Senaste kommentarerna i forumet

Skrattade gott åt ”belöning bara för man klev upp ur sängen” Ja precis så ?

Du är inte ensam.. det är ju jag ;)

Skämt åsido, Välkommen.. här är man aldrig ensam.

Och så bra att du startat din egen tråd, det visar på en vilja att få till en förändring. Det är grymt!

... har jag promenerat 5,5 km, tittat på julkalendern, ätit lakrits och chattat med en vän. Vad mycket man får gjort när man inte dricker...

Det är ovant att man inte får belöning i form av vin i början. Mot slutet i det onyktra livet ville man ju ha en belöning i form av vin bara för att man klev ur sängen typ.

I början kan man hitta andra sätt att belöna sig, choklad tex. Men rätt snabbt inser man att man behöver inte belöna sig för allt. Att det är välstädat är tex nog belöning i sig. Man blir genuint glad för att det blivit så rent och fint, och den belöningen är fullt tillräcklig. Du är inte där än - men det har du att se fram emot!

Kram ?

Du är absolut inte ensam! Vi finns här såååå många av oss som är eller har varit i samma sits! Jag har försökt att sluta i snart 4 månader. Har misslyckats men jag ger mig inte. Skäms att gå in och skriva här och håller mig undan när jag dricker. Idag har jag bestämt mig. Inte efter jul och nyår utan IDAG. Vad som är annorlunda denna gång är om jag inte lyckats så ska jag söka hjälp även om de känns såååååå läskigt och jobbigt! Lycka till och ta hand om dig!

11 dagen.. åkte förbi ett systembolag och tänkte att en flaska vin inte skulle göra nåt. Ville prova om min medicin (Campral) hade nån effekt när jag drack. Säkert bara en ursäkt. Nu ligger jag och väntar på att pappa kanske ska komma på mig..

Så bra att du har hittat hit Januaritjejen! Gör så, hitta någon/några som precis har börjat kämpa, och stötta varandra. Det har varit guld värt för mig i alla fall. Har snart varit nykter i ett år.

Kram

modigt och starkt av dig!!

Tack Kennie, det värmer! Kloka ord som jag tar till mig! Jag vill så gärna kunna få en chans att reparera relationen till barnen. Få dem att tro och lita på mig igen.

Det är förstås sant att det kan finnas jobbiga saker även utan alkohol. Men just det kaosiga och till synes oberäkneliga hoppas jag att det blir mindre av iallafall.
Ska försöka vara stark! Tack igen!

Tack Kaffetanten88 för att du skriver! Ja, kanske måste även jag söka annan hjälp.
Ser att du också har det tufft nu. Vi får försöka stötta varandra så gott det går! Känner mig allt annat än stark nu men jag är tacksam för ditt svar. Ta hand om dig!

Tack Ensam1984

Ja, så är det. Du har rätt. Det har blivit en bästa vän. Tårarna rinner när jag insåg hur jag liksom klivitvin i en bubbla. En bubbla där jag eg inte alls behöver vara. Jag är inte ensam egentligen. Kanske väljer jag den, ensamheten och klär på mig ” tycka synd om” tröjan. Precis som om den inte värmer tillräckligt måste jag ta till alkoholen för att ytterligare värma mig!
Så dumt.
Jag inser just nu när jag skriver, att jag blivit lite kall. Det finns många anledningar till kylan. Men störst av allt är rädslan att bli själv, att inte vara en bra förälder, att jag är rädd att förlora allt det fina jag har...
Jag har haft många tunga förluster i mitt liv. Jag har terapeutat, jag vet att A inte är svaret.
Jag är livrädd för att knysta minsta lilla till någon om detta jag gör och har gjort i flera år.
Jag undrar ibland varför ingen säger något... Varför har jag inte blivit avslöjad?
Kanhända är det ett berömt rop på hjälp...
Jag tror ju dock inte att någon skulle kunna hjälpa mig.
Att ingen skulle förstå.
Jag är rädd för att må dåligt, att kraschlanda in i väggen.
Jag har inte den tilliten till livet, eller i min relation.
Jag är inte säker på att jag blir hållen, omhändertagen.
Jag har kört på trots extrema förluster i mitt liv.
I mitt yrke är det jag som tröstar, lyssnar och hittar lösningar.
För första gången på länge tycker jag dock att jobbet är kul.
Det ger mig något.
Det är en bra början att förändra mitt mående.
Förut fanns inte kraften.
Jag åt antidepressiva ca ett år och det hjälpte mycket.
Men vid ett par tillfällen där drack jag, blev så otroligt knäpp och vid minst två tillfällen såg mitt barn mig bete mig såhär.
Trodde aldrig i min vildaste fantasi att jag skulle kunna göra så!
Det känns overkligt och extremt skamfyllt.
Vi har talat om det, mitt barn är 13 och hade förståelse för att jag tog till en flykt som
var dum.

Sedan har jag hållit mig lugnare.
I min fantasi tror jag inte det märks att jag ständigt är rödvinslullig.
Hur är det för er? För dig som druckit en lång tid....är du/ni lika rädd sommjag för att A ska gett skador fysiskt?
Jag är sjukt rädd för att ha fått skador på min lever.
Jag märker att min sömn inte är bra.
Vaknar ofta ofta med ångest.
Mitt minne är verkligen inte bra, jag börjar få svårt att sköta praktiska saker som har med jobbet att göra.

På något sjukt jäkla vis tror jag liksom att livet ska bli lite roligare, att jag ska skratta lite när jag dricker.
Men det gör jag ju inte.
Inte längre.
Blir mest modfälld och vill sova.
Det är ju inget liv.
Jag har en fin familj, en man som älskar mig.
Jag har druckit vin idag.
Men jag är i nedtrappning, kan man säga så?
Jag tror inte jag klarar att bara sluta rätt av just idag.
Jag vill inte ha medicin.
Jag vill tro att jag kan själv.
Tack för alla fina svar och tack för att ni finns.

Wow, tänk att jag skriver här!
Det känns modigt och stort.
Kram!!!

Gärna ny omgång är jag med.

Det var väldigt bra samtal och oj, va jag behövde detta! Det var skönt att få prata av sig och få med sig goda råd från er som var med idag ? Mötet gjorde min dag.. TACK!

Kennie vilken bra liknelse. Det tål att tänkas på. Jag vill absolut inte hamna där jag är igen. Får fundera på om det är värt risken. Jag har ju testat tre år utan alkohol och tyckte det var helt fine. Det som var jobbigt då var mest att det var så binärt. Att inte ta ett glas vin för att slippa diskutera, att det alltid är så provocerande i Sverige att vara helt akoholfri. Kanske har det svängt men jag tror inte riktigt det. Det är framför allt jobbigt med nya kontakter och sammanhang där ingen planerat. Jag vet såååå många middagar och tillfällen jag fått dricka kranvatten för att ingen har tänkt... lite tråkigt.

Heja Kaffetanten88! Jag tror på dig!

Ja, jag tror att din kropp reagerar på alkoholen efter en vecka utan. Man behöver tid nykter för att märka hur mycket bättre man mår. Även tuffa veckor blir lättare utan alkohol. Ta nya tag, du kommer må bättre?!

Jag var nykter i 3 månader för något år sen. Började försöka dricka normalt. Sen tog det bara ett par veckor så var jag fast igen. Efter det varit 1 år av försöka sluta igen. Gått 2-3 veckor sen är jag tillbaka igen. Jag vill aldrig mer hit där jag är nu. Så för mig är det aldrig mer även om jag tar en dag i taget.

Ett opretentiöst, fint möte. Bra samtalsämnen (som vi valde själva). Tack till Magnus och Alkoholhjälpen för detta initiativ men särskilt tack till Emmy123 och Majmy (osäker på stavningen) för fint samtal!

Kram!

Alla kan sluta dricka, och anhöriga förlåter en när man ger dem anledning att göra det. Man behöver hitta sitt sätt att sluta och tro på sig själv. Ibland räcker forumet, ibland behövs kanske stöd från vården. Det sköna är att det så snabbt ger resultat. Från fyllor och ångest där man riskerar att förstöra relationer och jobb till att den risken bara elimineras av det enkla att inte svälja en giftig vätska. Sen kan problem uppstå av andra orsaker, men de är sällan lika kaosiga och oberäkneliga. Börja nu, tänk varje morgon att idag utsätter jag mig inte för den risk alkohol innebär för mig. Frid och styrka till dig.

Låter som att du har en bra plan. Sen får man utvärdera hur stor risken att falla tillbaks i det gamla är. Personligen tror jag att om beroendet inte varit så allvarligt så går det att dricka måttligt ibland. Men man måste vara totalt ärlig mot sig själv. Om de där tillfällena man tänkt dricka måttligt blir något man planerar och ser fram emot en månad i förväg så är man fortfarande i riskzonen tror jag. Det är nog lite paradoxalt så att det bara funkar att dricka när man inte bryr sig så mycket om alkohol. Och problemet för oss som haft ett beroende är att lära oss att bli likgiltiga inför något vi tidigare älskat. Kanske lite som att ha en kompisrelation med någon man tidigare varit tillsammans med; svårt, men omöjligt är det inte, bara man verkligen inte är kär längre, för då kommer man mest lida av att försöka kontrollera känslorna när man umgås, och då är det bättre att inte ses alls.

... hur tänker ni kring det. Vet att många tänker att de aldrig mer ska dricka, eller iaf att de inom en överskådlig framtid väljer att inte dricka.

Jag har haft min problematik under två år. Men under denna tid verkligen kunnat dricka måttfullt i sociala sammanhang. Lite beroende på tillfälle såklart men går jag ut och äter med min kille kan jag utan problem dricka ett glas champagne och två glas vin utan att spåra ur. Spårat ur har jag bara gjort när jag druckit ensam, och egentligen druckit för att bli full, och få paus, inte direkt för att det är gott.

Jag tänker inleda med att vara helnykter i tre månader och gå behandlingsprogrammet och sen fatta beslut om framtiden. Men jag funderar på hur man vet om man är en som som klarar av att dricka normalt eller om man bara ska ställa in sig på att alla som haft alkoholproblem aldrig kommer att kunna dricka normalt...

Just nu känner jag inte för det alls och jag har som sagt haft tre år där jag inte drack alls men det jag kommer ihåg från den tiden är att jag behövde freda mig massor vilket är jobbigt samt att det skulle vara trevligt om det går att dricka normalt. Går det inte väljer jag att avstå, Men jag vill ju inte testa om tre månader eller mer och upptäcka att jag inte kan. Hur har ni tänkt?

Tack för stöd! Du ska veta att det var din tråd som höll mig nykter första kvällen! Jag läser den fortfarande (inte igenom helt) fast besluten att ta till mig av all din klokskap. Jag är helt förundrad över hur stark du har varit och glädjer mig med dina segrar och ömmar när du är ledsen och känner dig bortvald av din dotter.
Du är just nu min stora förebild som jag tar rygg på och jag blir så glad över att du skriver och peppar i min tråd.

Med en trasslig barndom blir man lätt skör. De flesta uppfattar mig som stentuff, som mot alla odds tagit mig till den framgångsrika position jag har men jag lider också av dålig självkänsla och orkar ibland inte vara stark och faller igenom. Det har jag gjort dessa två år när jag druckit men nu är det slut på att vara självdestruktiv. Jag löser inga problem, utan skapar fler, av att vara onykter.

Alkoholen är bara symtomet. När man drar undan den våta blytunga yllefilten alkohol, som dämpar alla känslor effektivt, kommer annat skräp i dagern. Annat mög som man måste ta itu med. Det är ingen brådska, men man måste ta itu med det möget lite i taget för att få en hållbar nykterhet. Så det är väldigt klokt att du anmält dig till ett behandlingsprogram.

Det är också klokt att du har hällt ut alkoholen du hade hemma. Tillfället gör tjuven. Just nu är du superstark, men det kommer svagare stunder framöver och då är det bra om inte skiten finns hemma. Den nyktra resan är en berg- och dalbana. Starka känslor, positiva och negativa, vissa dagar nattsvarta, andra euoforiska, och väldigt många dagar är bara grå, grå, grå. Men sakta men säkert lättar de mörka molnen och den ljusa himlen spricker upp mer och mer.

Jag brukar tjata om min husgud Annie Grace, och hon har tre bra tips för att bli och förbli nykter:

1) Tro på att du klarar av att bli och förbli nykter.
2) Lyft alla fördelar med nykterheten till skyarna.
3) Identifiera dig som en person som inte dricker alkohol.

Det handlar jättemycket om att etablera nya nyktra vanor och genomleva alla livets situationer utan alkohol som bihang. Stå ut med sina starka känslor, hitta andra sätt att koppla av. Ett jävla jobb rent ut sagt. You go girl!

Kram ?

så här långt på zoom. Jag kommer att sitta kvar här en stund till om någon mer vill koppla upp sig.

Anmält mig till nån form av behandling via nätet mot alkoholberoende. Jag tror egentligen att jag klarar av att sluta och avhålla mig ändå men jag funderar mycket på vad det är som gör att jag valt att hantera jobbiga saker med alkohol. Har bra erfarenhet av att ha gått i terapi vid två tillfällen tidigare och tycker att det är värt att ge det en chans. Någon som provat?

Kaffetanten88. Det är du med. Du kommer att klara det! För din sons skull. Och jag kan lova dig, kommer man över den värsta tröskeln så är känslan heeelt obeskrivlig. Så mycket häftigare än vinet....