Senaste kommentarerna i forumet

Jag får alltid fruktansvärd ångest efter att ha druckit för mycket, så hemskt så att jag vill krypa ur skinnet. Och när ångesten lyckats lätta kommer tankarna om att "så farligt var det inte" och så var det dags igen för en ny fest som många gånger genererar ny ångest. ... Har börjat tänka på hur många dagar av mitt liv som gått åt till självförvållad ångest. Vill inte ha det så... Hur är det för dig Larsson? Funderar du på att sluta dricka eller börja dricka mindre?

Om du tillåter den att komma. Du har lagt korten på bordet, jävligt starkt. Man behöver stöd. Klart att hon fattat det. Det är vara vi alkisar som inte förstår att de förstår. Fortsätt att jobba på den inslagna vägen.

Är ingen expert på att sluta, men jag känner som du, jag har inget annat val än att sluta.
Dricker tills allt e slut.......
Goda råd mottages med tacksamhet, vill helst kunna sluta av mig själv.

Dricka.
Har bokat tid på alkoholcentrum .....
Kanske får jag en klarare bild av hur det är ställt. Överreagerar jag???
Underreagerar jag ?(om det nu finns ett sådant ord ens )

Känns skönt att jag ringt. Hoppas på bli klokare. ...

Din fd man är absolut fast i missbruk. Ett tydligt tecken förutom att dricka är förnekelse och ilskan som kommer när man tar upp frågan.

Vinets och ölen tid. Alla lägger upp bilder på sitt drickande.

Oj...lite trög tänkt. ...
Jag följer ju din tråd så vet redan svaret på mina frågor.
Å åter igen....Vi verkar leva på rätt samma vis...tyvärr :(

Sommar, dricker din sambo mycket på vardagarna oxå?
Har ni barn?
Du behöver inte svara om du inte vill.....

Jag har blivit parnoid tror jag. Tittar på alla runt omkring mig som dricker alkohol. ....tänker "är det verkligen normalt?"
Som om jag scannar av läget å se om jag pejlar in nån mer med alkoholproblem. Å detta fast min sambo inte är i närheten på samma tillställning.
Som om jag bara väntar att nån ska ställa till det eller nån att " hålla koll på"(

Har inte själv druckit på månader....tog mig faktiskt nått glas nu när jag är borta.
Kändes....konstigt.

Jag vet att jag bestämt mig att en konfrontation kommer ske å ett ultimatum kommer.....
Och min gissning om vad resultatet blir vet jag nog.....

Läst mycket om självkänsla, eller lyssnat rättare sagt.
Självkänsla och mera självkänsla nu av Mia Törnblom.
Tummen upp för dem!!

Lyssnar för min skyll men får en insikt på min sambo....dålig självkänsla bottnar sig där bakom.....trycka ner andra, ingen lyssnare precis, hur mycket han än vill går det inte.

Sommar, rekommenderar ljudböcker, om du inte gör det. (Jag har just blivit en ljudboks nörd)
Plöjt, "djävulsdansen" "anhörig" verkligen att rekommendera.
Sen Mia Törnblom böcker.

Jaa....härlig lördag på er. Känns skönt att inte vara hemma. Hoppas även er blir lugn!

Det finns ingen frihet i ditt drickande, då du får panikkänslor av tanken på att låta bli. Bara det borde berätta för dig hur långt du redan kommit. Du är redan "där", bara barnen och familjen fattas.

Börja med en vit vecka, som de andra här föreslår, men förbered dig på att du behöver betydligt mera än så. Du är ännu ung och kan nog ha möjlighet att hitta till ett måttligt alkoholbruk, men först behöver du en rejäl paus, så att din hjärna kan börja fungera normalt igen.

Ett grundtänk till, som är nödvändigt (men inte ännu räcker) om man vill vara måttlighetsdrickare :

- Det behövs aldrig en anledning till en nykter kväll
- Det behövs alltid en anledning om man skall dricka

Har ju mindre betydelse för att hantera alkoholen. Du verkar ha ett kemiskt beroende eftersom du inte kan låta bli a. Din konsumtion överstiger nog med råge de antal standardglas man kan ta utan att ligga i riskzonen. Prova med en vit vecka.

Om du inte kan dricka måttligt nu utan det slår över ibland vad är det som gör att du ska dricka måttligt? Att dricka för det är gott då räker det väl med en öl eller ett glas? Att dricka för det r gott är ofta ett svepskäl för det andra syftet, nämligen att bli berusad och fly. Vet att det finns forskning som säger att man ska kunna dricka måttligt men jag är skeptisk.

Melina vi befinner oss verkligen i samma situation. Jag känner igen mig så mycket i det du skriver. Jag saknar också tillit, ärlighet och kärlek. Jag får glimtar av det och så plötsligt är borta. Jag vet aldrig vilket humör han kommer att vara på. Glad och uppåt efter ett glas. dä leker livet och han kan pratar högt och börjar leka med barnen och får de uppspelda sent när det är läggdags. Rastlös och irriterad på en lördag förmiddag när solen skiner och vi är hemma hela familjen, då känns det som att han klättrar på väggarna. Plötslig raseriutbrott mot mig utan förvarning då jag får höra att jag tar ifrån hans drömmar och ambitioner. Sedan när jag är ledsen i flera dagar då är han sig själv lugn och omtänsam men aldrig ber han mig ursäkt.

Om din man inte kommer till insikt. Jag har skrivit det innan och skriver det igen. En alkoholist är en egoist ut i fingerspetsarna. Inte för att han/hon vill det egentligen utan sjukdomen gör att driften att få i sig a blir så stark att man sätter alla andra åt sidan. Man vet att man har fel egentligen men kan inte bryta. Alkoholen dövar ångesten men ger samtidigt ny ångest som en bieffekt och då måst den också botas med ny alkohol.
Pratar du men människor på AA eller andra nyktra alkoholister kommer de i 9 fall av 10 säga att det enda rätta är att avstå helt. Kapitulera. De nya rönen att man kan börja dricka igen anser jag vara mycket vaga. Vi ligger ca 30 år efter i alkoholforskning gentemot ex USA där man hela tiden jobbar med nya saker. Läkare i Sverige kan inte mycket om alkoholism om man inte får tag på en specialist. Så är det. Hade det varit du som druckit tror jag nog att din man inte hade tolererat detta utan dragit.

Har jag kommit fram till under den senaste tiden.
Kommer inte att fortsätta om han inte tar en hjälp både med alkoholen med i övrigt sig själv.
Sättet han lever på lyser dålig självkänsla.
Vilket han heller Aldrig kommer erkänna.

Jag vill höra hårt, jag vill höra en sanning....
Jag vill leva i en sanning
En sanning av tillit, ärlighet å kärlek.
Har i och med detta insett att mycket saknas....även de nyktra dagarna...
Och förmodligen i och med att jag slåss med nån annan där hemmet. ...
Alkoholen!

om du tänker att du inte skulle få dricka på kvällarna på en hel vecka? Där har du nog ditt svar om hur pass "insyltad" du är.

Bra att du har hittat hit, det här forumet tycker jag verkar hjälpa både dem som vill sluta helt och de som vill dra ned :)

Så duktig du är! Det måste vara väldigt svårt att själv sluta när han fortfarande dricker?
Nej det blir väl så efter ett tag, att man börjar se till att man alltid kan dricka.
Jag får full panik av tanken, det är lite ångest varje kväll strax innan 19 när jag går igenom vad jag har hemma så att jag vet att jag inte får slut på vin när systembolaget stängt. Jag har klarat att dra ner till mindre mängd per kväll, sällskap gör det lättare, men bara tanken på att vara helt nykter en hel kväll gör mig väldigt orolig och rastlös. Jag är inte full varje kväll, men jag dricker något varje kväll, det var över en månad sen jag var helt nykter en kväll.

Tja.. egentligen så vet du ju svaret inom dig redan... Jag slutade dricka helt för ca 5 månader sedan.. Jag är vad man kallar medberoende och på väg att bli nykter alkoholist.. Min väg, var den kokta grodans princip.. Min gubbe drack ju och dricker fortfarande mycket mer än jag någonsin gjorde.. Jag insåg att jag var tvungen att avstå helt, sedan är det ju väldigt personligt hur mycket styr man får över sina alkoholvanor..
Min tankeställare kom, när gubben istället för en liten flaska vin (som jag ansåg vara en "lagom" dos per kväll), hade köpt hem en stor.. Inte nog med att han själv blev klapp kanon när vi hade gäster.. Gästerna hade med sig lite extra och jag upptäckte att jag hade druckit ur HELA flaskan, trots föresatsen att bara ta ett par glas..
Gubben min resonerar också som så, att "just idag" behöver han ju inte vara nykter, eftersom vi ändå inte ska någonstans.. När sanningen är den, att vi nästan aldrig ska "någonstans" efter lunch någonsin, eftersom han redan då korkat upp första flaskan..
Prova du med en "vit vecka" i första hand! Hur känns tanken att inte dricka alls, fastän du kanske skulle kunna? Är det "småpanik"..? Eller känns det som om du skulle vilja börja räkna dagar till du kan tillåta dig själv att dricka igen?

Ja jag förstår inte riktigt hur man kan låta det gå så långt. Jag som egentligen är principfast, ordningsam, och ansvarstagande. När jag får i mig alkohol tappar jag alla spärrar, dagen efter är allt svart. Kommer sällan ihåg något alls. Är alltid rädd för att telefonen ska ringa och någon ska säga att jag gjort något riktigt dumt.
Nä fy fan nu är det slut på det här, jag har inget val längre...

Japp, både mamma, pappa, mormor, morbröder har varit eller är alkoholister så den där alkoholgenen den har jag definitivt. Jag har också varit helt säker och lovat att jag inte ska bli en alkoliserad mamma men så är jag det ändå. Alkoholen är verkligen en slug drog som på ett fint och städat sätt kan smyga sig in och förstöra.

Nä man vill barnens bästa, det värsta är att både min pappa och morfar var alkoholister och jag lovade när jag var ung att mina barn aldrig skulle få uppleva det jag gjorde. Men det gick åt helvete.
Det gör inget om du inte är expert, det är skönt att känna att man inte är ensam.
Bra jobbat, imorgon bockar du av dag 10.
Kram

Vad bra att du hittat hit! Jag har också barn så jag känner igen känslan av att inte vilja utsätta dem för sitt missbruk. Det är en lång väg att gå, jag har än så länge varit nykter i 9 dagar så jag är absolut ingen expert men jag tycker att forumet hjälper mig. Ska bli intressant att följa din resa!

Din sambo har grava alkoholproblem, ett väl utvecklat kemiskt beroende. Han är som de flesta alkoholister som lever med en partner. Förnekelse, lögner och brutna löften. Det låter hårt men är detta en person du vill vara med? Du måste svara på den frågan och utgå därifrån.

Känner igen mig exakt! Sitter med extrem ångest över helgen nu..

Det är så individuellt om man kan lära sig dricka måttligt igen eller inte. Det styrs av hur långt missbruket eller beroendet har gått. Så som du beskriver det hela, så låter det som att du är precis som många av oss andra här, en klassisk "det börjar med ett glas och slutar med...."-drickare. Det blir liksom "all in". Kanske för att du vill det, du vill uppnå stadiet där du känner dig salongsberusad och lullig - men därifrån är det lätt att gå över nästa gräns och bli stupfull.

Det viktiga i livet är inte om du ska kunna bli måttlig eller ej, det viktiga är att vårda kärlek och relation. Det får vara prio1. Om du nyper av helt och tar avstånd en period, så kan du ju alltid framöver göra ett experiment och prova att dricka igen om du känner för det där och då. Många som nyper av helt tappar dock suget helt och tappar lusten att ens bli måttlig, när de hittar andra faktorer som känner mer lockande och viktiga i livet. Jag tror också att det är betydligt lättare att lära sig dricka måttligt igen om man nu vill det, om man först börjar med att nollställa kroppen lite och ta avstånd från alkohol. Toleransen kommer sjunka och din relation till akoholen i sig rent mentalt kan komma att ändras.

Ingen alkohol i världen är viktigare eller mer betydelsefull än en kärleksfull relation.
Hellre dör jag som älskad nykter partner, än död singel missbrukare.

Jag tror inte på stt dra ner till måttligt. Min sambo har försökt det mer eller mindre seriöst och misslyckas varje gång. Det som händer är att du skadar din sambo vid varje misslyckande och du måste fråga dej om han inte förtjänar bättre? Jag har också ställt ett ultimatum - som höll i sex veckor, så nu vet jag att jag inte vannoch vårt relation efter många år är nog över. De omkring dej som inte accepterar att du väljer bort alkoholen, de är inget att ha. Välj din sambo. Se alkoholen som en älskare - med vem vill du leva? Stå på dej, kämpa - framför allt för dej själv! Kram!