Senaste kommentarerna i forumet

Du måste kasta av dig offerkoftan. Fokusera på fördelarna med nykterheten, istället för att tänka på fördelarna med att dricka. Du när en glamouriserad dröm, tyvärr. Du minns bara de roliga, njutbara stunderna - inte bakfyllorna.

Du måste gå från ”det är synd om mig som inte får dricka” till ”det är inte synd om mig, jag vill inte dricka”. Då går den nyktra resan mycket lättare!

Här är tips på tre dokumentärer som kan hjälpa dig på vägen:

Älskade alkohol (svtplay)
Alcohol: Old before your time (youtube)
Drinkers like me (youtube)

Som en bonus kan du kasta ett öga på ”The wethouse” på youtube. Rena skräckfilmen i sammanhanget. En påminnelse om hur det kan bli i värsta fall om man inte sätter stopp. Alkoholism ÄR en progressiv sjukdom.

Kram ?

Hej alla fina människor ♥️
Jag vet inte riktigt vart jag ska börja...
Från att knappt ha druckit en droppe alkohol fram till nästan 30-årsåldern försämrades mitt äktenskap progressivt under många år och jag började dricka "som tröst" I början var det inte fråga om några stora mängder eller särskilt ofta, men efter en skilsmässa för 6 år sedan blev det oftare och större mängder.
Jag träffade rätt snart en ny man, som det skulle visa sig senare - en alkoholiserad, våldsam sociopat med vilken det hela tog "raketfart" det festades varenda helg och även i veckorna om det gavs tillfälle. Hela relationen tog en ände med förskräckelse för 2 år sedan i en svår misshandel. Efter det har det gått i perioder och nu har det varit rent förskräckligt. Jag dricker för att dämpa ångesten, tycker inte ens att det är gott.
Idag kommer jag i ren desperation gå på ett AA möte då jag inte längre kan få kontroll över detta. Börjar jag väl dricka så dricker jag tills det är slut eller jag slocknar.
Mår så fruktansvärt psykiskt dåligt??

Känner mig mer och mer deppig i nykterheten, stabil men nedstämd. Vänner hör av sig, de som jag haft så himla roligt med när jag druckit. Skulle så gärna vilja ses och dricka vin men är rädd för att det skulle göra att allt eskalerar igen, alltså efteråt. I vardagen känns det helt okej att inte dricka, min man är så trött på mitt drickande och jag känner ingen glädje längre att dricka något glas vin eller två med honom. Hans oroliga blickar, kollar hur snabbt jag dricker etc tar bort all glädje. Längtar efter att få dricka en flaska vin själv i ostördhet eller med mina väninnor som är som jag. Slippa dömande blickar.

Försöker ta en dag i taget och inte tänka så långt, som många av er här inne beskriver som en framgångsrik väg. Min man vill hela tiden att jag ska lova ”aldrig någonsin mer” men det känns för stort och för svårt.han förstår inte när jag försöker förklara hur man ska tänka med en dag i taget.

Är på min vakt och fortfarande livrädd för att falla dit och lura mig själv igen, känner dock någonstans att jag håller nykter för andras skull och inte min egen. Samtidigt har jag inget sug efter alkohol vilket är skönt.... för återkommande tankar på ”om jag hade skött det här snyggare hade jag kunnat dricka ibland nu”.

Känner mig även lite som en tickande bomb, ju längre tid jag är nykter ju hårdare kommer fallet bli om jag väl skulle dricka. Låter det rimligt? Det känns inte lättare ju längre tiden går, är det för att jag inte kommit tillräckligt långt än? Kanske måste komma över någonstans tröskel. Försöker fylla min inre tomhet med andra kickar än alkohol, vara duktig, shopping etc. Dricker stora mängder cola cola.... usch allt är skit idag verkligen

Sexfaldigt hurra för dig idag! (Och Torn också, men han får ett eget grattis).

Jag blir helt tårögd när jag läser dina sex punkter. Av glädje, och jag blir även rörd av igenkänning. Och tacksamhet - över livet och vilka vändningar det kan ta.

Du har verkligen ordets gåva, och du betyder så oerhört mycket för forumet, och för mig. Alltid kloka balanserade råd. En klapp på axeln av omtanke ”har du tänkt på, bra jobbat, glöm inte vila nu”. Som den storasyster jag aldrig haft.

Som ensambarn är man van att klara sig själv. Alltid. Och det går, men det är onödigt slitsamt. Det är lättare att bära bördor om man får lite bärhjälp.

Kram ?

Det glömde jag ju att skriva. Här är du bland vänner. Själv firar jag nykter månad 5 på torsdag, tjoho!

Och Torn och Se klart firar sin nyktra månad 6 idag, så nu ska jag hasta vidare och gratulera dem ?

Jag får en fin bild för mitt inre. Sommarbarnet med sin sommarkatt som blev en kanonduo, som tog sig igenom det svinjobbiga alkoholstoppet sida vid sida.

Och din signaturemoji känns självklar ?

Kram ?

Det är mycket som behöver komma ut och ventileras. Ut med trollen i ljuset så spricker dom.

Snopet med katten ? Men det var väl meningen kanske att just den katten skulle komma till er familj.

”Köp vi gjort på fyllan” skulle kunna ha en helt egen tråd här ? Den tråden skulle nog både roa och avskräcka. Persbrandt köpte hus på fyllan, hualigen ? Hans bok ”Så som jag minns det” är svinbra!

Det hedrar dig ändå att du tar konsekvensen av ditt fylleköp. En katt är ju en levande varelse. Den katten kommer alltid att påminna dig om när du slutade dricka, eller hur?

Kontrollbehov har nog alla här lite till mans. Kontrollbehov, spontanitet och allt-eller-inget verkar vara egenskaper som är gemensamma för de flesta alkisar.

Att sluta dricka är svårt som fan, men det är egentligen ”bara” att ta itu med symtomen. Det stora jobbet är att göra något åt grundorsakerna till symtomen.

Nu har du identifierat behovet av avkoppling och ditt kontrollbehov som beteenden som du behöver jobba med.

Hur tänker du att du kan jobba med de två sakerna konkret?

Kram ?

Är det någon som känner detsamma?
Jag har ett extremt kontrollbehov. Min familj påtalar det ofta och jag VET det så innerligt väl själv. Att dricka alkohol är väl ett sätt att släppa kontrollen.
Behöver kunna släppa kontrollen UTAN alkohol.
Ja, jag skriver alltid alkohol istället för bara A då det för mig blir mera "på riktigt" att se hela ordet. Att det blir för mig mer ärligt.
Ok, det var inlägg två för idag. Blir säkert fler. Klockan är ju bara 10 ännu.

Lyckönskningar och mer därtill ?!!

Heja dig som tar tillfället i akt nu??! Nu äntligen känns det som lite bättre förutsättningar för att ta ett krafttag kring alkoholen. Vad bra tänkt?!

Ingen press, bara göra det du behöver och mår bra av?! Om det så bara är att ligga på soffan o kolla serier en hel dag☺️! Lät som en underbar start dock med simtur ???!

Varma kramar!
/Fibblan ?.

Hej alla fina människor ♥️
Jag vet inte riktigt vart jag ska börja...
Från att knappt ha druckit en droppe alkohol fram till nästan 30-årsåldern försämrades mitt äktenskap progressivt under många år och jag började dricka "som tröst" I början var det inte fråga om några stora mängder eller särskilt ofta, men efter en skilsmässa för 6 år sedan blev det oftare och större mängder.
Jag träffade rätt snart en ny man, som det skulle visa sig senare - en alkoholiserad, våldsam sociopat med vilken det hela tog "raketfart" det festades varenda helg och även i veckorna om det gavs tillfälle. Hela relationen tog en ände med förskräckelse för 2 år sedan i en svår misshandel. Efter det har det gått i perioder och nu har det varit rent förskräckligt. Jag dricker för att dämpa ångesten, tycker inte ens att det är gott.
Idag kommer jag i ren desperation gå på ett AA möte då jag inte längre kan få kontroll över detta. Börjar jag väl dricka så dricker jag tills det är slut eller jag slocknar.
Mår så fruktansvärt psykiskt dåligt??

i fredags kväll i alkoholångorna. Nu hade vi ju pratat länge om att skaffa en katt, men till hösten eller vintern, inte just nu. Nu blir det så ändå eftersom jag redan i mitt berusade tillstånd betalat handpenning och bestämt när vi skall hämta katten. Jaha, det var det.

Trodde aldrig att jag skulle kunna somna igår, men tröttheten kom och jag kunde hindra pirrandet genom att tänka aktivt att slappna av. Det funkade! Så jag har sovit bra inatt.

Idag en ny dag. Dag tre! Sysselsättning är bra. Planerar för aktiviteter under dagen. Svårt att vistas ute i regnet, men får komma på något annat att göra.

Ok, kom igen dag tre. Nu kör vi igen!

Jag körde inte heller hela vägen ner i diket men backade undan från stupets kant.
Helt krasst är det så att sorgen går över och att få NYA svar på vem du är om du inte livar upp personalfesten vore väl rätt inteessant. Nån annan kunde kanske rentav ansvara för det. Och utvecklingspotentialen i att fortsätta liva upp personalfester eller fyllna till vid grillen är mkt små. Vi vet hur det slutar.
Läs om postakut abstinens. Eller läs Rebecka Åhlunds bok Jag som var så rolig att dricka vin med.
Lycka till.

Hej och välkommen till vårt lilla hörn, vad bra att du kommit hit och får skriva av dig lite. Du ställer de frågorna som de allra flesta ställer sig i början. Vem är jag egentligen utan A? Kanske är det en person som finns därunder som man inte ens känner?

Mitt förslag är att verkligen lära känna dig själv igen när din nyktra resa pågår, för det blir lite av en pånyttfödelse. Det är läskigt, men innerst inne i sig själv, opåverkad så är man ju faktiskt en person som måste hantera tråkiga saker, som kanske inte är så social som man önskar osv... antingen accepterar man det, försöker göra någonting åt det, ja... eller så dricker man. Men då tillkommer andra konsekvenser.

Lev det liv du förtjänar!

Och är det så att man inte har problem med A så är det ju heller inget svårt att avstå!? Eller?

Kram

Ert stöd är ovärderligt just nu och alltid.
Jag skriver mer i kväll och kommer försöka hänga här med mina historier och händelser. Det har gått bra ibland men allt för ofta faller jag ihop och klarar inte stå emot. Ny resa påbörjad igen! Ska in till byn om 10 minuter för möte med min psykolog. Det är livsviktigt för mig just nu. Jag är väldigt besviken på mig själv i denna stund. Inte för att det hjälper men det förhindrar i alla fall att jag dricker. Kämpa på kära vänner, ni är guld.
GP

Jag är på Dag 1 och ser fram emot att vara där du är idag!

Kram!

1. Livsglädjen breder ut sig över dagen: jag vaknar på gott humör, dagarna är inte en räcka med lyckokänslor (jo, ibland!) men tidigare var ”glädje” så starkt kopplad till alkohol. Nu kommer glädjen ofta, oväntat, och av tusen skäl. När som helst helt enkelt.
2. Oro och ångest: borta. Oron över vad jag gjorde med kroppen var ständigt närvarande och dessutom helt relevant. Ångest över grejer jag inte hann med, borde ha fixat, låg som tung basstämma genom dagarna och ett riktigt gott skäl att dricka sig till lite glömska. Jag hinner fortfarande inte med allt, men jag ser nyktert på vad som är rimligt, jag skuldbelägger mig inte per automatik, jag står ut med jobbiga känslor. Jag misslyckas helt klart med saker men laddningen kring det är inte så stark.
3. Mer energi och lust; dagarna räcker längre, jag orkar mer, efter middagen kan jag förvisso slappa mig genom kvällen, men kan lika bra hitta på något nytt. Energin att sitta i timmar vid ett middagsbord är däremot noll.
4. Allt känns mer. Som ett träd som liksom har kraft i hela lövverket. Grön ut till alla toppar. Jag pratar mer med mina barn och vågar mig på ämnen som jag kanske tidigare inte gjort. Jag pratar och har tid med min mamma som jag vet inte kommer att leva en evighet, extra viktigt då ju. Jag skrattar mer, det är faktiskt sant! Jag skrattade inte så mycket när jag smusslade runt med mitt patetiska ”vardagliga” vinglas. Jag romantiserade istället. Jag skrattar mer, gråter ibland, kramar och pussar min man så ofta jag kommer åt. Jag tittar på honom flera gånger om dan, i smyg och tänker lyllo mig som har honom.
5. Gränser och borden. Nykterheten gör att jag sätter tydligare gränser runt mig. Mot världen, mot barnen, det händer iallafall. Jag känner mkt enklare vad jag själv vill och önskar och lever i bästa mån efter det. Jag ägnar mkt tid åt att få lov att tänka, detta projekt som det nyktra livet är har superhög prio. Jag har blivit bättre på att acceptera mina egna begränsningar för vad jag orkar, dvs vad jag ”borde orka” blir allt mer sällan min måttstock.

Och så friheten, som jag snuddar vid ibland. Den har bara börjat. Men det är något vidunderligt, tror jag, att inse att man är fri!
Jag är glad och ödmjuk idag. Tack och tack alla mina bästa forumkompisar för stöd här och läsning, Och delningar. Min krycka när jag haltat. Det betyder allt.
Idag ska jag fira med att dra igång ett mindre renoveringsprojekt, kul ju! Trädgården förstås. Något roligt inrop på auktion kanske. Löpning - har jag iaf deklarerat för mannen. Och bett honom om stöd.
Njut av dagen, jag är nykter idag.
Kram på er ?

Nu börjar jag ett antal alkoholfria dagar...Det är dags nu! Jag har haft en pressad vår med en skada som ger konstant smärta, enorm press på jobbet som slutade i ett mycket jobbigt avslut (ej på grund av mig), en relation som också slutade i ett mycket jobbigt avslut (inte heller det på grund av mig), ett barn som bott heltid hos mig med hemstudier (inte heller det på grund av mig).

Det känns som om jag inte har kunnat styra något i mitt liv utan bara suttit på åskådarbänken, men ändå fått ta konsekvenserna av beslut som fattats av andra. Jag har känt mig trött, värdelös och ledsen. Och vad gör jag då för att dämpa smärtan (både fysisk och psykisk)? Svar: Dricker vin. Med andra ord har det blivit alldeles för mycket vin den här våren, vilket hjälper för stunden men "stjäl lycka från morgondagen". Det är något jag vet såklart, men även när det gäller alkoholen så känns det som om jag inte kunnat styra. Till skillnad från mina övriga "problem" så vet jag att just alkoholen kan jag faktiskt göra något åt! Och idag är den bästa av dagar att börja för barnen är på resor med kompisar och jag har semester- ingen press från något håll med andra ord. Om jag vill kan jag bara ligga i soffan och se serier... och då kan jag inte skylla på att jag behöver vin för att kunna överleva all press ;)

Forumvänner, önska mig lycka till och hoppas att ni har sol där ni befinner er! Jag ska börja dagen med en simtur. Kram!

Hej, det är min första gång här. Första gång överhuvudtaget i den här situationen. Jag trodde inte att det behövdes, men mina tankar har förvirrat mig senaste dagarna. Här kanske jag kan trassla ut.
Jag sitter efter två vita veckor och känner både glädje och sorg. Glädjen över att alkohol inte gett mig ångest, felprioriteringar, bakfylla, fått mig att avstå aktiviteter som gör mig gott. Sårat någon jag tycker om.. Glädje över att vara pigg och alert, en aning rastlös men uträttat mer än vad jag kunnat gjort på länge. Att jag har haft nätter med 8 timmars avkopplande nykter sömn. Bevisat för mig själv, att jag inte behöver alkohol varma sommarkvällar..
Jag behöver inte vara orolig för att sätta mig i bilen tidiga mornar, vardag som helg. Behöver inte vara rädd att någon kommer på oväntat besök. Allt är bättre. Jag vet att allt är bättre. Men senaste dagarna har jag också känt sorg. Alkoholen har varit min bästa kompis och min värsta fiende. Och det är svårt att bryta med sin bästa vän. Jag känner enormt sug ibland, som plötsligt hugger tag i mig. Och jag vet att det går över. Jag har gjort min research, en dag i taget, en stund i taget - det går över. Jag har satt upp målet att vara nykter hela sommaren, för att förändra vanor. När jag tog det här beslutet för två veckor sedan, var inte botten nådd, jag låg inte i diket, jag insåg bara att jag körde alldeles för nära kanten - och att om jag inte gjorde någon slags förändring, skulle jag åka av. Och jag är stolt över mig själv för det beslutet.
Men idag är det svårt. För jag har svårt att se en dag i taget. Har svårt att infinna mig i att det kanske är slut med min bästa vän. Jag känner inte för att dricka. Det är inte det. Jag känner uppgivenhet att det kanske inte bara är för sommaren, utan för all framtid. Och den förändringen är stor att hantera. För vem är jag utan vin en fredagskväll, eller en ljummen onsdag framför grillen? Hon som alltid livar upp personalfesten, eller är social och pratglad på middagar. Jag måste lära mig att hantera allt som är tråkigt i livet, det jag livade upp med alkohol. Jag måste hantera att vara själv utan alkohol. Att ha tråkigt ensam utan att dricka. Jag har inte varit ensam på två veckor, jag tror det har varit ett vinnande koncept. Jag ska inte vara själv på hela sommaren. För jag vill klara det här.
Men det är tråkigt att känna sorg, över någonting som i grunden inte ger mig speciellt mycket glädje, mer än för stunden. Det är konstigt. Totalt ologiskt.
Och jag trodde inte att jag behövde logga in ett alkoholforum för att berätta detta, mest för mig själv. Men här är jag. Och det känns kanske lite bättre. I all stingslighet och förvirring. Det är en stor förändring, och jag vet att jag inte ska bli överväldigad. Men jag har haft svårt senaste dagarna att tänka kortsiktigt. Kanske för att jag är klar i huvudet.
Det är fint att veta att man inte är ensam, att det finns så många i samma situation. Det behövs.

Tack @AmandaL och @Se klart för att ni hejjar på mig ☀️

Skönt att läsa att det blir enklare desto längre tid man varit nykter. Det motiverar mig till att fortsätta kämpa på ?

Ha en fin måndag!

Vilka framsteg och så bra med grundlig koll hos läkaren.
Blir glad av allt du skriver förutom att du funderar på att dricka på din 30-årsdag men den kanske ligger långt fram i tiden ?

Tjoho! Tvåsiffrigt! ? Vakna nykter, så skön känsla.

Idag ska jag jobba från kontoret några timmar. Dessa veckor innan min semester hoppas jag blir lugna och sköna, så brukar det vara. I år verkar det som att vädret är riktigt jobb-väder oxå. Känns ju lite bra, bara det vänder sen när det är dags för mig att vara ledig. ?

Tack Andrahalvlek, jag är verkligen oxå glad för min skull och för din skull med! ?

Nu är det dags för en morgon-prommis med vovvis i skogen. ❤️ Idag väljer jag att vara nykter ??❤️

Härligt att höra från dig dendartjejen! Jag har tänkt på dig och undrar hur det har gått ?? Glädjande att höra att allt har gått bra för dig ???

Och så sjukt stolt och tacksam för dessa dagar ??

Fokus är fortfarande framåt, ett steg i taget med medvetenhet om att akolholdjävulen lurar i kulisserna och än så länge funkar det utmärkt! Han ska inte ta mig ?

Ha en fin vecka alla fina medkämpar! ?

Tack alla för era kommentarer. Nu är det 2 och en halv vecka sedan man drack. Trots ca 8 liter ren sprit i huset så har jag inte rört en enda droppe. Läkarna konstaterade att jag hade en mild fettlever + magsår, de var inte särskilt oroliga mer än att jag skulle ändra mina levnadsvanor. Så nu käkar jag rätt och börjat motionera. Tar medicin mot magsåren. Sover bättre än på väldigt länge, har mer ork och energi än tidigare. Känns väldigt skönt att ha en aptit igen och kunna äta utan att vara rädd att spy eller må illa efter varje måltid. I nuläget så har jag inga planer på att dricka närmsta tiden, eventuellt på min 30-års fest. Om jag ens är sugen då.

För 12-13 år sedan satt jag som vanligt på bussen hem efter en hektiskt arbetsdag.
Ett gäng i runt tjugoårsåldern klev också som vanligt på bussen ungefär halvvägs hem, de jobbade på ett stort lager där många ungdomar jobbade.
De satte sig som de brukade strax bakom mig, vi hade nästan alltid våra favoritsäten på bussen, som vanligt.
Jag brukade också överföra deras diskussioner, ja man skulle kunna säga att det var omöjligt att inte kunna lyssna på dem.
Vanligtvis pratade de om saker som ungdomar i deras ålder brukar prata om, tjejer, killar fester, pengar, lägenheter och trasiga gamla bilar, fortfarande med god respekt för vad deras föräldrar tyckte, de lyssnade på dem fast de ville ge intrycket av att de var vuxna nog att få ta sina egna beslut.
Men en dag så satt det ena av de lite tjockare killarna bakom, med ett buskigt och ovårdat skägg.
Han sade en mening som jag aldrig kommer att glömma, någonsin...

”Fan vad glad jag är, jag skulle kunna krama första bästa människa på busshållsplatsen,
Jag måste nog gå ner på en halv tablett..”

Plötsligt så vaknade mitt medvetande igång, vad var det jag hörde?
Vad är det för tablett, som gör en så lycklig?
Varför är inte jag lycklig, eller är jag det?
Jag började genast rannsaka mig själv, hur mår jag, egentligen?
Försökte se mig på mitt yttre genom att kliva ur kroppen och betrakta mig på avstånd, där satt jag och såg helt vardaglig ut, inga synliga fel, kanske lite skitiga sneakers och en säckig ryggsäck, men annars såg jag nog helt okey ut, från utsidan.

Och likt en psykolog försökte jag rannsaka mitt inre, hur ser det ut på insidan.
Hur mår du Berra ställde jag frågan till mig själv, nästan rädd att jag sade det högt, eller kunde någon ha läst det på mina läppar?
Tittade mig runt i bussen, är det någon som betraktar mig just nu, ser jag speciell ut, rädd för att sticka ut.
Jomen jag mår väl bra, tyckte jag nog, och började räkna upp alla materiella ting, har ett hus, en bil, en familj med två fina barn, har ett jobb, en sommarstuga, inga spelskulder osv....
Men sedan kom jag till...är jag lycklig?
Definiera lycka, tänkte jag...
Är det någon sorts löjligt glad reklam där folk ler falsk, bara för att få pengar, göra ett jobb.
Jag gör ju också ett jobb, men är jag glad för det, nej för f-n, tvärtom.

Under en lång tid hade min arbetsplats utsatts för en massa olika besvärande händelser.
Huvudkoncernen hade velat sälja ut vår del under en längre tid, den var en osäker sektor med hård konkurrens, visserligen med god vinstmarginal, men de ville safe’a och satsa på säkra papper.
Vi var till salu, och andra avdelningar lades ner direkt, tolvhundra man fick gå på ett bräde.
Det som glödde som en framtidsfabrik för bara något år sedan, miljoner hade grävts ner i forskning och utveckling.
Nu bara puts väck borta, och kvar var vi på 60 man, nedbantade ifrån fyra hundra, jag var en av dem.
Vi lades ut på riskbolag under ett nytt företagsnamn och flyttade när byggnaderna skulle jämnas med marken.
Efter ett år var vi nedbantade till trettio, ytterligare ett år senare till femton man med tre nya ägare som sålt oss vidare.
Riskkapitalister har inte så långt tålamod att invänta kassakon.
Vi som var kvar trodde på våra produkter, men tvingades kolla att firman hade betalat in arbetsgivaravgiften vart femtonde i var månad, hade de inte gjort det så visste vad som skulle meddelas i slutet på månaden, KK.
Vi kursade konstruktivt en del av firman som inte hade så mycket tillgångar, så att vi kunde överleva ett tag till.
Det kom auktionsfirmor och satte etiketter på våra utrusningar, och krav på att betala allt i förskott.
Vi var inte längre kreditvärdiga, men vi femton kollegor som var kvar, trodde envist på våra produkter.
De som klagade fick gå på blankt papper, en gång fick min chef gå, och jag träffade VD’n vid kaffemaskinen samma dag, jag behövde en påskrift för en reservdel som kostade fyrahundra tusen kronor.
Han funderade en stund, och lös upp då han kom på att min f.d chefs lön skulle kunna betala den på ett år.
Vi levde ur hand i mun, inget enkelt arbetsliv.

Men för att återkomma till hur jag mådde, nej jag mådde inte alls bra, egentligen.
Jag var vad man brukar kalla allmänt för utbränd idag, det rullade på, men inte så speciellt bra.
Jag drack fyra dagar i veckan, för att bedöva bort något, jag behövde fly till ”jag bryr mig inte hur det går landet”.
Fredag klockan sex pös första ölen, och så fortsatte det enda fram till söndagskvällen, med ett litet uppehåll på mornar och förmiddagar och kanske tidiga eftermiddagarna.
Onsdagar var också en helt godkänd dag att kunna dricka på, mitt i veckan, mellan helgerna.
Två dagar klarade jag av att som mest vara i verkligheten, inte längre.

Nu gick förfallet mycket snabbare, allting fallerade och accelererade mycket snabbt.
Det tog inte lång tid innan jag sökte min husläkare för någon trivialt fysisk åkomma, och i slutet av besöket så föll korthuset ihop, jag bröt ihop och sade att jag inte orkade längre, jag är mentalt helt slut.
Jag ville ha sådana där tabletter som den lilla tjocka killen bakom mig på bussen fick, jag ville också bli lycklig.
Jo jag fick tabletterna, men läkaren sade....ingen alkohol!
Va! Hörde jag rätt, ingen vasaduattdusasaru?
Ingen alkohol, inte ens öl?
Nej absolut inte, det kan få en motsatt verkan på funktionen av medicinen, du kan bli ännu sämre.
Jamen, jamen hur ska det gå, han såg min rädsla i mina ögon, uppgivenheten och förskräckelsen har ett ansikte.
Alltså ett glas vin till maten, men aldrig mer än så, tyvärr brukar det inte stanna vid det, så på min inrådan absolut ingen alkohol, njet nada!
Strax innan hade jag svarat på hans frågan om hur min alkoholkonsumtion såg ut, och jag hade svarat att den såg ut som alla andras, inte mer än andra, om jag jämförde med de som jag umgicks med ja, men det sade jag aldrig.
I chock gick jag därifrån med ett recept i handen, skulle jag ge upp min enda livlina till att få vara lite lycklig?
Och byta ut den till något annat, minst lika kemist som alkoholen, men på ett annat sätt, i mina nervbanor.
Fortfarande i chock så kom jag hem med tabletterna i asken, satte mig vid frugan och frågade, hur ska jag göra?
-Ge det en chans, du vet vad du har, men inte vad du får.
Det var det som skrämde mig, men å andra sidan, jag visste ju att alkoholen enbart gav mig någon timmes falsk lycka, tabletterna skulle ge mig en längre tidsfrist.

Hur gick det då?
Ja inte gjorde de någon nytta, jag tyckte nog att jag fortfarande var olycklig, och hade lagt mer tilltro till psykofarmakan än vad den kunde ge mig.
Jag blev avtrubbad och kunde varken känna de minsta glädjeämnen eller naturlig sorg, jag var bara så ofantligt ledsen hela tiden, inget var längre roligt, sov otroligt mycket, ständigt trött.
Jag kände mig dessutom värdelös i sängen då jag inte längre kunde ejakulera, en vanlig effekt av medicinerna.
Jag begärde hela tiden andra och starkare medikamenter, tills en dag då jag fick en mixtur som skulle blandas i vatten när ångesten var som värst.
Jag blev som en zombie, varken såg eller hörde, reagerad inte som man borde, skulle jag bli ett psykiskt vrak?
Nu blev jag rädd på riktigt, vad håller jag på med.
Jag hamnade mellan olika läkarstationer och kunde inte få tag på mina vanliga tabletter som tagit slut.
Nu tvingades jag avsluta allt med världens utsättningssymptom, det tjöt i öronen av ett högt blodtryck, i en dryg vecka.
Nu kände jag, nä skit i det där, det där med tabletter är inte min grej liksom, det gav mer av andra problem istället.
Samtidigt gick jag hos terapeuter och en shrink, det gav mycket mer än några j-vla piller.

Långsamt började livet komma tillbaka till mig, jag hann att ta små portioner åt gången av det som då ansågs jobbigt.
Till en början sa shrinken att jag skulle acceptera läget, jag använde ett annat ord, blockera!
Det funkade hyfsat bra, jag hade varit allt för sårbar och överkänslig av saker som idag hade setts som bagatellartade.

Så långsamt har jag lärt att ta av livet i små tuggor, inget är som det har varit.
Jag har fått mentala verktyg som gör att vissa saker inte få uppta för mycket av min tid, shit happens!
Ödet får också ta en del av min uppmärksamhet, en högre makt som jag inte rår på, låt det bara vara...

Min övertygelse är dock fortfarande, alkoholen var en av grundstenarna till att jag hann dyka så djupt in i depressionen, den gav mig lite lugn i stressen för några timmar.
Men samtligt drog den ner ännu djupare i skiten, den lobotomerade mig för glädjeämnen.
Och glädjeämnena har också förändrats, inte alls samma som innan, idag känner jag en djupare värme i bröstet när jag umgås med andra, en äkta kärlek till människor som är ärliga med sitt uppsåt.
Djur och natur har alltid varit viktigt i mitt liv, men har ändå förändrats till något betydligt djupare, att uppskatta det.

Idag så skulle jag ha reagerat annorlunda på bussen för tolv tretton år sedan när jag hört den lille tjocke killen bakom mig säga samma sak....

”Du kan få krama mig, jag kan behöva det”

Berra

Dokumentären ”Alcohol: Old before your time” på youtube är verkligen effektiv mot suget. Tror jag, kände mig själv inte sugen varken innan eller efter att jag såg den. Jag ”pluggar” bara ?

Utvecklingen i England är verkligen fruktansvärd. För att inte tala om Ryssland ? Finns en del hemska dokumentärer därifrån också.

Men vi i Sverige är engelsmännen hack i häl. Tyvärr. Till ryssarnas nivå är det dock en bit kvar.

Kram ?