Senaste kommentarerna i forumet

Sitter här vid mitt köksbord och skriver...bestämde mig för att vara hemma idag...vila. För ca 13 år sedan var jag sjukskriven inte pga av utbrändhet för det gick inte riktigt så långt....men väldigt vidbränd. Jag är därför hyfsat bra på att känna igen min kropps signaler då den säger till mig...nu är det vila som behövs. Ibland kan det räcka med en dag men ibland behövs längre tid. Tröttheten är kopplad till stress fast det behöver inte innebära stress för att jag har för mycket att göra på jobbet (för det har jag inte just nu) utan stressen kan bero på en mängd olika saker så som det är precis för mig just nu.

Känner mig dödligt trött idag....satt länge och pratade tillsammans med min man igår kväll så klockan hann nog bli över midnatt innan jag släckte lampan. Hade på mig sömnmasken men hade SÅ svårt att somna..när klockan var ca halv två då åkte masken av för då hade jag inte somnat. Ska försöka ytterligare några nätter men sedan ska jag ta kontakt med sömnmedicin. Tror att första steget är att masken behöver justeras lite grann. Så inte undra på att jag är trött!! Jag vet att jag inte behöver känna mig stressad med masken men jag gör det...vill ju att den ska fungera...hur som helst jag ska ringa till avdelningen...och det är fantastisk personal där så det känns lätt att ta en kontakt.

Men...hur vill jag då att denna dag ska bli?? Eftersom jag vet att min dotter är ledig idag då känns det som om jag behöver tala om att jag är hemma. Det kan hända då att hon vill komma hem vilket jag känner att hon alltid ska få...men som jag skrev igår...att vara helt ensam är ett annat vilande än när någon är hemma. Dessutom så när jag pratade med min dotters personliga ombud ...pratade hon om att min dotter behöver öva sig på att vara i sitt boende igen...att vara ensam där. Så jag behöver kanske inte ha dåligt samvete...och kanske inte behöver berätta direkt att jag är hemma...Jag tänker att även jag behöver öva på att inte hela tiden ha kontakt med min dotter...men det blev så mycket svårare efter att jag fick reda på att hon aktivt försökte avsluta sitt liv...

Pratade med min son igår som hade precis pratat med sin sambo...som var nyopererad... och jätteledsen...så svårt att hon ligger där borta på det stora sjukhuset...alldeles ensam.

Något som jag också har inom mig är att när jag är hemma så ska jag snabbt upp dricka te och äta lite fil för att sedan ta en promenad och därefter hem för att dricka kaffe i lugn och ro....känner alltid lite stress när jag gör som jag gör tex idag...tar det ganska lugnt för jag behöver fixa så att man på jobbet vet att jag är hemma...ja...tar det lugnt helt enkelt..väljer att skriva här...bädda sängen..men har inte tagit på mig ännu...ska nog ta en kopp kaffe och en knäckemacka innan jag går ut. Bella min hund sover så henne går det ingen nöd på.

Så jag vill inte känna måsten..utan ta dagen i min takt utan dåligt samvete...och det mina vänner...det är verkligen en övningsprocess.....vill läsa...kanske kolla en serie...ta en höneblund som Andrahalvlek säger...försöka stänga av tankar som är negativa.

Som vanligt är jag så jättetacksam för alla inlägg som skrivs i min tråd...jag orkar själv inte skriva så mycket i andras trådar för tillfället..läser bara lite grann..för jag har svårt att läsa utan att skriva något...och jag behöver vila lite ifrån det.

Aklejan...jag har inte läst Hjärnstark för du menar boken som Anders Hansen har skrivit? Min dotter har den och jag har den hemma hos mig..den är kanske värd att läsa?
Se klart...så tokigt om du inte skulle våga skriva Grattis...det är kanske flera som inte vågar nu när jag har skrivit att det är oftast då som man får lite respons...och ja..jag vet att du skriver oberoende av vad...och som vanligt så skriver du så vackert och klokt. Är du lärare? Du behöver inte svara på det om du inte vill men jag får lite den känslan..
Och Blenda...vilka fina ord..avundsglad och avundsfrisk...låter mycket bättre än avundsjuk för det handlar ju inte om missunnsamhet.

Till en helt annan sak... något som jag gör ibland....tog fram ett litet etui eller vad man ska kalla det gjord av samma material som man gör korgar utav...har precis tappat ordet...har i alla fall köpt det i Colombia..mina barns land. I detta etui ligger åtta ringar..sex av guld och två av silver. Två av ringarna är mina vigselringar en tredje är min mammas vigselring. Övriga ringar är en serie av ringar som heter Stairway ...när jag var färdig socionom fick jag några av dessa ringar av min man några har jag fått när jag fyllde år. Just nu är dessa ringar lite små....men min önskan har under många år varit att kunna bära dem igen. Vet inte hur många kilon som behöver tappa för att kunna bära dem igen men det skulle vara kul att kunna bära dem på vår 30-åriga bröllopsdag i juni. Istället för att ha etuiet i en byrålåda kanske borde hade det på mitt nattygsbord (bredvid sömnmaskinen...) för att inte glömma av min önskan.

Kanske återkommer jag igen under dagen....

Kram:)

Tack för din fina kommentar! Den ger mig hopp! Jag vill leva ett helt nyktert liv men är rädd för tristessen men det är säkert som du säger, det är alkoholen som gör livet tråkigt inte tvärtom! Grattis till ett år, så häftigt!!

Vilket engagemang, jag blir rörd och såå tacksam!
AH: Ja, jag kommer väl att vänja mig, men det är otäckt i början.
Aldrig agera i ilska (affekt) är mitt vanliga förhållningssätt. Räkna till 10, låta det bero och ta upp det när jag är lugn - om det fortfarande är en issue. Det funkar fint när känslorna inte är så starka, bedövade av alkohol. Skillnaden är när jag upplever känslorna starkare, då får jag hålla i, verkligen tänka på att inte agera...

Sisyfos: Fas "Lita inte på tanten" står för att jag måste ha beredskap, planer för hur jag hanterar känslorna som kan komma. Det står inte för att jag tänker låta tanten löpa amok helt fritt :-D
Jag är rädd för ilska. Jag kommer från en familj där olika känslor var tillåtna för olika personer. Jag fick inte vara arg. Får ofta "gå bakvägen" för att identifiera: oj, nu känner jag mig rädd - är jag kanske arg? Svårt att förklara...
Men jag kommer ihåg från förra nykterheten att jag plötsligt kunde bli arg. Skitläskigt! Men bra tror jag...
Sinnesrobönen är bra. Men oj så svårt ibland!
Tack för klippet. Ja, övning ger färdighet.

Vin Santo: Mycket tänkvärt!
"Så smygandet kanske visar att vi är på fel tåg men att det fortfarande finns möjlighet att kliva av?"
Får jag redigera lite?
Smygandet visar att vi är på fel tåg, men det finns fortfarande möjlighet att kliva av!!

Kram alla!

Der var precis likadant för mig, jag trodde att det skulle vara tråkigt att inte dricka, men det visade sig vara precis tvärt om. Det var pga att jag drack som jag hade tråkigt.Har varit nykter i drygt 1 år nu, och det är det bästa som hänt mig, att jag lyckades sluta dricka. Det låter som du har provat klart nu, och konstaterat att det inte funkar för dig att dricka kontrollerat. När man väl insett detta så går det att sluta.

Ett del klarar att dricka kontrollerat, och även om de kanske helst vill bli helnyktra så mår de bättre av att dricka kontrollerat. Jag tillhör inte den kategorin. Jag vill inte dricka kontrollerat även om jag kunde. 1 års nykterhet har gjort att jag ser alkoholen som de gift det är och får avsmak vid tanken på att dricka det.

Jag trodde aldrig att jag skulle kunna må så här bra, och känna som jag gör nu. Men det gick, och kan jag, så kan säkert du.

Bestäm dig för att fixa det, ha tålamod och ge inte upp. Det är ditt liv och du är värd att må bra.

?

Va duktig du är! ?
Jag tror att visst kan det komma prövningar men när man väl bestämmt sig påriktigt då är det mycket lättare.

Jag hade mycket svårare andra gånger jag slutat. Den här gången är det påriktigt. Så själva nykterheten känns inte särskilt svår. Även om sug och tankar kommer då och då.?

Lät som att jag är en jäkla expert på det där... så är inte falllet.
jag mycket väl kan känna igen mig i att jag druckit mot bättre vetande trots all denna visdom... ibland utan att fatta vad som händer. Men jag tänker att det finns en skillnad i att låtsats att man kan bestämma själv... det är den jag vill åt. Att ha en plan. Att tro att man bestämmer själv. Sen kan man misslyckas, då kan man analysera varför det gick snett den gången. Men att tro eller gissa att det ska gå dåligt, det är som att köra rakt in i väggen. Blir lite mer förlåtande också om man misslyckas med en plan för då är det lite lättare att analysera.

Jag såg att du var tillbaka. Känner som du, kul att se dig här men samtidigt sorgligt. Vi får följas åt. Denna gången ska det gå :)

Åh vad ledsen och glad jag blir att du är tillbaka!
Ledsen för att du inte mår bra. Glad att du gör ett nytt försök.

Ja, som du ser är jag också tillbaka....

Kram!

Eftersom många som vill inte kunde förra gången. Eftersom det var trevligt. Eftersom pandemin fortsätter. Så har vi bestämt oss för att köra en ny träff på zoom för alla som vill vara med. Det blir på måndag 25 januari, kl 14:30. Vi återkommer snart med mer information.

/magnus

...första gången gick det så bra, jag bara slutade och var nyjter i 3 månader. Minns att jag mådde så himla bra då. Sen tänkte jag att jag bara skulle dricka enstaka glas vid enstaka tillfällen men hamnade snabbt tillbaka i ett slentriandrickande. Då var jag här en kort runda våren -20 och drack väl inte på en vecka. Nu vill jag bara inte mer...varje gång jag dricker får jag ångest och tänker att detta inte är något jag vill. Jag dricker för ofta och för mycket, jag dricker för att jag har tråkigt, för att unna mig och allt möjligt men egentligen har jag ett jättebra liv som inte alls är tråkigt...jag tänker att det kanske är alkoholen som får mig att känna mig utråkad och rastlös och så dricker jag och så spär det bara på, som en ond cirkel. Innan har jag tänkt att jag vill dricka kontrollerat. Nu tänker jag att jag bara vill sluta och inte dricka mer och hitta ett sätt och vara nöjd med det. Hela min släkt är full av alkoholister, min mamma var också det så jag inser ju att jag har några goda förutsättningar i min relation till alkohol. När jag tänker alla dessa tankar blir jag rädd, jag är liksom mer rädd för ett liv utan alkohol än med fast det är betydligt farligare. Jag fattar inte varför jag så gärna vill dricka när det är så jobbigt att dricka...
Den senaste tiden går mest åt till att tänka kring alkohol; ska jag dricka, hur mycket jag ska dricka, att inte dricka för mycket. Jag minns när jag var nykter 3 månader, hur befriande det var att slippa detta eviga förhandlande med sig själv. Varje morgon tänker jag att idag ska jag inte dricka, sen kommer em/kvällen och då är det som nåt annat tar över mina tankar och tänker att bara ett par glas skadar inte, så gör alla andra och så sitter jag där igen. När jag sen lägger mig mår jag dåligt och tänker att jag ska sluta och så börjar det om. JAg har druckit dagligen under hela julledigheten. Denna vecka började med 2 vita dagar men igår slank en halv flaska rött ner och 2 små glas rom. Det är som att jag behöver det för att stänga av och koppla av...men vad är det jag vill stänga av och koppla av ifrån? Mitt liv? Är ju egentligen helt sjukt...Ursäkta alla dessa svamliga tankar...känner mig bara så låg och måste skriva ut dem nu när jag tagit mod till mig. Jag behöver skriva det så att jag kan läsa det och påminna mig om det. Jag har problem med alkoholen. Jag är på god väg till att bli som min mamma. Jag måste sluta....
Jag minns hur skönt det var att hänga här i forumet med andra som var i liknande situationer så jag hoppas det finns folk som vill följas åt med mig även denna gång som jag hoppas och tänker ska bli de försöket som gör att jag lyckas....

Avundsglad är väl ett bra hitte-på-ord när det inte handlar om missunnsamhet, men om något som man själv också vill ha. Eller avundsfrisk :)
Och som ofta så fångar Se klart allt så fint här ovan.
Kram Varafrisk, du är bra!

Har läst din tråd och känner att jag skulle vilja veta mer om dig. När började du dricka? Vem var du innan detta började? Har du några hobbies etc. Du skriver naket, ärligt och fint och jag tror det är många här som skulle vilja höra mer ifrån dig :)

Jag håller helt med dig och känner igen mig starkt i det där med kontroll och planering. Inte dricka för mycket, får inte synas eller höras. Inköp och påfyllning av förrådet när ingen ser och man inte riskerar få stå till svars. Tror dock att detta släpper när man kommer djupare i sitt missbruk - när man helt enkelt inte bryr sig om någon ser, man inte längre har någon familj kvar att förlora, när alla vänner utom a försvunnit. Då är man nära sista hållplatsen tror jag... Så smygandet kanske visar att vi är på fel tåg men att det fortfarande finns möjlighet att kliva av? Oj va djupt det blev plötsligt :) Ha en finfin dag!

Fas ”Lita inte på tanten”. Nja, jag vet inte det. Det låter som en lite väl passiv inställning och jag vägrar att tro att vi är maktlösa... jag tror att man kan ha en plan. Man kan ha en plan för hur man ska försöka hantera ”en grej till.” Och man kan ha en plan för hur man hanterar om man inte lyckades med plan 1.
Har du nån att ventilera ilskan med? Den kanske behöver komma ut. Och vad händer när du blir arg, blir du även ledsen?
Jag växte upp i en familj där det var ok att visa ilska, så jag är inte rädd för att bli arg. Däremot var det fullkomligt meningslöst med utbrott av olika slag i familjen och alla kunde inte ha utbrott och gräla samtidigt. Där är jag nu... jag orkar inte gräla, det tar så mycket energi och när man inte grälar direkt hinner man tänka efter mer och inser att det ofta är helt meningslöst. Men ilskan och känslorna drar ju igång och det är kanske viktigt att ta hand om dem på nåt klokt sätt. AH är lite cool tycker jag i sin acceptans av sin ilska och hon stängde inte in den. Jag ilsknade till på en kollega på distans och fick en väldigt blank diskbänk här hemma. Stod säkert och muttrade under tiden, men bättre det än att bråka per mail eller via chat. Jag är ju inte nåt jättefan av AA:s steg där i början, med maktlöshet och högre makter.
Sinnesro bönens innebörd gillar jag dock. Jag brukar hoppa över Gud där i början för jag tänker att det inte kommer nån kraft utifrån tyvärr, utan det är inuti man måste hitta sinnesro att acceptera det man inte kan förändra, mod att förändra det man kan och förstånd att inse skillnaden.
Om man är en person som engagerar sig, så är man engagerad på gott och ont tänker jag. Ibland kan jag bli avundsjuk på människor som bara låter allt passera... men just nu jobbar jag med människor som är engagerade och har åsikter. Det är så mycket roligare. Men det är klart att det skulle vara jobbigt om man fick omotiverade utskällningar... särskilt som jag själv har ganska nära till ilska och inte riktigt står tyst och tar emot om det är omotiverat.
En första del idén där bönen är sinnesro att acceptera det man inte kan förändra. Jag läser in allt möjligt i den delen för jag har lite svårt att acceptera att saker inte går att förändra, men tänker att tid och strategier hjälper. Går det inte att förändra just nu så får man vänta lite och hitta en strategi senare. Packa undan det ett tag... annars äter det upp en. När jag drack blev jag säkert slöare och mindre engagerad. Ibland blev jag också den där ”ältande alkoholisten” som kände sig orättvist behandlad (givetvis var det så) och förde inre dialoger om hur jag skulle gå vidare som jag hade glömt dagen efter. Den offermänniskan är verkligen ingen jag vill vara. Usch! Men jag tror att man måste tala om för sig själv att man duger som man är. Det underlättar ju att ha andra runt omkring som tycker att man är bra, men ett sätt att börja är att fokusera på det man är bra på. Sinnesro... promenera med din podd, det är lite lättare att hålla tankar borta då.
Har du läste eller lyssnat på Echardt Tolle?
Här finns ett litet tips på hur man håller tankar borta.

https://m.youtube.com/watch?v=QnZ83CSVWF8&feature=youtu.be
Och ja, det är svårt jag vet. Men övning ger färdighet.

För mig har det varit ännu en vana att etablera liksom. ”Okej, nu blev jag skitförbannad igen.” Första gången var det skrämmande, men efter 20 gg mer normalt.

Jag har ett förhållningssätt som jag försöker ta till i stundens hetta: Aldrig agera i affekt. Inte svara på mail i affekt, inte ta diskussionen IRL eller på telefon. Bara lugnt be att få återkomma, och sen alltid sova på saken minst en natt. Det händer magiska saker under sömnen. Saker som upplevdes omöjliga ena dagen kan nästa dag vara plättlätta att hantera.

Kram ?

Tycker också att det känns ganska enkelt just nu. Vi får se när prövningarna kommer, för det tror jag att de gör.
Jag fick ett besked efter en provtagning för några dagar sedan. Har varit orolig, men allt såg bra ut. Hade det inte gjort det tror jag att det hade varit svårt att inte döva ångesten med A. Liknande händelser kommer förmodligen att dyka upp, tänker jag.
Pixie

Nej. Någon promenad i snökaos hade jag inte lust med igår, jag satt framför brasan.
Men jag gör gärna sällskap på en vandring mot en förändring och nykterhet.

Kram!
PS. Du fick lite svar i min tråd. DS

Se Klart, känner igen det du säger att vinet "laddar om" en. Höll på att somna på jobbet igår, på riktigt! Inte hänt innan. Vila orimligt mycket, gud vad härligt det låter! Det får gå in under mitt mantra "var snäll mot dig själv"!
Har haft två dagar med sug o tankar på vin. Men säger till mig själv "det är fortfarande januari. Steg 1 är nykter hela januari (ihop med maken). Steg 2 nykter februari, steg 3 nykter mars. Då har det gått 3 mån o jag kan kanske känna de verkliga effekterna av nykterheten.
Tröttheten är min största trigger just nu....

Vilken fin lista med fördelar!

Tänk på att det är DITT arbete som har gett dig dem, de är ingen vinst - de är välförtjänt LÖN.

Håll i så kommer löneförhöjning snart! :-)

Morgon och tid för tankar och reflektion.
:-) Tycker om och mår bra av den här rutinen :-)
Men först:
AH: Överraskande humörsvängningar, ja jag var också totalt oförberedd förra gången. Skönt att jag igår kunde identifiera vad som händer så att jag kan hantera det bättre ... öh... hantera bättre??? Nja, återkommer till det. TACK! för att du påminner om att även positiva känslor blir starkare! Jag blir genast lättare till sinnet :-).

Se klart: Tack! "Hur det nyktra livet blir- det vet vi liksom inte." Tar med mig det, idag känns det inte alls skrämmande utan väcker nyfikenhet, vad för roliga och positiva saker finns där bakom kröken?

Vin Santo: Välkommen till min tråd! Om jag känt av abstinens? Vilken svår fråga! Jag borde ju vara expert men det är ju så svårt att veta vad som är vad.. Första nätternas svettbad var definitivt abstinens, hjärtklappning likaså. Tröttheten är väl också en slags abstinens. Känslan av att vara full dag 6-7? Jag vet inte, men dj**ligt läskigt var det att ragla som ett fyllo och behöva kolla om man druckit i sömnen. Koncentrationssvårigheter: check. Ändå var jag nästan på väg att svara nej först, jag har ju inte funderat en enda gång på om jag borde ringa 112...
Hur mycket jag drack. "Inte så mycket", *suck*, jo, långt över riskbruk, men det jag menar är att jag tidigare i livet periodvis druckit mer. Nu var det motsvarande ungefär en flaska vin (14%) om dagen plus kanske en sängfösare på det. I December kunde jag dock, om det var dag före ledig dag, börja dricka redan vid typ 11... Har inte full koll på hur mycket det blev då... Men inte jättemycket mer... Tror det delvis är rädslan för att ha tappat kontrollen som hjälpte mig hit till forumet igen.
Jag har en föreställning om att "vanliga" människor tror att alkisar dricker allt de kommer över helt utan kontroll. Jag tror att det är tvärtom, det stora flertalet alkisar är livrädda för att tappa kontrollen. Rätt eller fel????

Tillbaka till dagens tankar och reflektioner.
I går kväll, efter dagens humörsvängningar, tände jag en brasa och gömde mig under en filt i soffan. Litade inte alls på mig själv. Tänk om jag blir arg och får ett utbrott på någon! Eller ännu värre, tänk om jag får så starka känslor att jag "måste" dricka. Bäst att bli hemma.
Tänker på "känslomänniskor" som tillåter sig att visa vad de känner. För en sådan var nog det jag kände och visade igår en liten krusning på vattenytan. Jag däremot befann mig ute på havet i en orkan.
Varför? Naturligtvis för att jag alltid brukar gjuta alkohol på vågorna. Jag är ju inte van att behöva känna, än mindre hantera, det minsta lilla.
Om jag skulle ha skrämt någon igår med min ilska över förstörda planer? Nej, knappast. För det första har jag inte förmågan att visa ilskan jag känner utan jag hade nog uppfattats som "hon blev lite sur" och jag tror inte heller att de skulle ha tyckt att det var konstigt, jag tillåter iaf andra att bli sura över sumpade dagsplaner. Gemene man får ha känslor och visa dem.
Men inte jag.
Varför??
Reflektionen från igår är alltså att den enda som blev rädd var jag.
Om jag nu är inne i fas humörsvängningar, hur kan jag hantera dem bättre?
Vara mer tillåtande mot mig själv? -Jag kan försöka.
Försöka "ställa mig vid sidan och observera"? -Javisst, om jag kan.
Gömma mig under en filt igen? -Absolut, om det är vad som krävs innan jag lärt mig ovanstående.
Dricka? -Ja, förutsatt att det inte är starkare än te eller möjligtvis choklad.

Startar dag 14 - det här blir spännande!

Vet inte om mitt alkoholsug är otroligt starkt och snillrikt, eller bara helt blåst. Önskar i en ålder av 51 att jag kunnat lära mig det . Åtminstone få en liten ledtråd så jag i förtid kunde få ledtrådar . Haft 1 fylla i Januari och är precis som förr övertygat att jag kommer att klara resten av månaden för att jag vill. När jag får den viljan så backar suget, slaget förlorat . Känner mig stark , inga problem med att dricka vatten på helgerna , har idag haft ett tufft samtal med dotterns psyk läkare. Ett samtal ingen förälder är glad att göra och som lätt borde trigga i gång varenda varningssignal . Men inte för mig . Försökt isolera och analysera känslor och mående för att ngn trigger. Men inget .. Sedan jävlar . Då smäller det till. Pang! Och suget far över mig. Så tänker börja acceptera att 27-28 vita dagar / månad är trots bättre än 2-3 fyllor. Jag är som jag är. Kommer aldrig bli helt vit. Men tänker inte heller låta den fula, röda lilla djävulen sätta sina smällar hur han vill. Så kämpa på mot fortsatt vit januari . Kämpa ni alla ????

Jag fick lämna blodprov vid första besöket, men det kanske är olika på olika mottagningar. Och jag ville ju också ha hjälp med avgiftning, så det kanske var därför?

Jag har också undrat var du är, Kaveldun? Hittade inte din tråd så jag kunde inte skriva men nu när Rule74 skrev så fanns din tråd där.

Hoppas också att du mår bra??

Kram?

Hur mår du?
Kram

Strunt är vad det är, samma skit bara ett annat år. Inget är förändrat det är bara ett sätt för ens egna ego att kunna ta sig vidare i livet vad det än gäller. MEN HEJ! Jag har ej skrivit här på länge för jag har varken haft ork eller lust, varken psykiskt eller fysiskt. Men har tänkt på er alla & många gånger tänkt att det skulle varit bra för mig att skriva av mig lite. Men det har varit som det är, denna Corona drabbar oss alla, vissa mer än andra. För mig har det varit tufft, beroende mässigt med "tvångs karantäner" med dem snabba förändringarna som min autism inte klarar av & alla avbokningar, ändringar & rutiner som inte längre är rutin. Ohälsan, ångesten, diagnoser & beroende får ej bestämma hur saker idag ska gå till, så vi kan inte göra mer än att ta dag för dag. Jag fick iallafall lite fondpengar efter jag sökt förra året, så nu har jag faktiskt köpt mig en data & kan tänka mig att jag kanske kommer skriva av mig lite mer, mest för min skull MEN även för er som väl läser. Tillsammans är vi starka, dela gärna med er om hur ni har det & vad ni känner & tänker. Fråga precis vad ni vill för er skull eller någon annans. Här är det bara ärlighet, på gott & ont. MEN hejar på er!