Senaste kommentarerna i forumet

angående mannens belägg:
Han ser det större och längre bak i tiden än jag.
Jag ser förra året som någon slags bottenpunkt Jag har aldrig druckit i smyg förut utan helt öppet fredag lördag kväll, middagar, tjejträffar osv osv. Men när han förbjöd mig blev det så. Jag kan ff inte förklara varför för jag känner aldrig nåt SUG som många här beskriver... Han väver in fester 20 år bakåt där jag druckit för mkt (vilket absolut har hänt men låååångt ifrån varje gång lixåm... jag var 20 när vi träffades kan tilläggas och mitt ex var mkt kontrollerande och förjudande så jag missade mkt i ungdomen pga honom, så kanske någon slags revansch på det?!)
Det största problemet är nog att jag en gång för 13 årsen var otrogen. Och att han förknippar alkohol med otrohet säger han. Troligen en grund till hans ultimatum. Men i det ligger det så mkt mer tänker jag.

Han har gått på lite anhörig-möten och då känns det som att han fått kraften till detta ultimatum hur mkt han än egentligen vill dela livet med mig.

Jag känner att jag läst så mkt om nervgiftet alkohol och de negativa inverkningar på stress, ångest och mående det har men ÄNDÅ känns det otäckt att skriva på ett långtidskontrakt. Jag kan bara börja här och vilja må bra. Jag behöver ta tag i allt trassligt inuti mig.
Jag har dragit ett tungt lass ensam i vår relation många år och alltid känt mig ensam.
Det lagas lika lite på en dag som alkholproblemet..

I all denna stress och press är jag rädd att mina känslor kvävs för honom.
För en vecka sedan hade jag fullständig panik för att vi skulle gå isär.
Idag känner jag någon slags tomhet inför framtiden då det känns som vi enbart drar ner varandra just nu.
Svårt att veta hur lång tid man ska fundera.
En separation behöver ju inte heller vara definitiv. Det kan vara en chans att andas.
Det jag är rädd för är bara att vi sedan kommer stå på två olika håll känslomässigt.

Jag behöver nog framförallt samtalshjälp. Jag mår inte bra och sista året har jag tagit hand om min ångest med rödvin.
Just nu befinner jag mig i ett svart, tomt töcken. Vi diskuterar skilsmässa, jag ska prestera en C-uppsats, har tonåringar med allt det innebär. Förra rået gick vi på parrådgivning och nu är varenda sten vänd på och allt jag tidigare stoppat undan ligger och skvalpar.
Jag har nog EGENTLIGEN inga problem att helt enkelt bara sluta dricka. Jag har aldrig haft nåt "sug" utan det har bara blivit som en dålig vana.. slentrian.. för att få ner axlarna.
Men det som förut tog ner axlarna hjälper inte längre. Ångesten och stressen försvinner aldrig längre. Så jag har tröttnat. Bestämde mig för 3-4 veckor sen och känner numera ett annat lugn. MEN jag behöver ju fortfarande ta tag i mitt grundproblem!! ....annars finns det ju risk för att man tar till den där ångestdämparen igen.

Ringde alkohollinjen häromdan och hon var jättebra att prata med men vet inte vad jag ska "göra med det" lixåm...
Det känns som jag behöver gå till någon som en gång för alla tar hand om mitt inre o lägger mig komma fram till vad som är så trasigt i mig.
Ska man ringa VC? Vad ska man säga?
Har sökt för så många olika saker innan men alltid hamnat mellan stolarna, eller hamnat fel så jag DRAR mig för det.

Egentligen tror jag att skulle jag hitta en balans i livet och en bra samtalshjälp så skulle mkt ramla på plats.
Men där hetsar mannen. Han ser alkoholen som vårt ENDA problem och inte att det är en del i något större som jag. Jag ser det som att det var där det landade efter många års slitande.. Kunde lika gärna blivit en ätstörning eller någon form av träningsmissbruk men hjärnan är ju ganska lat och bekväm av sig ;)
Det känns som att han mer vill att vi ska gå till någon form av beroendeenhet....
Vi bor i en liten stad och jag känner många.
Det känns jobbigt.
Men jag vill heller inte hamna hos en allmänläkare (som sist) som skriver ut antidepresseiva när jag äntligen tagit modet till mig o sitter där med mitt hjärta i knät och tårar på kinderna och BER om hjälp.

Min man har ställt ultimatumet -aldrig alkohol mer i resten av livet om vi ska fortsätta.
En enorm stress. Press. Ångest.
Jag kan bara börja i ena änden.

Kan bara bekräfta Se klarts både sylvasst ärliga men knivskarpa svar. Tänkte också på början av en bok, en riktig storsäljare. Titeln är kort och gott "17:40".
Ja, vi kan stötta varandra starkt här inne och finner trösten att vi inte är ensamma i detta, men trösten kan aldrig göra jobbet.
Man har dagar där motivationen kommer, dagar när den inte finns alls. Att vänta till den dagen kommer nästa gång behöver inte vara helt fel. För det gör den nog för alla med jämna mellanrum, när man fått nog igen och den lilla knutna näven kommer. Den som ger dig en första push framåt för att starta. Men motivation kan inte fortsätta göra jobbet utan precis som Se klart skriver så måste den snabbt flätas ihop med en plan och det är dags att "get dirt on your hands"

"no muscle can replace the power of the human mind"

Tack Soffi.

Jag behöver dra ner på drickandet ytterliggare, det är jag väl medveten om. Men nu har jag iallafall slutat med starksprit, det är ett första steg. Nästa steg tror jag inte jag klarar ordentligt förrens jag är fri, jag är inte där än men jag närmar mig.

Fantastiskt bra inlägg av Se klart!???
Bättre än så kan det inte skrivas, det går rakt in i mig och känns så sant!
Läs det om och om igen Varafrisk,
Nöt in det! Jag tror på dig och din vilja som bara måste sätta sig och fästa ordentligt.

Kram ???

Ja denna platsen är så mäktig på det sättet, man hittar många själsfränder. <3

Vården är knepig att få rätt hjälp av i dessa fall. Jag fick 3:dje gången gillt kan man säga. Efter en total krasch skrev jag till sist ett desperat rop på hjälp till min VC och fick träffa en vanlig allmänläkare som kanske räddade mitt liv. Efter det har en kedja av händelser lett mig till där jag är idag och t.ex den diagnos jag fått.

Låter som ett hårt ultimatum av din man men kanske har han sina belägg, jag vet inte hur länge du har haft problemen och oftast har man väl lovat en förbättring en gång för mycket?

Det är en väldigt bra inställning du har där tycker jag att jobba vidare på; man kan bara se där man är nu som början på ett nytt liv. Släppa det bakom sig och se positivt på framtiden. Du har ju onekligen mycket som står på spel nu.
Har du någon gång sagt till mannen din att ni behöver göra detta tillsammans? Om han vill att du ska klara detta och kriga för er kanske han också behöver göra vissa uppoffringar. Inte dricka själv i ditt sällskap. Stötta dig på tillställningar som kalas och fest. Om du visar sårbarheten för honom kanske han kan förstå din kamp mer. Nog inte alla partners som går att nå på det sättet, vet inte om min fru hade det. Tänker i alla fall att om kärleken finns borde partnern då kunna känna en annan vilja, av omhändertagande och stöd. I den bästa värld.

Inte så konstigt. Min totala krasch skedde just strax efter en 30 dagars nykterhet. Provat det förr också och det känns som att just efter de där 4-5 veckorna kommer ett extra skov av sug också. De första två veckorna brukade vara ganska lätta, lite stundens förtjusning av sin framgång och de första fördelarna börjar kännas. Sen börjar precis de där tankarna du upplever nu. "Herregud, detta var ju inte så svårt. Bara 30 dagar, sen kan jag leva normal igen"
Nä, antingen kortare mål, kanske vecka för vecka. Eller längre. Tror personligen inte så mycket på nått av det utan istället börja nysta i orsaken varför man dricker för mycket. Att bara blunda och bita ihop för att vara nykter kallas för att vara "nykter på vita knogar". Brukar inte vara mycket framgång.

Se klarts inlägg 17:40 är ett av de bästa (bland många) inlägg som skrivits här på forumet.

Jag har inget ytterligare klokt att säga mer än det som sägs av andra här Varafrisk. Du vet att jag tror på dig och vet att du kan bli nykter.

Kram!

Hej!
Har läst till och från i din tråd men inte skrivit. Jag tycker "Se klart" beskriver väldigt väl hur det är. Jag är ett exempel på hur svårt det är. Blev medlem 2015. Försökt till och från sedan dess. I höstas kände jag att "nu går det bara inte längre". Det tog ändå flera veckor innan jag slutade. Och inget har varit lätt. Det ÄR verkligen ett hårt arbete. Men, det blir lättare med tiden. Min krycka är medicin (naltrexon), som jag tror har varit stor del i att det inte finns något 17.40 längre.
Ibland får jag en hisnande känsla "vad har jag gjort???!!!", i den bemärkelsen att ju längre tid jag har varit nykter, desto mer stänger jag dörren till att någonsin dricka igen. Så visst är det läskigt att sluta. Men det är värt det.
All styrka till dig!

Just därför är det vanskligt att sätta ett så tydligt tidsmål. Då bidar alkoholdjävulen sin tid och slår till med full kraft på dag 30. ”Nu har du ju varit så duktig”. Generellt brukar man säga att 30 dagar är för kort tid för att på riktigt märka av fördelarna med nykterheten. Själv har jag bestämt en månad i taget och ”inom överskådlig framtid”. Varje månadsdag tänker jag ”Hmm, hur känns det? Bra. Okej, jag kör en månad till.” Passerat ett år nu som nykter, tjoho!

Kram ?

Om någon här får för sig att skriva en bok om hur man kan bli nykter, och förbli nykter, med hjälp av ett digitalt forum så röstar jag för att Se Klarts inlägg ”17.40” ovan får bli ett förord i boken. Det inlägget är så spot on!

Kram ?

Det som jag tycker skaver så extra mycket när man läser dina inlägg är just det där. Känslan av ledsenhet, ensamhet, en stukad självbild. Usch vad alkohol hjälper till att förstärka just de där känslorna. Därför skaver det nåt fruktansvärt att lösningen på detta är att dricka. Jag har experimenterat så mycket fram och tillbaka med alkohol och för mig blir de där känslorna så mycket värre om jag dricker. Det är oftast då ältandet sätter igång om allt jag inte är. Därför skaver det extra mycket när du dricker som en lösning på de känslorna. Du kanske behöver stöd i att komma ur en depression? Sömnen kanske kommer att göra underverk. Men alkoholen förstör så jäkla mycket med ens självbild och mående, så du måste komma ur det. Det blir en så ond spiral. Drick A-fritt, gå med i studien jag tipsade om. Jag fick mina peppande sms kl 17:00 eller 18:00 nån dag, vilket kunde vara för sent. Du både vill och kan, VaraFrisk! Hitta lösningarna nu, inte hindren.
Jag är rätt övertygad om att det ganska snart känns bättre med ledsenheten.

Sisyfos, Se klart och Soffi...tack för era tänkvärda fina inlägg❣️

Ska iväg till jobbet och vill bara skriva lite kort...om jag kan?

Hälsohem vore verkligen något...kollade upp ett en gång ..har tappat bort namnet men en helg kostade ca 8000 kr. Så jag har inte råd.

Ganska tidigt när jag började skriva här i forumet så insåg jag att jag trodde inte forumet skulle hjälpa mig på min väg att bli nykter. Men forumet blev en form av bekräftelse och då menar jag inte att bli bekräftad i att ha en nykter dag utan mer att jag finns. För jag känner mig väldigt ensam fastän jag hae familj och ett arbete. Jag saknar kontakter med vänner. Har släkt men ingen kontakt. Jag har varit den som tagit kontakterna m vännerna ...man kan inte kräva vänskap då kvävs den. Behoven ser olika ut.

Jag vet att det är jag och endast jag som kan hjälpa mig själv att bli nykter. Även om det kan kännas som om jag väntar på en universallösning för vad väntar jag på?? Jag kan få hur många råd som helst men till syvende och sist är det endast jag och ingen annan som kan hjälpa mig på vägen t nykterhet.

Jag känner mig som om jag befinner mig i en bubbla ..på jobbet är inget sig likt...och är jag inte där så är jag hemma och dagarna ser väldigt likadana ut.

Idag behöver jag komma över den där linjen som gör att jag fastnar i känslan av ensamhet, ledsenhet....

Har mycket att göra på jobbet...ska försöka stänga ute slkoholtankarna...och bara tänka på jobbet när jag är där..

???

Jag är en "återkomling", jag har varit här några gånger, forumet är viktigt för mig, jag söker bekräftelse, vill ha hejjarrop när det går bra för att de lyfter mig, då går det "lätt".
Så snubblar jag, tar återfall och skäms så mycket att jag försvinner härifrån.
Kämpar på egen hand. Kommer tillbaka hit när jag tror på att jag kan "få flyt".
Gång på gång.
Det ÄR inte lätt att jobba sig mot nykterhet. För precis som Se klart skriver, det krävs att man gör något, nykter är inget man blir. Tur ändå att de allra flesta av oss får många chanser att börja om och prova på ett nytt sätt innan hela livet totalkraschar.
Det gäller "bara" att inte ge upp!! Att ta lärdom av vad som gick fel, undvika det i fortsättningen. Nu går det ju inte att undvika att klockan blir 17:40 och att humöret är "fel" som att man är ledsen eller arg eller stressad eller .... och "inget" finns att göra. I början fick jag acceptera att ibland är det bästa jag kan göra att lägga mig i fosterställning och störtgråta, det är bättre än att åka till Systemet.
Jag tror också att jag kommit till en punkt att jag gör det här för MIN skull. Jag vill fortfarande ha bekräftelse från forumet, men det är inte för forumets, eller för någon annans, skull som jag kämpar.
Jag har börjat tillåta mig att räkna alla nyktra dagar, de behöver inte vara i sträck, de räknas ändå. Skulle aldrig ha fallit mig in för ett år sedan. Men nu tänker jag att alla nyktra dagar är bättre än onyktra dagar. Den rent kemiska påverkan på min hjärna som alkoholen har, den som gör att hjärnan känns kidnappad, minskar för varje nykter dag. Visst läkningen backar en aning varje gång jag dricker, men den backar INTE till ruta ett efter en dryckeskväll, så varför ska jag straffa mig med att backa till ruta ett? Det är alltså inte "skit samma, jag drack igår alltså kan jag lika gärna dricka idag också.."!
När jag jobbar mot nykterhet för min egen skull, för att kroppen och hjärnan ska få läka, när alla dagar räknas, då kan jag sakta men säkert fösa bort kidnapparen i hjärnan.

Jag har inte läst hela din tråd, jag har ju varit borta periodvis (:-S), men har du läst/tittat något på Annie Grace?
Hon är faktiskt till hjälp för mig.
Okej, jag erkänner, tidigare har jag tänkt "det var ett himla tjat om Annie G". Men efter senaste återfallet så tänkte jag "okej, ge det en chans".
Och nu: Pay it forward.

Traska på nu mot nykterheten, för DIN egen skull. För att DU är värd det!
(Tillåter mig att förekomma din eventuella invändning om att du "inte känner dig värd..". Fake it till you make it!! Jag lovar att du kommer att känna dig värd ett bra liv så snart du kommit en bit)

Kram!

Jag är ju på dag 25 nu ?

Och dumma tankar börjar dyka upp som att nu är det minsann bara 5 dagar kvar! Varför tänker jag så? Precis som att jag längtar till dag 30 för då är jag klar och allt kan bli som vanligt igen. Jag vill inte tillbaka till där jag var för 25 dagar sen. Men ändå dyker tankarna upp att efter dag 30 FÅR jag dricka igen. Ibland tänker jag t.o.m. att den dagen förtjänar jag minsann ett glas vin när jag varit så duktig. Slår bort dessa tankar men har börjat bli lite rädd för den dagen, att jag omedvetet ska gå till systemet igen.

Precis så var jag första två veckorna sen bara slog sötsuget till som från klar himmel ? men jag börjar tro att det beror på annat. Jag har sovit dåligt senaste veckan och det bidrar säkert ? Blir lätt att man överanalyserar minsta känsla och kopplar allt till alkoholen.

Det är då du ska ha planerat något svårt som du inte kan lämna hemma för att åka till systemet.
Att bestämma sig är en del. Det har du gjort
Mål: vara nykter hela livet. Bra. Beslut fattat efter mycket velande osäkerhet och andta tankar som distraherar ditt beslut. Men nu finns ett beslut.

Vikla strategier har du för att lyckas? vad ska du göra när suger kommer? Vem ska hjälpa dig med det? ingen. Okej, då är det du. Alla, allihop, är ensamma om att sluta dricka, finns inga undantag.
Så; lista dina strategier. Gör jobbet. Det är ett jobb och utan att låta som den stränga dansläraren i Fame: this is where you start paying. In sweat. Lägger till tårar.
Att sluta dricka är ett jobb- du tränar- du får muskler. .
Att fundera på att sluta dricka är inte ett jobb men en viktig förberedelse. När beslutet är taget kommer träningen. Musklerna att hålla emot kommer inte att byggas av dagar av återhämtning för att orka bli nykter. Musklerna byggs 17:40 då du vet att det finns risker- och då du istället bakar macaroons eller muffins som du inte kan åka ifrån. Nykterheten ”vill” ingenting.
Vi kan skriva en miljard inlägg men vi kan inte göra ditt jobb. Om jag får en allvarlig diagnos som kräver det ena eller andra av - min kost? Då spelar det noll roll om en miljon forummedlemmar eller Kamala Harris vill att jag ska lägga om min kost. Jag måste gå till butiken. Lägga om mina vanor. Börja med nya.
Forumet är jätteviktigt. Men mitt råd till dig är att strunta i forumets som ett verktyg för din nykterhet.
Här blir man inte nykter. Det blir du om du 17:40- en mycket enkel tid att förutspå- ser till att göra något annat än att åka till systemet.
Jag tror mig ha hört att du har tänkt klart. Så gör. Parera. Välj nytt. Sök stöd. Ta hjälp av en privat terapeut.
Ibland skriver du att ”det verkar gå så lätt för många” men det går inte lätt. Inte för nån! Här finns människor som kämpar järnet. Varje dag. Så är det att sluta dricka,
Människor deppar, vill dö ibland, människor är i vårdnadstvister, förlorar jobbet, blir inlagda.
Jag är inte säker på att du kommer hamna där men jag är säker på att precis allt som du tycker om med ditt liv är under hög risk att kunna tas ifrån dig. Tro inte för ett ögonblick att det finns ett tillfälle det är lättare. Den dagen kommer aldrig. Såhär svårt är det.
Jag ber inte om ursäkt för att jag låter hård för jag känner mig inte hård. Jag känner mig uppriktig. För att mitt hjärta är fullt av känslor som vill att det ska gå bra. Men Forumet kan stänga ner imorgon så det enda som betyder är vad du gör 17:40. Vad du gör med resten av ditt liv som inte är för evigt och som väntar på att levas utan all denna tveksamhet och resonerande.
Ut och lev!

45-2, jäklar vad bra, 1 månad också!
Jag är dålig på jubileumsdagar, även födelsedagar. Har nog firat 6 mån minus två dagar nu.. eller så väntar jag tills det blir 6 mån helvitt om ett par veckor. Undrar om du är på väg in i det euforiska stadiet nu?Tänker att vi som har provar oss fram många gånger verkligen har en hel del empiri att använda oss av. Att lära känna sig själv på nytt, nykter och stressfri är både lite sorgligt och spännande. De senaste åren var inte alkoholen värst för mig. Men stressen och att jag inte mådde bra. Så nu nykter och mindre stressad kommer jag på hur det såg ut innan. Det är vemodigt men också så spännande. Och när jag ser de små små sakerna som är annorlunda nu, då vet jag att det går åt rätt håll.
Det är så kul att du är på gång Soffi! Och tack för orden i min tråd!
Bara två dar kvar nu ...
Hoppas du sover gott!

Tillsammans med en med alkoholberoende. Vanligt att då man slutar dricka /drar markant ner sjunker in i annat, som i dataspel som min partner ägnar sig åt? ? 5 timmar om dagen räcker inte ...
Allt eller inget - personlighet? Det ena ersätts med det andra?
?

Tack för fina ord i min tråd, Sattva! De värmer!
Och ja, jag kan bara instämma i att det är skönt att kunna fokusera och njuta av livet istället för alkohol. Känna lust och glädje i vardagen. Det är hela skillnaden! För inte tusan är det så mycket annat än en grå vardag just nu. I alla fall inte hos mig.

Hade precis tänkt skriva i min egen tråd att det nu känns som om jag då ”vid tidpunkten för dådet led av en allvarlig psykisk störning”. Jag fattade inte då och jag förstår inte nu varför jag drack som jag gjorde. Mot bättre vetande, trots att jag skulle ta prover och visa toppresultat... Absolut kidnappad hjärna. Sömnbrist många gånger, utmattning, järn.
Tänker att du kanske måste se till att du kommer över gränsen till andra sidan ändå. Kan du lägga in dig på hälsohem eller nåt, en månad så att du verkligen inte kan. Ge mannen alla betalkort. Strypa möjligheten helt?

Första gången jag slutade hade jag verkligen misströstat i mina försök. Sen kom sambon på mig och då var det kört att dricka hemma. Då blev det plötsligt lätt att sluta. Det var liksom inte möjligt.
Och ge upp... nja, varför då? Du har väl fortfarande en hel del nyktra dagar också.
Just nu är du kanske rätt ensam härinne om att ha det trögt, men jag har ju hängt här rätt länge och det finns många som har haft det väldigt kämpigt i början och gjort flera omstarter. Att slå på sig själv är det sämsta man kan göra tror jag. Att som du fortsätta att skriva, adressera, stå för. Det tycker jag är starkt. Analysera, Sen pröva en ny strategi.
Du behöver verkligen vara tvungen att stänga dörren tror jag. Men hur? Hur ologiskt den än är så överväger de positiva effekterna av alkohol, så vad är det du vinner? Det är mindre än du förlorar just nu på nåt sätt.
Och usch... jag vet hur det är att vara där. I skammen - från att ha varit helt övertygad om att nu är det nog, aldrig mer, till att återigen hitta sig själv smusslande med en flaska i handen. Det gör ont att tänka på det även nu i efterhand. Ge inte upp! Det känns som skit, inte nu igen, bedrövligt, men det är bara att streta vidare. Du vet att mitt nick är Sisyfos va? Upp och ner för berget, med den där j...la tunga stenen. Så har min resa sett ut. Kan jag ta mig upp med det bagaget, då kan du också. Välkommen upp till toppen!

Så glad för din skull! Bra att du tittar in och berättar hur bra du mår, det peppar garanterat andra att gå i dina fotspår.

Kram ?

Hej igen,

Det var länge sedan jag var inne och skrev här senast. Att det redan har gått 1,5 månad sedan nyår gör mig helt förbluffad. Mitt nyktra liv bara flyter på, det känns som att det alltid har varit så här nu. Jag har passat på att börja träna längdskidor och nå maxpuls. Jag har kommit till insikt i att jag nog alltid haft väldigt mycket energi i kroppen och att dricka alkohol är något jag självmedicinerat med för att vara som alla andra och tappa sugen. Nu när jag inte dricker har jag sjukt mycket energi över och jag tränar så mycket jag bara kan, och jag älskar det. Inser att jag behöver något som uppehåller mig nu när jag inte dricker och jag hittar mer och mer tillbaka till mig själv för varje dag som går. Börjat prata med random folk på stan, skojar, tjoar och tjimmar med alla möjliga människor. Jag börjar tycka om mig själv på riktigt och jag är så jävla tacksam över att jag har ett så bra liv som jag har.

Jag har fortsatt träffa tjejen som jag skrivit om tidigare, och hon är en verklig toppentjej. Jag är inte kär än så det återstår att se om det blir något riktigt. Något som är mer och mer säkert för varje dag är dock att jag är över mitt ex. Ibland hugger det till och jag saknar henne, men det är så sällan numera att jag tänker på henne som en kär gammal vän. Det ska dock tilläggas att jag sett till att inte höra av henne på något sätt de senaste tre månaderna, vilket har hjälpt en hel del.

Jag konstaterade för någon vecka sedan att jag inte har några stora problem i mitt liv över huvud taget. Det är så jävla gött!!!

Aldrig mer ågren.

Jag älskar det.

Så fint❤ Ta hand om dig! Grattis till dina nyktra dagar??? Kram??

Tänker vara ärlig...lite som Vinäger brukar vara...eller vi får se. Vet att alla här inne vill varandra väl och det bästa...precis som jag själv vill...men jag behöver skriva. Tänkte som så ofta att jag skriver när jag har varit nykter i fem dagar för att visa att jag kan...och då får jag många hejarop...för att jag kan..för att jag har bestämt mig...då skriver jag igen!! Dessutom har jag ju skrivit att jag fått nog...så då måste jag nog absolut vänta att skriva tills jag har klarat...kanske...fem...tio dagar! För som någon skrev...jag borde fått nog för länge sedan...och nu var det en gång för alla!!

Å så är det.....jag har fått nog så många gånger...så jag vet inte om jag kan räkna alla dessa gånger...för att få nog...behöver inte betyda ...att man fixar att sluta dricka alkohol...för somliga är det så för somliga är det inte så. Och, vet vi att man har fått nog en gång för alla? Och hur vet man det??

Det är lätt att skriva att man har fått nog en söndag när det inte finns tillgång till alkohol ...precis som jag skrev...det är lätt att skriva det även kl 07.00 ....men att skriva det kl 17.40 när man har varit ledig en hel dag...och saknar att finnas i ett sammanhang...att känna att ledsenheten pockar på....och ångesten över att hur ska man fixa det...då är det inte lätt att skriva orden....då är det väldigt lätt att välja att åka in till Systemet...å ledsenheten...tårarna rinner över kinderna...att ännu en gång inte ha lyckats...skammen. Och orden finns inom mig..jag borde slutat...jag borde börjat med något annat....

Man brukar säga att alkoholism är en sjukdom...jag har alltid haft svårt att identifiera mig som sjuk...fast beroende...det har varit ok. Hyrde filmen "Spring Uje spring" på SF Anytime...som handlar om Uje Brandelius som blir sjuk i den kroniska sjukdomen Parkinsons ...det tar en tid innan han berättar det för sin familj. Jag lovar det hade aldrig hänt mig...om jag hade drabbats av cancer, Parkinsons eller vilken kronisk sjukdom som helst....jag hade berättat för min man, mina barn, mitt jobb. Jag menar inte att jag hellre hade önskat mig en annan sjukdom än alkoholism....men jag hade vågat berättat...och jag hade inte skämts.

Jag har inte gett upp...fast..jag har nog aldrig varit så ledsen som nu...så orolig...och precis som de sa på TV-programmet igår...Fråga doktorn...det känns som om min hjärna är kidnappad.

Ser att jag skriver "man" men menar förstås "jag"...men orkar inte rätta.

Kram till alla...oavsett var du befinner dig:)