Senaste kommentarerna i forumet

Ville bara kika in i din tråd o peppa dig att kämpa på!

Första veckan är värst. Det låter kanske lite som en klyscha. Men, jag tycker verkligen det. Första veckan ÄR värst. För min egen del så vet jag att det är så för, jo, jag har MÅNGA första veckor bakom mig, bara tre av dem har blivit hela veckor.
Det är så mycket att slåss emot första veckan. Abstinens, hjärnans kemi, vanans makt, tvångstankar, ångest ... listan kan göras lång.
En liten del av mig tror inte på att jag kan leva utan alkohol. Jag kan inte sova utan, magen fungerar inte utan, enda sättet att dämpa ångesten som river är alkohol, jag behöver ett glas för att slappna av, jag behöver vin för att bota huvudvärken... Allt det där har jag själv lärt min hjärna att det är "sant". Det ger dödsångest att förneka sig alkohol.
För mig har det hjälpt att tänka på barn - de behöver inte alkohol för att leva, må bra och vara glada. Alltså kan även jag leva utan alkohol, så unik ar jag ju ändå inte. Det ger mig startpunkten för att börja lära om. Det är svårt, men det går.
Sen är det vanans makt. Svår den också.
Jag tänker på en sådan enkel grej som när jag bytt jobb tex. Hur många gånger har jag inte upptäckt när jag kör mot jobbet på morgonen att ... hoppsan ... nu har jag kört fel, jag är på väg till gamla jobbet. Jag tycker att jag är vaken och klar i huvudet och ändå har autopiloten gått in och styr bilen.
Pinsamt när jag kommer för sent till nya jobbet, men det är ju bara att erkänna att jag körde fel. För alternativet, att inte vända och styra rätt igen finns ju inte. Ju fler gånger jag får vända och köra rätt igen desto lägre sannolikhet att jag kör fel nästa morgon. Det går ändå ganska fort att lära autopiloten den nya rätta vägen.

Vart vill jag komma? Jo. Du råkade köra till gamla jobbet igår. Lätt hänt. Inte hela världen.
Ingen kan ta ifrån dig att du hade fler nyktra dagar än på mycket länge. De har du kvar. Du behöver inte köra hela vägen tillbaka hem igen för att komma på rätt väg till nya jobbet.
Ser du avfarten där framme, vägen som leder till informationstavlan? Jag tror det, du var där häromdagen. Där blir utmärkt att göra en u-sväng och komma på rätt väg igen.

Kram!!?????

Anhöriga fick vara med när jag gick i samtal. Min sambo hade nog gärna deltagit och från början tyckte jag kanske att det var ok, lite senare, men sen bestämde jag mig för att det där var för mig. Det var min tid att fokusera på mig själv och på att jag skulle vara i centrum. Egoistiskt kanske, men det var fullkomligt nödvändigt. En orsak till att jag drack var just att det var så många andra som hade behov som jag måste ta hand om och när man inte orkar det så.
Det är bra och omtänksamt att han låter bli tycker jag. Och sunt också för den delen. Och visst är det mysigt med barnen/ungdomarna. Jag drack ju ”i smyg” när de gått till sina rum. Somnar fortfarande i soffan ibland, men det är så skönt att jag är nykter och inte har några gömda flaskor om de kommer in på kvällen och väcker mig.
Jag pratar ibland om att jag dricker a-Fritt. Jag har i och för sig druckit det i många år, men de omkring mig märker ju att jag är piggare nu.
Det är en process att bli nykter och jag vet inte om det måste vara en process för hela familjen. Det beror nog på hur det sett ut.

Har skrivit det förr, men jag började inte skriva här förrän jag visste att jag kunde vara nykter. Då hade jag kämpat länge med nyktra dagar och drickande om vartannat. Dag 2 som du undrade om i trådstarten har väl kommit både en och flera gånger gör dig, så det går framåt. Du är modig som skriver om när det inte går bra tycker jag. Sen tänker jag att det är bra om du faktiskt funderar lite mer över vad som gick fel. Jämfört med när det gick rätt häromdagen. Man behöver borta lite i de där tvångstankarna för att få bukt med dem. Men du är på väg!

Tittade faktiskt på fröna...har inte hänt så mycket men kollar imorgon??

Åh Sattva...kan man bli mer tacksam än så här ??❤️

Kram ?

Har följt dig i din kamp men inte skrivit så mycket. Jag kämpade i evigheter, flera år, som du. För mig hjälpte det att "comitta" till dem som for illa av mitt drickande. Och så äter jag medicin som gör drickandet svårare att det skulle spontanske. Det, och att min man också slutade. Ju fler dagar bakom mig, ju starkare insats, mer att förlora. Det gäller att göra insatsen tillräckligt hög...
Jag vet att du vill bli bemött "där du är", men jag är inte bättre än såhär att göra det. Jag berättar bara vad som fick mig att komma ut på andra sidan, och hoppas att du kan hitta något i det att kunna använda!

Det tycker jag du har gjort och fått din beskärda del av. Babysteps nu.
Skammen kan vara bra när den leder oss rätt- vi ska inte luras, ljuga. Det är funktionell skam.
Skam över den jag är. Den kan ta sig mycket märkliga uttryck, som hos några gränsar till skamlöshet.
Så knäppt är känslolivet.
Jag tänker att det inte finns så mycket att skämmas över. Du gör ditt bästa. Det kommer att ta dig långt.
Så jag tänkte mest kika in för att höra hur det gått med dina frön?
I mitt lilla brätte av minikrukor räknar jag till fem groddar. Det du, gjorde min dag. Imorgon är en ny.
Kram ?

för mig. Jag skulle så gärna få bort alkoholen helt från mitt liv men har ännu inte fixat det. Är på dag 8 nu, utan mål så vi får se var det leder ??‍♀️ Det värsta suget är över och det är väldigt skönt att slippa alkoholen

Alltså....jag blir så varm i hjärtat Charlie70❤️

Åh nu rinner tårarna igen...fattar inte att jag har vänner som bryr sig om mig ?❤️

Tack??

Osäker på om jag förstår vad du menar med professionell hjälp genom detta forum. Vi hjälper varandra här och så kan du göra ett program här på sidan (som legat nere ett tag men det kanske är igång igen). De flesta av oss här vill dricka noll sedan finns det några som strävar efter kontrollerat drickande. Kolla in Mrx, Tomen och Vinägers trådar till exempel.

Är på väg och ska natta flickan men gick in här för att kolla hur det gått för dig så TACK för att du skrev!
Kram!

Tänkte inte skriva! Nästa gång som jag skriver blir på söndag! Skriver inte förrän jag lyckas med fem dagar i rad!

Men så tänkte jag...men du...Varafrisk...du mår ju bra av att skriva...och just nu är dina vänner på forumet det bästa stödet! Just nu! Inte hela livet...men nu!

Å när jag skriver det här så rinner tårarna...

Tror inte att det var ngt annat än tvånget som drev mig idag...

Imorgon är jag ledig..ska ringa sömnmedicin för jag har skickat in datachippet..så jag vill veta...vad såg man?? Har även funderat på att ringa vårdcentralen för att höra om det inte borde vara dags för min årliga blodtryckskontroll med tillhörande prover.

Ska t tandhygienisten. Gå upp och väga mig på Viktväktarna. Träffa bästa couchen! Händer inte mycket på vågen men så bra stöd!

Vill inte skämmas...absolut värsta känslan?

Känner mig ändå hoppfull...så otroligt mycket att vinna??

Kram???

Tar till mig ditt tidstänk inför framtiden.
Kör än så länge en vecka i taget, har gjort en tracker på papper som jag färglägger för varje dag jag klarar. Är bara på dag nio än men känner mig duktig när jag får färglägga för varje ny nykter dag. Blir liksom tydligt för mig själv på ett annat sätt.

Kan skriva under på allt du skrivit i dina listor utom bilkörningen eftersom jag aldrig skaffat körkort.
Är inne på min nionde nyktra dag efter flera månaders drickande. Heja oss!

Den heter ”God dryck”. Vit flaska och rosa flaska. Minns inte vilken som har vilken siffra. Bubbel.

Kram ?

Nu 9 nyktra dagar.
Sover askasst, vaknar en gång i timmen och sover bara till 03. Har en sömnstörning sedan många år tillbaka och det har också varit en anledning för mig att dricka, att helt enkelt knocka sig själv tills man somnar.
Har också fått en hemsk klåda, mest på benen.
Gick förbi ett öppet systembolag utan att känna lust att gå in. Skön känsla det här att inte hela tiden behöva fundera på om man har tillräckligt med vin hemma för att stå ut med kvällen.
Det här forumet är det bästa jag hittat på nätet på länge. Inga vänner vet om att jag druckit så mycket som jag har gjort. Nu skyller jag alkoholstoppet på att jag vill fokusera på min viktnedgång. Kanske att jag berättar senare, just nu skäms jag för mycket.
Så-tack forumet för pepp och stöd!

Tack Andrahalvlek, så skönt att få feedback

Ska verkligen vara försiktig, precis som du skriver så behöver nog hjärnan få arbetsro och vila

Heter den alltså god dryck nr 1 och 2?

Nu har du symtom för att du trappat ut, och får sannolikt symtom om du ökar dosen också. Vanskligt läge. Lider med dig ❤️

Men vad du än gör, trappa inte ut mer just nu. Din hjärna behöver lugn och ro. Arbetsro.

Kram ?

Eller ringa 1177 eller Kry och be om råd.

En del läkare fattar inte alls hur känslig man kan vara. Jag har varit lika känslig som du, därav min enormt långsamma uttrappning nu.

Under dessa 14 år har jag slutat med medicinen tre gånger. Alla tre gånger fick jag börja igen pga panikångest och depression. Sen har jag inte vågat prova att sluta igen.

Nu känner jag att alkoholstoppet har hjälpt mig enormt. Alkoholen har skapat ångest och depression. Nu har jag varit nykter ett år och mår jättebra. Nu är det dags att ta bort medicinen. Väldigt sakta.

Kram ?

Som jag känner just nu så kan jag nog inte annat säga än att jag tror du har rätt. Både igår och idag har jag funderat på att öka upp dosen lite, men utsättningen har gjort mig lite rädd för medicinen och nu vet jag inte om jag vågar trappa upp igen. Tänker att det kanske är farligt att ta mer igen, nu när jag varit på den lägre dosen i 5 veckor.

Jag har insett att jag hade alldeles för lite respekt för medicinen när jag valde att trappa ner. Men min läkare har haft sån avspänd inställning till insättning, receptförnyande och sa tidigare att jag fått delbara tabletter (100mg) så att jag själv ska kunna öka och minska efter behov. Men med facit i hand så borde jag inte ha gjort så här.

Finns på Ica. Gillar rosévarianten mest. Gott bubbel och inte alltför sött, i festliga sammanhang, men jag köper det inte till vardags. Köpte med mig en sådan flaska på nyår tex.

Tonic är gott också. Iskall med olika smaker, finns bland annat med grapefruktsmak ?

Jag drack mycket alkoholfri öl (Falcon smakfull bärnstenslager) under mitt första nyktra år, men sen tröttnade jag på alla pantburkar ?

Kram ?

Med den historiken av svår ångest i typ hela ditt liv så skulle jag inte rekommendera att du slutar med sertralin just nu. Du borde göra det under läkares inrådan. Och du borde göra det väldigt sakta. Väääääldigt sakta.

Din nykterhet är relativt färsk. Det tar tid för hjärnans kemi att komma i balans efter alkoholstoppet. Även sertralin påverkar hjärnans kemi. Att göra båda delar samtidigt är vanskligt. Tror jag.

Jag började sänka min medicin venlafaxin sex månader in i nykterheten. Jag gick från 75+37,5 mg till 75 mg under ett halvår. Minskade med en dag/vecka en månad i taget. För att slippa utsättningssymptom.

Nu har jag påbörjat nedtrappningen från 75 mg till 37,5 mg. Det kommer också pågå under ett halvår. Sen ytterligare ett halvår att gå från 37,5 till 0. Vääääldigt långsam uttrappning.

Jag har tagit medicinen i 14 år och det kommer ta mig totalt 2 år att trappa ut den totalt. Långsammaste uttrappningen i världshistorien sannolikt ?

Det är väldigt svårt att sluta med den här typen av medicin, det är viktigt att hjärnan får en chans att anpassa sig långsamt.

Fokusera på nykterheten i första hand är mitt råd. Det är enorm omställning, som kräver gott om tid och en varsam hand.

Kram ?

Hej!

Har haft en riktigt tuff dag och behöver få skriva av mig lite...

Jag har alltid varit en orolig själ. Redan som barn plågades jag av rädslan för att göra folk arga, besvikna eller för att få tillsägningar. Jag var orolig för mina föräldrars ekonomi (var inget fel på den, vanligt Svensson liv), tog varje diskussion eller konflikt mina föräldrar hade som att det var en skilsmässa förestående (dom bråkade inte mer än andra) och jag gjorde verkligen allt i min makt för att hålla omgivningen lycklig. Vidare in i tonåren utvecklade jag mildare former av tvångstankar samt panikångest, även om jag i det läget inte kunde sätta namn på mina upplevelser och känslor. Trots detta så tog jag mig igenom grundskola, gymnasium och högskola med fina betyg och sett till omständigheterna relativt enkelt. I 20-års åldern blev min panikångest så pass handikappande att jag sökte hjälp. Efter några träffar med en läkare fick jag Sertralin utskrivet. Sertralinet har på ett betydande sätt minskat mina panikångestattacker och i viss mån minskat min oro.

Jag tror att alkoholen kom att bli ett supplement till medicinen, en liten semester från den press, stress och oro som fanns kvar. Problemet har bara varit att jag druckit för mycket, vilket har föranlett dåligt beteende som i sin tur givit dubbla dosen ångest nästa dag.

Det senaste året har för min del varit skit. Utöver corona drabbades jag den här tiden förra året av en personlig tragedi och den gångna hösten har alkoholkonsumtionen varit för stor. Efter nyår påbörjade jag ett nyttigt leverne med träning, bra kost och framför allt avhållsamhet från alkohol. I mitt beslut om att lägga om livsstil ingick även valet att på ett års sikt fasa ut sertralinet. Det är en medicin som hjälpt mig, men som också har bidragit till att ta bort mina varma känslor och toppar. Jag har ätit medicinen så länge att jag till och med börjar tvivla på vem jag är, vilka känslor, tankar och beteenden är faktiskt mina och vilka är ett resultat av medicinering? För 5 veckor sedan minskade jag ner min dagliga dos från 100mg till 50mg.

Jag upplever nu starka utsättningssymptom; ett lätt illamående, viss yrsel, trötthet, lättretlighet och sorg. Jag känner så mycket och det kanske är ett hälsotecken, men det gör mig också så utmattad och ledsen. Varken igår eller idag har jag fått mycket gjort på jobbet och det i sin tur ger ännu mer ångest...

Känns verkligen som att jag skulle vilja prata med en psykolog. Inte för att jag har suicidala tankar eller på annat sätt är orolig för min långsiktiga hälsa, men jag har så mycket känslor och tankar jag behöver få ur mig. Ringde min läkarmottagning idag och förklarade läget, första tid för att träffa min läkare fanns i april... misstänker att en remisstid till psykolog sedan dröjer ytterligare en månad. Jag har förståelse för det rådande läget inom sjukvården, men känner mig också övergiven och förbannad.

Jag är så trött på att känna ångest och skam inför allt. Denna ständiga kvävande ångest... Det blir liksom ett ekorrhjul. Jag vill göra mina anhöriga glada, mina kollegor och arbetsgivare nöjda, mina kompisar lyckliga och finnas där för människor. Men genom att hela tiden försöka finnas där för alla så känns det som att jag inte lyckas gör någon nöjd eller uppnå någonting.

Jag tittar avundsjukt på mina vänner, som liksom har en sund egoism. Ett exempel som jag burit med mig var en kompis vars mamma ringde när jag var hemma hos honom. Hon tjatade på och han svarade mmm, jaa.... jaaa... tills samtalet var över. Han berättade lättsamt att hon hade sagt att hon är orolig för att han verkade nere, sedan så ryckte han på axlarna och säger "haha typiskt morsor att oroa sig" och så går livet vidare. När min mamma sagt så till mig så drabbas jag av sån ångest, vill liksom bevisa genom röstläge och samtalslängd hur pigg jag visst är, för att sedan i flera dagar känna skuld över att hon oroar sig för mig, kan ligga vaken flera nätter och fundera på om hon ligger vaken och oroar sig för min hälsa osv. På samma sätt kan många av mina vänner bara skratta bort dumma saker dom råkat sagt och misstag de begått. Själv bär jag liksom kvar alla mina misstag och kan inte skaka av mig dom. Jag skulle vilja kunna förlåta mig själv, tillåta mig själv att få vila och känna ett lugn.

Det här blev ett långt inlägg och kanske lite kontextlöst sett till tråden, men jag behövde verkligen få skriva av mig. Sen vet jag inte heller hur mycket av detta som är mina utsättningssymptom som talar, men det är ju i alla fall vad jag känner nu. Försöker ignorera tanken på alkohol som snuttefilt och istället kriga på.

Hej!

tack för tippsen Kennie, men jag trodde man kunde få lite professionell hjälp (samt hjälp från andra i liknande situation) här på denna sida?