Senaste kommentarerna i forumet

Har lyssnat på alkopodden no 57.
Har du hört den?
Blev rädd...
Så långt bortom ölgubberomantik och uteliggares liv.
Mitt i mitt liv. Bra jobb, fantastisk våning, bra lön med med en lögn. I alla fall ser jag det så.
Ljög du mycket?
Ljög du för dig själv?
Smusslade du för andra?
Jag gömmer mig bakom att jag behöver det.
Att jag inte är alkis men nu ikväll, på Sicilien, undrar jag allt.

Skönt att höra att det inte "bara" är jag. Jag har inte varit inne i denna cirkel så länge, bara sen i december ungefär och innan har jag väl druckit ibland men absolut inte ofta.
Hur orkar du? (menar inte på ett nedvärderande och negativt sätt)
Kram

Hej Frejdis. Jag är med deprimerad och har diagnoser och känner som du att drickandet är det som får mig att "fungera". Har hållt på i den här karusellen i 10 år nu men tog steget för en halvtimme sedan och bad om hjälp här. Tårarna bara forsar och jag är så rädd att det ska gå som det gjort var gång man har "bestämt" sig. Åt skogen. Förlåt, det var inte meningen att det skulle handla om mig utan vill bara sträcka ut en virtuell hand och säga att jag förstår dig och din kamp. Kram .

Mår dåligt pga depression och diagnoser,känner att endå gången jag kan känna av något och "lätta på locket" är när jag druckit.
Jag tampas med ångest och jobbiga tankar om att jag är misslyckad. Ensam med tre barn på heltid. Vill kunna sluta dricka men vet inte hur (ja vet ju hur, sluta köpa hem). Men känner mig så ensam i alltihop även fast jag har familj och vänner kring mig, men känner mig så jävla ensam. Vem förstår och vad tar jag mig till?

Har du sett filmen ”When a man loves a Woman? Lika sorglig är inte jag. Blir inte full och har aldrig tappat bort barn. Inte kommit för sent, inte missat ett möte men befinner mig på ett sluttande plan. Dricker för mkt och tycker att mina tjejkompisar kan bli dömande och kritiska. Ett glas räcker tycker de men jag vill ha två eller tre. (Helst det senare...)
Mina samtal med dig - TACK!!! - är en del att våga säga högt vad jag vet. Jag är inte värst illa ute men precis som du gjorde har jag ett beslut att fatta.
Ja, jag dricker alla dagar i veckan och det är så långt ifrån bra som man kan komma.

Innan ditt inlägg ovan fick jag av någon anledning för mig att du var man :)
Inte för att det spelar någon roll, men jag är det. 42-år. Så du vet ungefär vart jag är i livet.
Min pappa är och var alkoholist. Han har dock de senaste 15-åren blivit av med sin arga/våldsamma sida.
Min fru dricker väldigt sällan och oftast väldigt lite, men hon drack mer innan barnen.
Jag har också mycket ansvar på jobbet och är en ”duktig pojke” som löser alla problem 24/7-365. Jag drack också ofta för att orka med. Men efter knappt ett år av nykterhet så bestämde jag mig för att jag ville leva mer och jobba mindre. Så jag har tagit ett antal steg mot det. Man kan inte ha ett jobb som man måste fly till alkoholen för att orka med. Men samtidigt fick jag mer energi och ork av att inte dricka, men jag ville ändå inte leva som förut. Jag vill inte ha ett jobb där jag känner att ”allt hänger på mig” (även om det inte alltid är så). Men jag är en ”grubblare” och hjärnan snurrar jämt, och det var väl också en anledning till att dricka. Tystnaden som infinner sig i mitt huvud efter 3 öl, var gudomlig. Men som allt annat så varade det ju inte. Dagen efter (ofta flera dagar) så snurrade den än värre och allt var täckt av en deprimerande hinna.

Man kan väl sammanfatta mitt belsut med att jag helt enkelt inte orkade med mig själv längre. Under början av 2018 kände jag mig destruktiv och ville sabba för mig själv. Orkade inte vara duktig överallt. Söp hårt, riktigt hårt. Det gick obra och i maj var ångesten total. Då var beslutet lätt.
Det är fortfarande ganska lätt, om man jämför hur jag mår nu och mådde då.

Visst är det kanske roligt att dricka med kompisarna. Men det är roligt att göra annat med dem också. Jag var mest ute med kompisar för att det skulle kännas som ”förr”. Man var yngre, friare, och allt var möjligt. Det var väl en vägran att växa upp. Men det ÄR annorlunda nu. Jag har barn, jag är i viss mån låst (på gott och ont) och allt är inte möjligt. Men det är ju inte dåligt för det, bara annorlunda. Jag hänger med ibland och dricker alkoholfritt, är kul ändå eftersom de slappnar av med alkoholen så gör jag det på något sätt också (mentalt spöke kanske). Man ”fylleskrattar” väl inte lika mycket åt dumma grejjer men ändå. Sen kan man gå när de börjar bli för högljutt och stökigt. Men nu gör vi annat, fikar, bio, vandrar, kör nån sport eller så. Tror en del tycker det är lite skönt också att få slippa.
Men som det var blir det inte. Men det blir bra.

Tror att alkohol alltid funnits där. Min pappa har aldrig spottat i glaset men troligen varit måttlig ändå.
Gifte mig med en man som kallar sig drogliberal och plötsligen fanns alkohol i mitt liv även på vardagar.
Har en historia av att må dåligt och mångåriga problem med ätstörningar så jag tror att mitt drickande kom att verka som bedövningsmedel.
Har en tendens att få ansvar för problemavdelningar med stora förändrings- och utvecklingsbehov på jobbet och det drenerar mig totalt. Finns dagar när jag inte vet hur jag ska ta mig hem så trött är jag.
Så, alkoholen är bara en del av mitt problem.
Jag skulle ljuga om jag inte tillstod till att jag även gillar att dricka vin med tjejkompisar.
Definitivt mycket roligare än utan.
Prövade alkoholfri pilsner - funkade bra men så jädrar är jag glutenintolerant.
Det känns som om jag har ett gigantiskt berg av beslut att bestiga.
Jobbigt och jag inser att jag smiter undan.
Var det så även för dig?

Hej jag behöver stöd och skäms och kan inte gå till en klinik pga av mitt arbete.
Efter min operation så dricker jag alldeles för mycket
Minnesluckorna har kommit den senaste månaden
Jag är helt personlighetförändrad när jag dricker
Och det är vin som är boven
Har försökt sluta men huvudet är helt kört och jag dricker ändå
Snart fixar jag inte att hålla fasaden på jobb och känner bara för att lägga mig ner och dö
Kan ni stötta mig härinne.. jag behöver verkligen hjälp att ta mig igenom suget som kommer varje dag
har fruktansvärd ångest men dricker ändå varje eftermiddag när jag kommer hem från jobb..klarar mig en eller två dagar utan ibland..men sen är det kört igen

Gick in och letade.. jag är GBP op sen 2016 och trillat dit rejält..de senaste månaderna har det eskalerat och jag har minnesluckor..gör bort mig och känner idag efter 5 glas vin igår att jag är rädd att min kropp tar stryk..vaknade kl 3 inatt och hade ont och kände mig mycket konstig.. letade på nätet.. och hittade denna tråden,.. och jag vin vin vin är min stora drog..och jag är rädd ... ångest från helvetet... känner igen mig i allt ni skriver - hur bryter jag detta?

Fortsätt på den vägen. Livet går lite upp och ner och det är lite tråkigt ibland. Men du får ju mer tid också när du inte dricker, så försök hitta på nya saker. Motion är superbra. Inte bara för att ge dig kickar och hjälpa mot alkoholsuget, det hjälper också mot nedstämdhet, depression och en rad andra saker. Hjärnstark är en bra bok om fördelarna med motion.
En kur omeprazol kanske hjälper mot refluxen. Det brukar jag köra.
En annan bra motivation är att läsa om alla positiva saker som händer i kroppen när du slutar. Egentligen underligt att man häller i sig den skiten.

Nej ingenting på 420 dagar idag. Det var enda sättet för mig. Men det är inte speciellt jobbigt nu. Nya vanor har formats.

Jaa, varför drack jag? Gillade att ”festa” och socialisera påverkad. Är mer tillbakadragen annars. Det hjälpe också mot min nedstämdhet och tristess. Men på längre sikt blev ju nedstämdheten värre av alkohol.
Ja det är ju lite stigmatiserat att prata om det. Men samtidigt så är det ju ett ganska vanligt problem och många som har det ignorerar det och kör på ändå. Min fru och jag har pratat om det. Hon såg ju ofta resultatet. Bortsupna grejjer, mig sovandes på konstiga ställen, jag som blev för mycket (pinsam) ibland i sociala sammanhang. Samt att jag började sitta allt oftare och pimpla framför tvn, bastun, tv-spelet etc. Här finns massor med folk att ”prata med” om alkohol. Var på några AA möten som var väldigt bra, men sen körde jag på själv ändå.
Mina närmaste vänner har jag berättat för. På jobbet och annat så har jag på senare tid börjat skita i vad folk tycker och säger bara att jag inte dricker. Ibland kommer det ett par sekunders tystnad efter det då de förväntar sig att jag ska börja förklara. Då tittar jag bara på dem tills de byter ämne. Brukar inte komma fler frågor efter det.

Varför dricker du?

Dricker du ingenting? Aldrig?
Berättade för min sambo att jag börjat följa detta forum och fick beröm.
Det svåra är att våga prata...
Varför drack du?

Dricker du ingenting? Aldrig?
Berättade för min sambo att jag börjat följa detta forum och fick beröm.
Det svåra är att våga prata...
Varför drack du?

Kände bara starkt att jag aldrig mer ville ha alkoholrelaterad ångest efter en rejäl fylla. Hade testat under många år att ”dra ner” hel- och halvhjärtat. Men det var bara att acceptera att dricka var helt uteslutet. Ofta fullast, eller i alla fall den som levde ut mest på fyllan och sen oftare och oftare som stressmedicin.

Ja det är väl lite sorg, men jag kan ju alltid fortsätta. Det är ju så att jag väljer att inte fortsätta, så då är det ju inte en lika stor sorg. Sen minskar suget/intresset med tiden.
Känns inte speciellt jobbigt att vara utan nuförtiden.

skada hos en alkis. Nerverna tar stryk och det tar sig en del olika uttryck bla skakningar. Jag hade ett tag så svåra skakningar så jag inte kunde skriva min namnteckning. Likaså fick jag som klumpfot och hade svårigheter med att styra min ena fot. Om det inte gått för långt så går det att reversera felen genom att : Häpp ! Sluta dricka alkohol !

Hur tänker du och varför?
Känns som att bearbeta en stor sorg.

Du måste vara bestämd om du ska sluta eller försöka dig på en minskning. Det går inte att ”testa lite”. Det är do or die. Okej nu tog jag i men viljan måste vara på plats först.

Nu har det gått någon månad sedan jag var här inne senast. Typ druckit varje dag efter jobbet och varje helg.
För det mesta 2-3 stora glas vin. Och det somnar jag på, och kommer inte ihåg riktigt vad jag gjort. Varje morgon rekonstruerar jag i huvudet vad jag gjort och inte gjort på kvällen. Ganska ofta vet jag inte. Så jag fattar ju att jag ändå har ganska låg tröskel för att bli påverkad.

Midsommarhelgen drack jag hela dagarna och fick nog den söndageftermiddagen. Då bestämde jag att nu blir jag bara helnykterist, end of discussion. Hade problem med magkatarr nästan hela veckan efter. Laddade ner en app för att se hur duktig jag var.
I morgon eftermiddag har jag lyckats med fjorton dagar! YEY!
Fick ont i benen första veckan, men ingen huvudvärk. Jag har haft en vit månad ungefär vartannat år, och varje gång har jag haft ont i benen den första veckan. Har förut även haft huvudvärk, så jag är glad att jag slapp undan nu, för illamåendet av magkatarren var hemsk.
Den här andra veckan har tankar om tristess landat. Men försöker se förbi det och tänka att en vacker dag går det över (kanske).

Precis så är det...
Jag har dåligt samvete, glömmer samtal, är rädd att det ska påverka min hälsa.
Har läst inlägg i ett antal dagar och känner igen mig i alla berättelser om att bedöva. Har gjort det hela mitt liv så vad måste jag då adressera om vinet försvinner...

Min fru har sagt något länge men först när jag själv insåg så blev det möjligt att jobba med det.
Det finns riktlinjer om vad som utgör riskbruk etc. Men vad tycker du? Du har ju sökt dig hit och skriver om det så jag gissar att du börjat tycka att du har problem med alkohol. Det är precis det som det här forumet är till för.
Välkommen!

Vad vill du ha hjälp med? Skriv några rader.
Men välkommen hur som helst!

Svara mig

Har ni kommit till den insikten själva eller är det vänner, familj eller kollegor som sagt ngt.?
Vad är för mkt.? Inser i alla jämförelser att jag dricker på tok för mkt men hur allvarligt är det? Ska jag vara rädd?

Är det vanligt att inte svara i telefon. Folk söker honom får inte tag i honom och kontaktar mig, som blir orolig...

Idag blev han extra elak mot mig utan anledning. Jag har blockerat hans sms, men han kan ringa.
Sista smset kom väl vid 16.00 tiden. Sedan blev det tyst.
Han menar att han inte kan lita på mig. Sanningen är att jag är en av dom få personer som han kan lita på.
Det gör ont.
Det är svårt att inte ta åt sig.
Han ska anmäla mig till länsstyrelsen angående mina djur. Om jag gör en soc anmälan. Jag har inte tänkt göra någon heller. Under 2år har jag gjort 9 st utan att någonting händer.
Känner mig bara ensam just nu