Senaste kommentarerna i forumet

Jag blev lättad att du skrev, så skönt att inte känna sig ensam i det. Men är också ledsen att du har varit där och väldigt glad att du mår bättre och det kanske finns ett ljus i tunneln för mig med. ?

För en vecka sen fick jag så stark panikångest att min partner trodde jag fått en stroke och ringde akuten, mitt tal försvann helt och fick inte fram mer än samma ord om och om igen. Det höll i sig 3 timmar och beror tydligen på syrebristen. Jag förklarade det för min läkare och fick Atarax som funkar ok (men jag får hjärtklappning och panik för det istället) fick sen prova Lergigan men det var helt fruktansvärt för mig, var helt utslagen 24h efteråt. Idag har jag tagit Atarax och det tar bort det värsta. Har inte fått någon remiss till psykolog ännu.

Jag är glad att jag skrev här, mår mycket bättre av att få stöd än att ”ta något”. Är väldigt tacksam för att du delade med dig. Kanske ska överväga att ta Atarax tidigare, alltså innan panikångesten riktigt börjat eskalera. Låter som att det funkat bra för dig! Har varit motvillig till att ta sådan medicin i tidigt skede pga hjärtklappningen och trötthet.

Jag tänkte skriva något i min egen tråd idag faktiskt om att allt inte är enbart positivt och uppåt med att ha varit nykter. Sammantaget, absolut. Men det har ju varit lite perioder och saker som inte varit bättre. Som jag berättade precis innan, så har det ju vänt mot hur det var tydligen runt dag 50(vilken slump det var!). Men det är ju andra saker. Just nu är jag inne i en period där jag sovit lite sämre och känner mig tröttare på jobbet och idag har jag varit ganska trött och inte riktigt orkat ta tag i saker.

Sådana dagar har man ju såklart, nykter eller ej. Men jag hoppas att jag ska somna tidigare idag och känna mig utvilad imorgon på jobbet och inför helgen.

Sen har jag också, som du, funderat på varför den där ångesten och bergochdalbanan. Till viss del har jag varit orolig för min hälsa, men det kan liksom inte förklara det extrema. Jag misstänker att det kanske var så att när jag hade ångest, så var det alltid alkohol jag tog till för att döva den. Utan den, så kanske det kan spåra ur. För sådan ångest som jag hade ett tag har jag aldrig haft. Hade jag druckit alkohol då, så vet jag ju att det försvunnit för tillfället, men kommit tillbaka värre såklart.

I och med sjukskrivningen, har du fått prata med någon läkare? Jag vet inte om det kanske hjälper mig att veta att jag har några Attarax kvar, om jag känner att jag skulle behöva dem. Jag vet faktiskt inte exakt vad det är som gör att jag mår bättre nu. Är det för att ångesten var en efterdyning av att ha slutat med alkoholen men att den försvann till slut? Eller fick jag ur all ångest jag hade i mig under en begränsad tidsperiod?

Jag kände mig faktiskt glad en sekund först och tänkte att det var skönt att inte ha varit ensam, sen kom jag ju på att det du genomlider är det jag gjorde och det önskar jag egentligen inte någon. Kanske inte exakt samma som du.

Jag var på en jobbresa. Jag ska räkna vilken dag det var. Kollade i kalendern och det var natten den 28e till 29e september som jag hade min värsta panikångest. Jag räknade precis nu och jag skämtar inte. För mig var det alltså natten mellan dag 50 och 51 som jag hade den värsta panikångestattacken. Jag kunde kolla i kalendern för jag var på jobbresa. Jag sov på hotell och jag vill minnas att jag somnade tidigt på kvällen, trött men vaknade möjligen en timme senare, eller lite mindre. Sen sov jag inte mer. Det är den värsta ångesten jag varit med om i mitt liv. Jag klev ur sängen klockan 6 och den här resan var ju bokad och planerad och hade kostat en del. På något sätt tog jag mig samman: Jag var förmodligen för utmattad för att kunna ha mer ångest. På något sätt klarade jag mig igenom dagen. Jag vet inte ens riktigt hur.

Men det var också vändningen. Jag var inte klar med ångesten vid det tillfället dock. Jag fick utskrivet Attarax att ta vid behov samt en remiss till psykolog. Jag kände att jag behövde ta attaraxen vid 3 tillfällen, alla inom den påföljande veckan. Nu har jag inte haft panikångest på över tre veckor och behöver ingen medicin.

Det är kanske inte perfekt fortfarande, men det känns ju miltals bättre än det gjorde då. Nu är jag ju på dag 89 nykter. Det har verkligen vänt!

Har varit nykter i ca 50 dagar nu, och det går bra att avstå - men humöret är ett helvete, det har svängt som katten. Är jättekänslig emotionellt och gråter eller blir jätteirriterad/arg av minsta lilla. Från allt är underbart till skit inom loppet av några timmar. Ibland sitter depressionen i veckor och det är en ny nivå av botten, känns som att jag är tonåring igen, ibland på ett bra sätt men mest förlamande. Idag var jag tvungen att sjukskriva mig pga panikångest. Någon som varit med om liknande? Är det massa jag tryckt ned som bubblar upp? Är det bara så här jag egentligen är? Eller spelar beroendespöket mig ett spratt för att jag ska börja? Eller har jag en riktigt kass självkänsla som jag självmedicinerade bort?

Är det någon som varit med om det här? Och kommer det gå över?

Men bra att du bröt igen och att terapin kanske kan lösa upp knutar. Kan soc inte göra något förebyggande, om du kunde få extra stöd inför helgen? Eller åk och promenera vid havet och tänk på hur vackert livet kan vara, hur lite vi egentligen behöver. Nykterhet, lugn.. Ta hand om dig, du är värd att må bra.

Har du inga fysiska symtom så tror jag som Jullan att du kan sluta helt direkt.

Däremot har du säkert en massa psykiska symtom. Är du redo att sluta dricka helt? Nu? Du måste verkligen bestämma dig, inifrån och ut.

Det räcker inte att lämna skräckbilden i fjärran, målbilden måste kännas glasklar också.

Kram ?

Jag vet att det är så enkelt att säga, men oroa dig inte. Det kommer att bli bra detta. Jag förstår dock att det inte är så enkelt med barn och familj. Sen vet jag inte något om hur just den biten fungerar, men det låter ju på de som har erfarenhet att du verkligen inte behöver oroa dig för något.

Om man ska se det till det positiva är det ju att det blir svårare att backa ur. Visst, det låter som att du hade haft viljestyrkan ändå att komma ur detta, men nu har du ju en plan framåt. Försök att slappna av så gott det går och ta hand om dig och din familj så har du ett nytt liv framför dig, efter att allt har lagt sig.

Jag ville inte rekommendera nedtrappningen till dig, då det bland annat kan vara riskabelt att försöka sig på det där själv. Det där med abstinens är nog väldigt individuellt och beror inte bara på hur länge och mycket man druckit utan även på dig som person. När jag la av kände jag mig inte ens bakfull. Något trött kanske, men inga skakningar, yrsel, illamående, hjärtklappning o.s.v. Då la jag av utan nedtrappning.

3 glas är ju mycket mindre än litervis med vin, men jag har också läst om de som när de börjat skaka, säg 20 timmar efter sista drinken börjat skaka, så har det räckt med ett glas vin för att sluta skaka. Ta det försiktigt bara, så ska det nog gå bra.

Hejsan,
Ja, som du förstod så va jag inne på det du påpekar, att kaos inte passar in just nu. Människan har inte riktigt insikt i att det är ett problem. Oanträffbar kan vi inte göra oss då adressen är känd, däremot så får det bli ett allvarligt samtal om att detta inte fungerar just nu ?. Tack för klocka tankar

Stor varm kram till dig. Tror att du behöver en. ?

Hoppas att du snart tar nästa steg för att öka chanserna att leva det liv du så innerligt önskar. ? På vilket sätt, det vet bara du. Våga ta språnget, vännen.

Ramlat ner i ett svart hål. Tog återfall i fredags och drack till tisdagen. Lyckades bryta med hjälp av soc och min terapeut. Så kom i väg till terapin i onsdags. Jobbigaste terapin ever, grät från de ja kom tills jag gick, och gråter fortfarande till och från. Och då är inte jag nån som gråter och visar mig svag inför andra men klarade inte av hålla gråten undan. Många känslor i omlopp. Känslor av övergivenhet, värdelöshetskänslor. Känner mig oälskad mm. Vet jag måste ta mig egenom detta men de gör så jädra ont och är så tungt. Rädd för helgen som kommer att jag ska börja dricka, rädd för jag ska ställa till det för mig. De vore så jävla typiskt mig.

Hej vad bra att du lugnat ner dig. Det kommer ordna sig till det bästa. Det låter som du skulle kunna klippa a rakt av, det finns många som gjort det och det har gått bra. Du känner ju i kroppen om det funkar eller ej. Det som är mest besvärligt är sömnen, att få till en bra sömn är viktigt när man slutar dricka, kan vara nog så jobbigt med den en tid. Faran med att trappa ned är ju att det är så lätt att trappa upp igen. Så du får känna efter vad som passar dig bäst. Kram Jullan

Det där med en 40-åring älskare skulle ju inte vara så dumt?Kanske är något att satsa på om ett tag?

Men vet du vad jag gör med pengarna nu? Jag lägger dem på mig själv??Har tatuerat ögonbryn och fixat ögonfransarna bla?Efter blivande exmaken flyttade ut har jag också upptäckt att jag har mer pengar över då jag tidigare lade en hel del på honom. Så jag satsar på mig själv helt enkelt?För att jag är värd det och för att jag skall må bra?

Kram⚓️

Stort grattis till din första nyktra månad! Du kör väl på en månad till? Det blir bara lättare och lättare, och fler och fler fördelar uppenbarar sig efterhand. Jag tänker att jag är nykter idag och inom överskådlig framtid. Tar ett nytt beslut varje månadsdag. Den 9/11 blir det 9 månader, tjoho!

Kram ?

Du startade en tråd här, och av din rubrik att döma så tänker du på att bryta ett mönster med alkoholen. Skriv gärna mer och berätta om din situation, här finns mycket stöd att få av andra som varit med om liknande situationer.

Varma hälsningar,
Kristoffer
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Du startade en tråd här med en titel som berättar att du är igång med en förändring här med alkoholen. Starkt jobbat! Kanske blev du avbruten, kanske behövde du fundera lite mera. Oavsett så får du gärna skriva mera och berätta om din situation, här finns mycket stöd och tips att få.

Varma hälsningar,
Kristoffer
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

1 månad nykterhet ?
Tack alla som stöttat och funnits där ❤️

Hej. Syftet är gott förstår jag men mängden tips ger i alla fall mig vrålångest.

Tack för pepp. Det går så upp och ner för mig kring hur jag känner kring detta med att gå till en beroendemottagning. Hade jag kunnat göra detta helt anonymt så hade det inte varit något problem alls. Känner mig vansinnigt peppad! Men detta med barn och familj och så blir nästan för mycket. Som att det är DET som blir den stora oron, inte detta med alkoholen om någon förstår hur jag menar?

I alla fall, skriver en liten sammanställning över hur mkt jag dricker samtidigt som jag trappar ner. Igår 3 glas vin och sen var det bra med det. Tänkte ta samma ikväll och under slutet av veckan trappa ner till 2 glas vin. Borde fungera hoppas jag!

Appropå det här med abstinens. Jag känner inte någonstans att jag blir skakig eller får hjärtklappning eller så. Gör man alltid det när man trappar ner? Jag menar min kropp är van vid 1-1,5 liter vin dagligen minst liksom. Så tre glas är så mycket mycket mindre tänker jag?

Sovit riktigt uselt. Massa oroliga drömmar. Sen när jag väl somnar om på morgonkvisten och vaknar kl 8, helt borta i huvudet (typ bakiskänsla) så har hunden kissat på sig i min säng! Igen! Blir tokig?Jaja, inte hans fel, men jobbigt att tvätta allt. Igen!

Hoppas på att en kopp kaffe till kan få mig att klarna till?

@Kaye?Skönt att suget lagt sig något för dig, men förstår frustrationen. Jag har inget sug så utan det känns mer som en gammal ful ovana att tankarna på alkohol poppar upp närsomhelst. Känner en oro inför min måndag då blivande exmaken och jag skall tömma ett gemensamt förråd och han skall hämta sina tillhörigheter här hemma. DÅ kommer säkert suget! Vid mötena med honom kommer det alltid. Tänker att jag kanske tillbringar kvällen med ett par av ungdomarna för att ”rida ut” det.

@Torn, Ditt inlägg ger mig hopp?Det är ok att tänka på alkohol då, som du säger, tankarna i stort sätt alltid funnits där. Och det är ingen idé att lägga energi på att motarbeta tankarna. Bättre att bara ”flyta med” och acceptera tankarna och sen lägga dem åt sidan.

Ledig dag idag och en vecka framöver. Bara samtal med min terapeut inplanerat idag. Skönt! Annars skall jag mest skrota runt och ta det lugnt idag. Känner att jag behöver det. Känner mig SÅ trött. Dels efter natten och dels efter tre intensiva arbetsdagar.

Nu är det dags att ta sig ut på en promenad iallafall. Inget gym idag. Träningsvärk efter igår?

Kram⚓️

Att pausa den vänskapen alltså. Just nu behöver du fokusera på ditt eget mående. Var och en ansvarar för sitt eget liv.

Antingen är du ärlig och säger som det är. Att du just nu inte orkar med kaos och panik i ditt liv och därför måste sätta allt sådant på paus. Låt hen ta illa upp om hen vill, det är inte ditt problem. Eller så gör du dig ”oanträffbar”.

Jag förespråkar ärlighet, det tillhör nykterheten. Men det beror förstås helt på hur stark man känner sig. Vita lögner är okej så länge de syftar till att man håller sig nykter.

Kram ?

Vanans makt är stark. Du behöver åka på hotellnätter med din sambo minst en gång i månaden. Nykter. Efter några gånger förknippar du inte hotellnätter med alkohol längre. Man kan be hotellet rensa hotellbaren innan man kommer dit, så slipper man se skiten.

Kram ?

Starkt att du kunde backa i ditt beslut, påhejad av sambon. Alkoholdjävulen ligger där och bidar sin tid och hugger som en kobra. Det är därför ett fast mål som 90 dagar kan vara utmanande.

Jag hörde om en kille som var nykter ett helt år. Lagom tills han skulle fira sin födelsedag med stor fest ”fick” han dricka igen. Det gick åt helvete. Han försökte nästan dricka ikapp hela det nyktra året.

Och ett sådant beteende är väldigt osunt, och då behöver man nog fundera över om man ska dricka alls någonsin.

Kram ?

Den läkare på Företagshälsan som har skrivit ut medicinen för evigheter sedan har slutat. Ingen annan läkare på Företagshälsan är insatt i min historik. De fortsätter bara skriva ut recept när jag ber dem om det. Plus att de allt mer fjärmar sig från den typen av problematik och hänvisar till primärvården. Och den tvekar jag inför att ta kontakt med. Orka börja om med en helt ny läkare ? Jag mår ju dessutom bra nu, och det känns konstigt att söka vård då.

Men jag vet ju också att jag tidigare har mått dåligt igen när jag slutat med min medicin, så jag borde göra den här uttrappningen under kontrolllerade former. Nu har jag landat i ett mellanting. Jag sänker dosen yttepyttelite för varje månad. När jag sen ska trappa ut medicinen så sakta till noll, framåt nästa sommar typ, så ska jag ringa min vårdcentral och förklara att jag behöver en läkare att hålla i handen.

Psykologkontakt har jag haft i flera år, också via Företagshälsan. Henne har jag träffat sen våren 2007. På vår första träff sa jag ”Jag har inte sovit på fem veckor så om jag somnar här i stolen får du inte väcka mig”. Hon har varit med mig på resan genom två perioder av utmattningsdepression, två separationer, och så vidare. När jag mår bra träffas vi fyra gånger per år som en ”underhållsdos”. Imorgon fredag är det dags igen ??

Kram ?

Hej, ja ljuga för sjukvårdspersonal om alkoholvanor är väl standard för de flesta. Gjorde en hälsoundersökning för mitt jobb där jag drog ner på alla parametrar och ändå var i riskbeteende...Skyllde på att jag studerade...

Att söka hjälp för mitt mående har jag aldrig vågat göra tidigare, att prata med en psykolog är ett stort steg för mig. Men jag inser att nu när jag slutat med alkohol så är det inte så dåligt med mig, effekterna kommer fort och jag lär mig nya saker varje dag!

Jag tror att det är helt rätt att gå ifrån SSRI-medicinen @Andrahalvlek, har du pratat med vården om att fasa ut den eller gör du det själv? Oavsett så tror jag på dig!!

Bullret