluckor, supit bort prylar. Ångest.

Så djävla självklart så här i efterhand. Alla tecken fanns ju där. Frun som gömt alkoholen hemma. Barnen som visat oro över mitt intag. Gång på gång satt tre öl som max för att sen vakna upp med näsan på ringklockan hemma och bli avklädd av frun (antagligen med den där oroliga blicken, men det såg ju inte jag). Ilskan från mig när hon påpekar att jag kör på för hårt. Kompisarna som tröstar med ”jag har inte uppfattat att du har problem. Två öl tack.”

Men som sagt där satt den. Inpräntningen i själen som säger att jag är inte den jag tror. Inte den där fantastiska killen/pappan/maken/kompisen, utan han där bakom, han med problem. Riktiga problem. Tung insikt. Ångest som aldrig vill släppa.

Har inte kommit till stadiet att dricka varje dag men den lär inte vara långt borta. Men har insett att enda chansen att klara av att begränsa mitt intag är om all alkohol i världen tar slut varje gång jag tagit tredje bärsen. Hållt mig hyggligt till 2-4 dagar i veckan. Nu hör det till saken att jag är grymt social och älskar människor, och det blir så mycket roligare med alkohol. Själv är inte lika kul men visst det händer. Jag har lidit av depression sedan många år och alkohol med vänner är enda stunden då allt känns precis som det ska vara. Att man är helt på rätt plats och allt är möjligt.

Har ingen som helst lust att skriva om vad som hände, men det var illa (om än inte olagligt). Hollywood-illa. Sånt man läst om och ryst, svensk radhusångest med blodpudding.

Dock har jag en enda chans att rätta till vad jag ställt till med. Jag tänker ta den. Är inte ens ett alternativ att börja dricka igen, då är det en helt annan typ av liv jag har framför mig.

Men ändå... kanske om något år igen...

10 dagar 20 timmar 41 minuter.

Jag har för mig att där omkring 40-45 dagar så var tålamodet ganska bristfälligt för min del med.
Grannarna firade lite inför studenten och jag var inte långt ifrån Michael Douglas i Falling Down. Irritation som pyrde över allt och inget. Ibland kunde jag tygla mig, ibland började jag gorma.
Precis som alla andra mina krämpor märkte jag ganska snabbt att om jag pratar om det så går det över. Med min kvinna, någon vän jag litar på eller på möten.
Problemet vi brottas med nu är att vi själva måste finna alternativ till att kröka bort känslorna. På den tiden när jag drack bara några gånger i veckan så fungerade det som en bra ventil, och jag höll balansen bra mellan krökandet.
Min terapeut har flera gånger påtalat vikten av att inte låta känslobarometern bli full. Blir den full går topplocket och går topplocket går det åt helvete.
Hitta sätt att ventilera. Låter enkelt, men det är så väldigt individuellt.

Tack för att du checkade in och kollade läget igår.
Hoppas din midsommar också var till belåtenhet och att du känner dig fortsatt stark i din nykterhet!

Anxiete

Ibland är man ”bara arg” Jag är likadan. Inte så att jag sparkar efter katten men jag fräser som en ilsken katt. Mest mot mej själv egentligen tror jag... men när man är så där ”ilsk” då är alla idioter , det finns inte en vettig människa på hela jorden! Inget man säger eller innerst inne menar men det pyr inom en så jag vet precis vad du känner. Vad göra åt det?
Jag gör som du, om jag kan, går undan ..... Tar ett block och skriver ner all ilska , släpper ut skiten, det är inget någon annan ska se ?jag tror inte SAOL godkänner vare sej meningsbyggnad eller innehåll ?? När jag sen läser vad jag skrivit så får jag all som oftast ett skrattanfall: Är det jag, klok 55-årig kvinna ,som skrivit detta ?!? Knappt dagisnivå på ordvalen men det gör att trycket lättar ? löjligt och barnsligt, mycket möjligt....
Jag kan ge mej ut och hugga ved, klippa buskar, skotta snö.... allt där jag får fördärva och bli lite fysiskt utmattad .... Att sedan vara medveten om att det blir så är också bra, då är man lite förberedd... vad jag dessutom märkt är att det är HALT-relaterat , hungrig(i mitt fall törstig) arg,ledsen,trött .
Som ovanstående skrev, var snäll mot dej själv, du genomgår en kris.
Ang vad du ska säga om att du inte dricker, prova med att du äter penicillin .... om du inte är så bekant med dem så kvittar det ju och det kan man äta många gånger ? en envis infektion du dras med. Tids nog faller det sej naturligt att säga som det är ,vänta tills dess.
Sexlusten, du grubblar mkt nu , kan det hänga ihop på något sätt ?
Kram till dej ?

Vet faktiskt inte. Dricker inte i alla fall, men mår heller inte bra. Stress och press tar kål på mig. Måste nog förändra livet om jag inte ska börja dricka igen.

Får jag vara så burdus att komma med ett förslag?
Vad vi än ger oss för epitet så är det sjukt bra att ibland omge sig av likasinnade och få lyssna på andras erfarenheter och låta sig själv ventilera om allt eller inget.
Anonyma är en av de bästa ventilerna jag har, och jag tänker att det skadar ingen som insett att flaskan är fienden att gå på ett möte.
Skulle du vara villig att prova?
Stundtals mår jag skit, verkligen skitskit, men jag glider aldrig åt depressions- eller ångesthållet även om det stundtals känns som gränsen är hårfin. Detta tack vare att öva, öva och åter öva på att hantera situationer och aldrig låta topplocket gå.

En stor bro hug till dig, kamrat!

Jo, jag har varit där och det var bra två ggr. Drog sen lite öronen åt mig när jag var där sist och det pratades om att man ”dör om man lämnar AA”. Men det kan ju vara värt ett försök till.
Men det är press från andra håll och jag har väl samtidigt ett beslut att fatta rörande vad jag vill här i livet. Det handlar inte om alkohol, men alkoholen skulle ”hjälpa” att blåsa ur bruset och allt som snurrar i skallen så jag kunde tänka klart. Vet att det inte stämmer men ändå. Känns som ett skruvstäd. Men läsa här ger lite perspektiv och hjälper mot dumma kortsigtiga beslut.

Bra jobbat!
Jag har inte varit på något AA-möte, utan jag håller mig till Anonyma Kokainister.
En salig blandning av olika beroendeproblematik. Vissa har säkert funnit gud och det ena med det tredje, men hjälper det var och en så är det ju bra.
Det som passar mig är att ingen pratar om sin religiösa tro, och samtidigt poängteras det att CA inte är styrt av religiös eller politisk påverkan. Vägen till tillfrisknande är nr 1.

Hoppas dina bekymmer reder sig, och hur det än är och känns så ger en fylla bara en väldigt kortsiktig flykt.
Vill du ”snacka” så kan du få en epost-adress..

Vaniljsmak

Förändringar kan vara så svåra, speciellt om de är många på en gång. Det är tungt att ändra på vanor, stigen är redan upptrampad, vem vill gå ut i snårskogen? Men när man inser att det är dags, när man inser att ens livsstil inte är hållbar så är det just en förändring som behövs. Det är starkt av dig att inse det.

Själv gör jag en massa små förändringar just nu, det är tungt nog att ändra kostvanor och försöka få in fler träningspass. Det låter som att det är större saker på gång för dig. Det enda rådet jag har att ge är att du ska fortsätta vara nykter, så slipper du "sluta dricka" igen ?

Ha en fin fredag!

Sommarflickan2018

Det låter som du behöver ventilera dig. Har du något stöd? Teraput, samtalsperson, nära anhörig som du kan prata med. Jag känner mig oftast mycket lugnare när jag får prata/älta med någon som lyssnar. De problem som du märker av nu är troligtvis problem som funnits där när du druckit alkohol men du har förträngt dem genom ölen. Att ta tag i saker är mycket svårare än man tror och jag tror många "gömmer" andra saker bakom sitt alkoholmissbruk. När alkoholen sen är ur vägen och problemen fortfarande återstår, ja då blir det ju extra jobbigt. Men det är lättare att hantera problem och göra förändringar nykter än berusad.

Hoppas du får en fin fredag

Hej! Det lär ta två år innan man kan helt veta vad som är beroende på alkoholen och vad som är andra problem man har! Alkoholen fuckar upp hjärnan, signalsubstanser, allt vad det är. Så det kan fortfarande bero på det. Själv tycker jag det är lite skönt att tänka på, hoppas du också kan känna det! (Jag har läst om det i boken Belöning och beroende)

Jo jag har både psykolog, familj och vänner. Men det är arbetsrelaterad press, jag har ett tungt jobb. Jag tvingas ofta ta jobbiga beslut och nu är det enorm press från olika håll. Inte mycket att prata om eg. Jag måste fundera på om jag vill ha det så eller göra något annat och iså fall vad? Jag är en sån som identifierat mig mycket efter mina prestationer så jag vet inte om jag klarar av att kliva ner. Ölen brukar hjälpa mig att landa, och att inte ha den att tillgå gör att jag ”dämmer upp” pressen. Kan inte riktigt få ut den. Träning räcker inte, prata räcker inte. Min ventil är liksom borta. Även om alkoholen skadar mig på många sätt så har den funkat på jobbrelaterad stress och press. Även om jag varit bakis och eländig så har det tvingat över mig på den privata sidan om livet. Jobbet är då som bortblåst. Kan inte förklara det.

pytte_7

herregud vad jag känner igen mig... jag har nått den där botten 2 gånger, den där botten man inte nämner för någon förutom de som får reda på den ändå, botten som får en att hata sig själv så innerligt, botten som man skäms över, gömmer, ljuger om, botten som får otroliga konsekvenser som man måste ta itu med och leva med.. botten är inte rätt ord, avgrunden är mer rätt

Liten_7 ja ush, den orkar jag inte med igen. Men ibland känner jag att livet är en bur som behöver skakas om. Som att allt går på räls mot döden. Ekorrhjul, livspusslet vad man nu vill kalla det. När den känslan blivit för stark har det aldrig gått bra att dricka, för då försöker jag spåra ur och komma loss som ”Kalle bromsvagn spårar ur”. Om nån läst den när ni var mindre. Man har så mycket band, boende, familj, jobb etc. Friheten är borta. Men när jag bottnat är min enda tanke precis tvärt om att familjen och tryggheten är det enda jag har. Dessutom upplever jag att livet går lite men märkbart långsammare mot döden utan alkohol. Förr försvann många kvällar bara *poof*. Öl 1-> nästa morgon.
Sen att slippa pinsamheter, elakheter, risk för att skada sig/hamna i trubbel, ångest, oförklarliga blåmärken eller fläckar, [fyll på själv] är värt så mycket när jag verkligen vågar tänka på det.
Det är en ganska fin och mysig bur i alla fall...

pytte_7

IronWill, jag brukar undra vad livet är för något. Vem eller vad har gett oss det och varför. Vad är meningen om det efter livet slutar. Hur kom vi hit och varför? Vad är meningen?Varför finns vi ens. Jag tror inte att en gud har skapat detta för om en gud skapade det så undrar jag varför det finns saker som skelettcancer hos barn, människor som föds in i lidande m.m. Jag vägrar tro att något gott har skapat det. Så Big bang är min teori och evolution. Detta är jobbiga tankar som jag har brottats med ända sedan jag var liten. Jag förstår inte livet. Måste man förstå det?

Så kan jag vara i perioder, men jag kan tycka att det är ganska avslappnande. Man kommer bort från vardagsproblem till att fundera över ”de större frågorna”. Jag är dock ateist. Många är mycket mer praktiskt lagda och funderar sällan över det. Det verkar enklare att vara så ibland eftersom vi antagligen är lagda åt att grubbla. Då har alkoholen varit till hjälp, en liten ”håll käften” till hjärnan. Men det handlar väl om kontroll över sina tankar. Inte det lättaste. Det är i många situationer jag önskar att ha mer pli på min hjärna. Hittils är det bara stress och alkohol som kan ge mig kontroll över dem, men på olika sätt. Stressen fokuserar. Alkoholen tömmer huvudet och lämnar bara kvar några enstaka tankar, resten blir ett brus. Men jag övar på det och ämnar ta upp yoga och meditation för att försöka återfå kontrollen. Men visst är det fint att ge sig hän åt att grubbla över livet, universum och allting till och från.

pytte_7

Jag har alltid haft det djupet i mig. Jag älskar texter, ord, musik. Normalt är ... ja vad är normalt?

Benguela

... hej IronWill och liten.
Jag har fyllt 50 och något år. Djupet, förundran inför livet, de inre bilderna, viljan till något större...

Jag känner att a liksom har ersatt det i mitt liv. Att allt har blivit platt. Det är därför jag vill sluta nu; för att hitta tillbaka till djupet.

pytte_7

Har någon av Er, eller äter någon av Er antidepressiva? Jag har fått det utskrivet, började ta men slutade men den senaste veckan har mitt liv i princip bestått av ångest, vågor som väller över mig, panik m.m. då min kärlek inte orkar mer. Jag började då ta dem igen för läkaren sa när hon skrev ut dem att du i längden minskar ångest plus att det vara en lägre serotonin halt i hjärnan som också påverkar ett missbruksbeteende. Jag har fruktansvärda biverkningar och undrar om det är värt att fortsätta. De säger ju att det blir sämre innan det blir bättre av sådan medicin. Tänkte höra om någon av er har erfarenhet. I vanliga fall hade ringt min kärlek och frågat men nu..... ja....

Har jag gått på i ca 6-7 år. Ingen aning om det funkar tyvärr. Skulle säga att regelbunden träning ger mer. Hjälpte inte mig mot alkoholsug på något sätt. Men alla reagerar kanske olika. Vad har du för biverkningar?