Senaste kommentarerna i forumet

Vi är många som är eller har varit i din sits. Att skriva och läsa här har hjälp mig denna gång. Vi stöttar och hjälper varandra. Kan du prova några dagar utan alkohol och känna efter hur du känner dig? Kram ?

Känns så bra med det här forumet, att ni finns och har så stor kunskap.
Idag har jag kunnat känna glädje över att jag faktiskt kan börja göra saker när kroppen är i bättre balans. Köra bil utan att oroa mig för om jag är nykter ännu. Gå nerför trappor utan att hålla mig i ledstången, ta på mig kläderna utan att tappa balansen. Det betyder ju att jag kan göra roliga saker sen när jag blir piggare. Kanske börja rida igen? Ser så fram emot att mitt nyktra pigga jag ska komma. Där jag kan finnas på riktigt för mina barn och barnbarn. För som det har varit så satte jag ju alkoholen före dom. Smärtsamt men sant.
Så skönt med ett forum att vara ärlig och känna igen sig i. ??

Så bra att du inte köpte vin idag! Hoppas du hittar tillbaks till nykterheten. Det skulle göra dig gott.

Kram

Hej alla tappra!

Jag gick in här i somras för att ta tag i mina problem. Gick alldeles strålande första perioden. Sen kom hösten och corona slog till på allvar igen.

Jobbar hemifrån och lever ensam. Så alla tips om att mysa med familj osv finns inte hos mig.

Sista månaden har jag druckit mängder av vin. Har unnat mig, ”efter” jobbet. Allt hemma själv. Typ när klockan blir 18.00 åker vinet fram och inga små mängder.

Det enda jag fortsatt göra är att skriva i loggen så jag ljuger vilket fall inte för mig själv.

Finns det någon annan i samma situation? Hur hanterar du/ni läget?

Kram

Tack så hjärtligt!

Jag uppskattar det verkligen.

Nja jag förlorade dagens förhandling idag med mig själv, drack lite vin, men jag har ett mål i sikte. Det tänker jag sikta på. Det är svårt att bryta vanor direkt men jag är stolt över att jag försöker iallafall. (Försöker peppa mig själv istället för att klaga på mig själv)

Massa värme
Jazzkatten

Skönt att du ändå känner att du kan hålla i det! Jag vet precis hur det är när det känns tungt är det så enkelt att dränka sina sorger. Man skapar bara fler sorger, såklart dock, men det känns skönt för tillfället.

Det är många av oss här som har påverkats negativt av vårt drickande. Men vi kan inte göra något åt det som varit. Bara det som blir.

Har du några planer på hur du ska gå till väga? Forumet här är ju en bra början och kan absolut vara till hjälp, men kommer det räcka för din del? Det kan vara bra att ha en plan. Det kommer ju att komma dagar då det känns bättre, men det kommer såklart att vara motiga dagar också och då kan det vara bra att vara förberedd. Att du funderar på det och är här och diskuterar hjälper ju bara det, förstås.

Varför har jag alltid en känsla av att jag behöver vara duktig när jag skriver ett inlägg här? Alltid en önskan om att kunna skriva... nu har jag varit nykter i fyra dagar, fem dagar eller allra helst fler dagar....men inte ska jag väl behöva känna så? Men likväl så känner jag så...

Igår kväll var jag så oerhört trött...jag kände att jag kommer inte orka kliva upp ur sängen. Efter jobbet igår så hämtade jag min dotter och vi gick ett varv i elljusspåret....beställde pizza...jag frågade henne då hur hon mår...och hon svarade mig att hon känner liksom ingenting...hon berättade även om känslan över att slippa hitta ett kuvert från Kronofogden i brevlådan....å jag är så himla glad över att vi kan vara tillsammans...att vara så närvarande i varandras liv. Men det gör mig SÅ otroligt ledsen att hon ska behöva känna som hon gör...behöva må som hon gör...det smärtar i mitt hjärta ....att min älskade dotter ska behöva må så här...och att jag inte kan göra så mycket åt hennes känsla...bara finnas bredvid som ett stöd.

Har känt mig så otroligt stressad...pga mycket att göra på jobbet...pandemin...nu ska även vi kuratorer ha visir och munskydd...det är liksom inget problem med det...bara att det är så läskigt att smittspridningen ökar....

Stressen beror även att jag ska använda ortos, CPAP...och att jag har problem med mina ögon...det är en skitsak för de flesta....men för mig blir det för många saker på en gång...

Men idag har jag försökt att bena upp det....det ena efter det ena....och jag hoppas att det ska lugna sig:)

Kram:)

Behöver du lite externt pepp är på så får du det här?
Klarade du av dagens förhandling ?

Kämpa på!
Kram⚘

Tack för fin kommentar. Jag kommer hålla i min plan. Nu eller aldrig. Känns ju som om jag kommer sabba alla mina relationer framåt om jag inte gör det.

Jag förstår att han känner sig sviken av lögnen. Hade nog hoppats på mer empati från hans sida men.... Vi får väl se vad som händer. Känner mig ensammast i världen. Inget blir ju heller lättare av att jag bor ensam och jobbar hemifrån. Känner mig så isolerad med mina tankar. Superjobbigt.

Välkommen hit, du är inte ensam om att bara dricka för mycket ibland. Och anledningen till att man söker sig hit med det är att man förstår att det är en varningssignal som ofta är början på ett beroende . Det låter som att ditt grundproblem kanske främst är utmattning efter att ha levt i en komplicerad relation länge. Mitt tips är det som jag själv blev rekommenderad av alkoholhjälpen, att ta en längre paus från alkoholen för att låta kropp och hjärna hitta balans. Under tiden kan du kanske reda ut annat som du behöver hantera. Tre månader började jag med, och det var så skönt. Sen kände jag att jag inte hade någon lust att börja igen, upplever lugn, värdighet och glädje utan alkoholen. Ta hand om dig!

Tack, snälla ni! ?

Jag dricker inte för ofta men jag dricker förmycket
Hej

Jag vet inte riktigt var jag skall vända mig. Skulle jag fråga läkare och vänner så skulle dom inte säga att jag är alkoholist för jag är nog en av dem som dricker mer sällan. Så det svåra har blivit att det inte finns någonstans att vända mig eller någon som kan känna igen min siutvation när det kommer till alkoholproblematik.

Oav min historia började för ca tre årsedan.
Tidigare i mitt liv har jag (så som nu) jobbat många helger och vid den tidspungten tränade jag väldigt mycket och åt nyttigt så jag konsumerade bara alkohol ca 6gånger om året. Jag var känd som kompisen som jämt drack kaffe och trivdes med det. Dom gångerna jag drack så brukade jag ta fasta på mina kompisar hur fort dom drack och anpassa mig efter det då jag är en person som gör allt för snabbt?

Sedan bytte jag stad och fick nya vänner (som är jätte fina) och har inget onormal alkoholkonsumtion heller. Men när jag var med på fester och så började jag också dricka och så var det väll inget mer med det i början.

Sedan träffade jag mitt ex. Han hade vid den tidspungten ett spelmissbruk och jag var där och stöttade honom i vårt och torrt. Jag stod vid hans sida dag ut och dag in och till min glädje så är han spelfri idagens läge.

Men med den dramatiken märkte jag att jag bara blev tröttare och tröttare och började också dricka mer och tog inte fasta på någon vän.

Där hör till att mitt ex var extremt svartsjuk och var alltid orolig för att jag skulle hitta på något dumt när jag var ute (vilket jag givetvis inte skulle göra för jag var kär i honom)
Men att försvara något som bara har hänt i hans hjärna gjorde det ännu värre och jag som tidigare alltid bara har varit en glad skit på fyllan oav om jag har varit lagom full eller kalas packad.
Men med honom så triggades problemen upp då han var arg och svartsjuk, detta ledde till att jag också kunde bli vannsinig (väldigt sällan men då och då) Jag blir sällan arg, det skall gå väldigt långt till och med alldeles för långt.

Oav i våras så kände jag att jag var påväg ner i en jätte trötthet med allt som hände runtomkring honom. Jag kände mig helt slut och jag tänkte berätta det för honom men just exakt då så var han nere på botten och bestämde sig för att ta sig upp.
Så jag ryckte upp mig själv (som många gånger förr då han var en periodare) och var där för honom. Satt med på samtal med anhöriga osv osv.

Men under ca två år så har jag druckit alldeles för stora mängder när jag drack, jag kunde inte sluta när jag väl började. Hur jag skall beskriva det är att jag blir alltid så glad på fyllan så det är liksom som när jag kommer i ett stadie när jag är lagom full så försöker jag nå mer lycka och glädje genom att fortsätta dricka i en snabb takt och då ökar jag även den.

Nu när det har varit slut ett tag så vet jag inte och drickat ökade pga ett väldigt krävande och turbulent förhållande rent känslomässigt, eller om det har blivit en vana att dricka både oftare än tidigare och mycket.

Jag kan inte ens minnas hur många minnesluckor jag har haft de senaste två åren och framförallt den sista tiden innan vi gjorde slut.

Frågar man vänner som är med så säger dom flesta att jag bara var full och glad men frågar man mitt ex så var jag jätte full och jobbig.

Det är klart att jag förstår att han också kanske ser det på ett annat sätt eftersom han var svartsjuk och hade egna problem.

Men det är fortfarande så att jag har varit alldeles för full de senaste åren och det är ju inte han som har gjort att jag har haft minessluckor, druckit otroliga mängder och när jag egentligen borde dricka vatten istället ökat alkoholintaget.

Som jag nämnde i början. Jag vet inte riktigt vad jag skall vända mig då jag inte dricker för ofta utan snarare förmycket. Jag funderar även på om jag kommer att dricka oftare och oftare också eftersom det också ändå har ökat suggsesvt under åren.

Förlåt för en lång roman och jag förstår att mitt problem kanske är mycket mindre än andras här i tråden

Jag förstår att det är svårt, och det finns ju egentligen ingenting vi kan säga för att det ska kännas bättre. Jag vet inte hur du känner, men det finns ju en risk att ditt drickande tilltar. Dock har du ju ett vägval här. Du kan ju inte påverka vad din man tycker. Dock kan du ju i allra högsta grad påverka vem du själv är. Fortsätt med att ta tag i drickandet och bli en bättre människa som inte behöver ljuga. Då kommer du också att må bättre och gör det för din egen skull. Då finns det ju kanske en chans i framtiden.

Jag hoppas alltså att du fortsätter med din plan om en förändring av ditt drickande. Jag vet att det blir extra svårt när du har det så tufft ändå. Men det kommer garanterat att vara värt det i slutändan!

Då var dag 9 avklarad! Har varit en stillasittande dag med arbete hemifrån. Har inte haft något sug efter a idag, men inte heller utsatts för några prövningar. En glad insikt var att jag vid mitt kvällsbesök på ICA, inte ens snuddade vid tanken på att ta svängen förbi hyllan med 3,5:or, något som blivit en ful vana under den här hösten. Det väljer jag att se som ett gott tecken!

Med risk att låta tjatig, men tack så mycket för alla fina kommentarer, ni är bäst!

Välkommen

Pratade precis med min man. Nu verkar det som att han kommer lämna mig pga detta. Dels pga att jag har ljugit men jag tror också att det är för att det är extremt viktigt för honom att ha kontroll och detta introducerar en osäkerhet i hans liv.
Jag är krossad. När jag äntligen träffar mannen i mitt liv så riskerar jag allt genom att inte skärpa till mig med alkoholen,,,

Mycket bra jobbat..Ha färdiga strategier om hur du ska göra om suget sätter in..Ha ingen alkohol hemma är en förträfflig lösning..Är du hos någon annan, kan du tänka ut andra lösningar innan, du går dit,Då blir allt enklare. ?

Har tänkt mycket idag och även läst om hur man bäst lämnar en narcissist. Läste några bra råd om att försöka samla så mycket bevis som möjligt innan det är dags. Känns egentligen lite sådär att spela in i smyg, men om det är enda sättet att kunna visa min sida av hur det varit så är det värt det. Julen är normalt en period då hon tappar det helt, hennes pappa hade som tradition att förstöra varje jul och nu har hon fortsatt den. Ska försöka härda ut så länge det går, stötta barnen och samla bevis. Har spelat in lite nu sista timmen och det kommer ju godsaker från henne hela tiden, dröjer nog inte länge tills hon gör ett övertramp igen.

Ja, var ska jag börja, Med att jag måste sluta antagligen.
För mig började det med en gastric bypass operation. Antar att jag har en fallenhet för beroenden för man blir inte så överviktig om man inte är beroende av mat. Märkte ganska snabbt att jag påverkades annorlunda av alkohol. Var i en dålig relation och ofta ensam... Drack för att slippa undan mitt dåliga liv. Tills jag en dag bestämde mig, Aldrig mer. Var nykter i tre år och det fungerade väl. Njöt av att alltid vara fräsch men saknade känslan av att kunna släppa kontrollen helt.
Jag tog mig ur den dåliga relationen. Har ett bra jobb så jag har ett ordnat liv med fint boende, härliga barn, många vänner. Träffade en ny man som jobbade inom restaurang och där festande var en del av umgänget. Och så en dag trillade jag dit igen, Det gick bra i början, jag trodde jag kunde hantera det. Men under tiden relationen blev sämre så drack jag mer och mer. Till sist tog relationen slut med dunder och brak och då var jag ju ensam och kunde dricka hur mycket jag ville utan någon som såg.

Det har gått ett år. I början var jag så ledsen och drack för att bedöva. Nu dricker jag av alla möjliga orsaker. Bor fortfarande ensam men har träffat en ny man. Han har kommit mig nära och sett tendenser och ledtrådar till mitt drickande. Igår konfronterade han mig. Först ljög jag men sen erkände jag sanningen. Han var fin med mig, lovade att stötta, talade om för mig hur fantastisk jag är och hur mycket han tycker om mig. Men att jag måste ta tag i detta.

Så nu måste jag fixa detta. Håll tummarna för mig!

Två månader nykter vilket känns fantastiskt! Ska verkligen försöka hålla ut över helgerna som kommer vilket kan vara en utmaning

Jag har även varit på ett par stycken "fysiska" möten och när jag väl var innanför dörrarna slappnade jag av men innan var jag livrädd för att möta på någon! Så vansinnigt dumt att behöva skämmas men jag är inte heller riktigt där än, att kunna frontas med frågor..

Prova AA online, tror inte du kommer ångra dig och du är precis lika anonym där som här ?

Tack :) De gick bra komma hit själv överlevde det och lämna urinprov. Värsta jag vet men kan förstå de kräver drogtest. Känns sådär att va här. Blandat med folk men håller mig mest för mig själv både pga Corona och för jag mår dåligt. Har fått 2 kontaktpersoner båda verkar sådär men de kanske är bra. Fick reda på idag soc planerat jag ska va här i 2 månader höll på sätta kaffet i vrångstrupen jag va inne på 1. Kul när hon planerar över huvudet på mig :( Va redan arg på henne nu blev jag inte direkt gladare. Och som grädde på moset är min terapeut i karantän pga förkylning ev Corona. Inte hamnat i klinch med personalen än men de va bra nära vid lunchen de serverades potatis med skalet kvar på (värsta jag vet potatis skalas inan kokning) och nåt som tydligen skulle va pannbiff men jag lyckades hålla min käft, just maten brukar de bli bråk runt när de gäller mig. Som tur är så har jag möjlighet få sova hos min vän då och då så de känns tryggt att veta ifall de blir för jobbigt här så kan jag åka dit och andas ut lite.

Jag förstår att det är tungt just nu, men det kommer att bli bättre. Livet blir ju aldrig guld och gröna skogar bara för att man är nykter, men den stora majoriteten skulle jag uppskatta, upplever en markant förbättring av livet. Med det sagt är ju läget du är i nu inte det roligaste. Det gäller att hålla ut.

Angående leverproverna, jag förstår att du är orolig. Det går ju aldrig att veta i förväg då alla är så olika, men med ditt bruk och över den tid det har skett så borde du ha goda chanser att reparera skadorna på levern, förutsatt att du lever alkoholfritt och hälsosamt och att du inte har några av de allvarliga symptomen nu, såhär 6 dagar efter att du slutat. Förmodligen kommer något prov vara något förhöjt dock med den konsumtion du har haft. Det har ju hunnit sjunka lite på 6 dygn, men kommer säkert sjunka ner till låga nivåer inom förloppet av ett mar månader. Dock kommer du kanske få ta ett ultraljud eller liknande ifall nivåerna är lite höga, men det är ju bara bra att du får det utrett ordentligt i så fall.

Jag vet att det är lätt att säga men svårt att göra, men det bästa är trots allt för dig att göra det bästa av situationen och låta allt ta sin tid. Passa på att dela med dig av dina erfarenheter här också. Det hjälper såklart både dig och oss.

Här är du bland vänner och kan vara brutalt ärlig utan att någon klankar ner på dig. Det är det som är så skönt - att få ur sig allt. Skönt att du får ta lite prover för att utesluta skador. Allt kan bara att bli bättre från och med nu!
Kram<3

Jag är kvinna och 28 år. Haft ett riskbruk sen ca 20 års ålder. Jag och min sambo flyttade isär under dramatiska omständigheter för 1,5 år sedan och jag har sen dess druckit nästan okontrollerat. Skött mitt jobb någorlunda ändå, trots ca 1 flaska vin varje vardag och 2 på helgerna.

Efter min anställning gick ut för 1,5 månad sedan insåg jag att jag inte kommer klara av att vara ensam och arbetslös så jag bestämde mig för att åka hem till min pappa och bo hos honom istället. Jag tänkte att jag då skulle vara tvungen att vara nykter eftersom vi skulle träffas varje kväll och helger, och jag skulle hellre dö än att avslöja mitt drickande för honom.

Det funkade några dagar, sen blev det ändå snabbt rutin att köpa två sexpack 3,5or om dagen. Insåg (under berusning och med påtryckningar från ex-sambon) att jag inte klarar det här själv. Jag måste berätta för min pappa. Min värsta skräck sen många år tillbaka.

Pappa tog det bra trots allt, men jag avslöjade inte riktigt omfattningen av mitt drickande. Sa bara att ”Jag tror jag dricker för mycket” under ackompanjemang av väldiga krokodiltårar. Vi bestämde oss då för en vit månad. Jag ville ju inte utesluta möjligheten att dricka/festa för evigt.

Jag klarade en vecka med hjälp av en ”Quit drinking”-app, gå in här och läsa historier och genom att gå en mil om dagen. Sen hade jag en dålig dag, följt av en dålig dag och sen tänkte jag ”Äh, två 3,5or kan väl inte skada?”. Sen blev det nästan ännu värre än det varit tidigare. Struntade i vad pappa tyckte, nu visste han ju ändå så varför smyga? Har aldrig ljugit för honom mer än över själva mängden jag druckit och klarar inte av att göra det heller. Var dessutom så smart att jag under berusning körde elsparkcykel till systembolaget och vurpade så att jag inte kunde gå dagarna efter. Pappa som fick bevittna sin dotter i total misär blev fruktansvärt sårad, arg och besviken på mig för att jag inte kunde hålla mig. Ännu en anledning att hålla sig full.

Efter en veckas redlöshet fick jag alltså åka till akuten för att se så inget var brutet i mitt ben. Det var min första nyktra dag också på en vecka så jag kom in skakandes och erkände mina problem även för vården. Fick erbjudan om att bli inlagd för avvänjning men det gick inte pga jag inte är skriven i det landsting jag befinner mig i. Klarade alltså inte hjälp av enbart min pappa, måste ha hjälp utifrån.

Hade en helveteshelg och nu har jag en helvetesvardag. Har trots allt varit nykter nu i snart 6 dygn. Placeboknarknar hälsoläkemedel. Fick en akuttid hos vårdcentralen igår och har nu fått medicin för sömn och alkoholsug (Campral) för att hjälpa mig fixa de 3 veckor det tar för beroendecentrum att göra sin bedömning om vad jag behöver för typ av hjälp. Ska ta leverprover osv imorgon, är livrädd.

Vet inte ens vad jag vill med den här texten. Kanske vill jag bara klaga över hur jävla piss allting är. Ber om ursäkt för mitt klagande isåfall, men det är inte mycket positivt som kommer ur mig just nu. Trots allt skönt att bara lägga sig ner på marken och erkänna sig besegrad. Nu kan jag vara brutalt ärlig.