Senaste kommentarerna i forumet

jag gjorde min behandling på ett Minnesota-hem så är jag "uppfostrad" i AA. Det är ingen som helst tvekan om att jag hade väldig hjälp av att höra hur andra gjort för att få en stadigvarande nykterhet. Jag gick 3-4 ggr i veckan, ibland tom 2 ggr/dag, det första året för att jag 1) var nyfiken på det nyktra fina liv de hade de som gick före mig 2) jag var enormt intresserad av hur jag skulle ordna mitt liv så jag också fick så bra.

På många sätt så undvek jag fällorna, hittade min väg och hade fullt förtroende för "Di Gamle" som hade varit med ett tag.

Min första AA-födelsedag firade jag på Patongs (Phuket) internationella AA-grupp och där sa en amerikan en sak som fastnade i min skalle : "Ett alternativ till att dricka är springa naken på stadens gator medan du äter choklad och hoppar runt lite" :-)) En heltokig grej men som för mig visade att det alltid finns alternativ till att dricka. För övrigt satt där 2 äldre män från USA som hade över 40 års nykterhet och reste runt i Asien för att återse alla platser de varit på tidigare i livet. Sista resan liksom men det var 2 mjuka fina glada gubbar som visade att lång nykterhet inte är något att vara rädd för utan bara njuta av.

Jag var tidigare med på en del stormöten, konvent, som hålls bla i Visby http://www.aa.se/sites/default/files/filarkiv/pdf/evengemang/gotlandsko…

Eller Gullbranna,http://www.aa.se/sites/default/files/filarkiv/pdf/evengemang/aa_hostmot…, alltid första helgen i september.

Eller Landsmötet, http://www.aa.se/sites/default/files/filarkiv/pdf/evengemang/landsmote_…, som turnerar till olika orter och alltid är första helgen i augusti.

Danskvällarna på dessa möten går jävla inte av för hackor :-)) Svårt för en nykomling att tro att det är idel nyktra människor där !!!

Ge AA en chans och lita på oss som är där ! Vi har trots allt lite erfarenhet att dela med oss av.

Förstod att något hade hänt och att du valt att inte vara här....
Glad att du mår bättre nu.

Ibland behöver man en paus. Även från forumet
(fast man oroar en del människor)

Kram kram

MM

Stackars stackars Karin. Så otroligt jobbigt du måste haft den här månaden! Att "klä av sig naken" inför människor är nog det svåraste som finns. Jag hoppas att du mår lite lite bättre nu. Här finns människor som bryr sig - vilket du väl märkt av många inlägg där man "efterlyst" dig.
Sköt nu om dig.
Kram!

Jag vet inte riktigt var jag ska börja, men känner att jag vill ge någon slags klarhet till vad som skett.
I slutet av januari var jag ute och blev katastrofalt full. Minneslucka och fyllecell.
För ett par veckor sedan var jag på mötet gällande mitt körkort (pga fyllecell vid mer än ett tillfälle, har alltså ej satt mig i en bil).
När jag satte mig i väntrummet där så kom en anställd, tittade på mig men visade inga indikationer på att det var honom jag skulle träffa. Minuten efteråt säger receptionisten åt honom att det är mig han skall möta. Jag sätter mig ner med honom och svarar sanningsenligt på hans frågor. Berättar att jag inte är fast i ett missbruk, att jag kan ha perioder utan alkohol men att det ibland leder till totala minnesluckor. Att jag själv sett en koppling till att det blev värre i samband med att jag fick Citalopram för min panikångest för drygt ett halvår sedan.
En halvtimme in i samtalet så säger han "jag kunde andrig ens ana att det var dig jag skulle möta, såg du att jag inte ens tänkte tanken där ute i receptionen. Du ser helt enkelt inte ut som att du skulle ha hamnat i dessa situationer". Och trots att den objektiva delen av mig kände att det verkligen vittnade om förutfattade meningar så slog det mig också så hårt. I slutet av samtalet sade jag det själv också på sätt och vis; "det låter kanske befängt att säga att detta inte känns som jag. Jag förstår ju att jag gjort dessa saker, men de känns ändå inte talande för mina vanor eller min personlighet". Och trots att jag mer syftade på min person än på min uppsyn i väntrummet så blir kontentan lite densamma. Har JAG blivit aggressiv mot polis? Har JAG krälat omkring för att jag inte kunnat gå?
I slutet av samtalet behövde jag uppge två referenser. Kände ett släng av panik över att berätta för två människor hur illa det egentligen kan bli. Han föreslog min chef (eh, aldrig). Jag vände mig till två personer som känner mig väl. Bad dem att svara ärligt då jag inte skulle klara av att de förskönade något för min skull.
Den ena sade till Soc att jag var en inspiration för henne och den mest omtänksamma människa hon mött. Den andra att han utan att tveka skulle anförtro mig sin son. Till den senare sade mannen från soc att han under sina 35 år i yrket "aldrig haft ett möte med en kvinna som mig". Visst är det sorgligt att det fortfarande finns en syn på att människor med alkoholproblem måste se ut och föra sig på ett visst sätt?
Sedan satt jag då där hemma och försökte acceptera att den här varma ypperliga barnvakten blir ett vrak på fyllan.

Jag har fortfarande svårt att tänka på det utan att få en klump i halsen.

Så skönt att du varit inne! Många av oss var oroliga, och vi förstår att oron var befogad. Skönt i alla fall att du rest dig och börjar återhämta dig. Jag hoppas att du orkar ta fortsatta steg framåt.
Kram!

Jag vände mig till en privat psykolog ja. Där kände jag mig trygg med att allt jag berättade skulle vara konfidentiellt. Så jag berättade öppet om mitt problem och möttes inte av någon häpenhet kring mitt drickande.
Mitt tips är, om du möts av någon som är häpen över att man klämmer 5-6 starköl så har du hamnat hos någon som inte har någon koll på problemet vi dras med. 5-6 starköl är verkligen inte något konstigt för någon med alkoholproblem. Jag vet även "normala" personer som dricker så mycket på en kväll.
Men, om du är obekväm med att börja med detaljerna så måste du ju verkligen inte det. Det viktiga är ju att du upplever att du dricker för mycket, inte exakt hur mycket det är osv.

Var lite otydlig på VC sökte jag för min ångest, tog inte upp alkoholen, vill inte ha det i min journal. Då jag bor i Stockholm sökte jag mig till Maria öppenvårdsmottagning för A problemen.
Drack en liter vin om dagen, har nu trappat ner till en i veckan. Inte lätt, får återfall ibland och dricker hela flaskan på en dag. Tar en dag i taget och ibland blir det en vecka, längre än så har jag inte lyckats med än så länge. Jobbar på att vara vit längre men just nu är jag glad över att jag kunnat trappa ner.

Det är flera med mig som drar en lättnandes suck när vi läser dina rader.

Tråkigt att höra att du haft det tufft, jag hoppas att det blir bättre för dig.

Du är så sjukt stark, jag är glad att du förstår det själv.

Kram

Har exakt samma problem som dig, det känns som rysk roulette, kan gå antingen skit bra eller åt skogen med bortgörningar, tjafs osv... Går kanske bra 3 av 10 gånger max om man ska försöka slå nån slags medellinje på det. Jag har alltid haft samma problem sen jag började dricka, alltid jag som blev fullast och gjorde bort mig osv som har resulterat i en ångest. Pappa är likadan, sen kan ja va nykter länge sen kommer tanken tillbaka att jag är värd ett par öl, ba jag som är känslig och överdriver mitt problem så är man tillbaka på ruta ett... Har insett att det inte kommer bli bättre och det går inte att chansa länge med familj och barn samt hälsa som insats. Trött på alla minnesluckor och skit.. Så ska verkligen försöka nu för tror att det är svårt att lära sig dricka med måtta om man har dom här problemen, det kanske går bra ett tag men sen kommer den där gången komma igen till 100%. Så har bokat tid med vc nu för samtal.

När jag åkte dit för rattfylleri för ca 10år sen och fick gå och lämna leverprov efter det så frågade läkaren jag hade då hur mkt jag drack en fest kväll, jag ville att det skulle låta bra så ja ljög och sa ca 5-6starköl en normal fest kväll, fick då till svar "oj menar du 5-6 stora starköl? Fick du i dig så mkt" kanske därför ja tycker det är drygt nu med, menar tyckte läkarna att 5-6starköl var mkt va ska dom då säga om jag berättar hur det igentligen är att ja kan dricka tills jag somnar,en vanlig fylla är typ mellan 10-15 öl och får minnesluckor typ varje gång.. Då ramlar dom väl av stolen känns de som skämt o sido.

Låter ju jättebra! Skönt att höra att det fungerar bra. Hur gick du tillväga med och berätta om dina problem första gången? Och hur var dina problem? Alltså drack du dagligen eller var det som mig att det blev för mycket när det väl blev? Känns så svårt o veta vad som är bäst att säga på nå vis just nu.. Vill ha hjälp men vill samtidigt inte att det ska bli massa strul för en genom att man är för ärlig om du förstår. Mvh

Jag har fått terapihjälp genom VC. Kostar 100 kr per gång. Har även sökt mig till beroendevården och får hjälp även där. Kan varmt rekommendera att ta hjälp. Har bara mött förståelse och värme i min kamp mot ångesten och alkoholen. Våga ta steget och prova.

Tack snälla ni för värmen jag kände när jag återigen gick in här och såg att ni hade skrivit. Jag har tänkt på er och hur ni mår.
Tyvärr gick saker riktigt illa för mig i slutet av januari vilket har resulterat i påföljder och nödvändiga samtal. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara känslan jag haft sedan dess. Det känns som att jag vandrat omkring i en motsägelsefull bubbla där allt känts hopplöst men eftersom jag ändå fortsatt framåt så har jag känt mig stark?
Jag har åtminstone inte varit onykter sedan dess.

Okej skönt att höra att det hjälpte!! Svindyrt gick du hos privat psykolog då eller? Har noll erfarenhet men går man genom landstinget är det väl inte så dyrt eller? Du gick inte till vårdcentralen först? Mvh

Jag tog upp det direkt! Då hade jag redan tagit beslutet att vara nykter (resten av livet, hoppas jag!) och sa att jag vill förstå varför jag är som jag är. Jag vill veta om jag slutar dricka, kommer mina problem liksom ploppa upp någon annanstans då? Och det var hela anledningen till att jag kom dit.

Bemötandet jag fick var väldigt bra. Men när jag valde terapeut var jag noga med att kolla innan att personen hade erfarenhet av personer med alkoholproblem. Så det kan jag tipsa om! Så chansar man inte med att hamna hos någon som inte har koll på just vårt problem.

Det är svindyrt att gå hos psykolog, men jag resonerade som så att de flesta av oss lägger genom livet mycket pengar på det mesta såsom mat och träning. Inte mer än rätt att en liten andel ska gå till vårt inre. Så jag bestämde mig för att ge det tre tillfällen, och mig hjälpte det mycket! Jag förstår ännu mer att jag förmodligen aldrig kommer kunna dricka, och att det mest beror på hur min kropp är funtad. Men också vad som driver på, och hur den delen artar sig i resten av mitt liv. Hur jag reagerar på olika saker som bottnar sig i saker jag varit med om. Så jag tror att genom att prata med någon kan man bättre förstå sig själv och hantera sig själv...

Precis samma situation för mig! Känner att jag inte vill chansa mer.. Tog du upp alkohol problemet direkt? Vad fick du för bemötande osv?

Tack för svar! Jag har bara träffat läkaren en gång innan ang ryggen, så har ingen bra kontakt eller relation med han än. Hoppas fler med liknande situation kan svara med :) känns som ett virrvarr i huvet nu hur jag ska göra... Men är 4v kvar till samtalet så jag hinner ju fundera o spåna mer i det tills dess.

Hej Gummibete!

Jag som du har problemet att när jag väl dricker så blir det för mycket. Men jag har inget problem med att avstå om jag bestämmer mig för det helt. Jag kan bara inte avstå den tredje eller fjärde ölen.... och sen rullar det på... med alla konsekvenser.

När jag bestämde mig för att bli nykter så tog jag även beslutet att börja gå hos en psykolog. Jag valde att ge det ett par gånger eftersom jag visste att mitt bagage har med sig en del som säkert påverkar mitt drickande. Jag tyckte att det var oerhört bra att gå och prata med någon och liksom reda ut knutarna. För mig har det hjälpt att förstå vad i mitt drickande som beror på min kropp, att jag halt enkelt inte riktigt tål alkohol men också vad som ligger på det djupare planet. Vad som driver på så att säga.

Jag tror aldrig att tanken på att "jag kommer kunna dricka normalt om jag bara tar ett glas" aldrig kommer lämna mig. Tyvärr har jag bevisat för mig själv för många gånger nu att det inte är sant. 9 av 10 gånger kan funka sen är jag där igen. Jag tror helt enkelt man själv måste bestämma när det inte längre är värt att försöka se om det ska gå den här gången.

Lycka till!!

Om du inte känner hen, kan du ju söka för ångest, pejla av lite, ofta känner man om personen verkar vara helhetstänkande och förstående. Att dricka för mycket vid enstaka tillfällen kan ju berättas på olika sätt. Om du först pratar om din ångest och allmänna mående och sedan kopplar detta till att du ibland dövar den med alkohol brukar inte detta tolkas som missbruk med en gång. Att dessutom säga att det oroar dig och att du inte vill ha det så ger signaler om insikt och vilja. Du kan ju samtidigt kolla om du kan få samtalsstöd. Vill du jobba med dina problem mer grundligt måste du nog tyvärr lägga alla korten på bordet, men detta behöver du ju inte göra vid första samtalet.
Du nämnde även rädsla för orosanmälan till socialtjänsten. Jag tror inte att ett upplägg enligt ovan skulle resultera i det.

Nu börjar jag vela, alltså kanske ska lägga korten på bordet o säga som de är för att få rätt hjälp, funderar på medicin som tar bort värsta suget "cravings"... Är väl dumt att tänka att dom ska döma en det borde dom väl inte göra... Nån som har erfarenhet får gärna svara!! Menar har ju inte problemet att jag måste dricka hela tiden utan jag har ju problemet att jag inte kan dricka måttligt vissa gånger jag dricker... Så borde ju inte bli nå negativa konsekvenser för mig.. Tankar och tycken från er!?!? Blir lite smått förvirrad i huvet.

Jo jag tror det kommer bli bra med vanlig terapeut som jag får prata med ang ångesten o de jag har, ringer även alkohollinjen för att prata med dom om alkoholproblemen, det känns bra så för hos dom är man helt anonym och dom jag pratat med har varit skit bra! Men tror som sagt att mkt ligger i ångestproblem en man har, man känner sig så uppjagad hela tiden och då är de lätt att man vill slappna av med "ett par kalla" nån fredag i månaden, problemet med mig är ba det att ett par kalla blir till 15 kalla med minnesluckor och ännu mer ångest som resultat. Så dricker inte eller känner att jag måste dricka hela tiden utan ca 1gång i månaden max men det räcker, för varje fylla med blackout känns det som en bit av hjärnan försvinner... Som en jag pratat med som numer är nykterist sa "vägen dit är krokig, kommer du inte dit direkt så se till att komma dit så fort som möjligt" jag har haft den där krok vändan för många gånger nu och känner att jag verkligen ska ge mig fan på det här denna gång :)

Gå till AA, se vad det är gör nått. Om det funkar för dig så är ju det skitbra, funkar det inte för dig behöver du ju inte gå dit igen.
Är inte mycket mer än så (eller det behöver inte vara mycket mer värdering i det än så).

Och som sagts tidigare, sök för ångestproblemaik om du är misstänksam mot sjukvården. Risken då är att du kommer till en terapeut som inte är riktad mot alkohol och har den utbildningen/erfarenheten med en gång, men kör på! Det löser sig bara du vågar ta hjälp :)

Jo det är väl lite så jag har tänkt, jag söker för ångesten jag har till vårdcentralen och har fått en tid (en månads väntetid). Sen får jag se vad min husläkare säger och vad vi gör åt det.. Eventuellt att jag sen berättar om problemet med drickat om jag känner er att den jag pratar med är att lita på. För jag har ju ångestproblem och har haft det så länge jag kan minnas. Även innan alkohol kom in i bilden. Så det är ju mitt största problem så tror att får ja bukt på det så kan nog mycket annat bli lättare i livet med.

Och sedan pejlar du om det verkar vara en pålitlig person. Efter hand märker du. Svårt få hjälp im man måste undanhålla viktiga saker.

Jo får oxå för mig att de ska va nå sektliknande men så är säkert inte fallet!! Därför jag vill höra från andra som vart /är med på AA möten. Tyvärr så kan man vad jag förstår enligt vänner med erfarenhet inte vara helt ärlig mot vården, det innebär massa nackdelar för en tydligen. Sjukt att de ska vara så.. Men tex jag har problem med ryggen, och skulle jag säga att jag har problem med att jag missbrukar alkohol dom gångerna jag dricker så skulle antagligen det vara kört för mig att få nån bra medicin osv osv.. Har även småbarn och då blir man även rädd för orosanmälan och allt sånt strul som kan komma... Har hört själv från vänner som öppnat sig och vart ärliga och som säger att det bitit dom där bak sen på ett eller annat vis, så man blir självklart lite rädd för att va helt ärlig.. Vilket jag tycker är synd.